Skåne i försommaren

Det var försommar ett par tappra majdagar och just dessa dagar råkade jag och D befinna oss i Skåne. Ni ska veta att det var välbehövligt. Som kanske märkts mellan (eller kanske rakt på) raderna i bloggen, så har våren varit något uppstressad. Det finns flera skäl, jobbosäkerhet och splittrat fokus mellan flera olika typer av jobb fast utan riktig framtidsplan, är starkt bidragande. Så när vi bestämde oss för att jobba från Skåne två dagar för att förlänga helgen så var jag osäker på om om jag bara skulle känna mig mer stressad av att flänga eller om havet skulle ge mig ro.

Men havet gav mig ro. Att kliva in på stranden i Ljunghusen ger mig alltid ro. Om jag har i mina hörlurar, drar jag alltid ur dem när jag kommer ner till stranden, jag vill höra bruset, suset eller dundret från havet när det slår in mot sanden. Solen brukar glittra sig vackert, sandkornen blända med sin vithet.

Vi kunde lura oss själva att det var sommarsemester. En av morgnarna gjorde jag min klassiska sommarfrukost. Den tar jag till i Ljunghusen om somrarna men försöker äta den på så många platser som möjligt, den smakar gudomligt men framförallt ger en sådan stadig rutin en påminnelse om att det är sommar ifall ens hjärna fladdrar.

Jag stekte nektariner i honung och olivolja, lät rosmarin bada med dem och slevade sedan i mig dessa med en fet yoghurt. D fick smaka, och han gillade också det så i sommar blir det att dubbla mängden nektariner.

En förmiddag sken solen starkt men vindarna ven. Vi placerade oss mellan sanddynerna och det mina vänner, det var ett utmärkt trick. Solen värmde på, jag låg i badkläder och läste det sista av Hyper. Det blev till och med ett bad, inte för D men för mig. Isande kallt visserligen och jag blev på ett chockartat sätt påmind om hur det faktiskt var vår och en snål maj, inte vecka tjugonio mitt i industrisemestern. Tolv starka grader påstod en granne att temperaturen landade på. Just den grannen är min lärare från högstadiet. Jag hade inte henne som huvudlärare men om jag var försenad eller av annat okänt behövde kvarsittning, fick jag sitta på hennes lektioner. Hon är dessutom gift med min kemilärare från gymnasiet. Liten värld osv.

Ljunghusen är en liten ort men med åren har två stadiga restauranger etablerat sig. Jag och D gjorde en turné mellan dessa två på fredagskvällen, för att markera helgen trots att det flöt ihop något (jag behövde forska även på helgen så gränsen blev inte helt tydlig). Båda restaurangerna hade nya ägare, och vi började med den i hamnen som självaste Restaurangvärlden tagit över. Deras förrätter var toppen, och även huvudrätterna var goda men jag är inte lika förtjust i rökt makrill som jag minns det. De serverade en Salad Nicosia fast med makrill istället alltså. Nåväl, besök kan alltid rekommenderas för man har prima utsikt över solnedgången här.

Trots det rullade vi cyklarna från Bistro Bro lagom till skymning och tog oss till det gamla stationshuset. Svårt att tänka att det gick ett tåg från Ljunghusen till Skanör innan, men så var det! Badtåg måntro? Numer är det alltså restaurang och de gamla ägarna, som också brukade äga restaurangen i hamnen, har lämnat över till en av sina kockar. Man kan ha lite synpunkter på deras insta och typsnitt på restaurangen (ursäkta petitesser) men stämningen och den vackra inredningen har fått bestå under ägarskiftet vilket gladde mig.

Vi tog varsin dessert, jag en semifreddo och D en creme brulée. Kan rekommendera båda men kanske extra mycket D:s val trots klassiskt! Blev lite trött på aprikoserna som var hackade till tillbehör men var också trött generellt så kanske var det inte aprikosernas fel ändå.

Var så skönt att känna ro i kroppen, det lyxigaste som finns att få vara på en sådan plats en hel helg utan hållpunkter.

Ljunghusen, jag längtar tillbaka.