Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosas

I höst åker vi till Sydamerika och Peru står högt upp på önskelistan över länder vi vill resa i. Jag läser oftast europeisk litteratur och tänkte att den här resan kan vara ett ypperligt tillfälle att bredda läshorisonten lite, så jag googlade kända peruanska författare och Mario Vargas Llosa som är forna Nobelpristagare dök såklart upp. Den stygga flickans rackartyg hade jag dessutom sparat ned sedan tidigare och nu någon månad efter läsningen är det dags för en recension.

Boken handlar om en man som visserligen växer upp i Peru men som tar sig utomlands ganska fort. I boken följer vi hans liv, där varje kapitel är en ny era i hans liv. Just det upplägget påminner mig om Flesh, Stoner och andra liknande romaner. I första kapitlet är han en ung tonåring och väldigt förälskad i en tjej som känns lite lömsk och manipulativ redan då. Under bokens gång cirkulerar temat kring denna stygga flicka och denna hopplösa man, Ricardo.

I bakgrunden sker 50- till 80-talet. Peru är oroligt, militärjunta, kommunism och maktstrider nämns men porträtteras inte närmare. Vår huvudperson lever samtidigt i bland annat ett glatt 60-tal med frisläppta hippies i London och ett Paris med fortsatt Hemingwayska drag. HIV och AIDS lurar i bakgrunden och världen är i omvälvning.

Ricardo jobbar som översättare och ibland tar det honom på resor. Hans liv är stillsamt å ena sidan, äventyrligt å andra. Mest vill han få bo i Paris, skaffa sin inkomst genom översättning och sen trånar han efter den stygga flickan som han inte ens vet namnet på för varje gång dyker hon upp med en ny identitet, en ny orimlig historia och han som träffat henne i barndomen känner någon slags falsk känsla av att han vet mest om henne, egentligen.

Trånandet är manipulativ och ojämnt i sin maktfördelning. En sådan dynamik känns igen och en behållning med boken var att läsa när kvinnan har övertaget i det trånande, för annars är jag nog van vid den omvända berättelsen, kanske mest från verkliga livet. I litteraturen är annars Hemingways bok The Sun also rises ett slags exempel på ett manligt trånande efter en kvinna som är femme fatale. Hur tjejkompisar, och en själv för all del, spanade efter skitstövlar som alltid gjorde precis det som passade dem och sedan försvann ut bilden för att återvända när man släppt tanken på dem. Det som är dystert är att Ricardo blir mer och mer vuxen utan att komma ur det något barnsliga synsättet på kärlek.

En kritik boken fått och som jag kan dela är den gubbsjuka synen på den stygga flickan. Det finns vissa dimensioner av henne man aldrig kommer åt, men också en aspekt av att ödet vill straffa henne. Vissa delar är för mig groteska och ingående beskrivna där trovärdigheten gnuggas bort lite och jag tas ur berättelsen. Men trots det uppskattade jag läsningen och jag är nyfiken på någon av hans andra titlar, kanske Bockfesten som är så omtalad. Har någon av er en titel att rekommendera av honom eller kanske till och med en Sydamerikansk författare jag borde läsa? Länder vi med stor säkerhet kommer besöka är Brasilien, Peru och Argentina.