Okej det var att ta i. Men i september åkte jag iallafall till Gällivare ihop med ett gäng tjejkompisar. Det slumpade sig så att nästan ingen av de pojkvänner vi har i gänget kunde hänga med så det blev faktiskt en glittrande tjejhelg i kärlekens tecken.
Det var bröllopshelg nämligen. Min kära Anso gifte sig med den fenomenala Petter. För att få ta del av ceremonin, tog man sig till en vacker plats på Dundret.
Det var makalöst vackert att stå där, bevittna en så traditionell och stämningsfull ceremoni med utsikt för ögat.
Traskandet ned tog därför tid. Alldeles för fint överallt, behövde stanna och fotografera allt tjusigt.
Man blir väldigt rörd när nära vänner gifter sig, särskilt när man själv också känner att det är en speciell kärlek, en perfekt match. Kände mig väldigt emotionell efter ceremonin, på det bästa sätt och att få få traska ner och insupa fjället på vägen, det var en så bra stund.
Men ner kom vi och då kände även jag mig redo för del två av bröllop: middagen och festen! Det var så personligt alltihop. Snittarna var med lokala råvaror, maten så sjukt god och oerhört generös. Jag satt så nära bruden som jag kunde typ och aldrig känt mig så hedrad.
Sen bytte vi plats och det var ett genidrag! För om man är lite trött efter middagen, lätt hänt, så piggnar man till av frisk luft och en kortare promenad. Det var en så otroligt rolig kväll! Kommer aldrig glömma. De körde att olika kompis-duos DJade i en halvtimme var, och när mina vänner Rebbis och Nico körde, tokstollarna var galna och sen lämnade aldrig den stämningen oss.
I somras bilade jag och Daniel på Balkan. Balkan är så stort och det känns lite svepande att påstå att vi bilade där, men vi besökte tre länder som alla ingått i gamla Jugoslavien nämligen Kroatien, Bosnien och Montenegro. En bra blandning av länder om man vill förstå lite av historien, och se likheter men också stora skillnader. I mina tidigare inlägg kan man läsa om Trogir,Mostar, Sarajevo, Durmitor och Kotor.
Dubrovnik tog mig med storm. Daniel har besökt staden innan, och han hade redan sagt till mig att jag nog skulle komma att gilla det, men ändå blev jag överraskad? Vi bodde innanför murarna i Gamla Stan. Är man där en kort tid som vi var så är det värt att lägga de pengarna, det ger en till dimension till upplevelsen.
Staden omgiven av en stor mur som man kan promenera på. Det kostar rätt mycket numer att gå upp på muren men det är värt det, både för den fenomenala utsikten, den mäktiga känslan av vad man mäktade med att bygga förr men också för att man bidrar till bevarandet av staden. Runt om störtar det ner klippor man kan bada från.
Första kvällen åt vi på en ljuvlig restaurang, typ en av de bästa under hela resan. Jag tog en Dalmatisk kulträtt, nämligen svart risotto som heter Crni Rižot på kroatiska. Denna var G A L E N. Så otroligt god! Bläckfisken i var perfekt konsistens, det svarta bläcket skapade massor av umami och sälta som bröts av med burrata och friterad salvia. Om jag åker tillbaka till Dubrovnik blir det exakt den rätten igen och igen, på exakt det stället.
Morgonen därpå var vi riktiga turister och hade bokat in oss på en guidad tur. Jag älskar att göra det? Tycker man lär sig så mycket om platsen man är på, vilket är viktigt för mig när jag reser, förstå sammanhanget och historien.
Dubrovnik har alltid varit känt då Gamla Stan är så välbevarad men lokallivet har ändå funnits kvar. så är tyvärr inte riktigt känslan längre. Dels har staden verkligen blivit ett oerhört populärt resmål pga att Game of Thrones spelades in här till stor del, och dels är det opraktiskt att bo i en så kullig och gammal stad. Det var anmärkningsvärt många amerikanare ute på gatorna när vi var där, och jag förstod varför när jag insåg GoT-kopplingen. Själv har jag inte sett den här serien, eller jag såg ett avsnitt och tyckte det var helt sjukt aggressivt så ville inte se mer men staden är fylld av referenser till inspelningen.
Lite lokalliv finns ju dock kvar, när vi promenerade runt på muren kunde vi se små spår av det.
Vi badade också. Alltså det var magiskt att bada här, så pampigt.
Folk var sjukt modiga och hoppade från höga klippor. Jag hoppade också men från lite lägre avsatser.
Vår resa var verkligen så fin. Vi pratade en del om det i Dubrovnik som var sista anhalten. Vi fick så mycket av allt och framförallt av tid ihop. Jag älskar att få äventyra tillsammans såhär! Lärdom till nästa gång är att man kan stanna lite längre på varje plats ändå. I värsta fall blir man lite uttråkad och det är nog bara bra att bli någon gång då och då…
Det är fint att få blicka tillbaka på vår bilresa i somras. För er som vill läsa mer om våra Balkandestinationer så finns Bosnien-resemålen Mostar och Sarajevo, samt ett inlägg om Durmitor i Montenegro. Från Durmitor bilade vi ner till Kotor och Kotor-bukten. Jag hade längtat tillbaka till havet lite, inte bara för att få tillgång till bad igen utan också för maten. Inlandet visade sig vara mer köttdominerat på menyerna och jag längtade efter skaldjur, citron, tomat.
Montenegro är ett så ungt land i sin nuvarande form. Dels var det en del av forna Jugoslavien, och sen i union med Serbien fram tills 2006 då det blev självständigt igen. Från bergen till kusten är det kanske 2,5 h att köra? Det är väldigt litet till ytan. När vi kom ner till havsnivån gick vägen längs vattnet och skapade pirr inom mig. Svårt att fånga men ser ni hur vackert det är?
Första kvällen var jag taggad på lite finare kläder efter bergshänget och väldigt sugen på skaldjurspasta. Vi hamnade på en romantisk liten restaurang på strandpromenaden med bord längs med vattnet. Jag åt min pasta och vi drack ett väldigt krispigt vitt vin från trakterna. Kände direkt att Kotorbukten hade något.
Kotor i sig är en gammal stad, och ett UNESCO-arv. Man ser likheterna med Dubrovnik och Trogir, men det är lite mindre underhåll här. Lite smutsigare fasader och därför kanske lite mer genuint på något vis? Samtidigt kände man hur det satsades på staden, Kotor har två fina torg med uteserveringar och bägge torgen hade livemusik med otroligt passande filmisk musik. Uppskattade detta, men det kändes också planerat och genomtänkt.
Vi badade, läste, tittade ut över bukten. I efterhand känner jag att vi var där för kort tid men på vägen från Kotor tillbaka till Kroatien stannade vi till i Perast.
Perast är en del av Kotorbukten och har blivit duktigt hype:ad senaste åren. För att få parkering köpte vi ett litet paket där man förutom att man fick stå på någons landsplätt hela dagen, också fick en båttur ut till en miniliten ö med en kyrka. Det var en ganska trevlig deal för 15€.
Kyrkan är väldigt vacker om än också väldigt liten. För mig är det likadels obegripligt varför den är placerad på en så liten ö, brukade man ta båten till kyrkan alltså? Det känns opraktiskt men det finns säkert skäl. Det var hiskeligt varmt därinne så efter det obligatoriska besöket suktade vi efter bad och placerade våra handdukar under ett skuggande träd när vi var tillbaka i själva Perast. Bakom oss satt en familj från trakterna och mormodern dök i vattnet på ett sätt som gjorde att jag och Daniel tittade på varandra med samma tankar. Hon såg ut som ett havsdjur, som en Sally Bauer? Rysligt imponerade var vi helt enkelt.
När hungern pockade på satte vi oss ner och tog en skaldjurspasta igen. Det var inte så att denna pasta var den godaste jag ätit direkt men det var ändå en av de mest minnesvärda måltiderna denna sommar ändå. Vi hade ett bord precis vid vattnet, salta vågor rullade in mot uteserveringens stenkant och stänkte ner tårna, vinet var iskallt och mineraligt och jag kände en sådan tacksamhet över att få sitta på så vackra platser tillsammans med Daniel.
Vi tog varsin espresso efter maten. Jag ville absolut inte byta ställe, kände mig så tillfreds och insåg för en gångs skull att gräset faktiskt inte kunde vara grönare än såhär.
Jag hoppas jag för alltid kommer minnas den här känslan.
Och med det minnet färskt rundar jag av min korta reseberättelse från Kotorbukten. Värt att besöka, jag tyckte själv att det hade en ganska parig vibe så allra bäst är det kanske för en slags romantisk getaway. Sen tyckte jag inte det var helt olikt Dalmatien som är mer sevärt enligt mig men jag är partisk i målet i och med att det är där Daniels släkt är ifrån…
Det är fint att få skriva om något som skett lite i backspegeln. Det är nästan exakt en månad sedan jag och Daniel bilade runt i Balkan och bytte land till Montenegro. Med tiden får allt ett romantisk skimmer och verkligheten blir mindre skarp och tydlig, ens egen hjärna fyller i det som kanske försvunnit.
Jag har skrivit tre tidigare inlägg om den här bilresan, vi började i Trogir i Kroatien, åkte till historiska Mostar i Bosnien och sedan vidare till huvudstaden Sarajevo. När vi planerade den här resan så såg det ut som vi skulle ha vår längsta körning från Sarajevo till Durmitor och Žabljak i Montenegro, ungefär 3,5h enligt google maps. Ett ganska lagom avstånd kände vi och funderade först på att spendera dagen i Sarajevo men då det var en söndag och det mesta var stängt kom vi iväg strax innan lunch och tacka gudarna för det. Våra 3,5h var snarare 6,5h, för vad google maps inte räknade med var att vägarna inte var anpassade för körfält i båda riktningar, hade absolut inga vägräcken men gott om stup och små gropar lite varstans. Det var svettigt många delar av resan men när vi väl nådde Montenegros gräns blev vi belönade med kanske den vackraste vägen någon av oss åkt på.
Vattnet var tropiskt turkost och bergen frodande gröna, och efter ett tag kom man in i själva bergskedjan med vilda hästar, kulliga utposter och så mycket vackert att det var svårt för ögonen att ta in det hela. Vi lyssnade på On the Road again med First Aid Kit (alla covers de gör blir typ bättre än orginalet), dels för att den är bra och dels för att det var svårt att få tillräckligt mycket täckning till att byta till en annan låt.
Vi bodde i Zabljak, en skidort främst men liksom Åre och Chamonix är sommarturismen nu också påtaglig, om inte större. Man kan göra precis allt som man gör i bergen även här. Vandra, bada i sjöar, cykla mountainbike, klättra, och i vårt fall åka forsränning och göra ”canyoning”. Forsränningen var lugn och kul, det är fint att iaktta ett landskap från vattnet. Tara Canyon, den forsen vi åkte på, har kristallklart turkost isande kallt vatten.
Dag två gjorde vi dock canyoning, jag trodde canyoning (har ni ett svenskt förslag på ord?) var att paddla kanot fram till denna resa, det är det ABSOLUT INTE. Man går med en fors! Det roligaste och kanske äventyrligaste jag gjort. Våtdräkt, hjälm och en sele hade man på sig medan man följde vattnet. Ibland simmade man, vi klättrade lite och hoppade ut för flera höjder. Ah, det var så kul! Tyckte dock en del av hoppen var läskiga och i slutet kunde man ta ett lägre hopp om man var rädd så det gjorde jag. Ångrar mig lite idag, tror jag hade klarat det men det var en stressig miljö precis då. Majoriteten av äventyret var det bara vår lilla grupp, sex pers och en instruktör men just vid detta hopp råkade vi sammanfalla med två andra grupper och hetsen var hög. Daniel var dock modig och hoppade 12 meter utan tveksamheter.
Det var nytt för mig att få ha det så lyxigt, att få äventyra tillsammans med någon man är såhär vansinnigt kär i kan vara något av det bästa jag varit med om.
Jag skulle absolut kunna tänka mig åka hit igen. Montenegro har satsat mycket på sin turism och allt kändes välfungerande och utbyggt. Det var ganska dyrt att äta ute dock, ett litet minus, men allt vi åt var gott och alla montenegrinska viner satt fint i gommen. Hade också gärna spenderat fler dagar här faktiskt, nu hann vi inte med så mycket vandring exempelvis förutom en promenad ner till en väldigt vacker kristallklar sjö. Jag hade tyvärr lite migrän så vi kunde inte gå runt hela utan la oss vid vattnet och tog det lugnt. Det var ovanligt varmt i bergen den här vecka, och vi blev ganska sugna på att bada tills vi såg en orm sticka upp över vattenytan och fånga något med sin rappa tunga. Kan meddela att mitt sug genast försvann…
Generellt var Montenegro ett så enkelt land att bila runt i, så litet, korta avstånd, bra vägar. Men också lika dyrt om inte dyrare än Kroatien, så man är beredd. Det var allt från resebloggen just nu, i nästa avsnitt ses vi i Kotor!
Dags för transport bak i tiden igen! Nu är det högtryck i Sarajevo, vårt andra stopp under redan. Senast var vi i Mostar, och när vi lämnade staden åkte vi faktiskt till en slags ursprungskälla till en flod, Blagaj. Vi var absolut skeptiska först – efter vattenfallen i Kravica ställde vi in oss på ett besök med kommers igen men så var faktiskt inte Blagaj. Det var lugnare här, man kunde höra vattnet dundra och vi passade på att sätta oss vid en servering och äta lunch. Den var dyr och inte särskild god men det var ändå en fin stund. Dock var värmen tryckande och vi försökte svalka fötterna i vattnet som dock var så isande kallt att man knappt kunde låta fötterna vara i innan de blev vita.
Men! Resan fortsatte sen, mot Sarajevo. Vi pausade i en bosnisk liten stad som jag inte kan namnet på, för att dricka varsin espresso längs vägen. Båda var rätt trötta, visserligen var det bara Daniel som körde men vägarna var ganska slitna och det tog sin lilla tid.
Det här var gudskelov inte vår hyrbil men den har något, visst?
Till slut var vi framme! Detta var min första Sarajevo-vy utanför bilen. Så vackert med städer som klättrar upp längs bergfoten. Just den biten påminde mig om Tehran, även om inget annat är likt.
Jag ville hemskt gärna göra lite urban sightseeing, något jag fastnade för när jag bodde i Berlin. För mig betyder det att man går och tittar på något som vi människor bara lämnat öde. I Berlin finns massor av sådana byggnader. Gamla hotell, radiostationer och gud vet vad. Så efter att ha sovit vår första natt, ätit pocherade ägg till frukost och druckit islatte, så tog vi oss upp för berget Trebević genom att åka gondollift. Här gick OS 1984 och det är något oerhört sorgligt och ger en stark påminnelse om livet att få vara på en sådan plats. OS är så fyllt med drömmar och hopp, världen tror sig enas och det är något fint i det. Men klipp till åtta år senare och Sarajevo härjas av krig. Många av striderna var uppe på bergen och mycket av det som byggdes åt OS-tävlingarna skadades av skjutningar.
Det som är mest känt, är bob-banan. Vi traskade igenom hela och det fanns något andaktsfullt i det. Föreställa sig hur publiken stod här och hejade, hur mycket hopp och glädje som fanns och hur läget för banan är idag.
Vi gick även upp i ett övergivet utsiktstorn.
Så speciellt.
Tyckte också det var lite läskigt att vara i det här huset, det där med säkerhet osv. När vi skulle traska ner för Trebević tog vi en märklig väg som blev mer äventyrlig än väntad, så många timmar senare var vi nere i stan igen och hade bokat in oss på en så kallad walking tour.
En kille som heter Neno tog oss igenom Sarajevo och berättade om staden, sin uppväxt under kriget, om var konflikten står idag och hur splittrat Bosnien styrs i dagsläget. Min känsla är att det här är något som pyr som en dag kommer behöva komma upp till ytan igen, förhoppningvis utan våld.
På kvällen gick vi helt utsvultna, eftersom vi missade äta lunch i och med vår lilla detour ner för berget, till restaurangen Dveri. I efterhand läste vi att det typ är omöjligt att få bord spontant men det visste vi inte då.
Det var otroligt mysigt och genuint där inne. Vi åt deras kända bröd, inlagd bosnisk ost och oliver, lufttorkad skinka från Dalmatien (i Kroatien, där Daniels släkt är ifrån), shopska-sallad (en Balkan-variant på grekisk sallad typ), tomatsoppa och en köttbit med potatis. Om ni åker till Sarajevo, boka här för en riktigt hemtrevlig och god måltid!
Dagen efter var en söndag och vi traskade mest i Gamla stan, köpte vykort, fikade och sådant man gör som turist innan vi hoppade in i bilen igen för att styra skutan mot bergen i Montenegro. Kan avslöja redan nu att det var dubbelt så långt och dubbelt så sjuk väg dit än vi föreställt oss… Men på återseende i Balkan-kapitlet av livet, det kommer mer i höst.
Vi transporterar oss tillbaka till mitten av augusti, och vår lilla roadtrip. Vi hämtade en liten blå hyrbil, en mini-SUV visserligen men som såg ut som en kompakt leksaksbil i kleinblått. Ganska ful, men modellen heter Mokka och med den lille raringen tog vi oss sydöst mot Mostar.
Dock blev det först ett obligatoriskt stopp vid vattenfallen Kravica. Jag hade tänkt mig en naturskön upplevelse med dundrande vattenmassor och sus från träd, men icke det. Hela området var som ett bosniskt Aya Napa med oräkneligt många serveringar, musik, folk som kastade boll och solade. Förskräckt över detta faktum försökte vi ändå göra det hela till något mysigt och tog några simtag i det kalla porlande vattnet och åt en majskorv medan vi torkade oss i solen, och sen tog Mokkan oss vidare in i Bosnien.
Mostar är känd för sin bro och det var något av det första vi såg när vi stegade in i staden. Daniel har varit här flera gånger förut men det var första gången för mig. Jag lyssnade på en P3-dokumentär om Mostar under Balkankriget för längesedan, tror dokumentären är från 2015, men att ha de berättelserna i bakhuvudet medan man såg bron gjorde det hela upplevelsen till mer än beundrandet av ett landmärke. Den ordinarie bron sprängdes i samband med kriget, en riktigt tragisk symbolik då bron i sig varit en slags symbol för hur olika religioner levt sida vid sida i Mostar. Nu är den återskapad men jag tror inte symbiosen är helt återställd. Förtroende går mycket snabbare att rasera än att återbygga. Rekommenderar alla att lyssna på den dokumentären!
Generellt är Mostar en vacker och svindlande liten stad, med mycket gamla byggnader och speciell arkitektur. Mycket är öst-inspirerat och Ottomanska riket har lämnat tydliga spår. Den gamla staden är byggd på olika höjder med broar som kopplar samman alla små plättar.
Jag och Daniel gick runt och beundrade. Köpte färskpressad lemonad och trängdes. Det var sjukt mycket folk i Mostar faktiskt, som fick mig att tänka på massturism och annat men det blir ett separat inlägg.
Men ändå frodigt och lugnt på sina håll. Min favoritplats var när vi satt på ett ganska trött café nära vattnet med utsikt över bron. Det var liksom lugnt och skönt, en väldigt oinspirerad meny och ibland är det allt man vill ha för att komma undan känslan av att vara en dussinturist. Jag drack en cola där det stod Broder på, och när det blev för varmt gick vi och doppade fötterna i vattnet.
Vi lyckades äta middag också, med redigt bosniska portioner. Kött och potatismos, grillat och minimalt med sås. Det var faktiskt väldigt gott om än inte exakt min slags mat.
I Mostar blev vi bara kvar en ynka natt och det var alldeles lagom. Man kan vara kvar längre och insupa mer av historien tror jag, men kanske helst inte på högsäsong. Fast det här bara var typ 2,5h bil från Trogir så var skillnaderna enorma. Man märker att Bosnien är fattigare och inte lika EU-standardiserat, men också att influenserna från öst är otroligt mycket tydligare. Att båda länderna en gång ingått i Jugoslavien var inte solklart för blotta ögat, förutom att språket var tillräckligt likt så Daniel kunde tala kroatiska med alla där. Summa summarum, ett bra första stopp på resan.
Varför låter roadtrip så mycket mer lockande än bilresa? Skriver helst inte på svengelska men den här serien inlägg kommer ha titeln roadtrip för att jag ska komma i rätt stämning.
Daniel och jag kommer totalt ha tillbringat tre veckor i augusti här på Balkan, och vi började resan i Trogir, hos Daniels familj.
Det är svårt att ta in hur vackert det är här. Havets färg, en helt egen, så många skiftningar av klarblått och turkos. Syrsor som ackompanjerar oss morgon som kväll, trånga gränder och små knotiga olivträd som letar sig igenom de olika grannarnas järngrindar. Det är svårt att ta in allt, ta in den gamla stadens linje mot havet, det uråldriga kyrktornet som letar sig upp, ta in att det levt människor här i alla tider och vi lever där än.
Vi gör saker som man tydligen gör när man är i Trogir. Varje morgon börjar med en kort promenad ner till klippbadet precis intill där Daniels pappa bor. Havet är så salt här och det är så enkelt att ta sina simtag, låtsas att ens kropp är starkare än vad den är. Vi går sedan ner till det lokala caféet och dricker varsin espresso, jag med lite mjölk, och tittar på staden framför oss. Det är vi, Daniels kusin och massor andra av lokalbefolkningen som sitter där om morgonen. En man går ofta förbi och säljer biljetter till ett fisklotteri. Fem euro, så tävlar de ut en fisk vid klockan elva. Han ringer den som vinner lotteriet, för han har redan allas nummer i sin telefonbok.
Vi äter cevapici med ajvar i varmt somunbröd vid kanalen, Daniels favoritställe sedan barnsben. Han pekar ut för mig var han brukade sitta med sin pappa. Vattnet som flyter bakom oss är så turkost att det är svårt för mig att förstå att det finns på riktigt.
Naturen här, den är så evinnerligt skön för ett medelhavstörstande öga. Det är färgerna av mörkt gröna blad, det är små granatäpplen som väntar på att växa till sig. Limeträd med dignande frukt och persikor som tynger ner trädens grenar. Det är underbart att få vara här.
Österlen känns så otroligt… inne? Kan man säga så? När jag växte upp var det inte riktigt på samma sätt, klart folk tyckte om Österlen och några hade hus här och var på kusten, men rent av hippt som det är nu känner jag inte igen. Det är fint för mig att väva in min gamla trygga barndomsbild av ostkusten tillsammans med det nya kulturella som finns överallt. Från Ljungis behöver man bil för att på ett smidigt sätt ta sig dit, och det hade jag och D stora delar av tiden i Skåne den här gången så en dag bar det av. Ljunghusen ligger på den mest sydvästra delen av Skåne, och att köra tar cirka 1-1,5h beroende på var man vill ta sig.
Vår första anhalt var också det egentliga målet för dagen. Jag tillbringade en del av mina sommardagar som barn i Borrby, hos Gertie och Evert som agerade lite extramor- och farföräldrar när jag hade mina egna så långt bort. Det var säkert bara en handfull gånger men i ett barnaminne är det mer än så. Det var något särskilt att få åka iväg ett par dagar utan mina egna föräldrar och få vara ompysslad där ute. Tiden går och jag kan inte förstå att Gertie är 85, och att Evert inte finns kvar i livet. Platsen är sig lik och Gertie likaså. Vi åt lunch och fikade efterrätt, pratade minnen och nutid. Min själ var så varm efter. Det här prästkragehavet ovan är från trädgården, och just det fanns inte när jag var barn men klädde trädgården otroligt.
”Nu får du visa din påg Skåne och vårt Österlen!” sa Gertie när vi åkte. Hon är uppvuxen ganska nära Borrby och hennes ord tog jag på fullaste allvar, så först åkte vi ner till Sandhammaren för ett dopp. Stranden här är magisk, otrolig sand och väldigt bred. Liknar Ljunghusens strand! Men det kan bli väldigt fullt, dock var vi framme sent en blåsig eftermiddag så plats fick vi. Det var Daniels första gång på Österlen.
Skummande hav, så rofyllt. Vi badade, men det var ruskigt kallt fortfarande, kanske 15 grader? Jag tror inte det kan ha varit mer och i blåsten kändes det ännu snålare med graderna. Men vi klädde på oss snabbt och åkte vidare.
Vi parkerade i Kåseberga och köpte oss varsin glass innan vi traskade upp mot Ale stenar.
Det var tröjan på, tröjan av-väder. Mestadels av när man gick i brant uppförsbacke ändå.
Det var massa galningar ute och flög, helt sjukt kul att titta på! Men hissnar i magen av tanken att göra samma sak.
Är det ett vallmo- och biflugeår?
Han gillade Österlen! Promenaden ner från stenarna till hamnen är så vacker tycker jag. Hamnen är nämligen rund, ser så fint ut på håll. Vi skulle köpa rökta räkor men det var tyvärr slut hos fiskhandlaren och istället köpte vi massa annan underbar rökt fisk i hamnen. Makrill, sej, lax och sen lite rökta småbitar man kunde snacksa på ur en strut. Hungriga som vi var slukade vi de små fiskbitarna snabbt innan vi styrde kosan mot Örum.
Min första gång på Örum. Finns hotell, lite odling, växthus men framförallt: pizza.
Den var värd sitt rykte. Perfekt botten, urgod tomatsås, generellt väldigt välsmakande. Daniel tog en Prästkrage (typ en capricciosa) och jag en siciliana (sardeller kapris oliver osv).
Efter Örum var magarna mätta och kropparna lite kalla, vi hade suttit utomhus under kvällen. Tyvärr på ett sätt, för jag hörde sen att glassen i Örum vunnit pris men den fanns det inget sug för. Bilen styrdes sedan hem till älskade Näset och Ljunghusen. Vägen mellan kallas kustvägen, och den är magisk. Vindlande längs havet och vacker natur, med solnedgången i sikte genom skitiga hyrbilsrutor. Är glad för den här dagen, är glad för Gertie och allt jag fick i min barndom, är glad för Daniel och allt han ger i min nutid.
Nätterna tog slut. Det var en del jobb, och som vanligt finns inga resurser under sommaren men folk får hjärtinfarkt i samma raska takt ändå. Var därför ganska sliten men åkte direkt från nattmaraton till Oskarshamn och till D:s gulliga familj.
D:s syster bor vid havet, så min första morgon promenerade jag upp till deras hus och fick sällskap ner till bryggan. D satt och jobbade vid datorn, lite ojämn fördelning men ack vad skönt det var att komma ut.
Fjorton grader i vattnet! Solen värmde och luftfuktigheten var hög, så att doppa hela sig i kylande vatten var prick så härligt som man kan föreställa sig. Lät mig självtorka på bänken medan jag läste min bok. Det jag inte visste var att jag också brände mig sakta men säkert på ryggen. Sådant som inte känns när det är bris en solig dag.
Såg ut såhär, klänningen har en djup rygg med rosett och det var den som fick luftas under solens strålar.
På kvällen var det festivaldags! Latitud 57, Oskarshamns stolthet. Så trevligt spektakel. Vi började med finmiddag på D:s mammas balkong som har utsikt över festivalen. Förfesten är alltid roligast, så även denna kväll då vi var rätt många blandade hemma i lägenheten. Dock tog vi oss ner till festivalen tillslut. Två scener, massa mat och ölställen. D minglade runt som en kronprins och jag hängde på.
Dagen efter var jag lite trött och tagen. Hade haft migrän hela natten tyvärr, lätt hänt när man jobbat natt och sen låtsas om att man sovit som vanligt. Kör ganska ofta på för mycket efter nattveckan och då blir det baksmälla med migrän tyvärr. D tappade upp det skummigaste bad jag någonsin sett medan hans mamma letade fram en bra badskiva att lyssna på. Kände mig så älskad. Det var så avslappnande, älskar att bada badkar. Får hoppas att vi får till ett badkar i något framtida boende!
Latitud dag två innebar hemmafest hos D:s kompis med deras gamla gymnasiegäng. Det är mysigt med konstellationer som lever kvar! Vi spelade rundpingis, drack caprinihas och försökte lära oss brasilianska dansmoves. När vi gick in mot staden och festivalen slogs jag hur jag saknar småstadskänslan. Vår gångväg ner till Oskarshamns centrum liknande Hadebergaspåret i Lund med naturen runt om. Så många gånger man var på förfest och sen skulle knata in eller ut till villaområdena i krokarna för den riktiga festen. Jag slogs också av att jag inte var någon småstad kvar. Mitt gäng bor inte kvar där, och inte min familj heller. Det blir aldrig nostalgitrippar i barndomens spår på det sättet längre, som det var i början när jag flyttade hemifrån. Då kunde juldagsutgångar eller födelsedagsfester bringa den där bitterljuva smaken av nostalgi. Gå på gator man alltid gått på, cykla på hackig gatsten som man alltid gjort. Allt har sina för och nackdelar såklart men att få romantisera sitt tidigare liv kan vara härligt. Min familj bor ju nära mig nu, och mer kan man inte önska sig, jag slipper slitas och välja.
Nostalgiska dagar är det tur att jag får låna lite av D:s liv så jag får påminnas om fördelarna med en liten stad och att de nära och kära finns samlade.
Jag älskar att segla. Jag älskade att segla redan innan jag hade provat det för första gången. Det var en sommar jag anmälde mig själv och min vän Cilla som funktionärer till en seglingskupp på Marstrand, utan att egentligen veta så mycket om båtar överhuvudtaget. Cilla som är skärgårdsvan sedan barndomen fick uppgiften att köra ribbåt medan jag själv fick stå som värdinna i hamnen och peka ut var tävlingarna gick. Fast jag hade faktiskt en till arbetsuppgift, den bästa, och det var att agera viktutjämnare på matchbåtarna. Ibland fick jag hålla en hink vatten i luckan medan vi seglade race, eller jag stod ju bara där och försökte att inte vara i vägen men det var en riktigt häftig upplevelse! Sedan dess har jag försökt följa med på en seglats varje sommar, och i september förra året blev den en kurs i Kroatien. Världens bästa seglats, för där träffade jag ju D.
Nu mötte vi upp våra seglingskompisar från Kroatien, Erik äger en fin sjuttiotalsskuta som heter Perla. Hon tog ut oss på äventyr, för min del med start från Bullandö. Det var ganska rått i luften den kvällen och vi satt inomhus på Bullandö krog och åt mat, och hoppades på vind från vädergudarna till nästa dag.
Vi seglade från Bullandö till Sandhamn morgonen därpå, det var helgen innan midsommar och ganska kyligt i luften än så vi var inte alltför många som la till i gästhamnen och tur var väl det med våra något skrala kunskaper om att angöra en brygga värdigt. Vi firade att varesig vi eller omgivande båtar tagit skada, genom att dricka bubbel.
Sen turnerade vi runt mellan de olika ställena på ön. Vi drack varsin drink och löjligt ljust rosé på Seglarhotellets uteservering, en god pyttipanna från Värsan och varsin otrolig cocktail från Dykarn. Mitt tips från Sandhamn efter att ha hälsat på goda vänner där otaliga gånger är: ät dagens fisk på Värsan, drick drinkarna på Dykarn, gå på After-sail på Seglarn, köp Rödbetsbröd på bageriet.
Dagen efter seglade vi vidare. Är mäkta stolt över den här bilden som gör mig coolare än jag är. Men vi seglade iallafall över till Nämdö, där Erik har upptäckt en fin vik där även bastutillgång finns. Det känns som jag seglat hit förr, även om jag inte säkert minns.
På Nämdö besökte vi bastun, löste av ett gäng tyska pensionärer som seglat över och givetvis hade droppat essentiella oljor i bastuvattnet. Erik hade också med sig ett kit, så vi mös därinne till toner av lavendel och eukalyptus. D och jag satt på klipporna efteråt och grillade. Skönt att värma håret som doppades flera gånger och kändes isande kallt i nacken på kvällen.
Sen sjönk solen ner över horisonten och vi somnade till gnisslande tampar.
Det var fasligt vackert här och morgonen efter ville man bara dröja sig kvar men plötsligt insåg vi – Linns tåg tillbaka till Skåne behöver ju matchas med någon hamn! Vi bestämde oss för att sätta kurs mot Stavsnäs och det var ruskigt bråttom där ett tag, så dumt när man ju egentligen förlitar sig på naturens krafter, och naturen vet man ju inte vad den vill ge.
Men vi hann fram! Lämnade Linn vid macken, åt varsin korv och glass, och kastade sedan loss mot Dalarö. Fyra timmar hårt kryssande, vi var så nöjda efter! 7 knop i rask takt mot hamnen där vi la till bredvid en dansk som var starkt oroad över sin båt. Jag förstår honom, men föreställ er att man har det där adrenalinpåslaget som bara en tilläggning kan ge, och någon på danska försöker ropa hur man ska justera fendrarna. Till sist var vi iallafall i mål, och åt en avslutande måltid på en restaurang i byn. Den var inget att hänga i taket men vi tog varsin öl från det lokala bryggeriet och skålade av en otrolig seglats. Längtar till nästa gång vi får återse Perlan!
A T H E N A 