The Guest av Emma Cline

I somras läste jag The Guest av Emma Cline. Det var ett impulslån – jag hade skaffat bibliotekskort i Höllviken och hade tio minuter på mig att få hem en fångst böcker. Mina egna medtagna var slut och vi hade flera dagar kvar i Skåne. Tur för mig hade en av bibliotekarierna ganska lik läsning som jag, för flera av de frontade böckerna har jag på min önskelista.

Första gången jag läste Emma Cline var genom boken The Girls, som lästes i min dåvarande bokklubb. Minns att jag var helt fascinerad av hennes ord. Det var något med stämningen i boken som jag drogs med i, hur hon fångade känslan i en rastlös tonårstjej som får för lite kärlek hemifrån, och hur snett det kan gå. Dessutom löst baserat på Charlie Mansons sekt. Bra bok, ett tips!

Men nu till The Guest. Här följer vi Alex, en ung tjej som tjänar sitt uppehälle genom sexarbete, fast när vi möter hennes nutid gör hon det på det där med diffusa sättet, vara en äldre mans flickvän utan en egentlig kärleksrelation. Hon bor och lever lyxigt i hans hus, allt är rent, raka linjer, vackra beiga kläder, bjudningar med hummer och champagne. Simon är äldre än hennes 20-något, kanske är han 50, vältränad, raka tänder, bryr sig om ytan. Han vill ha en snygg ung tjej vid sin sida, kanske för att visa sin goda vigör.

Sen gör Alex ett misstag, och Simon vill inte ha henne i sitt hem längre. Hon driver vidare, försöker hitta olika sätt att ta sig tillbaka till sin gamla lyxiga tillvaro.

Emma Cline skriver visserligen på ett sätt som sveper med mig, spänningen är påtaglig och gör att jag låter mig absorberas av texten men trots att jag sveper sida efter sida förstår jag inte mer. Jag förstår inte Alex som är huvudperson, vem hon är. Vad hon drivs av. Är hon ond eller god? Är hon ett offer eller förövare? Och vad händer, egentligen? Gränserna är otydliga för mig.

Man får inte reda på så mycket om Alex bakgrund nämligen, och på något sätt tror jag att det hade varit nyckeln för min del. Även om ens handlingar står för en själv, så skulle hennes bakgrund kunna leda mig som läsare till någon slags förståelse om hennes person. Kanske inte förståelse för hennes handlingar eller motiv ens, men jag hade förstått karaktären i sig bättre.

Det jag uppskattar med boken är behovet av att diskutera den. Alex perspektiv går inte att lita på. Hon tar ideligen droger och jag som läsare nås bara av hennes sida av historien, och hur kan jag lita på att hon förtäljer sanningen och inte bara hennes illusion av omvärlden.

Om jag rekommenderar The Guest? Kanske till en bokklubb faktiskt. Annars tycker jag The Girls är mer läsvärd, och dessutom var det henne debut vilket jag finner bra imponerande!

Balkanroadtrip: Mostars svindlande små gator och tunga historia

Vi transporterar oss tillbaka till mitten av augusti, och vår lilla roadtrip. Vi hämtade en liten blå hyrbil, en mini-SUV visserligen men som såg ut som en kompakt leksaksbil i kleinblått. Ganska ful, men modellen heter Mokka och med den lille raringen tog vi oss sydöst mot Mostar.

Dock blev det först ett obligatoriskt stopp vid vattenfallen Kravica. Jag hade tänkt mig en naturskön upplevelse med dundrande vattenmassor och sus från träd, men icke det. Hela området var som ett bosniskt Aya Napa med oräkneligt många serveringar, musik, folk som kastade boll och solade. Förskräckt över detta faktum försökte vi ändå göra det hela till något mysigt och tog några simtag i det kalla porlande vattnet och åt en majskorv medan vi torkade oss i solen, och sen tog Mokkan oss vidare in i Bosnien.

Mostar är känd för sin bro och det var något av det första vi såg när vi stegade in i staden. Daniel har varit här flera gånger förut men det var första gången för mig. Jag lyssnade på en P3-dokumentär om Mostar under Balkankriget för längesedan, tror dokumentären är från 2015, men att ha de berättelserna i bakhuvudet medan man såg bron gjorde det hela upplevelsen till mer än beundrandet av ett landmärke. Den ordinarie bron sprängdes i samband med kriget, en riktigt tragisk symbolik då bron i sig varit en slags symbol för hur olika religioner levt sida vid sida i Mostar. Nu är den återskapad men jag tror inte symbiosen är helt återställd. Förtroende går mycket snabbare att rasera än att återbygga. Rekommenderar alla att lyssna på den dokumentären!

Generellt är Mostar en vacker och svindlande liten stad, med mycket gamla byggnader och speciell arkitektur. Mycket är öst-inspirerat och Ottomanska riket har lämnat tydliga spår. Den gamla staden är byggd på olika höjder med broar som kopplar samman alla små plättar.

Jag och Daniel gick runt och beundrade. Köpte färskpressad lemonad och trängdes. Det var sjukt mycket folk i Mostar faktiskt, som fick mig att tänka på massturism och annat men det blir ett separat inlägg.

Men ändå frodigt och lugnt på sina håll. Min favoritplats var när vi satt på ett ganska trött café nära vattnet med utsikt över bron. Det var liksom lugnt och skönt, en väldigt oinspirerad meny och ibland är det allt man vill ha för att komma undan känslan av att vara en dussinturist. Jag drack en cola där det stod Broder på, och när det blev för varmt gick vi och doppade fötterna i vattnet.

Vi lyckades äta middag också, med redigt bosniska portioner. Kött och potatismos, grillat och minimalt med sås. Det var faktiskt väldigt gott om än inte exakt min slags mat.

I Mostar blev vi bara kvar en ynka natt och det var alldeles lagom. Man kan vara kvar längre och insupa mer av historien tror jag, men kanske helst inte på högsäsong. Fast det här bara var typ 2,5h bil från Trogir så var skillnaderna enorma. Man märker att Bosnien är fattigare och inte lika EU-standardiserat, men också att influenserna från öst är otroligt mycket tydligare. Att båda länderna en gång ingått i Jugoslavien var inte solklart för blotta ögat, förutom att språket var tillräckligt likt så Daniel kunde tala kroatiska med alla där. Summa summarum, ett bra första stopp på resan.

Vad jag har doftat i sommartid

Liksom typ alla har jag gått och blivit väldigt intresserad av parfymer på senare år. Ibland tror man att man är självständigt tänkande som individ och som inte kan drabbas av trender. Jag tycker om mat, smaker, nyanser, vin osv så då passar parfymer och deras olika lager bra inom intressen jag borde ha. Samtidigt ser man ju hur det går en allmän parfymtrend så antagligen är jag bara barn av min tid…

Men nu till saken. Jag har provat tre nya dofter under sommaren, ovanligt många. Men jag tog det här med parfymprov på stort allvar och istället för att slarva bort rackarna i botten av diverse väskor försökte jag i år använda testflaskan konsekvent för att få en uppfattning. Dessutom slängde jag med en hudkräm som är den somrigaste jag vet kanske.

Så förutom att troligtvis dofta lite från hav, sand och svett har jag också doftat som dessa parfymer. Häng med på doftresa!

Sundazed av Byredo

Mamma bollade vidare det här testet till mig i julas, och jag har hållt mig tills nu för att verkligen prova parfymen i sin rätta tid. Sundazed ska enligt Byredo dofta mandarin och citron i öppningen, följt av neroli och jasmin när den mognat lite följt av mysk och sockervadd i basen. För min näsa doftar den mycket av mandarin och neroli men inte i en färsk mogen variant, utan nästan sur och härsken tappning som jag inte helt uppskattar. Tycker inte heller att basen kommer till sin rätt utan att parfymen är ganska kortvarig, såsom de ofta är när de doftar åt citrushållet, men då kan man ju hoppas på att basen bär en de sista timmarna. Tycker den är lite oangenäm, som att den inte balanserats helt bra som doft. Nej, bättre kan Byredo känner jag och liknande dofter går att få i mindre lyxig tappning med en mjukare prislapp.

Mojave Ghost av Byredo

En av Byredos bästsäljare som jag också fått av mamma men i lite större provformat, en miniflaska. Mojave Ghost ska dofta ambrette och plommon, sen följas av viol, magnolia och sandelträ. Basen vilar på mysk, bärnsten och cederträ. Sett till noterna borde detta vara en ganska djup och något träig doft men Mojave Ghost är mer flyktig och lätt i sitt uttryck, och kanske är namnet inspirerat av det. Den är inte särskilt lik några andra parfymer tycker jag, och på min hud får den ett ganska rent uttryck, nästan åt bomullshållet. Tycker tyvärr den är flyktig på huden också, den håller inte särskilt länge för mig och är inte särskilt intresssant trots att den är annorlunda. På någon annans hud tror jag den här kan bli mer komplex och ha något, bli en vardagsparfym med oumpf. Med tanke på hur populär den är misstänker jag att det faktiskt är så.

Mugler Cologne av Mugler

Här har ni en gammal goding. Den här kom 2001 och funnits på marknaden sedan dess – om inte det är ett tydligt betyg på en parfyms gångbarhet så säg. Själv fick jag ärva en flaska av min vän Julia för att prova. Som utlovat får man skarp citrus i den ge doften, både bergamott, citron, lime och kanske lite neroli. Näsan bakom parfymen inspirerades av en marockansk tvål, och parfymen ska torka ner till att bli lite rent tvålaktig i sina noter. Det känner inte jag av, men mysken som ska finnas i basen letar sig fram ändå. För att vara en så grön och fräsch doft har den en otrolig hållbarhet på min hud iallafall! Parfymen är unisex enligt utsago men drar åt det maskulina hållet enligt mig. Om man letar efter en citrusparfym som faktiskt håller så slår jag ett slag för denna!

Perle de Coco av & Other stories

Det här är den absolut sötaste doften jag provat som jag också gillat. Som allt annat från & other stories (ska det vara små eller stora bokstäver förresten, aldrig riktig förstått?) så kan man få den som parfym, lotion, handtvål, doftljus osv. Ett koncept som jag uppskattar mycket. Själv valde jag en skimrig lotion. Jag är besatt av söta kokosdofter, något som härstammar från ett nummer av Frida jag läste på typ 00-talet som lärde ut att killar gillar om man doftar söt kokos. Jag köpte alltid body butter med doft av kokos från The Body Shop på den gamla goda tiden. Nu vet jag inte om det hjälpte så värst på killfronten men den här kokosdoften är trevlig. Varm, mjuk, söt men ändå lite fräsch på något sjukt sätt. Det ska finnas vita blommor i doften, kanske är det därför den inte blir alldeles för söt och klistrig i sin känsla. Det enda jag önskar mig är lite mer av kokos egentligen, men kommer absolut prova både doftljus och parfym i framtiden!

För Lydia av Gun-Britt Sundström

Gun-Britt Sundström är författare till Maken, en bok som många läser, år efter år. Själv har inte läst något av henne än – eller jag hade inte läst något, tills För Lydia lånades hem en het julidag. Jag traskade in på biblioteket i Höllviken och den var frontad i en av hyllorna. Förutom att den har vackert vävt omslag och syns tydligt, så har jag velat läsa den länge då den är en replik på Hjalmar Söderbergs bok Den allvarsamma leken som är en favoritbok för mig.

I Den allvarsamma leken är huvudpersonen Arvid, som är kär i Lydia, och i För Lydia är det Lydias perspektiv på den intrasslade kärlekshistoria som skildras. Medan Söderbergs Lydia utspelar sig i början av 1900-talet så är Sundströms Lydia ung på 70-talet. Jag tycker stilen liknar varandra rent språkligt; det är mer berättande än gestaltande, och jag älskar det. Det är något med tonen som gör att båda böckerna står sig, trots att det gått över 50 år sedan För Lydia blev utgiven och ännu längre sedan Den allvarsamma leken trycktes för första gången.

Berättelsen cirkulerar kring Lydia och hennes kärlek till Arvid. De går om varandra, signalerar otillgänglighet när de kanske vill vara tillgängliga och belyser det svåra när kärleken inte når fram fastän den finns i kulisserna. Många av dramerna kan man identifiera sig med idag, att någon inte svarar, att den andra inte ser svaret som kärleksfullt osv. Men främst belyser För Lydia kvinnans roll i kärleksrelationer och vad som förväntas av henne gentemot männen.

I boken För Lydia gifter sig Lydia i ung ålder med en mycket äldre man i ett sätt att rädda sig själv ekonomiskt i en svår tid. Hon får barn men misstrivs i livet på landet som är slutet och uttråkande för en tänkande själ som henne. Kärleken till Arvid som påbörjades sommaren innan giftermålet finns kvar och Lydia letar efter ett friare liv där hon rår om sig själv. Hon skiljer sig från sin man och måste lämna dottern med honom innan hon flyttar till Stockholm. Inte prompt för Arvids skull enligt henne själv, utan för friheten. Ändå är det Arvid hon anpassar sitt liv efter tills hon tröttnar på hans nyckfullheter. Historien om otrohet och falska löften är sig lik trots att det gått flera decennier.

Många av klokheterna som sägs i boken fungerar än idag – som det om den stora kärleken som alla ser som sin räddning. Genom att skildra Lydias vän Ellen, sätter också författaren ljus på något mer: Ellen är feminist och går i bräschen, tills hon gifter sig och hamnar i samma jargong som den invanda. Hon lagar maten och har koll på vad maken glömt sina tofflor. Visst känner man igen det än idag? Jämställda par som skaffar barn och plötsligt lever många ut de inlärda könsuppdelningarna?

Finns cirka 10 urklipp till jag skulle vilja publicera men jag tror det blir för långt och mycket att läsa. Jag tycker Sundström lyckas väl iallafall med att väva in pricksäkra iakttagelser om kärlek och att spela spel. Jag tycker också att iakttagelserna är tidlösa, vilket ibland förvånar mig eftersom För Lydia som sagt utspelar sig för mer än 50 år sedan.

En sak jag funderat på dock är skildringen om hur Lydia lämnar sin dotter. Det finns ingen djupare reflektion kring detta och Lydia verkar varesig sakna sitt barn eller tänka något kring vad det gör med hennes dotter att mamman övergav henne. Jag vill inte skuldbelägga Lydias val, det är en bok för sig att vilja lämna sitt barn, men jag funderar på om man verkligen kan vara så bekymmerslös i att lämna över vårdnaden helt.

Behövs boken då, som komplement till Den allvarsamma leken? Saknas Lydias perspektiv där? Nej är mitt svar, för Söderberg lämnar Lydias tankar oformulerade och jag som läsare kan själv kan fylla i. Jag tycker inte hon blir orättfärdigt skildrad där eller att det finns en litterär lucka som behöver fyllas i. Däremot älskar jag att vistas i ett liknande språk igen men med Lydias perspektiv så jag är väldigt glad att boken skrivits.

Nu är jag väldigt nyfiken på Maken av Gun-Britt Sundström. Någon som läst den?

Balkanroadtrip: Trogir

Varför låter roadtrip så mycket mer lockande än bilresa? Skriver helst inte på svengelska men den här serien inlägg kommer ha titeln roadtrip för att jag ska komma i rätt stämning.

Daniel och jag kommer totalt ha tillbringat tre veckor i augusti här på Balkan, och vi började resan i Trogir, hos Daniels familj.

Det är svårt att ta in hur vackert det är här. Havets färg, en helt egen, så många skiftningar av klarblått och turkos. Syrsor som ackompanjerar oss morgon som kväll, trånga gränder och små knotiga olivträd som letar sig igenom de olika grannarnas järngrindar. Det är svårt att ta in allt, ta in den gamla stadens linje mot havet, det uråldriga kyrktornet som letar sig upp, ta in att det levt människor här i alla tider och vi lever där än.

Vi gör saker som man tydligen gör när man är i Trogir. Varje morgon börjar med en kort promenad ner till klippbadet precis intill där Daniels pappa bor. Havet är så salt här och det är så enkelt att ta sina simtag, låtsas att ens kropp är starkare än vad den är. Vi går sedan ner till det lokala caféet och dricker varsin espresso, jag med lite mjölk, och tittar på staden framför oss. Det är vi, Daniels kusin och massor andra av lokalbefolkningen som sitter där om morgonen. En man går ofta förbi och säljer biljetter till ett fisklotteri. Fem euro, så tävlar de ut en fisk vid klockan elva. Han ringer den som vinner lotteriet, för han har redan allas nummer i sin telefonbok.

Vi äter cevapici med ajvar i varmt somunbröd vid kanalen, Daniels favoritställe sedan barnsben. Han pekar ut för mig var han brukade sitta med sin pappa. Vattnet som flyter bakom oss är så turkost att det är svårt för mig att förstå att det finns på riktigt.

Naturen här, den är så evinnerligt skön för ett medelhavstörstande öga. Det är färgerna av mörkt gröna blad, det är små granatäpplen som väntar på att växa till sig. Limeträd med dignande frukt och persikor som tynger ner trädens grenar. Det är underbart att få vara här.

Sommarluncher i Skåne

Att laga mat på sommaren när man är ledig kan vara den ultimata lyxen. Det är en blandning av att man har tid, får laga till flera och att allt grönt är så färskt och går att få tag i lokalproducerat i mångt och mycket. Dessutom är jag mer frikostig med min egen handling, köper det jag är sugen på och styrs inte lika mycket av vad som passar bra att värma i en matlåda på jobbet dagen efter. Här kommer ett litet svep av sommarluncher jag gjorde när vi var i Ljunghusen. Jag är en person som tycker om att laga mat på hobby/vardagsnivå, så döm inte mina försök att beskriva mat alltför hårt…

Vietnamesisk biffsallad med risnudlar

Den här biffsallad är inte strikt vietnamesisk men inspirerad helt enkelt, och ett perfekt sätt att laga upp rester från grillning om man har kött kvar. Annars kan man använda tofu, och säkert kyckling? Basen är risnudlar och den himmelsgoda dressingen Nước Chấm som består av fisksås, vatten, socker, lime, lite chili och vitlök. Sen brukar jag mata den här nudelröran med grönsaker jag har hemma, men vitkål, morot och gurka är trots allt favoriter i denna rätt, hur enkla de än är. Toppar kalaset med salta jordnötter och färska örter, helst koriander och mynta.

Caprese-ish

Okej så världens enklaste sallad men gårdstomater, nektariner eller persikor, massor av olivolja och flingsalt, färskt malen peppar och sen drösvis av stracciatella (det är sommarlyx att välja ost om bara är det göttiga krämiga i en burrata). Vår basilika var slut men toppade med färsk oregano, fast ah, basilikan var saknad. Äter helst med ett riktigt surdegslevain men vi hade typ skogaholmslimpaaktigt bröd hemma som jag försökte göra fancy genom att steka det i smör.

Blue cheese sallad och grillat

En lunch mitt i farten med min bror och Hj blev detta. Vi hade blåmögelost kvar från en ostbricka som blev dressing genom att mosas ner med fet yoghurt och majonnäs samt lite citron för att balansera upp. Blir himmelskt med krispig sallat, i detta fall blandad med gurka, nektariner, halloumi och valnötter. Vi grillade upp lite överblivna korvar och halloumi från kvällen innan. Blev perfekt!

Shakshuka

En till lunch i farten med min bror och Hj. Jag la lite extra krut på tomatsåsen som blev en blandning av färska och krossade tomater, lök, vitlök och massa balanserande med chili, soja, honung, vinäger osv osv men ärligt talat kan man chilla med det och bara ha något lite sött, något lite surt i. Iallafall. I tomatsåsen fick ägg kokas och sedan toppades det hela med en salt mellanösternost och örter från trädgården. Så enkelt, gott, mättande. Påminner lite om persisk omelett man äter till frukost som är färska tomater och ägg som steks ihop.

Tomatpaj

Här äter vi egentligen middag men pajen nederst i bild är en mycket bra lunch dagen efter. Tomatpaj är underskattat! Jag gör en smörig pajdeg (hatar att göra pajdeg men ibland får jag ork) och brer ett tjockt lager tomattapenade. Har man inte det går det att ta tomatpuré och smaka upp med lite vitlök eller vad man behagar. Sen lägger man ett lager av skivad brieost, och därefter tomater. Man förgräddar inte pajskalet för pajen står länge i ugnen för att släppa vätskan från tomaterna och få en koncentrerad smak. Tror jag från början tagit receptet från Sofia Wood?

Egengravad lax och dillstuvad potatis

Vi var i Oskarshamn innan Ljunghusen och D:s mamma skickade med oss massor av god mat bland annat hennes egengravade lax. Bästa tricket om man ska bjuda många personer på lunch och har framförhållning. Så enkelt, så gott. Vi hade potatis över som jag dillstuvade och vips var det en prima sommarlunch.

Skaldjurspasta med tomat och saffranssås

En av Daniels favoritpastor! Den första maträtt jag bjöd honom på var en räkpasta med samma bas som här; man gör en grund på finhackad lök och vitlök, steker tills det är mjukt, steker med tomatpuré och sen färska tomater om det är säsong. Kokar ihop med vitt vin plus grädde och precis lagom mängd saffran så att det kommer en doft av det men utan att vara alltför dominerande. Sen massor av citron, och därefter skaldjuren. Vi köpte en färdig fryst mix på ICA, har jag aldrig gjort innan, samt lite extra räkor. Om man köper en färdig mix är det bra att ha i de olika slags skaldjuren vid olika tidpunkt för det fanns både stora rejäla bläckfiskbitar och pyttiga räkor. Jag serverade med linguine, och hackad färsk oregano men allra godast är DRÖSER med persilja egentligen.

Bookmakertoast (typ) på viltkött med parmesankräm

Lite fattig bild men det här var också ett sätt att tillvarata rester, i detta fall något så lyxigt som dovhjort i tunna skivor. Stekte en trött baguette från matbutiken, bredde majonnäs på (vi hade gjort egen – måste skryta), la skivade bifftomater, klickade ut en kräm gjord på parmesan och smetana, la kött på och toppade med sallad och persilja. Rekommenderas extra mycket om man är lite bakis :)))

Blev hungrig nu! Men när detta publiceras är jag på Balkan och bilar runt om allt gått som det ska, och troligtvis ligger det närmare tillhands att äta cevapici i bröd med ajvar. Inte dåligt det heller!

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén

När en bok syns väldigt ofta på sociala medier blir jag skeptisk, som med mycket annat. Motvals kan man kanske beskriva mig som ibland, även om det inte generellt är ett uttalat karaktärsdrag hos mig vad jag förstått. Lisa Ridzéns bok är en sådan, som synts och synts men ändå har jag varit nyfiken på att få läsa den. Kanske för att hon också gått på Långholmen, som jag själv, och att delar av boken skrevs där. När jag väl fick den i present av Eli så var det ett faktum: dags att läsa!

Boken berättas ur en äldre herres perspektiv. Den blandar nutid där Bosse är uttalat åldrad och hemtjänsten skriver små noteringar som sina dagliga besök. Bosse är fäst vid sin hund, saknar sin dementa fru och funderar främst på sina forna minnen som flätas in skickligt under historiens gång.

Jag tycker boken på många sätt är sorglig och gripande, men kanske säger det också något om ens syn på åldrande när det är främst dystra känslor som drabbar en. För egen del är det Bosses autonomi som går förlorad under boken som gör mig mest sorgsen. Alla tror sig veta bättre än honom. Är det viktigast att leva långt och riskfritt, eller att få bestämma själv och då kanske faktiskt leva kortare men med bevarad känsla över att man själv bestämmer över livet?

Det är också obönhörligt att man blir ensammare med åldern för att fler och fler tar avsked till jordelivet. Den insikten hade jag redan men blir tydlig i boken där Bosse känns så ensam. Barnbarnet finns men inte är hon särskilt närvarande. Sonen försöker, och han vill bara väl, men ibland blir jag så frustrerad på hans idéer att jag vill skaka om honom. Låt din pappa göra dumma val i slutet av sitt liv. Allt måste inte bli perfekt eller säkrast, så länge autonomin finns kvar.

Boken är fin och jag grät absolut en omgång när jag läste den. Den lämnar mig dock med en ganska tung känsla och kanske särskilt för att jag träffar många åldrande människor dagligen på jobbet där jag inte tycker riktigt att det blivit så bra som det hade kunnat bli. Tyvärr träffar jag ju sällan de äldre där det mesta faktiskt blir bra – som är självständiga trots krämpor och har känslan av kontroll.

Enkel att läsa, lite långsam, lite grå blir mina slutgiltiga ord om texten.

Österlen på sex timmar

Österlen känns så otroligt… inne? Kan man säga så? När jag växte upp var det inte riktigt på samma sätt, klart folk tyckte om Österlen och några hade hus här och var på kusten, men rent av hippt som det är nu känner jag inte igen. Det är fint för mig att väva in min gamla trygga barndomsbild av ostkusten tillsammans med det nya kulturella som finns överallt. Från Ljungis behöver man bil för att på ett smidigt sätt ta sig dit, och det hade jag och D stora delar av tiden i Skåne den här gången så en dag bar det av. Ljunghusen ligger på den mest sydvästra delen av Skåne, och att köra tar cirka 1-1,5h beroende på var man vill ta sig.

Vår första anhalt var också det egentliga målet för dagen. Jag tillbringade en del av mina sommardagar som barn i Borrby, hos Gertie och Evert som agerade lite extramor- och farföräldrar när jag hade mina egna så långt bort. Det var säkert bara en handfull gånger men i ett barnaminne är det mer än så. Det var något särskilt att få åka iväg ett par dagar utan mina egna föräldrar och få vara ompysslad där ute. Tiden går och jag kan inte förstå att Gertie är 85, och att Evert inte finns kvar i livet. Platsen är sig lik och Gertie likaså. Vi åt lunch och fikade efterrätt, pratade minnen och nutid. Min själ var så varm efter. Det här prästkragehavet ovan är från trädgården, och just det fanns inte när jag var barn men klädde trädgården otroligt.

”Nu får du visa din påg Skåne och vårt Österlen!” sa Gertie när vi åkte. Hon är uppvuxen ganska nära Borrby och hennes ord tog jag på fullaste allvar, så först åkte vi ner till Sandhammaren för ett dopp. Stranden här är magisk, otrolig sand och väldigt bred. Liknar Ljunghusens strand! Men det kan bli väldigt fullt, dock var vi framme sent en blåsig eftermiddag så plats fick vi. Det var Daniels första gång på Österlen.

Skummande hav, så rofyllt. Vi badade, men det var ruskigt kallt fortfarande, kanske 15 grader? Jag tror inte det kan ha varit mer och i blåsten kändes det ännu snålare med graderna. Men vi klädde på oss snabbt och åkte vidare.

Vi parkerade i Kåseberga och köpte oss varsin glass innan vi traskade upp mot Ale stenar.

Det var tröjan på, tröjan av-väder. Mestadels av när man gick i brant uppförsbacke ändå.

Det var massa galningar ute och flög, helt sjukt kul att titta på! Men hissnar i magen av tanken att göra samma sak.

Är det ett vallmo- och biflugeår?

Han gillade Österlen! Promenaden ner från stenarna till hamnen är så vacker tycker jag. Hamnen är nämligen rund, ser så fint ut på håll. Vi skulle köpa rökta räkor men det var tyvärr slut hos fiskhandlaren och istället köpte vi massa annan underbar rökt fisk i hamnen. Makrill, sej, lax och sen lite rökta småbitar man kunde snacksa på ur en strut. Hungriga som vi var slukade vi de små fiskbitarna snabbt innan vi styrde kosan mot Örum.

Min första gång på Örum. Finns hotell, lite odling, växthus men framförallt: pizza.

Den var värd sitt rykte. Perfekt botten, urgod tomatsås, generellt väldigt välsmakande. Daniel tog en Prästkrage (typ en capricciosa) och jag en siciliana (sardeller kapris oliver osv).

Efter Örum var magarna mätta och kropparna lite kalla, vi hade suttit utomhus under kvällen. Tyvärr på ett sätt, för jag hörde sen att glassen i Örum vunnit pris men den fanns det inget sug för. Bilen styrdes sedan hem till älskade Näset och Ljunghusen. Vägen mellan kallas kustvägen, och den är magisk. Vindlande längs havet och vacker natur, med solnedgången i sikte genom skitiga hyrbilsrutor. Är glad för den här dagen, är glad för Gertie och allt jag fick i min barndom, är glad för Daniel och allt han ger i min nutid.

Juli i en lista

Juli månad, en sommarmånad, en månad med en del ledighet och mycket flängande till södern för min del. Jag tror många i vårt land har juli som en favoritmånad men om sanningen ska fram är jag inte sommarens största fan. Jag tror det beror på hederlig brist på förmåga att slappna av. Den här julimånaden var dock mjukare än vanligt. Kanske för att jag fick vara med D så mycket, att vara kär och ha sommarledigt ihop var lika drömmigt som jag hade hoppats på och kanske lyckades jag slappna av lite då och då trots åkandet fram och tillbaka.

Månadens bok

Äntligen kom det en tid med läsning utan stopp. Det var ett par dagar där orden bara fick intas utan hejd. Jag läste För Lydia, en bok jag velat läsa länge då den replikerar på Hjalmar Söderbergs bok Den allvarsamma leken, som är en av mina favoritböcker. Jag läste också Ligan, En ny gud och The guest men ska jag välja en blir det För Lydia.

Månadens ord

Gul bil. Två ord visserligen, men två ord jag yttrat många gånger. Vi har kört en del bil, och jag noterar alltid gula bilar sedan barndomsleken men numer applicerar jag den leken igen.

Månadens mat

Jag tror knappt vi ätit samma mat två gånger den här månaden men jag gjorde en skaldjurspasta som blev väldigt god och som jag vet att D uppskattar lite extra.

Månadens vin

Drack så mycket bra vin i juli! Delvis för att jag gick loco på systemet en dag i början av juli och köpte allt jag tyckte såg lockande ut, och sen kunde vi praktisera uppdrickandet när min bror och Hj var i Ljunghusen med mig och D. Bäst var ett vhino verde från Aphros, men kanske var det också bäst för att det blev ett lunchvin en riktigt solig dag.

Månadens skönhet

Evys spf. Har en hatkärlek till deras märkliga mousse, som känns effektiv men lämnar huden lite klistrig.

Månadens bad

Alla bad i Ljunghusen. Fast – det blev ett nattbad i Havslätt som kanske får bli månadens bad. Jag hackade tänderna som en idiot medan resten plaskade omkring, men ändå, ett nattbad måste väl ändå vinna.

Månadens låt

Lyssnar inte på något nytt, men har lyssnat en del på Effortless av Sabina Ddumba. Känns fint med en låt som beskriver det skrytiga i när allt känns helt rätt.

Månadens kultur

Sparsamt med kultur från min sida, det närmaste är att jag besökte Höllvikens bibliotek och lånade Lonely planet-böcker inför vår stundande Balkanresa.

Månadens bokcitat

Det blev en del urklipp från För Lydia faktiskt. Många klokheter och reflektioner som håller än idag, trots att boken utgavs på 70-talet.

Månadens TV

Intet nytt under solen här. Jag fortsätter kolla på And Just Like That efter mina många nattjourer och beundrar klänningarna.

Månadens podd

D har en vän som gör en podd om Oskarshamnare, Hemvändarpodden. Den lyssnade vi på när vi körde upp från södern till nattpassen. Just avsnittet vi lyssnade på behöver man ingen koppling till Oskarshamn för att uppskatta – det var diplomaten Anders Lidén som frikostigt delade med sig av sin rika karriär. Tips! Långt avsnitt, så den passar ypperligt på just en bilresa.

Juli avslutas med tre starka nattpass på raken för att sedan åka ner till Skåne igen till augustis start. Därifrån åker jag och D till Balkan ihop! Vi börjar i Kroatien hos D:s familj men sedan är tanken att vi ska bila runt lite, preliminärt blir det en tur till Bosnien och Montenegro. Det känns helt extremt lyxigt att vi har detta framför oss… Jag hoppas på att kunna slappna av och vila lite. Är oftast bättre på att återhämta mig lite på avstånd från hemmaplan så jag hoppas på att det ska ske.

Vykort från en julidag i Ljunghusen

I juli studsade jag fram och tillbaka från Skåne till Stockholm. Jobbade intensiva jobbpass, transporterade mig ner till Skåne, tillbaka upp, tillbaka ner. Från D:s trygga sommarfamn till ekande tom trappuppgång hemma, från havets brus om morgnarna till centralens kvava luft. Det har varit underbart att få insupa Skånesommar om än något slitsamt med avståndet.

En dag mitt i juli där några av mina lundavänner tog sig ut till oss. De kuskade ut barnvagnar och sig själva till den pudriga sanden. D:s syster och systerdotter var också med. Havet svalkande, vi var nästan ensamma där.

Jag hade bakat en kardemummalängd som strandfika som inte blev exakt som jag tänkt. Det som blev bra var själva kardemumman. Att mortla och få fram den intensiva smaken var otroligt! Själva degen hade jag kalljäst med torrjäst och det gör jag nog inte om, förstod inte kemin och degen betedde sig inte som jag trodde. Men på en strand passar allt bra, att få duka upp en kaffetermos och skicka runt emaljkoppar gör att varje kaka är förlåten och älskad.

Hjärtat fullt som det heter på instagramspråk.

Vi åt lunch tillsammans, jag lagade en citronig och smörig couscous med färska örter, tomater och salt fetaost medan D grillade kyckling till hela kompaniet. På kvällen när alla våra gulliga gäster åkt tillbaka till sina egna bon så längtade jag till stranden igen. D och jag spatserade ner och fick se en vacker regnbåge sträcka ut sig.

Bara vi på en skymningsstrand, det är så lyxigt att få vara med varandra såhär.

D badade också! Börjar sakta men säkert konvertera honom till att bada i kyligare temperaturer, nästan ett måste om man ska tillbringa sina somrar på den här kusten.

Solen gick ner bakom molnen och sen väntade en ny dag, och vad den innehöll minns jag då inte exakt men jag kan gissa på någon slags sortering i huset, avspolning av stenplattor, resning av hängrännor eller annat som hör till när man försöker putsa upp ett lite glömt hus.