Det var en vecka i september jag tog fel på precis alla tider. Min mobil var inne på lagning och jag försökte memorera kalendern från datorn. Trots att jag hade tiderna inskrivna i min papperskalender gick det fel precis hela tiden, bland annat när jag skulle på skrivkurs på Postmuseum som Yrsa och Flora höll. Hade redan gjort bort mig genom att betala för lite på fakturan, och sen kände jag mig fan-girlig som kommenterat på Floras blogg att jag var taggad på kursen, och sen kom jag indundrandes med andan i halsen, svettig och fem minuter sen till kursen. Fick höra att jag var en hel timme tidig så jag gick snällt och satte mig på bottenvåningen och väntade in kursstart.
Var väldigt nyfiken på hur kursen skulle vara, dels pga att Yrsa läst mitt projekt för lite mer än ett år sedan och jag var djupt imponerad av hennes förmåga till textanalys och hur hon hjälpte mig framåt i tänket. Och Flora har jag följt i evigheter, och läst två böcker av.
Det var en fin kväll som gjorde att jag hittade fram till den ursprungliga känslan, den av att jag är en skrivande person oavsett produktionsnivå eller inte. Vi gjorde en del olika skrivövningar där temat var att vi inte fick lov att skriva klart utan bara skulle flöda ur oss texten. Jag älskade att känna att den förmågan har jag, orden kan rinna ur mig oavsett om det är bra och vackra meningar eller inte.
Kvällen fick mig att fundera på skrivandet mycket. När jag var yngre vågade jag inte prata så mycket om det. Jag skrev dagbok innan jag kunde skriva på riktigt, jag skrev en 120 sidor lång bok om tvillingarna Rose och Rosie för hand. Sen bestämde jag mig för att börja översätta den dumt nog, lite hybris. Nåväl. Jag gjorde ”tidningar” och jag skrev massor av noveller som ung vuxen. Ändå vågade jag sällan säga det, jag skriver. För drömmen om att publiceras var så smärtsamt stor att det kändes lika läskigt att säga det som att säga att jag ville bli läkare. Vem är jag att tro att jag ska bli en av de utvalda?
Det är en svår balans för mig fortfarande. Ett tag, när jag jobbade på Bonnier med att skriva medicinska texter, så kunde jag få säga att jag jobbade med skrivande utan att det kändes läskigt. Än idag säljer jag texter via mitt lilla företag jag har på sidan av, alla om kardiologi men ändå, det är text jag får lov att producera och andra vill ta del av. Jag är lite stolt över det, men framförallt ger dig mig en legitim anledning till att våga säga att jag är en skrivande person.
Och det där med skrivandet i skönlitterär form, vad ska jag säga? Jag njuter av det. Jag gick författarskola våren 2023, jag var det enda nya projektet som Långholmen tog in då. Ibland skriver jag poesi, och en gång la jag till min egen dikt i blandningen av 20 kärleksdikter min vän valde till sin vigsel och då valde hon min utan att veta att jag skrivit den. Vad försöker jag säga med allt mitt skrytande? Att även om jag aldrig blir publicerad älskar jag att skriva och jag försöker lära mig att jag får lov att säga det högt utan att folk tror att jag sitter på höga hästar. Fast tydligen behöver jag ändå rabbla upp lite prestationer för att det ska kännas okej, varför är det så? Kan ni hjälpa mig förstå? Eller så raderar jag kanske det här inlägget pga fy så läskigt att formulera sig såhär :)))))
A T H E N A 
Tycker också att det är läskigt att prata om sig själv som skrivande människa! Särskilt när man vågat berätta för folk om ”boken” och de vill veta hur det går och så har man antingen inte blivit färdig lika snabbt som de föreställt sig eller så har man blivit totalrefuserad. Den där läskigt stora drömmen om publicering som du pratade om, alltså. Men vi kämpar ju på i den takt eller mån vi kan, och är skrivande människor ändå! / Amanda
GillaGillad av 1 person
Gud vad skönt att du skrev det och ”snabbt”, jag känner mig lite sårbar minst sagt i det här så det var skönt att någon annan kan relatera till en ganska speciell känsla. Också det här med att att bli refuserad och ”underkänd”, hur man förhåller sig till det gentemot både sig själv och sin omgivning som kanske hejar på en. Vi är skrivande människor ändå, det var ett bra avslut på tankarna 🙏🏻
GillaGilla
Alltså jag tänker också att man skriver för att det är ett speciellt sätt att tänka och processa information.
Jag var en skrivande person i mer legitim mening förr, och hade ett jobb som redaktör och även frilansande skribent i tidning. Blev rekryterad en gång i tiden för mitt driv i texten och nu är det helt plötsligt 20 år sen. Men tack vare bloggen känner jag mig som en skrivande person igen och skulle tid och andrum finnas skulle jag gärna vilja utforska andra sorters skrivande. Men att vara få drömma om olika projekt är också fint. Tycker fortfarande om ideen med en reportageserie om människorna på gatan där min exman jobbade, som en global by mitt i en av världens största städer.
Eller historien om min farfars farmor som var ensamstående och ogift mitten av 1800-talet. Och alla andra små historier som finns runt omkring en. Älskar att översätta mellan olika språk och se hur det utvecklar ens eget språk. Läsa ett specifikt lands litteratur, jag försökte med Afghanistan parallellt med att studera persiska (pga apparnas begränsning för dari) när jag var nyseparerad. Små världar att försvinna i, men mindre tid finns det för det. Vill dock inte glömma bort det. Kan fortfarande inte förstå hur man skriver skönlitteratur utan fastnar i ramberättelsen och all research man behöver göra – hur var livet i Sälen för en kvinna för 150 år sen, så oändligt svårt att greppa. Är mer obrydd om att det måste leda till prestation idag än förr. Det är fint att bara få vara i skrivandet/texterna.
GillaGillad av 1 person
Kändes skönt att läsa din kommentar! Det är en speciell balans mellan drömmandet och görandet, och visst håller jag med om att bloggen gör att man minns sin skrivande sida starkare, för nu är den här igen. Jag tror jag börjar närma mig att jag bara vill få vara i orden och inte känner samma press på att det ska bli prestation. Absolut inte hela vägen fram än men ändå, en känsla av att kunna komma dit (igen). Ps tyckte dina reportageidéer är otroliga!
GillaGilla
kan relatera oerhört mkt! Hade också länge skrivande som framförallt fanns för att jag skulle ha ett ”alibi-skrivande”, något att svara när nån frågade hur det går. Sen någonstans längs vägen har det fått bli mer av det är, skamsköljningarna inte lika stora.kanske för att annat kommit emellan som varit mkt mer genant, jag har så lite fasad att upprätthålla öht. Fast sen kommer det tillbaka, nog styr jag VÄLDIGT snabbt över snacket till ärr-antologin när ngn frågar hur det går med romanen…
varför kan man inte bara tillåta sig att skriva?
GillaGillad av 1 person