Jag åker till jobbet med morgonbussen, en stor dubbeldäckare. Sätter mig absolut längst fram för att få lugn och ro med min temugg.

Mitt huvud byter tanke abrupt, undrar hur mina kusiner mår? Har de försökt åka till landet eller är de kvar i Tehran? Undrar vad de tänker?

Jag längtar till dem. Till min mormor som nu är så gammal, jag vill påminna henne om mig, att jag finns kvar, att jag och min bror finns här även om vi inte varit där, hos henne, på länge.

Bilarna susar på vägarna och det är många som vill in i Stockholm om morgnarna. Själv åker jag ut från innerstan och fastän jag åker här varje morgon sedan fyra månader tillbaka känner jag knappt igen mig. Mina tankar är ofta någon annanstans.

Jag tänker på Tehrans gator eller kanske de gator jag själv spatserat på främst. Jag tänker på torget nära min moster som heter Grantorget, och räcket som snirklar sig vid trottoaren som har granar innefattad i sig. På väg dit finns två affärer som jag och mina kusiner fick gå själva till när vi var små, dels ett litet livs som säljer en sorts persiska ostbågar (pofak) som jag älskar. Sen en liten butik med pennor, block, klistermärken och allt annat som jag älskade som barn och älskar även nu. En gång när vi skulle åka hem efter en sommarlovsvecka hos kusinerna följde min moster med till flygplatsen och lämnade tio små påsar av ostbågarna till mig. Jag hade en ny pilot-penna i fickan och små lerfigurer jag och mina kusiner skapat om eftermiddagarna. Små skatter från mitt egna sommarlov bar jag med mig på flyget. Sen grät jag hela resan hem. Av en ospecifik längtan av att vilja ha alla nära, på samma plats.

Det är konstigt att byta sådär, mellan det välkända och just nu okända. Mina dagar är som vanligt, jag är glad, jag får läsa, jag får skriva, jag får jobba. Jag är med D, jag känner kärlek, glädje, längtan. Och sen, sen är det som själen med en sakta svepning påminner mig om att något är fel. Och mitt huvud förstår plötsligt att det som är fel, är att jag inget vet om hur min släkt har det fastän nyheterna berättar för mig att hemskheter sker i deras närhet.

Att pussla ihop bitarna av en stad jag känner till och ser på med ett barns blick med att det kanske finns förstörelse där är så svårt att jag kan tappa bort mig i tankarna länge. Letar efter hus jag känner igen på Instagram-klippen som på något sätt letar sig ut ur landet. Att längta till att träffa mina kusiner och göra allt vi vill göra, att tänka att vi ska ju åka skidor ihop, vandra i bergen, resa till Shiraz, och sen påminna sig om att jag inte ens vet om de är säkra. Om de mår bra. Om vad som händer sen. Det gör också att jag förlorar mig i tankarna som blir ett virrvarr, som ett garnnystan som trillar ur sin korg och sen inte går att rulla ihop. Det knyter ihop sig, jag fastnar, lirkar och kan inte få fram svaret på mina frågor.

Vad händer sen? Vad händer nu?

Jag har tänkt mycket idag. På ens existens och varför man finns. På om det är meningen att man egentligen bara ska sitta vid havet och titta på vågorna, gå en promenad i skogen, äta björnbär från en taggig buske. Eller om det är meningen att man ska göra karriär och pausa med det där ovan nämnda, att kontrasterna skapar njutningen, att man inte hade varit nöjd med det lilla. Tankarna känner jag igen, för jag har jobbat natt. Det slår aldrig fel för mig, när jag vaknar efter att ha sovit på dagen så kommer den existensiella diskussionen obönhörligen.

På natten existerar man i ett undantag. Korridorerna är nedsläckta på sjukhuset, vi är färre där. Alla andra sover och själv är man vaken. Försöker få patienter att komma till ro, ordinerar sömntabletter, undersöker någon som får ont där mitt i natten. Då tänker jag ingenting på min egen roll i det stora, min roll på sjukhuset är tydlig, det finns en anledning till att jag är vaken fastän min kropp vill sova. Ibland är det meningsfullt, som när hjärtinfarkten plötsligt sker för någon och vi alla är på spänn, liv ska räddas, göras bättre. Ibland är det mindre tydligt för mig om poängen med min vakenhet är bättre utfall för människor, som när det akut måste vaskas fram en vårdplats med hjärtkompetens, den stackars trötta damen med tusen diagnoskoder i sin journal måste väckas vid 02 för att flyttas till en helt annan del av sjukhuset, på en avdelning som egentligen behandlar något helt annat än vad hon är här för.

När jag går hem i morgonsolen ser jag andra på väg att starta sin dag. Då kan jag känna ro, trots allt, att vara utanför det alldeles välbekanta och invanda. Får gå en annorlunda väg.

Sen vaknar jag. Ofta bultar hjärtat hårt och jag mår illa. Som att vara riktigt bakfull, så känns det för mig efter nattpass, och så även huvudet med tankarna. Ibland resonerar jag att det inte är meningen att livet ska granskas när man är ur balans. Men ibland undrar jag om tankarna trots allt är ärligare då? I det där undantagstillståndet. För visst finns det människor som tar rekreationella droger för att komma ur sitt vanliga jag, för att se saken med en klarhet som bara går att frambringa om man inte är precis sitt vanliga jag, eller kanske är man närmare sitt jag och sin själ?

Vad är slutsatsen? Jag har ingen slutsats. Inte idag heller, mer än att jag impulsivt och med alldeles en för hög prislapp bokar en resa till havet även kommande helg.

Har spenderat min enda semestervecka på västkusten. Det känns så dramatiskt att skriva enda semestervecka, som att det skulle vara den enda i livet vilket inte är fallet för mig trots allt. Fick en så tydlig kontrast mellan Stockholms skärgård och västkusten eftersom jag först tillbringade min helg i Sandhamn, innan jag följde med Annas bil till Stocken i Bohuslän.

Inledde första morgonen med ett bad. Saltvatten alltså, en sak jag saknar i Stockholm. Är något som är mer renande med det salta, även om man får en klibbig hinna efter. Tycker alltid bräckt vatten känns smutsigt plus att mina flyta-runt-och-titta-på-himmel-stunder inte blir lika harmoniska om inte det salta hjälper mig på traven.

Åt en favoritfrukost och introducerade gänget till den lilla skålen nederst i bild. Stekta nektariner karamelliserade i honung och rosmarin. Började med detta som en sommarfrukost för två år sedan och inte kunnat släppa den sedan dess. Det vita kladdiga under är inte glass, utan turkisk yoghurt. Eller grekisk. Vilken man nu föredrar.

Vi fångade de soliga stunderna och åkte ut med Annas eka för att kika på små pittoreska gamla fiskebyar. Gullholmen och Käringön fick besök, tyckte båda uppfyllde precis allt man vill ha av en sommarutflykt i skärgården.

Titta på Gullholmen till exempel. Det är något så estetiskt tilltalande med de täta små husen som alla liknar varandra men står på olika nivåer. Är sällan andra miljöer som jag uppskattar tätbebyggelse iallafall, men föredetta (antar jag?) fiskebyar har ett undantag där.

Mest var det dock inte sol om man nu ska vara helt ärlig, utan regnet gjorde sig påmint med jämna mellanrum och ”omväxlande molnighet” känns som väderprognosens främst förekommande gissning under veckan. Var dock mysigt att bara vara samlade, och dåligt väder kan hjälpa till med fler gemensamma lässtunder än vad man hade unnat sig annars. Här ovan har ni mina kompisars bokval under veckan. Har själv bara läst Skärvorna, men är rysligt sugen på Supper Club. Minns när den kom ut 2019 och hur den hyllades då. Den känns dekadent, ett tema som jag ofta kan uppskatta.

Innan jag tar avsked för denna gång – finns det någon som tycker jag ska läsa Knausgård? Aldrig varit sugen men om man nu vill kalla sig en bokälskare känns det märkligt att undgå honom som fenomen. Vore fint om mina cirka fem läsare kunde hjälpa mig på traven där.

Välkomna hit. Det ser torrt och allvarligt ut med två ord och en punkt men egentligen är meningen fylld av darr. Darr på rösten, darr i kroppen.

Jag har längtat efter att få ha en plats att skriva på igen. Som alla andra i min generation bloggade jag ett kort tag på högstadiet och sen på mina utbyten under utbildningen. Idag är det en marknad, man är en produkt, att blogga är inte lika avslappnat som förr. Sen läste jag Floras inlägg om folk som bloggar och insåg att man visst det får skriva en blogg utan hundratusentals besökare.

Så välkomna hit! Här kommer jag prata om böcker, resor, Stockholm och skönhet. Tror jag. Vi får väl se!