Det skönlitterära skrivandet, hur går det egentligen?

Att det ska vara så svårt för mig att skriva det här inlägget, men det är dags. För skrivandet är precis varför jag startade den här bloggen till att börja med. Först trodde jag det skulle bli en blogg om skrivande och läsande, men det har utvecklats till någon slags livsstilsblogg där jag får utlopp för min kreativa sida. Jag får fotografera, skriva och drömma, alla tre saker jag har stort behov av och njuter över att få göra. Men faktumet kvarstår, det där med skrivandet.

Jag har alltid skrivit. Är det inte vanligt att skrivande personer säger så? Men jag tror absolut man kan börja skriva senare i livet med gott utfall ändå. Jag var iallafall en bokmal som barn och därför fanns också törst efter orden. Min första dagbok skrev jag innan jag egentligen kunde skriva, jag hittade på ett eget alfabet som 10-åring som jag skrev mina dagböcker med i flera år men med tiden kom också berättelserna. Som tonåring skrev jag om Rose och Rosie, två tvillingar som man fick följa. När jag frenetiskt skrivat hundra sidor för hand fick jag den briljanta idén at översätta till engelska… Och sen försvann den historien ut i tomma intet.

Under läkarprogrammet kände jag att min förmåga till att skriva och läsa minskade. Plugget tog alla orden från mig, men då och då kom det ett brottstycke text ifrån mig. Ett lapptäcket av ofärdiga noveller och dagboksreflektioner har jag från den tiden.

Efter examen började det dra i mig. Jag ville få skriva mer, mycket, ordentligt. Men läkarlinjen är inte bara lång på universitet utan sjukt lång för att ens bli legitimerad, man gör AT och som systemet varit uppbyggt behövde man vikariera först så jag harvade på i två och ett halvt år innan jag blev legitimerad. Under tiden funderade jag på olika skrivideér, och när jag väl var klar med AT:n var det dags, jag skulle skriva. Så jag startade ett projekt om en skärgårdsö och dubbla liv som gav mig stor glädje länge. Men när jag väl skrev klart kände jag mig mätt och självmedveten. Rädd för att det var banalt och dåligt, att det inte reflekterade en sådan litteratur jag oftast själv läser, så jag arkiverade projektet och funderade på nästa steg.

Nästa steg måste vara Paris kände jag. Staden som en romantiserande skrivande person alltid drömmer om. Jag såg framför mig hur jag satt på uteserveringarna med min dator och tog en cigg medan orden flög ur mig. Vitt krispigt vin mitt på dagen, svarta lackskor som klapprar mot marken, en basker, det kreativa inom mig skulle äntligen få ta störst plats. På den tiden jobbade jag på Bonnier Healthcare med att skriva medicinska texter och fick igenom att jag skulle jobba deltid på distans. Så jag hyrde faktiskt ut min lägenhet och fick kontakt med en kille i Paris som hyrde ut sin, samt hyrde en kontorsplats i stan. Som jag längtade! Detta var i början av 2020.

Men pang sa livet. På två dagar förändrades alls. Paret som skulle hyra min lägenhet köpte en egen lägenhet istället och killen som jag skulle hyra lägenheten av i Paris drog tillbaka sitt erbjudande för hans mamma behövde boendet. Lite låg i skorna åkte jag till Åre, det var en månad kvar till flytten så visst fanns det lite tid men drömmen kändes längre bort. Och vips bröt jag axeln i en skidolycka och mådde verkligen inte bra. Jag opererades och hade så fruktansvärt ont, att flytta kändes långt bort men jag behövde inte ens ta ett beslut för samtidigt kom covid-19 och världen stannade. Universum var tydlig med att det inte var min tur att åka dit och leva skrivdrömmen.

Istället för att skriva rehabiliterade jag axeln och när den blev någorlunda funktionsduglig började jag arbeta på sjukhus istället. Det var pandemi, jag var ung och kände en slags plikt. Lusten till orden fanns kvar men livet var fullt av gasmasker, kortison och rädsla. Det var först årskiftet 2021/2022 som jag hittade tillbaka igen och startade projektet Edda. Eftersom jag arbetade mycket jour kunde jag ibland ta ut jourkomp och sitta och skriva. Tiden gick och våren 2023 kom jag in på Långholmens författarskola med mitt projekt. Det blev ett sätt för mig att slutföra det och sedan dess har jag redigerat i tusen omgångar. För gissa vad, jag drabbades av samma akuta rädsla igen av att det jag skriver är så fruktansvärt talanglöst och banalt. Så redigeringen har pågått och pågått och pågått tills jag häromveckan satte punkt.

Nu har jag skickat in manuset. Det kanske är banalt. Kanske är det helt kasst. Men jag måste våga släppa det för attt fortsätta skriva, något nytt och något annat.

Nu står jag med ett blankt blad igen och undrar hur mycket tid man får lägga på sin hobby att skriva? Skriva bok, noveller och blogg utan att det blir något? Utan att någon bekräftar att det är värt att läsa, utan att bli utgiven, utan att ens blogg bor på en plattform? Visst finns det lite skrivande som finns publicerat, men det är ett annat skrivande, mitt medicinska, och jag räknar inte in det på samma vis i den här kvoten.

Jag vet faktiskt inte men visst hoppas jag på att jag vågar fortsätta. Vissa saker är kanske man bara gör för sig själv och inte för produktionen.