Balkanroadtrip: Dubrovnik, Game of Thrones och världens bästa Crni Rižot

I somras bilade jag och Daniel på Balkan. Balkan är så stort och det känns lite svepande att påstå att vi bilade där, men vi besökte tre länder som alla ingått i gamla Jugoslavien nämligen Kroatien, Bosnien och Montenegro. En bra blandning av länder om man vill förstå lite av historien, och se likheter men också stora skillnader. I mina tidigare inlägg kan man läsa om Trogir, Mostar, Sarajevo, Durmitor och Kotor.

Dubrovnik tog mig med storm. Daniel har besökt staden innan, och han hade redan sagt till mig att jag nog skulle komma att gilla det, men ändå blev jag överraskad? Vi bodde innanför murarna i Gamla Stan. Är man där en kort tid som vi var så är det värt att lägga de pengarna, det ger en till dimension till upplevelsen.

Staden omgiven av en stor mur som man kan promenera på. Det kostar rätt mycket numer att gå upp på muren men det är värt det, både för den fenomenala utsikten, den mäktiga känslan av vad man mäktade med att bygga förr men också för att man bidrar till bevarandet av staden. Runt om störtar det ner klippor man kan bada från.

Första kvällen åt vi på en ljuvlig restaurang, typ en av de bästa under hela resan. Jag tog en Dalmatisk kulträtt, nämligen svart risotto som heter Crni Rižot på kroatiska. Denna var G A L E N. Så otroligt god! Bläckfisken i var perfekt konsistens, det svarta bläcket skapade massor av umami och sälta som bröts av med burrata och friterad salvia. Om jag åker tillbaka till Dubrovnik blir det exakt den rätten igen och igen, på exakt det stället.

Morgonen därpå var vi riktiga turister och hade bokat in oss på en guidad tur. Jag älskar att göra det? Tycker man lär sig så mycket om platsen man är på, vilket är viktigt för mig när jag reser, förstå sammanhanget och historien.

Dubrovnik har alltid varit känt då Gamla Stan är så välbevarad men lokallivet har ändå funnits kvar. så är tyvärr inte riktigt känslan längre. Dels har staden verkligen blivit ett oerhört populärt resmål pga att Game of Thrones spelades in här till stor del, och dels är det opraktiskt att bo i en så kullig och gammal stad. Det var anmärkningsvärt många amerikanare ute på gatorna när vi var där, och jag förstod varför när jag insåg GoT-kopplingen. Själv har jag inte sett den här serien, eller jag såg ett avsnitt och tyckte det var helt sjukt aggressivt så ville inte se mer men staden är fylld av referenser till inspelningen.

Lite lokalliv finns ju dock kvar, när vi promenerade runt på muren kunde vi se små spår av det.

Vi badade också. Alltså det var magiskt att bada här, så pampigt.

Folk var sjukt modiga och hoppade från höga klippor. Jag hoppade också men från lite lägre avsatser.

Vår resa var verkligen så fin. Vi pratade en del om det i Dubrovnik som var sista anhalten. Vi fick så mycket av allt och framförallt av tid ihop. Jag älskar att få äventyra tillsammans såhär! Lärdom till nästa gång är att man kan stanna lite längre på varje plats ändå. I värsta fall blir man lite uttråkad och det är nog bara bra att bli någon gång då och då…

Kungliga Operan möter Rebecca och Fiona

Operan i Stockholm är verkligen en vacker plats för ögat. Pampigt, stort, höjder, gyllene skimmer som blänker överallt. Jag älskar den här byggnaden och sörjer att man inte vårdat den under åren som gått. Man märker inte det som besökare direkt, men husets inre liv hade behövt löpande uppdateringar. Nu har Operan dock fått in en rejäl privat donation som möjliggör renovering av huset och tillfällig flytt under ett par år till andra lokaler. Jag har därför försökt besöka Operan oftare än förut och kanske tog det orimliga nivåer när jag var där två gånger samma vecka…

En tisdagskväll bjöd Donationsfonden in till generalrepetition/förhandspremiär av det nyskrivna balettstycket It feels good… som William Dugan satt ihop baserat på Rebecca & Fionas musik. Ser ni att lamporna är discobelysta i Guldfoajén på bild?

Först samtalades det om processen, jättespännande! Älskade att lyssna på Rebecca som var sådär pangödmjuk? Verkligen sa det man tror man själv hade tänkt, och jag uppskattade det, att hon inte var konstlad. Efter lite bubbel fick vi en rundtur till bland annat salarna där balettdansöserna repeterar. Otroligt att det ryms ett så vanligt rum mitt i all pamp? Gympagolv, snedtak, en vacker flygel placerad i ett hörn. Vågade inte ta bilder, kändes så hemligt att få ha sett.

Under baletten får man inte fotografera heller men det var verkligen SÅ kul att lyssna på musik man vanligtvis dansar sena nätter till och kombinera det med något så klassiskt som balett. Andra delen av uppsättningen var ett stycke som heter Minus 16, skrivet av Ohad Naharin som också är fenomenalt. Rekommenderar alla att gå på Dugan/Naharin i höst om man kan! Om inte annat för att det är något helt utanför den vanliga baletten man brukar få se (som jag också älskar).

På fredagen var jag tillbaka i Guldfoajén igen, men nu på lunchtid tillsammans med Daniel. Förra hösten var vi också på lunchopera och det var nästan på dagen att vi var tillbaka.

Det här är ett enkelt sätt att få komma i kontakt med opera tror jag? Det är korta lunchkonserter på kanske max en timme och innan dess äter man lunch vid ett runt bord ihop, sex personer vid varje bord. Sångaren var otrolig, han kunde äga ett rum med den rösten kan jag säga.

Kontrasterna gör livet. Kvällen innan hade vi varit på Maggio och denna kväll gick vi på Rebecca & Fiona som hade spelning efter sin riktiga premiär. Det var ösigt! Och jag var tacksam över att få ta del av allt sådant här.

Min skönhetsåtervinning eller empties

Låter inte riktigt lika rafflande med skönhetsåtervinning som empties? Ett favoritinlägg för mig att läsa på andra bloggar, och tänkte därför göra ett nytt inlägg i denna kategori innan de tomma plastflaskorna åker i återvinningen. Jag har inte varit helt konsekvent med mitt sparande av flaskor men en liten skörd har ändå fått vänta snällt för att göra ett uppträdande här.

Som ni ser har en av mina nagellacksflaskor läckt, egentligen i våras på en resa så det är därför förpackningarna ser än mer smutsiga ut än mitt vanliga slitsamma bruk.

Vi börjar med lite mjukgörande produkter. Längst till vänster har vi en barriärkräm från ett märke som heter Geek & Gorgeous. På deras hemsida finns studier refererade till val av innehåll i deras produkter, och även om vissa studier är små och kanske inte vad man i forskarvärlden kan kalla robust evidens, så uppskattar jag detta tilltag. Happier Barrier är en oparfymerad beige kräm som återfuktar fint utan att täppa igen. För att vara en barriärkräm är den ganska tunn.

Därefter har vi ett koreanskt märke, Dr Ceuracle, och deras välkända kräm med SPF 50 (Cica Regan Vegan Sun). Jag älskar konsistensen på denna och att det känns som en lagom återfuktande kräm på sommaren, enda negativa är att den innehåller doftämnen vilket jag helst vill låta bli i ansiktsvård. Annars hade det lätt varit ett köp igen.

Längst till höger är också koreansk hudvård, nämligen Klairs nästan kultförklarade återfuktande toner (Supple Preparation Toner). Den är jätteskön att klappa in dagar man behöver lite extra fukt eller en mysig stund till sin hud. Kommer köpa igen.

Till vänster har vi en kroppskräm från Paulas Choice, ett välkänt amerikanskt märke som också mest har välbeprövade ingredienser. Den här flaskan har BHA, en syra som är bra mot förtäppningar. Skön att ha på lite knottriga ben, men gjorde inga mirakel riktigt. Har ett minne av att denna var mer potent förr eller så har jag högre krav? Blir nog inte ett köp igen, kanske testar deras AHA-kräm istället.

Till höger ett serum från Mantle, Wow-serumet. Denna flaska ska betraktas mer som smink är hudvård eftersom den har stora mängder skimmer i sig. Formulan och finish:en är väldigt lik Glow and Pump från GLOWID. Tycker mycket om detta som naturlig sminkprodukt, inte så mycket som hudvårdande, och hade det inte varit för priset hade jag övervägt ett köp ifall det inte var så att jag blev knottrig av den. Förstår inte, är det CBD min hud inte gillar? Örtextrakt typ rosmarinola och liknande är känt att kunna irritera huden och kanske är inte CBD så långt ifrån.

Tillsist: vänster, en trogen favorit från Beauty of Joseon. Retinal för huden under ögonen, en ingrediens som inte är lika beforskad som retinol men som jag tror borde ha liknande verkan. Till höger har vi en miniförpackning mascara från Lancôme, nämligen Hypnose Doll Eyes. Jag brukar använda Hypnose som är en favorit som aldrig kunnat bytas ut, men Doll Eyes var också trevlig.

Det var allt för skönhetsbloggen denna dag! Lite sugen på att prova en ny mascara… Får se i framtida inlägg om det blev något med det!

En ny gud av Zara Kjellner

Jag har en hel del bokläsande vänner, något som är väldigt lyxigt då man lär känna varandras smak, men också vad man är nyfiken på under åren. Jag och Mathilda är exempelvis både surfvänner och bokvänner, jag minns när vi lärde känna varandra på ett surfläger i Portugal för många år sedan, hur Mathilda satt där med en Alice Munro-bok på frukosten och jag kände att jag verkligen ville lära känna den där personen. Det jag gillar med Mathilda är att hon kan min smak bra, utan att själv kanske vara medveten om det. Men hon vet både vad jag kommer tycka om, men också vad jag är nyfiken på att få läsa, utan att det nödvändigtvis ska bli en favorit. Det är verkligen otroligt lyxigt med en sådan vän!

Hon gav mig iallafall En ny Gud av Zara Kjellner i födelsedagspresent, och vi bestämde oss för att göra det till en sommarbok man fick läsa på egen kant, och sen diskutera den tillsammans efter sommaren. Sagt och gjort, vi sågs på Pom och Flora för bokdiskussion.

Jag har inte någon insikt i Zara Kjellners författarskap, och det är lite svårt att beskriva handlingen i den här boken. En ung tjej som heter Leila, kanske i sina första 20-år, är ihop med Ludvig som är uppvuxen på ett stort gods med jaktmarker. De är hemma och hälsar på, när det deklareras från Fadern att pojkvännen måste stanna kvar och lära sig bruka skogen samt jaga. Det unga paret struntar i att återgå till sina studier på Handels och bosätter sig på godset. Familjen i form av mamma Agathe, pappan som kallas Fadern och brodern Carl bor också där, under samma tak, huvudpersonen tillsammans med pojkvännen i hans rum. Sen finns det också en hushållerska, Dolores.

Under bokens gång skjuts fler och fler djur. Mer och mer kött äts vid bordet. Leila börjar trevande ta sig in i familjen, men man märker att hon har ett sinne utöver det som kan kallas normalt. ”Min tunga böljar i munnen, den rör sig fram och tillbaka” beskriver Leila när hon vittrar blod och makt. Hon börjar leka med Dolores, leka med hennes undergivenhet som hushållerska men hon verkar också göra det för att Dolores har en slags outtalad makt. Hon känner till hela huset, lagar all mat och har ett märkligt nära band till mamman Agathe, som trots allt är den som äger godset och markerna även om det är Fadern som driver arbetet framåt. Relationen till brodern Carl beskrivs också till viss del. Han är skildrad som en enstöring och skjutgalen person som känner sig förfördelad av att brodern Ludvig får ta plats men inte han själv. Leila och Ludvigs relation beskrivs däremot inte alls och jag förstår inte dynamiken eller varför Leila ens är på godset heltid.

En ny Gud är skriven med en viss rytm och jag vet inte hur författaren vill att den ska bli läst men för mig är behållningen främst just i orden, hur de skrivs fram och inte i själva historien. Det är repetitivt vilket spelar en viktig roll rent berättartekniskt, men efter ett tag blir det repetitiva just uttråkande. Jag längtar efter lite mer substans och historia. Mellan rytmen handlar boken nog om makt och det sociala spelet, och också om Leilas position som betraktare till att själv bli en mer och mer våldsam maktspelare. Jag förstår boken inte riktigt, men fascineras därför av den också. Det känns till en liten grad konstlad men till en stor grad ett grepp som Kjellner nästan lärt sig behärska helt. Hon är duktig på att mejsla ut personporträtt därtill.

Ser fram emot att läsa något i framtiden av Kjellner. Kanske kan hon kombinera den känsla för språket hon har med att berätta någon som också rycker med mig? Hennes nya bok heter Radio Yerevan, funderar på att läsa den. Har någon av er läst Kjellner?

En lista om oktober

Oktober, en så speciell månad för mig. På pappret var jag ledig hela månaden i väntan på nytt jobb, men i praktiken var det mycket småjobb med olika saker, framförallt forskningen, som gjorde att känslan av att ha ”oerhört mycket tid” totalt uteblev. Tio dagar tillbringades dock i Kroatien och sju av dessa dagar på en guppandes segelbåt vilket gjorde susen för mitt behov av att nå fram till lugn. Den resan får förhoppningsvis ett eget inlägg i framtiden. Nu i slutet av oktober känner jag hur jag börjar trivas igen, älskar när det blir lite ruskigt men löven fortfarande lyser gula och röda. Tända ljus, långa kvällar och känslan av att julen kommer komma när trädens nakenhet blir för stor.

Månadens bok
Den här månaden läste jag ut Demon Copperhead av Barbara Kingsolver och Fars rygg av Niels Fredrik Dahl, båda böckerna läsvärda men generellt rekommenderar jag Demon Copperhead. En tjock bok en pojke som växer upp i inlandet i USA, ett område som senare ska bli ett oxy-fäste. Kände mig ödmjuk inför livet när jag läste.

Månadens ord
Jag har mest bevandrat mig i båttermer av olika slag. Rorkult, bog och tamp för att nämna några.

Månadens mat
Den här månaden har jag ätit tre rätter extra många gånger. Den ena är helgrillad fisk, när den grillas över öppen eld med olivolja, då vet jag knappt om det finns något godare? Det andra är tomatsoppa, med ugnsrostade tomater som fått stå länge och bli reducerade och nästan karamelliserade och servera det med en grilled cheese. Det tredje är kräm på feta och toppat med rostade betor, så himla gott.

Månadens vin
Har druckit så många goda viner denna månad! Men om jag bara får välja ett, så blir det en vit Rioja. Rioja förknippas ju med rödvin annars men denna spanska vita flaska var så spännande med en kombination av massa ekfat/vanilj och citrus/hög syra.

Månadens te
Jag dricker liksom i slutet av september främst Sir Williams, ett ganska kraftigt rökigt blandat te som bara säljs på Sibyllan. Nu har jag dock varierat med lite oolong som är ett te som är halvfermenterat och rullat till små bollar. När man brygger det rullar bollarna ut sig till stora blad och smakar som en blandning av svart och grönt te. Mitt är från Vietnam och är lätt i smaken, nästan lite sött och rostat ris-aktig i nyanserna.

Månadens skönhet
För två år sedan åkte jag skidor i Högbo utanför Gävle där Björk & Berries har en väldigt fin butik. Där köpte jag doften September och just oktober i år har den använts väldigt mycket. Det doftar rökigt och träigt, med lite sött och frukt där någonstans. Perfekt precis när det blivit riktig höst, som nu.

Månadens bad
På seglingen badade vi efter båten, det är så barnsligt roligt att få bada med Linn och Kajsa. Hänga där bak och göra kullerbyttor tillsammans runt repet.

Månadens skrivande
Jag har redigerat ett gammalt projekt lite pö om pö hela månaden och nu är jag klar med omgång 1. Vad som väntar, är att läsa igenom en fysisk utskrift och pilla lite till. Sen får vi se…

Månadens låt
Ni får ursäkta om detta är för puttinuttigt men jag och D har firat ettårsdag i början av oktober och sedan dess är mitt hjärta lite mer ömt. Har därför lyssnat på en hel del mjuka låtar, som Sång till friheten av Maple & Rye, den vackraste versionen.

Månadens kultur
Brukar tjata om att hösten är kulturens tid för mig, och nog blev det så. Jag fick besöka Operan två gånger, varav jag starkt kan rekommendera baletten Dugan/Naharin. Så rolig, och så speciellt att få höra Rebecca & Fionas musik på en sådan scen! Jag och D gick på lunchopera samma vecka, alltid magiskt men eftersom programmet är rullande känns det dumt att tipsa om just den vi var på.
Jag lyckades faktiskt vara i Globen/Avicii arena två gånger också, ena gången var det en slags minikonsert med Shima Niavarani, det var mäktigt för vi var kanske 30-40 personer som satt i en ring i mitten av ett annars tomt Globen och fick se detta framträdande. Sen gjorde Maggio en konsert för Amex här i slutet av månaden, Jesus vad hon alltid levererar! På detta hanns även en spelning med Rebecca & Fiona med, sjukt taggad inför Tomorrowland Winter nu. Tog faktiskt även med mig min kompis barn på filmen Djurexpressen, barnfilmer numer är inte ett dugg lika barnfilmer från min egen tid…

När jag läser mitt eget stycke nu, så känner jag att det är okej om november med nytt jobb osv inte kommer ge mig lika mycket sådant här, depån är påfylld :)))))

Månadens bokcitat
Från Fars rygg av Niels Fredrik Dahl: ”Jag skriver ju denna historia med en tro på att ensamhet kan gå i arv. Och kanske den kan gå i arv åt båda hållen? Om det är så att far planterade sin ensamhet i mig, så ger jag den tillbaka till honom nu”. Vackert och hjärtskärande. Går ensamhet verkligen i arv?

Månadens TV
Gift vid första ögonkastet, vinterversionen, har börjat! Jag har bara hunnit se första avsnittet men ska se fler. Tycker det är spännande med relationsprogram, det får mig att fundera mycket på mitt eget förhållningssätt när det kommer till kärlek.

Månadens podd

Egentligen är politikpoddar med råge det jag lyssnar på mest, och denna månad har Politikrummet som görs av Expressen strålat lite extra. Med Anna-Karin Hatts avhopp så behövde jag kloka och förklarande röster.

November, november, november. Jag börjar nytt jobb. Ska pendla till Norrtälje och jobba där närmsta halvåret till att börja med, vilket känns spännande men också pirrigt på alla möjliga vis. Egentligen är jag inte så bra på det här med att pendla men jag hoppas att de där timmarna kanske kan få mig att varva ner lite mer. Läsa, skriva blogg, lyssna på podd och musik? Istället för att tidsmaximera? Vi får se. Annars är det inte överdrivet mycket planerat. Jag ska till Hudiksvall de första dagarna och mysa på en gård med nära vänner, det blir ett dop och ett födelsedagsfirande, samt Thanksgiving i Oskarshamn hos vänner till D som bott i USA på olika vis. Och inte att förglömma – första advent blir sista helgen i november vilket känns svindlande men längtar också till juletid.

Balkanroadtrip: Kotorbukten, Perast, skaldjurspasta och romantiska havsutsikter

Det är fint att få blicka tillbaka på vår bilresa i somras. För er som vill läsa mer om våra Balkandestinationer så finns Bosnien-resemålen Mostar och Sarajevo, samt ett inlägg om Durmitor i Montenegro. Från Durmitor bilade vi ner till Kotor och Kotor-bukten. Jag hade längtat tillbaka till havet lite, inte bara för att få tillgång till bad igen utan också för maten. Inlandet visade sig vara mer köttdominerat på menyerna och jag längtade efter skaldjur, citron, tomat.

Montenegro är ett så ungt land i sin nuvarande form. Dels var det en del av forna Jugoslavien, och sen i union med Serbien fram tills 2006 då det blev självständigt igen. Från bergen till kusten är det kanske 2,5 h att köra? Det är väldigt litet till ytan. När vi kom ner till havsnivån gick vägen längs vattnet och skapade pirr inom mig. Svårt att fånga men ser ni hur vackert det är?

Första kvällen var jag taggad på lite finare kläder efter bergshänget och väldigt sugen på skaldjurspasta. Vi hamnade på en romantisk liten restaurang på strandpromenaden med bord längs med vattnet. Jag åt min pasta och vi drack ett väldigt krispigt vitt vin från trakterna. Kände direkt att Kotorbukten hade något.

Kotor i sig är en gammal stad, och ett UNESCO-arv. Man ser likheterna med Dubrovnik och Trogir, men det är lite mindre underhåll här. Lite smutsigare fasader och därför kanske lite mer genuint på något vis? Samtidigt kände man hur det satsades på staden, Kotor har två fina torg med uteserveringar och bägge torgen hade livemusik med otroligt passande filmisk musik. Uppskattade detta, men det kändes också planerat och genomtänkt.

Vi badade, läste, tittade ut över bukten. I efterhand känner jag att vi var där för kort tid men på vägen från Kotor tillbaka till Kroatien stannade vi till i Perast.

Perast är en del av Kotorbukten och har blivit duktigt hype:ad senaste åren. För att få parkering köpte vi ett litet paket där man förutom att man fick stå på någons landsplätt hela dagen, också fick en båttur ut till en miniliten ö med en kyrka. Det var en ganska trevlig deal för 15€.

Kyrkan är väldigt vacker om än också väldigt liten. För mig är det likadels obegripligt varför den är placerad på en så liten ö, brukade man ta båten till kyrkan alltså? Det känns opraktiskt men det finns säkert skäl. Det var hiskeligt varmt därinne så efter det obligatoriska besöket suktade vi efter bad och placerade våra handdukar under ett skuggande träd när vi var tillbaka i själva Perast. Bakom oss satt en familj från trakterna och mormodern dök i vattnet på ett sätt som gjorde att jag och Daniel tittade på varandra med samma tankar. Hon såg ut som ett havsdjur, som en Sally Bauer? Rysligt imponerade var vi helt enkelt.

När hungern pockade på satte vi oss ner och tog en skaldjurspasta igen. Det var inte så att denna pasta var den godaste jag ätit direkt men det var ändå en av de mest minnesvärda måltiderna denna sommar ändå. Vi hade ett bord precis vid vattnet, salta vågor rullade in mot uteserveringens stenkant och stänkte ner tårna, vinet var iskallt och mineraligt och jag kände en sådan tacksamhet över att få sitta på så vackra platser tillsammans med Daniel.

Vi tog varsin espresso efter maten. Jag ville absolut inte byta ställe, kände mig så tillfreds och insåg för en gångs skull att gräset faktiskt inte kunde vara grönare än såhär.

Jag hoppas jag för alltid kommer minnas den här känslan.

Och med det minnet färskt rundar jag av min korta reseberättelse från Kotorbukten. Värt att besöka, jag tyckte själv att det hade en ganska parig vibe så allra bäst är det kanske för en slags romantisk getaway. Sen tyckte jag inte det var helt olikt Dalmatien som är mer sevärt enligt mig men jag är partisk i målet i och med att det är där Daniels släkt är ifrån…

Mylla och saker jag lagade

Det är inte så lätt att navigera i matdjungeln tycker jag, att ta rätt beslut både för hälsa, planet och smak. Jag älskar att laga mat, kanske nästan mest vardagsmat, men önskar mig ofta ett annat utbud än vad mina matbutiker kan erbjuda. Oftast vill jag ha ännu fler svenska produkter och gärna saker som är i säsong så jag vet att jag gör bra val. För något år sedan upptäckte jag Mylla.se där svenska gårdar kan sälja sina produkter direkt till oss slutkunder. Superbra för mig som inte har bil eller möjlighet att åka ut till gårdsbutiker.

Nu testade jag att köpa säsongens grönsakslåda från gården Bokeslund och fick hem en stor kartong förpackad med massa grönt. Visste dessvärre inte vad en del saker var men det gjorde mig lite peppad också, att provsmaka okända gröna löv och fundera vad man kunde laga med dem.

Typ som den här kålen (?). Smakade som en blandning av svartkål och ruccola, så typ en pepprig bladig kål.

Jag smällde av en hummusbowl för att laga ett gäng av grönsakerna. I botten, vilket typ inte syns, ligger en hummus av vita bönor (från gården Fagraslätt som jag upptäckt via Mylla.se!). Den toppades med den okända kålen som var stekt i citron och vitlök, snabbgrillad zucchini med citron och olivolja, persilja, västeråsgurka med chilicrisp och risvinsvinäger. Sen adderade jag saker som inte kom i lådan: harissabakade morötter, surkål i rödkålsformat, vitost och ett 63-gradigt ägg.

Jag var inne på en matinsta som skrev att hennes sämsta matfotoperiod började nu och jag kunde inte förstå varför tills jag själv började fotografera mat i mörker. Ser inte så aptitligt ut men: här har vi en annan slags skål. I botten en fårostkräm som toppades med saker från lådan: rostad svartkål, rostad grönkål, rostade polka-, röd- och gulbetor. Är nice att rosta saker som växer under jord inser jag.

Samma kväll åt vi faktiskt snacks innan förrätten som bestod av gemsallad från lådan och en ceasarinspirerad kräm (cheddar, parmesan, grädde och hela sardeller på). Även huvudrätten hade lite låda: fänkålen hackades ner med lök och vitlök, som blev basen till en räkpasta.

Här kokade jag soppa på purjolöken ihop med potatis och även svartkål för att få lite piggare färg. Serverade en grönkålssallad med äpplen, valnötter och en dijon- och honungsvinägrett. Till det stekt levain och kantareller, inte från lådan visserligen men toppade med lite persilja och salvia från Bokelund.

Det var väldigt mysigt att få en slags ram att laga mat ifrån, väckte kreativiteten till liv! Men kanske var den lådan för stor för två vuxna, jag kände en inneboende stress att laga upp allt som kändes färskt och förgängligt. Kvar har jag ett gäng betor och en daikon som jag inte vet hur jag ska använda men kanske pickla och servera till koreanska nudlar? Vi får se, vi får se…

Nobelpriset i litteratur 2025: László Krasznahorkai

Tycker det är så spännande med Nobelvecka! Jag lyssnar på Vetenskapsradions sammanfattningar av medicin/kemi/fysikpris men givetvis är torsdagens ens favorit när det är dags för Svenska Akademien att presentera litteraturpriset. Jag läste lite tipslistor innan, och László Krasznahorkai fanns ju högt upp hos många, både bettingföretag och litteraturkunniga. Själv trodde jag på Vi Läsers tippning Claudio Margis. Han skriver i en stil som historiskt sett verkar passa Svenska Akademien, det vill säga essäromaner om platser och tvetydigheten i historien. Dessutom har det varit ovanligt många unga (i Nobelsammanhang) på raken som får priset så att en mer senior författare kändes inte omöjligt.

Själv kan jag intet om Krasznahorkais författarskap och därför räknade jag bort honom när jag själv funderade på pristagare. Lite hybris kan man tycka men de senaste åren har både Annie Ernaux och Han Kang vunnit Nobelpris, och bägge har varit författare jag läst och haft koll på innan priset. Trodde på något sätt att jag vuxit in i Nobelpriset nu, lite som när man blev tillräckligt gammal för att få utbyte av På Spåret? Men icke.

Krasznahorkai ska vara känd för sina samhällskildringar med en grotesk, mörk och satirisk ton. Tycker beskrivningarna av hans författarskap liknar de stora ryska författarna, som Michail Bulgakov som är författaren bakom ”Mästaren och Margarita”. Bulgakov kritiserar det kommunistiska Sovjet mellan raderna, medan Krasznahorkai kritiserar det post-kommunistiska Ungern. Mästaren och Margarita är mångas favoritbok men när jag läste den, höll den på att göra mig galen. Jag förstod inte alls tonen, satiren eller vad den skulle säga mellan raderna och det gör mig instinktivt lite skepsisk till Krasznahorkai. En av hans nyligen översatta böcker är tillexempel skriven utan punkt, för Krasznahorkai har sagt att han inte tycker människor talar med kommatecken och att punkten är Guds uppgift.

Ja vad ska jag säga. Min hybristid av att känna igen Nobelpristagare och lockas av deras författarskap är helt enkelt över och det är dags att rätta sig i ledet igen.

En vardag igen

Min vän Mathilda sa att hon tycker om att läsa vardagsinlägg på bloggen och vet nu vad, det är så mysigt att skriva om vardagen faktiskt. Kanske för att jag ser på den med en annan blick, en förskönande och mjukare blick som gör att jag känner mig mer nöjd över allt. Så tack vare lite pepp från Mathilda ger jag mig på en tisdag i livet.

Den här vardagen började väldigt sent. Jag var ledig, och drog mig i sängen riktigt länge. Var helt slut efter flytthelg och hade varit på ett oväntat tufft Hathayogapass kvällen innan som nog bidrog. Fastän det för alla andra var förmiddag så hällde jag upp mitt Sir Williams-te i min mugg och gav mig ut på stan, och kallade det för morgonpromenad.

Benen bar mot & other stories. Jag lämnade in två kassar med kläder som inte går att laga/har hål/ensam strumpa osv. Man får 10% kupong då, och jag köpte doftljus, Tachime Pepper. Återkommer, men har hört att det är ett fantastiskt ljus.

Mitt te var slut på vägen hem och kontemplerade en kort stund in jag skulle köpa en kaffe på Pascal men hade ingen bok med mig så jag gick vidare. Vill helst läsa eller skriva dagbok om jag ska fika själv.

Istället gick jag in på Re:Fashion som ligger på Linnégatan. Deras skyltning ropade höst med alla sina mockaplagg.

Jag provade två kjolar, den ena från Part Two och den andra Miss Sixty. De var verkligen så fina men pyttelite för små båda två.

Kanske också bara hade en dålig dag med kroppen, det där vet man ju aldrig riktigt.

Sen fick jag till Soho House och skrev litegrann. Betoning på lite faktiskt, det går trögt just nu och vips kommer oktober vara slut och denna ledighet likaså. Känner redan besvikelsen i mig över att inte ha producerat mer. Men på eftermiddagen hade jag tid med PT-Makis på Ignite. Han kör aldrig med mig riktigt men detta pass var lite tyngre än föregående. Fick en vattenflaska från Glacial, blev glad för min trogna Kleen & Kanteen-flaska som hängt med på diverse resor glömdes på ett flyg i våras, när vi åkte till Kroatien över påsk. I omklädningsrummet tjuvlyssnade jag på samtal mellan två personer som verkade känna varandra via träningen just. Så mycket man kan få reda på om folk, jag hade det riktig mysigt när jag lyssnade på bröllopsprat och bokmässan.

På vägen hem från träningen smet jag in på Cow som ligger på samma gata som Ignite. Doftade på parfymer, ett favoritintresse. En parfym jag alltid är nyfiken på är Parisian Musc från Matière Première. Den har en intressant doft och youtube-communityt älskar den. Jag fattar men ändå inte. Lite grön och träig, men också mycket mysk.

Sen plockade jag upp min gröna cykel och tog mig hem. Jobbade med en föreläsning under eftermiddagen, drack mer te, rostade mandlar och gjorde mandelsmör.

Och denna trötta bild får avsluta min vardag. Jag rostade förutom mandlar även tomater och gjorde en riktigt god tomatsoppa, och i brist på att hinna plocka svamp så köpte jag kantareller i butik och gjorde varsin macka till mig och Daniel.

Nytt fotomuseum i stan och bao i mängder

Jag minns så tydligt när Fotografiska var helt nytt. Året var 2010, jag var nyinflyttad i stan och fotokonst kändes som något mitt 18-åriga jag kände var en lagom kulturell nivå att ta del av. De hade studentpris ett tag och jag minns att det blev som ett klassiskt förslag att gå dit som ett lördagsnöje och sen äta Hermans veganska buffé. Bra tider.

Mannen till vänster är en av grundarna till Fotografiska, och han har nu tagit till sig ett nytt uppdrag nämligen att grunda House of Photography. Jag hade lyckats få plats till invigningen en regnig vardagskväll, så jag och Daniel styrde cyklarna till Mariatorget.

Lokalerna var nere i ett valv och det skapade en väldigt mäktig inramning till fotografierna. Det måste säkert vara svårt att hänga på så ojämna väggar men de hade lyckats bra.

Ett rum som inte var öppet än, men som ser ut att bli bra. Tanken är att utställningarna ska vara ganska korta, typ 45-60 minuter och att det ska finnas en vinbar, en liten butik och annat trevligt.

Daniel tyckte det var kul att jag inte såg vem det var på bilden.

Efter utställningen gick vi till Barobao. Jag och min vän Mathilda var här första gången vi umgicks själva och sen gick vi hit och firade vår första årsdag 2018. Lite gulligt kan jag tycka.

Den här kvällen delade jag och Daniel på två bao med deras klassiska fläsksida med krispig gurka och jordnötter, en med stekt ostronskivling i strimlor och en med yakiniku.

Var tvungen att prova deras ramen också. God men inte lika fantastisk som deras bao. Klart slut på en mysig vardagskväll.