Året var tjugosexton

Trenden har väl inte gått någon obemärkt förbi, den här om att kasta sig in i 2016s arkiv och romantisera en enklare tid? Jag är lite senare på bollen, blev akut påmind om att alla bilder innan 2017 ligger på Dropbox utan abonnemang så det där måste tas om hand…

Men det här med 2016, nog är det ofta så, detaljer försvinner och penseldragen blir större när tiden har förflutit, vilket kan hjälpa att skapa en ljuv bild av det som varit. För mig var 2016 startskottet på vuxenlivet, för i mitten av januari tog jag examen. Idag 2026, har jag alltså jobbat som läkare i tio år vilket är svårt att förstå. På många sätt känner jag mig mer tyngd, över omvärlden, över hur det blir för min familj i Iran, över diverse stora saker. Men livet, livet i sig känns också lite tryggare på något vis. Jag känner mig själv bättre, vet mer om mig själv, om min kapacitet, om kärlek.

Året inleddes med New York. Jag bodde där och gjorde utbyte hösten 2015 till mitten av januari 2016. Firade in nyåret med min familj och kollektivt bokades min hembiljett om så jag åkte från NY tidigare än mina ursprungsplaner. Det var inte en stad för mig, inte som läkarstudent iallafall där jag praktiserade på ett sjukhus i Bronx med allt armode man får se i världens rikaste land. Därtill blev jag sjuk i någon lite oklar virussjukdom, var trött mest hela tiden och det bodde möss i lägenheten på Manhattan och värmen hade stängts av. Så när mamma och pappa frågade om de inte skulle köpa en hembiljett med dem istället, så tackade jag ja med emfas. Kom hem, tog examen med massa fest, firade stort genom att hyra en vacker lokal med en vän och sen vilade jag mig i form för att börja mitt första läkarjobb.

Mitt första läkarjobb drog igång. Så liten! Jag blev schemalagd både natten till och från min 24-årsdag, men min kollega CM var fin och såg till att vi vid halv fyra-snåret på natten firade in mig ändå. Sedan dess försöker jag ta ledigt på min födelsedag, jag trodde ju naivt att arbetsgivare brydde sig om när man fyllde och inte skulle schemalägga en nattetid men så är det icke.

Ganska snabbt tog jag ledigt från jobbet och drog till Indonesien. Eller först till Singapore och hälsade på min vän S som gjorde utbyte, sen över till Bali på alldeles egen hand! Lärde mig surfa på ett camp i Canggu. Jag åkte faktiskt tillbaka till exakt samma camp 2023, vilket var sjukt. Inte ett enda risfält fanns kvar och Canggu var oigenkännligt. Jag åkte även till Lombok, mötte min vän E och tillsammans gick vi uppför en vulkan. Jag blev höjdsjuk, brände mina axlar till rosa och det var allmän misär men också en otrolig upplevelse.

Känner mig så väldigt liten när jag ser dessa bilder. Jag älskade att bjuda över folk till min lilla lägenhet, jag hade 24-årsbrunch, hade AW, hade fest. Jag tyckte lägenheten var alldeles perfekt. Om väggar kunde tala känner jag idag, tänk att jag bodde där mellan 20-29 års ålder? Mina kläder köpte jag förresten i NY, och använder än idag. Kanske borde uppdatera min stil?

Sen kom sommaren med allt vad den innebar på 10-talet för mig. Mitt lundagäng brukade oftast samlas på Öland för midsommar, en vecka i Blekinges skärgård för allmänt häng och så en rad kräftskivor och annat gemensamt stök. På den tiden åkte jag kors och tvärs, tog mig på något sätt till alla platser trots att jag bodde så långt ifrån. Mitt lundagäng finns kvar, men har alla förökat sig med varsin knodd, och det intensiva hänget är kanske inte ett minne blott men lite mer anpassat till vuxenlivet. PS jag tyckte om estetiken dagbok, bok och någon liten attiralj på bild redan då.

Jag åkte också på Way out west som oftast den här perioden! Ofta med Mia och Anso samt vänner till dem, och ofta var vår vän Nicolina där med sina vänner. Jag minns kedjerökande på Frank Oceans konsert något år, trånande efter vissa pojkintressen på Håkankonserten, hur man skyndade sig till något Stay out-ställe innan det blev fullt. Livet kändes så vilt koncentrerat de här dagarna, dagar när man började med aperol till frukost och funderade på vad man borde gå och lyssna på men också vilka man ville springa på. Var tillbaka nyligen faktiskt, men jag har tappat takten, kanske en lärdom av det här inlägget för mig: sluta åk tillbaka till platser från 2016.

Under många år har jag åkt till Sandhamn i början av hösten, denna gång med Hanna, och jag minns det som väldigt mysigt. Hanna, hennes syster och kusiner som alla är mina nära vänner, spenderar somrarna på denna ö. Vi åt päron direkt från träden och eldade upp Hannas anteckningar från vårterminen eftersom hon hade klarat tentan på sitt veterinärprogram.

Generellt gick jag mycket på fest, mina fotomappar är fyllda av festbilder från olika sammanhang. Var utklädd minst sju gånger år 2016, jag som inte ens gillar maskeradfester. Mycket oklart vad jag är på denna bild, kanske är jag en istapp? Ett tag var det en favorit att klä ut sig till, jag brukade glittra ner mina armar och ben.

Och Berlin! Berlin har varit en oerhört viktig del av mitt liv. Jag gjorde utbyte 2014 tillsammans med min vän Harald och åren efter var jag tillbaka 1-2 gånger per år för att träffa alla och bibehålla min identitet som Berlin-person. Vi åt massor av döner, drack öl och pratade tyska med våra tyska vänner. Viktig del av ens identitetsbyggande.

Mitt tjejgäng från KI åkte på vår tredje samlade sommarstugeresa där 2016, och med tre gånger skapas en tradition som det heter. Vi åker ännu på dessa! Här är vi i Örebro, vid sjön Leken och min vän R badar medan jag gör frukost och spionerar i fönstret. I vår blir det samling i Danmark hos Pernilla, det är första gången någon av oss har ett eget sommarhus! Så sjukt ändå. Dock dröjer det nog länge innan någon annan tar rygg, känns som särskilt vi som är kvar i Stockholm med omnejd har fullt sjå att köpa boenden man själv ska få plats i. Att äga egna sommarhus och inte använda föräldrars eventuella boenden känns långt bort.

År 2016 var också första gången jag gjorde en riktig vandring. Jag hade vandrat och tältat på Lofoten innan, men nu skulle vi gå en sträcka under flera dagar utan möjlighet att fylla på saker från bilen eller liknande. Vi gick i Abisko, och bar allt vi behövde för hela vandringen. Vi träffade typ ingen, det var en chansning att åka i mitten av september men ack så belönande det blev. Vädret bjöd oss på ljummen höstsol, och jag kände mig mäktig som kunde utföra det här. Dock iskallt om nätterna… Minns att jag lånade vandringsbyxor av Amanda som var lite för små vilket var okej när jag provade hemma men räknade inte med att bli sådär uppblåst man kan bli på en vandring och jag kunde inte knäppa byxorna större delen av resan. Charmigt.

Min gamla gata. Jag går förbi ibland och känslorna som man hade där mellan 20-29, att livet står på sin spets och kan bli hursomhelst, stormar ofta tillbaka.

Minns att jag jobbade mycket natt och mellan nattpassen hade en del bakisliknande ångest som jag försökte stävja med diverse kafébesök och fotorundor. Ps jag har kvar samma datorfodral? Det är nästan i spillror då sömmen släppt lite i ett hörn men jag vill laga det för att behålla. Verkar inte ha så hög rotation på ting ändå inser jag också av det här inlägget, det känns bra. Exempelvis firar mina linnélakan åtta år. Det enda set jag använder, tvättar gång på gång.

Mina killkompisar från Lundagänget! Här samlades vi i Linköping en helg. Jag minns det som roligt och att vi såg ut som en litet band på den här bilden, tyckte jag iallafall. Emma tog bilden! Min jacka sörjer jag något, en klassiker från Stutterheim men som jag hade vid ett covidhembesök under pandemin sen. Ville vädra den från virus (…) och la den på balkongen. Det regnade på den med fodret uppåt och sen möglade den tyvärr. Riktigt trist.

Kan ni gissa? Berlin igen. Jag fick en AT-tjänst vilket gjorde att jag kunde säga upp mig från mitt vikariat som underläkare på DS, och alldeles medvetet blev det ett glapp mellan tjänsterna. Mina tre veckor i frihet använde jag till att åka runt i Europa och träffa vänner, med avstamp i Berlin då. Åt våfflor på Kauf dich Glücklich, åt currywurst och gjorde lite Urban Sightseeing. Jag sov hos min vän Emelie som ägde kaniner då och vaknade på natten av att kaninerna använde mig som löparbana. Eftersom jag inte kunde somna om satte jag på TVn för att höra om USAs valresultat och möttes av Trumps firande nuna.

Från Berlin letade jag mig vidare till Barcelona och Laia. Vi lärde känna varandra under mitt utbyte i NY, hon praktiserade på FN som juriststudent vilket var tusen gånger mer glammigt än min långa pendling till Bronx. Återförenade i Barcelona innebar promenader, mat, vin och att jag fick träffa Laias gulliga föräldrar. Självständighetsrörelsen var väldigt aktuell under den här perioden och vi pratade om Katalonien en del minns jag.

Sista anhalten var Valencia, åkte ett mysigt tåg dit för att dels hälsa på min vän Julia som var där temporärt under hösten och Hanna, hon som eldade sina anteckningar, som bodde i Valencia på den tiden. Jag och Julia åt friterade fiskar, drack aqua de Valencia och blev tipsy medan vi cyklade runt på strandpromenaden. På hemresan åkte jag via Madrid och tog ett par timmar själv, beundrade byggnader och åt churros på ett legendariskt café vars varma choklad ännu skapar begär hos mig.

Så mycket som hände det här året så jag kan nog inte redogöra för det mer. Stockholm fick besök av Mathilde, en fransyska som gjorde utbyte samtidigt som mig och Harald i Berlin. Jag gick på alla fester, jobbade massor, började AT, hade glöggfest och så vidare. Men jag antar att det inte är superkul läsning. Vad ska man säga, som 24-åring var energin oändlig till tusen aktiviteter men jag minns inte året som bara problemfritt. Jag ifrågasatte en del nära relationer och synade de i kanterna, jag började fundera mer på mitt egna värde och mina gränser. En del självutvecklingsarbete som sig bör när man är där i 20-något. Undrar hur jag kommer uppfatta 2026 om tio år?

Ett inlägg om kärlek

Ett år av att få känna det stora, det jag inte trodde fanns. Ett år av att känna sig självklart älskad varje minut på dygnet. Ett år av att automatiskt söka sig till din blick, din famn, din mun, ditt hjärta, din själ. Ett år av att få vara med om en kärlekshistoria så ljus, ren och sann att det känns som jag drömmer.

Aldrig trodde jag att detta fanns och ännu mindre att jag skulle få ta del av det. Det känns som en saga på det bästa vis, för det är en saga jag vet kommer få finnas kvar så länge vi förvaltar oss, så länge vi hedrar att det vi är med om är för stort att nötas bort, förtjänar alltid vår uppmärksamhet.

Det har varit ett år där jag blivit en av dem som automatiskt säger vi. Något jag sett ner på tidigare men jag har blivit svagare, vekare, mjukare, smält ihop med dig. Jag känner mig inflätad i dig, i dina drömmar, i dina tankar, i ditt allt. Jag är din, du är min.

Att det finns en tid då jag inte visste vem du var känns som en lögn, men det är ju en sanning. Livet innan dig var jag noga med att ta del av allt jag kunde ta del av, upptäcka, äventyra, och att dela mitt liv med vem som helst, en någon, bara för att passa in i tvåsamheten var inget jag ville ta del av. Sen kom du. Livets salt. Livsnödvändig och fick allt i min värld att smaka mer. Allt fick mer djup. Familjen blev viktigare, banden till vännerna något jag värnar om ännu mer. Du har höjt mitt liv till något annat, så skrämmande men också det finaste jag fått vara med om.

Jag vill alltid få vara din, såsom jag fått vara vårt allra första år. Din din din. Du du du. Allt allt allt. Volim te, min D.

Skrivkväll med Yrsa & Flora på Postmuseum

Det var en vecka i september jag tog fel på precis alla tider. Min mobil var inne på lagning och jag försökte memorera kalendern från datorn. Trots att jag hade tiderna inskrivna i min papperskalender gick det fel precis hela tiden, bland annat när jag skulle på skrivkurs på Postmuseum som Yrsa och Flora höll. Hade redan gjort bort mig genom att betala för lite på fakturan, och sen kände jag mig fan-girlig som kommenterat på Floras blogg att jag var taggad på kursen, och sen kom jag indundrandes med andan i halsen, svettig och fem minuter sen till kursen. Fick höra att jag var en hel timme tidig så jag gick snällt och satte mig på bottenvåningen och väntade in kursstart.

Var väldigt nyfiken på hur kursen skulle vara, dels pga att Yrsa läst mitt projekt för lite mer än ett år sedan och jag var djupt imponerad av hennes förmåga till textanalys och hur hon hjälpte mig framåt i tänket. Och Flora har jag följt i evigheter, och läst två böcker av.

Det var en fin kväll som gjorde att jag hittade fram till den ursprungliga känslan, den av att jag är en skrivande person oavsett produktionsnivå eller inte. Vi gjorde en del olika skrivövningar där temat var att vi inte fick lov att skriva klart utan bara skulle flöda ur oss texten. Jag älskade att känna att den förmågan har jag, orden kan rinna ur mig oavsett om det är bra och vackra meningar eller inte.

Kvällen fick mig att fundera på skrivandet mycket. När jag var yngre vågade jag inte prata så mycket om det. Jag skrev dagbok innan jag kunde skriva på riktigt, jag skrev en 120 sidor lång bok om tvillingarna Rose och Rosie för hand. Sen bestämde jag mig för att börja översätta den dumt nog, lite hybris. Nåväl. Jag gjorde ”tidningar” och jag skrev massor av noveller som ung vuxen. Ändå vågade jag sällan säga det, jag skriver. För drömmen om att publiceras var så smärtsamt stor att det kändes lika läskigt att säga det som att säga att jag ville bli läkare. Vem är jag att tro att jag ska bli en av de utvalda?

Det är en svår balans för mig fortfarande. Ett tag, när jag jobbade på Bonnier med att skriva medicinska texter, så kunde jag få säga att jag jobbade med skrivande utan att det kändes läskigt. Än idag säljer jag texter via mitt lilla företag jag har på sidan av, alla om kardiologi men ändå, det är text jag får lov att producera och andra vill ta del av. Jag är lite stolt över det, men framförallt ger dig mig en legitim anledning till att våga säga att jag är en skrivande person.

Och det där med skrivandet i skönlitterär form, vad ska jag säga? Jag njuter av det. Jag gick författarskola våren 2023, jag var det enda nya projektet som Långholmen tog in då. Ibland skriver jag poesi, och en gång la jag till min egen dikt i blandningen av 20 kärleksdikter min vän valde till sin vigsel och då valde hon min utan att veta att jag skrivit den. Vad försöker jag säga med allt mitt skrytande? Att även om jag aldrig blir publicerad älskar jag att skriva och jag försöker lära mig att jag får lov att säga det högt utan att folk tror att jag sitter på höga hästar. Fast tydligen behöver jag ändå rabbla upp lite prestationer för att det ska kännas okej, varför är det så? Kan ni hjälpa mig förstå? Eller så raderar jag kanske det här inlägget pga fy så läskigt att formulera sig såhär :)))))

Tudelad, här och ingenstans

Har fler pågående utkast, vill få skriva om ljuva dagar i ett somrigt Småland med vallmon utslagen, om seglingen och våra bravader. Vill få se tillbaka på midsommarhelgen och blomster. Men en del av mig är inte riktigt här. En del av mig är i Tehran, tänker tillbaka på dess backiga gator och bergets konturer. Tänker på bergsfoten där min släkt bor, på utsikten från lägenheten, på restaurangerna kring Tajrish. Jag minns bokaffären med det mysiga caféet som nu är sönderbombat, på den Blå ankans restauranginredning som är smulad till damm, på trädgårdsmästaren som tar hand om alla blommor i området där jag brukar vara, var är han undrar jag. Hela Tehran ska evakuera men han har två barn och lite pengar, inte har han någon annanstans att ta vägen. Jag tänker på hur all crypto försvunnit ur de ungas sparportmonnäer som inte kunnat samla den egna valutan med den stadigt uppåtgående inflationen. Jag tänker på mig själv, på hur mycket jag saknar min släkt jag inte vågat besöka på tre år sedan UDs inreseavrådan. Jag tänker på våra soliga dagar vid deras sommarhus, när vi latat oss i poolen och ätit aprikoser direkt från trädet som varit solvarma och smält i munnen. Minns den myllriga basaren, frukthandlaren som låter en pressa granatäpplen så en hel flaska fylls. Minns maten, maten, maten med saffransdoft och drösvis med färska kryddor. Längtar till att få äta tillsammans med min släkt. Längtar till deras sångröster, ackompanjemang med traditionella instrument, till min morbrors stämma när han reciterar poesi.

Jag undrar hur de mår. Ibland får man svar, en kort snutt, de mår bra, de är osäkra på hur framtiden blir, de undrar hur staden klarar sig. Men sedan är internet borta länge igen och oron i magen växer. Hoppas de mår bra.

En helg på Gotland

För någon helg sedan var jag på Gotland. Denna ö, denna ö. För mig helt obekant fram tills 2017 då jag besökte öjn för första gången under Almedalen. Sen jag har återvänt genom åren, mycket för att min vän Emma bor och numer verkar där i form av att hon driver den drömmiga vinbaren Lilla Huset. Vi överraskade henne en helg och bodde i ett supervackert hus i Tofta.

Det är så pirrigt att överraska någon! Huset fylldes med ballonger, små dekorationer och framförallt av hennes vänner. Tofta är fint, jag varit där en del med just Emma och det påminner mig faktiskt en del om Ljunghusen. Det är den pudrigt vita sanden och det långgrunda som gör sig påmint. Naturen nära sand är alltid liknande varandra också; tallar som samsas med nyponrosor. Nu under långsäsong tror jag Tofta gör sig extra bra för vi träffade knappt en kotte under helgen, vilket jag misstänker inte är fallet i mitten av juli direkt.

Tänkte stå över att beskriva möhippan i alltför stora detaljer men låt oss säga att fredagen lämnade sina spår i form av ett ganska sargat gäng lördag morgon. Vi hade bokat en yogastudio där Emma brukar vara lärare ibland. Hon fick som uppdrag att ta oss igenom olika yin-positioner och det var magiskt. Något extra fint när det är ens väns röst som tar en igenom positionerna. Efter utsträckta och mjuka leder framkallats, tog vi oss till Själsö bageri för en macklunch innan det blev dags för bad. Oftast när det ska badas är jag taggad, det känns som en liten utmaning om vädret är grått och vattnet isande kallt men just därför får man så mycket belöning efter. Den här dagen däremot, Jesus, den gråa hamnen och snålblåsten skrämde mig men Emma var peppad så jag plumsade i kort efter henne. Efter lite hackande av tänder och påklädning kände jag den välbekanta värmen sprida sig i kroppen igen. Klyschigt men sant att man aldrig ångrar ett bad?

Kvällen var fin och förflöt i Emma-anda. Vi lagade massa smårätter och quizade om Emma och Petters liv. Om det inte framgått var detta alltså en möhippa. Har fortfarande svårt för ordet? Nåväl. Det var så mysigt att umgås i grupp en hel helg och på söndagsmorgonen stekte vi pannkakor och åt mot den varma husväggen.

Det blev bad igen, nu i Tofta och med större glädje från min sida ändå. Solen sken, vi hittade en vindstilla grop att sträcka ut oss i och jag kände mig len inombords. Hejdå Gotland, vi ses senast till bröllopet igen!

Det är vår höst sommar

Idag vaknade jag av ljudet från regnsmatter mot balkongen. När jag kikar ut genom gardinerna ser jag hur trädkronorna på innergården slits i vinden. Öppnar balkongdörrarna och känner den klara friska luften storma mot mig. Nio grader är luften som sprids i mitt sovrum enligt mobilens startsida. Jag går in i badrummet, gör mig i ordning inför dagen. Har fått en miniflaska av Tobacolor från en vän, en Diorparfym som visar sig dofta väderenligt. Söt tobak, vanilj och honung i en omfamning.

Medan jag gör min morgonkopp av te funderar jag på varför min kropp känns så lugn. Jag som ska skriva en epidemiologi-tenta, hålla en presentation och hinna med tusen saker efter jobbet, innan springklubben, innan middagen på Bar Nimês. Egentligen borde stressen fladdra i min mage.

Blundar, känner efter. Det är höstens närvaro som lägger sig som balsam mot min själ. Känslan av att inte behöva fånga dagen, få tända ljus, göra det man behöver utan att jäktas för att vädret lockar ut en.

Öppnar ögonen igen, tänder just ett ljus. Jag vet att det är vår och snart är den älskade sommaren här, som står högst i kurs hos alla. Men idag tänker jag lura min kropp att det är höst, för hösten är en älskad årstid hos mig, en som skänker ro. Jag kommer klä mig i en stickad tröja och dofta höstparfym, kommer dricka baljor med te och dra nytta av känslan, fast i smyg, för jag tror ingen är med mig på detta. Döm mig ej osv.

En skälvande månad

Det är maj och jag mår som jag ofta gör i maj, en god vandring genom ängslan och väntan. Kanske är maj såhär för alla, kanske är maj månad specifikt såhär just för mig. Det är så mycket som ska hinnas i jobbet, forskningen och samtidigt logistiskt ordnas inför sommaren. Semestern är så starkt bunden till sjukhuset, planerna anpassas utifrån mina lediga dagar, jag vill ha så mycket frihet som möjligt men vet att det kommer göra mig trött att flänga såsom jag önskar. När man precis lyckats pussla ihop allt kommer mailet om jourer, om mer jobb jag inte har plats till. Känner mig som en liten hamster som springer på, medan jag allra helst vill sitta i en park och se på vita knoppar som blir till blommor.

Ängslan ligger nära väntan. Jag väntar på de ljusa känslorna som kommer flera gånger per dag. Solen som värmer ansiktet, den första kulan gelato som kan ätas utan en värmande jacka, solstrålar som slår mot vattenytan när man promenerar längs Stockholms många vattendrag. Fantiserar om kommande svalkande sommardopp, om lättja, om tid, om ledighet, om frihet. Drömmandet skapar ängslan, ängslan skapar väntan, det skälver inom mig av allt samtidigt. Om jag jobbar tillräckligt snabbt, kanske jag kan njuta mer. Eller så behöver jag njuta nu, för om jag inte njuter nu kommer jag inte vara mig själv tillräckligt mycket för att njuta sen?

I helgen var jag på Gotland med nio tjejer. Vi dansade om natten, lagade god mat, gjorde yoga, badade, njöt av varandras sällskap och jag påmindes igen och igen om vad som är det riktiga livet. Det är att känna allt det där. Höra fåglarna kvittra, skratta åt något en vän säger, bada med samma glädje som ett barn. Alla prestationer jag vill hinna med i maj är inte för själens skull, även om det behöver göras med tanke på hur mitt liv är byggt just nu.

Maj, du ger mig så mycket förvirring.

Att komma hem

Vi landade mitt i natten. Inga transportmedel från Arlanda fanns att tillgå, tullen var stängd, vi var kantstötta av att ha suttit bakom ett skrikande barn under resan. Åkte hem till D, så konstigt att vara hemma i Sverige igen. Allt är rent, lakanen sköna, man känner igen sig.

Vi vaknade till det mest disiga Stockholm jag sett på länge. Vädret erbjöd enstaka plusgrader och moln, bara moln så långt ögat kunde se, vilket visserligen inte var så långt i den skumma sikten. Jag traskade till jobbet, drack kaffe för att överkomma tidsskillnaden. Köpte poke bowl till lunch, tänkte att jag har paus från thaimat men D var minsann sugen på Tom Ka Gai redan så jag tänkte noterade att det blir mitt nästa matprojekt.

På eftermiddagen värkte min kropp. Av trötthet? Flyget? Sjukdom? Jag packade upp ändå upp hemma, små små fragment av resan installerade sig i hemmet. En liten skål jag fick av kokosglass-stället på Koh Mook, nudlar jag köpte i Phuket Old Town, ett bokmärke från Koh Lanta, torkad mango från flygplatsen i ett desperat försök att handla upp de sista kontanterna.

Sen smög jag ner i källaren och hämtade upp mina pjäxor. För även om jag saknar solen, sanden, att vara ledig och äventyra med D så kan en sak trösta mig och det är skidor. Mina pjäxor satt så hårt förra säsongen att stortånaglarna blev svarta och föll av. I år vill jag ha en mjukare säsong så trots jetlag satte jag mig på cykeln i kvällsmörkret och tog mig till alpingaraget för lite hjälp. I helgen får jag åka på mina lagg. Livet är givmilt.

Heja vintern. Du är fin du med.

Ärr

En gång satt jag och pratade med min vän Mia. Hon hade fått en mycket tydlig kant på sin solbränna den sommaren. Hennes armar var skimrande bruna, medan händerna var bleka tills fingertopparna som från den yttersta leden till fingerblommorna gav ledtrådar om en solkysst sommartid. Hon hade seglat hela sommaren och haft seglingshandskar, och jag var fascinerad av att man genom huden kunde läsa av så mycket av hennes liv. Jag hade själv en smutsbrun kant på ena ankeln efter att ha surfat tidigare under våren och fått en ilsken bränna som inte lämnade någon klädsam färg efter sig. Men kanten, den var jag ändå lite stolt över. Om man kisade och kände till surf, så kunde man se vad för äventyr jag varit med om.

”Jag tror jag gillar ärr” sa jag till Mia då. Jag minns hennes blick på mig, som att jag var helt tokig som yttrade en sådan sak. Jag förklarade, ärren lämnar ju en historia. Något att berätta, man kan läsa av en del av livet, det finns något vackert i det. Mia skakade på huvudet. Idag skakar jag också på huvudet. Iallafall litegrann. Mina ben är prydda av små ärr som oftast berättar ett härligt minne. Men på min högra axel finns två små ärr, ett på framsidan och ett på baksidan. De blir fortfarande ilsket röda om jag inte tejpar på sommaren. Ärren är efter en operation som behövde göras när jag bröt axeln för fem år sedan. Så lång tid, men det känns fortfarande som alldeles nyligen i sinnet. När jag ser dessa bleka svulstiga streck, blir jag inte på något sätt glad att min kropp visar upp något av det jobbigaste jag varit med om. Smärtan, rädslan, ovissheten.

Istället tittar jag på mina ben och de färska spåren från resan till solen nu i januari. På min ena stortå finns en sårskorpa. Det var en av dykfenorna som satt för hårt och grävde sig ner i köttet. Men jag blir glad av skorpan, för det var mitt första dyk i livet, och jag såg en sköldpadda, och livet kändes magiskt och fritt. Jag har små vita streck ovanför ankeln efter att en korall skrapade mig när vi skulle lägga till med en kajak. Jag och D skulle simma genom en grotta, och trodde man kunde kajaka igenom den men det fick man inte. Vi försökte provisoriskt dra upp kajaken på en sten och binda runt men de grunda korallerna stack hål på huden. Mina sår är lindriga, men D:s sår läkar än. Jag har lite djupare sår på kanten av min högra handled. Det är från när vi snorklade och såg massa skimrande färgglad tropisk fisk. Jag blev exalterad, glömde hur grunt det var för att vi snorklade i lågvatten och drog handen mot en vass sten.

Jag funderar på om några av de nya såren kommer lämna vita tunna ärr efter sig. Jag har många sådana på mina ben. Stora på knäna, efter ett bad på Sri Lanka där jag hade missat varningsflaggen och vågorna spolade upp mig på stenarna. Jag blödde så mycket, det gjorde så ont, men jag slapp något värre och idag blir jag ändå glad av att se ärret. Jag har ärr på utsidan av knäna, efter diverse äventyr. Små streck efter skrap från surf, ett långt ärr på ankeln efter att jag lagom berusad efter en after-ski i Chamonix ville raka bena lena inför en utekväll.

Kanske gillar jag fortfarande ärr. Iallafall de ärr som påminner mig om det goda livet ger en och man kunnat ta del av.

Tystnad i skrift, tankar som snurrar

Här har det ekat ganska tyst i tre veckor förutom inlägget om utställningen här nedanför som jag bara måste rekommendera.

Jul, nyår, tid jag trodde skulle bli vilsam. När jag var yngre längtade jag något otroligt till mellandagarna. Långsamma dagar utan krav. Brukade hinna läsa multum, sortera i itunes-biblioteket och bli så uttråkad att planer inför kommande året kunde smidas.

I år jobbade jag natt en del och dessutom är man vuxen nu, jag kan glömma det ibland. Att bara vara hemma renderar så mycket ärenden som tar tid. Återvinna, sortera kläder, betala räkningar. Fick en ny kyl/frys, tömde den gamla, gjorde granola, fermenterade jalapeños. Förstår inte varför saker tar sådan tid för mig, ibland undrar jag om jag gör det på fel sätt.

Men det är nytt år. Inte så mycket nya tag än. Jag ska försöka sitta med min reflektionkalender och tänka igenom mitt år. Min spontana känsla är att det var ganska bra år som blev helt fantastiskt sista månaderna. Mer om det någon annan gång. Nu ska jag hasta vidare i mina vuxna ärenden; returnera paket på posten, slänga kartonger, lägga julpynt i källaren och fotografera saker jag vill sälja av.

Sen ska jag drömma om vilka böcker jag vill läsa, platser jag vill se och texter jag vill skriva… Gott Nytt 2025 på er, fina lilla skara som tittar in här!