En av förra årets stora snackisar i bokväg var Miranda Julys All four. Jag vann den faktiskt i julklappsspelet med min bokklubb. Den har beskrivits som revolutionerande och ny i sin kategori, som underhållande men ändå viktig. En kvinna som håller på att nå klimakteriet och allt hon kämpar med då. Hon bestämmer sig, i något slags projekt i att våga ta för sig mer av livet, för att köra från Los Angeles där hon bor till New York, alldeles själv. Spännande tyckte jag och högg in.
Ehhhh kände jag ganska snabbt. Okej, jag är 33 och förhoppningsvis ligger klimakteriet långt fram men nog trodde jag det skulle finnas drag av igenkänning att landa lite i. Kanske tankar kring relationer, kring barn, kring hennes kreativa karriär. Men det här är en värld jag inte alls kan identifiera mig med och som inte heller lockar mig att läsa vidare? Huvudpersonen lever i ett hyper-LA. Alla har jättemycket pengar, bor i stora hus, lever i progressiva relationer, barnen kallas hen och fokuset ligger på jaget och egoismen. En värld som för mig skapar en lätt stressande känsla.
Visst åker huvudpersonen på sin roadtrip men hon kommer inte långt, utan tar in på en motell och totalrenoverar ett av deras rum till att bli gudomligt ombonat och börjar där istället prova sina olika sexuella och romantiska vägar genom boken. Det är ganska explicit beskrivet stundtals och för mig blir det ett gäng ganska äcklande scener dessutom som jag inte alls tycker är heta. Det där är väl högst personligt men det är något med den totala närgångheten och avtäckningen som inte är min typ av litteratur.
Sen är det egoismen. Egoismen som styr allt. Jag tror inte det är ett tema författaren valt med mening utan jag tror hon skildrar en slags samtid hon är med i. Det är kanske det som är revolutionerande i och för sig? Att en kvinna nära klimakteriet mitt i familjelivet är egoistisk istället för att ta in vad hennes omgivning känner i stunden?
Som bok är den relativt lättläst, July behärskar språket, men samtidigt var den också stundtals uttråkande för mig och jag längtade aldrig till att ta upp boken för att traggla vidare.
Ni hör, jag förstod inte boken helt enkelt. Har någon av er läst? Tyckte ni den var revolutionerande?
A T H E N A 
Den var otrolig! Driven 2/3 igenom, kul språk med god behärskning att skriva lätt och framåt. Jag älskar struliga karaktärer, är van vid den världen fast i svensk kontext så den gör mig inget alls, bara skönt att läsa som om den queerheten och konsten är normen liksom, en utandning.
GillaGillad av 1 person
Vet du, det du skriver nu håller jag ju också med om faktiskt? En bok med bara älskvärda karaktärer kan visserligen vara fin att läsa men jag tycker också om att utmanas i min föreställning. Och att det känns befriande med en värld som är just queer och konstnärliga arbeten är vad alla gör, utan att det är själva temat som ska behandlas. Också där folk bara är gay liksom hetero osv, det är inte något som behöver bearbetas utan en del av livet som allt annat. Hmm. Kanske behöver omvärdera mina tankar kring boken ändå? Kanske var det för att jag hade så höga förväntningar på att känna mig personligt berörd eller ha igenkänning som gjorde att jag inte kände så under läsningen?
GillaGilla
inte läst, men mycket av det jag läst OM den gör mig så totalt osugen. men säkerligen har den ju något eftersom den blivit så uppskattad!
GillaGillad av 1 person
Jag tror den har något för vissa (men uppenbarligen inte för mig). Lyssnade på Expressens bokklubbsavsnitt om boken, och jag vet inte, det den har är väl skildringen av preklimakterie men jag tror inte jag tyckte det var helt revolutionerande ändå.
GillaGilla
Håller tyvärr med dig i alla dina åsikter om den här boken 😅 Nej, jag fattade inte hypen.
GillaGillad av 1 person
Alltid lite skönt att inte vara helt själv med att inte förstå. Funderar på om man är fel publik eller om det bara är så idag, att vissa böcker får mycket traction pga bra PR eller namnkänd författare.
GillaGilla