En kulturlista som är snodd

Här har det ekat tomt. Varför kan man undra? Eller så undrar ingen men jag vill oavsett få förklara, gärna för att få lite medlidande. Först halkade jag och slog sönder min telefon, det mina vänner var en stor sorg då den är helt ny från i maj. Jag skadade inte mig dock, vilket jag är tacksam för då fallet kändes lite illavarslande. Blev så rädd att jag ville börja gråta, men så kom det en dam ditvaggandes och undrade om jag mådde bra. Skönt med medmänsklighet klockan 22:30 på en torsdagskväll.

Sen var jag på en kort resa (inte synd om mig där), kom hem och jobbade natt (mycket synd om mig) och sen blev jag knallsjuk med hög feber i flera dagar (medlidande tack). Det var jättejobbigt att vara sjuk, mer än vanligt, för att under mina sjukdagar kom ett företag och hämtade min soffa, visserligen på min begäran, och lämnade en ny då min gamla hade lite tillverkningsfel. Så utan mobil, utan soffa och med en gigantisk gran som blockerar TV:n har jag försökt ta mig igenom denna sjukdom.

Idag är jag på fötterna igen och vill haka på Kulturlistan Sandra Beijer publicerade, och jag såg att Flora fyllde i den med, två favoritbloggerskor på Elle.

Senaste filmen jag är pepp på

Undrar om jag är raspig som blev förvirrad av vilket tempus det rör sig om. Pepp på film är jag sällan, men varje jul så tänker jag att man vill se en julklassiker igen. The Holiday?

Senaste boken jag läste
Den har ni här nedan med tillhörande recension. Om man inte räknar Novellix? För då har jag läst två noveller ur deras julask, däribland Dickens (<3).

Senaste serien jag sträcksåg
Jag borde skämmas men svaret är absolut Paradise Hotel. Har dock finalen kvar och lyckats med att inte bli spoilad. Har dock funderat på när jag ska sträckkolla årets Kockarnas Kamp, för det kommer ske. Så mycket mer sofistikerad smak än så blir det inte när det gäller serier för mig.

Senaste låten jag lyssnade på repeat
Världens typ bästa jullåt. Om det nu räknas som en jullåt? Nämligen 2000 miles av The Pretenders. Lyssnade även på denna i sträck förra vintern. Är något djupt nostalgiskt, romantiskt och längtande i denna tycker jag trots den enkla texten och repetitiva slingan. Den berör mig, sjukt nog. Är jag den enda? Lite oklart omslag dock med tefatet, kanske har jag missförstått något i texten.

Senaste föreställningen jag var på
Jag såg Seinabo Sey & Sveriges Radios Symfoniorkester, musikaliskt som ni anar. Var där med min familj och det var supervackert. Pga sen bokning hade vi inte så bra platser dock vilket påverkade ljudupplevelsen dock, det var lite synd men så är det väl. Bäst var kanske ändå när vi gick hem till min bror och fästmö (omg kan aldrig vänja mig vid att skriva det!) och testade fem sorters bullar från Stora Bageriet. Tror min bror och Hj är deras största fan, och numer även jag.

Senaste restaurangen jag besökte och åt middag på
Jag var i Gdansk förra helgen och vår sista restaurang hette Chlebo i Wino. Det betyder bröd och vin, och verkar omåttligt populärt. Det var en kitschig plats men mycket energi för att ge en kortfattad bild. Grannborden beställde en Pornstar Margarita som toppades med en miljon drickbara såpbubblor i typ en meters höjd, en annan drink kom med tillhörande stora kolsyresnömoln, pepparkvarnen var cirka en och en halv meter lång. Ni förstår! Maten var okej.

En kulturupplevelse jag drömmer om
Mera konst, bara mer och mer konst. Just nu önskar jag mig att se otroliga akvareller eller oljemålningar som fångar naturens olika ljusskiftningar. Var hittar jag detta?
Ett specifikt ställe jag längtar till är dock Guggenheim I New York, en av få saker jag saknar med att bo i den staden. Kunde spatsera dit med en take away kaffe (alltid pumpasmaksatt, ville leva ut) om helgerna bara sådär och köpa studentbiljett.

En klassiker jag vill upptäcka (eller se om)
Vill och vill, men har en omgivning som tycker man borde ha sett Sagan om Ringen och har börjat kapitulera inför tanken att det är dags. Såg Sagan om de två tornen som barn och tyckte den var förskräcklig men det har ju gått ett antal år. I läsväg vill jag gärna ta mig an Den allvarsamma leken igen. En otrolig klassiker, och tycker dens finstämdhet passar bra i mellandagarna.

Senaste podden jag fastnade för
Jag lyssnar på väldigt många poddar regelbundet och har lite svårt att lägga till fler i arsenalen faktiskt. Jag tror matpodden av Siri Barje och Jimmy Gou var en av de senaste tillskotten i lyssningshögen men det var nog i somras som det skedde.

Min nästa stora kulturella plan
Ojojoj. Visst har flytta till Paris och gå på alla utställningar stått på listan i fem år snart, så det kan jag ju inte ta upp igen. Kanske att ta mig mer tid till mitt egna skrivande. Men då måste jag uppfinna mer tid eller lägga ner annat, och jag vet inte vad jag kan ta bort just nu (säger personen som självmant börjat blogga och skriva bokrecensioner på Instagram men visst).

Läs också:
Novemberlistan

Tipsen som blev kvar efter Stockholms filmfestival

Stockholms filmfestival är ju en himla festlig grej tycker jag. Är generellt svag för olika teman och lite kalasig stämning ärligt talat, ge mig ett event med gratisöl och popcorn så är jag där och supernöjd. Nu är inte jag den person som konsumerar mest film eller serier så det känns något förmätet att jag ändå tar mig an att tipsa er om två saker jag såg på Filmfestivalen – men samtidigt, det var två väldigt bra produktioner så varför inte?

Den första filmen jag såg hette Den svenska torpeden, en film som kretsar kring Sally Bauer, en kvinna som 1939 simmade över den engelska kanalen. Filmen är baserad på Sally Bauers verkliga bedrifter, en kvinna som på 30-talet simmade långa kalla längder på rekordtid efter rekordtid. Det måste ha varit något hon hade i blodet ändå, för en av turerna var att hon simmade över Öresund ihop med sina två systrar.

Filmen visar på hennes envishet att vilja uppfylla målet att simma från den franska till den engelska sidan av kanalen, trots att andra världskriget står runt dörren. I filmen har hon sin son, men i verkligheten var han inte född förrän efter kriget. I filmversionen ger det en fin dimension; hon är ensamstående med honom, för det gör att hon ibland lämnar honom när han behöver sin mamma. Det skär i hjärtat på en och jag blir lite irriterad på Sally – ska hon inte sätta sin son främst? Barn ber inte om att bli födda. Men samtidigt slår det mig sekunden efter – hade jag haft samma hjärtskärande känsla om det var en pappa som skulle slå rekord i en fysisk sport? Jag hoppas det, men tanken väcks. Förresten är det samma Sally Bauer som Sara Stridsberg baserar sin bok ”Happy Sally” på. Tycker alla borde höra lite mer om denna kvinna, hon är en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna. Om man inte vill se film kan man lyssna på Bildningsbyråns avsnitt om henne här.

Den andra filmen jag såg var inte just en film vilket jag förstod först på plats. Det var de två första delarna ur en ny svensk serie kallandes ”Slutet på sommaren” som är baserad på Anders de la Mottes böcker i sviten ”Årstidskvartetterna”. Serien kallas för en svensk thriller vilket nog är en passande genre, tydlig Nordic Noir har vi här. Serien är mycket bra på laddade långsamma scener, man bemästrar det greppet. Ibland finns det små humoristiska kommentarer som blir alldeles förlösande för att de är så få och blir så mitt i prick. Jag är varken bra på att se serier, se thrillers eller uppskattar Nordic Noir men ändå var jag fastnaglad och ville inte att serien tar slut. Kanske beror det på att en del utspelas på den skånska landsbygden, jag är trots allt Skånepatroiot och få saker lockas så mycket som att vila i skånskan.

Har ni sett något bra på senaste som jag borde ta tag i att se?

Två små höstiga operabesök

En sak som är lyxig med att bo i en stad är ju tillgången till kultur tycker jag. Som student var jag en fena på att pilla in teaterbesök, lunchkonserter och annat med rabatt för man hade studentkort. Kan sakna tiden man betalade hundra kronor och kunde sitta på första parkett på premiären av någon uppsättning på Dramaten.

Nåväl, när det är höst brukar jag hitta tillbaka till min kulturtörst och så även denna höst. Eftersom Kungliga Operan i Stockholm kommer behöva stänga för renovering, exakt när verkar vara okänt, har min FOMO-nerv självklart också dragit igång. Måste-hinna-gå-på-Operan-innan-byggnaden-förändras. Kanske är det inte bara FOMO utan också min eviga nostalgiska och något sentimentala sida som triggas… På ett år har jag hunnit med fyra besök, varav två senaste veckorna.

En kväll gick jag och två vänner på Jenůfa. En tjeckisk opera som var så svärtande som bara operor kan vara. Det var måndag och sista spelningen, så kanske lite dumt att jag tipsar om en uppsättning som det inte går att köpa biljetter till men ifall den sätts upp i framtiden vill jag varmt rekommendera den. Trots att den är skriven för längesedan så är samhället alltför likt det samhälle som det känns många politiska vindar vridit sig mot. Kvinnor är förväntade att följa vissa roller, däribland en roll om att inte ha sex före äktenskap och gudbevars om du blir gravid som stackars Jenůfa. Vad som händer henne lämnar jag oskrivet men absolut grät jag lite i slutet.

Uppsättningen var mäktig. Vissa scener hade så många personer med, att varenda yta var täckt av stampande fötter. När dessa personer sjunger ihop, känslan är onekligen stark och slår sig an inom en. Berättelsen i sig tycker jag också var jobbig, på ett bra sätt, att ta till sig. Att kvinnor idag har det precis såhär på många platser, inkluderande länder som varit friare förut, ger mig avsmak.

En annan dag gick jag på lunchopera. Det är något jag inte gjort sedan studenttiden, biljetterna går i en rasande fart och om man jobbar är det svårt att pussla in en dag som passar ihop med att platser finns. Nu knep jag två biljetter i sista stund, någon som måste avbokat sina. Därför spenderade jag en onsdagslunch i den gyllene salen. Den salen hade jag kunnat skriva ett separat inlägg om… Iallafall, det blev ”Le sorelle e l’amore” vilket betydde att Kristina Hansson Unander och Matilda Wahlund på sång samt Samuel Skönberg på piano bjöd oss på stycken från Mozart, Donizetti och Bellini. Det var så sjukt vackert! Man sitter så nära, när sopranerna tar i, då vibrerar luften vid en. Det är magiskt. Vill så gärna gå igen, både för musiken men också för att det är mysigt att sitta bland kulturella pensionärer som gläds åt att en ny generation vill dela kulturintresset med dem.

Nu är jag sugen på att se Askungen som går som balett. Har sett Nötknäpparen och Svansjön i närtid, och balett tycker jag mycket om. Det är på något sätt lättsammare än opera men kanske lite svårare att bli så innerligt rörd av. Har ni några kulturtips till mig?