En önskelista om allt vi vill göra i Peru

Åh Peru, detta land jag längtat till sedan 2018, minst! Då var jag i Ecuador och alla resenärer jag träffade sa att Peru, ah, åk dit, men jag undvek det till varje pris. Jag hade bara sisådär två veckor innan jag skulle till Chile och den första veckan var redan bokad för surf, så Peru kändes som ett för ordentligt resemål att ta i farten. Men nu är vi alltså här! Jag vill göra så mycket, men vi får se vad vi känner för. En del av resan får ses som en KBT för mitt eviga tidsoptimerande som ibland kan gå överstyr (och ibland är en riktig tillgång faktiskt), men vi försöker känna efter vad vi är sugna på och i vilken takt helt enkelt.

SACRED VALLEY/URUBAMBADALEN
Det här är en dal i krokarna av Cusco som Inkafolket såg som en helig plats. Det är flera byar som ligger som ett pärlband och antalet arkeologiska fynd och platser känns outtömligt. Vi flyger direkt från Rio till Cusco dvs från havsnivå till 3400 meter över havet. Sacred Valley ligger på ”bara” runt 2000 meter så jag tror vi börjar vår Peru-resa här och det i sig känns kittlande.

VANDRA TILL MACCHU PICCHU
Vi ska vandra till Macchu Picchu! Inkaleden är mest känd men vi vill gå Salkantay som är en led med både blandning av Inka-historia men också mycket natur. Tror att det kommer bli sjukt tufft men detta är en av få bokade saker på resan dvs jag kan inte backa ur även om jag precis denna sekund undrar varför jag föreslog detta?

SE MACCHU PICCHU
Ja det här är väl ganska självförklarande men är mycket taggad på att se ett av de sju underverken!

GÖRA EN CACAO-CERMONY
Vi ska börja resan i Peru i Pisac, en av byarna i Sacred Valley. Där kan man göra en cacao-cermony, alltså en typ av ritual där man dricker en väldigt ren variant av kakao och mediterar. Egentligen är diverse drog- och hallucinatoriska ritualer vanliga i regionen (ayahuasca mest känd) men detta är den svensklagliga versionen av ceremoni, som låter väldigt mysig.

UPPLEVA CUSCO
Cusco är en stad jag inte kan få grepp om när jag läser på? Den verkar stor, men genuin, fylld med Inka men väldigt domesticerad. Vi kommer vara där ett par dagar före vår vandring och troligen efter. Är extra taggad på San Blas-området som ska vara deras konstkvarter med mycket gallerier.

KÖPA ETT HÅRBAND MED LAMOR PÅ
Jag är inte en person som oftast tycker kattungar och gulliga djur är något som lockar men såg en tjej på Instagram med ett stickat hårband med små lamor på, och det var så fint! Ser jag ett sådant klipper jag till.

DRICKA PISCO SOUR
No pisco no disco lärde Siri och hennes roomie Jess mig när jag hälsade på i Chile. Peru är hemlandet till pisco sour, så att en och annan drink ska intas känns givet.

ÄTA MASSOR AV CEVICHE
Den godaste cevichen jag ätit var i Ecuador, varje gång efter surfen. Man klev upp ur havet och så stod massa små vagnar med män som sålde ceviche framför en. Sjukt färskt och sjukt gott. Peru ska dock vara det ”riktiga” ceviche-landet, det är ett arv av deras japanska immigration. Den största diasporan av japaner finns i Peru!

SURFA
Ja. Jag har inte surfat sedan jag var på Bali 2023, och jag har trots de många länder jag surfat i aldrig varit duktig på den här sporten. Ändå lockas jag alltid av fortsätta försöka, för när man får ta en våg, den känslan är svår att slå. Man är i harmoni med naturen och känner ett sådant sug i magen. Kanske drar vi till Huanchaco, en fiskeby med mycket surf.

UPPTÄCKA MIRAFLORES
Jag läste en av Mario Vargas Llosas böcker tidigare i år (recension här) och Miraflores, ett område i Lima, beskrevs med en sådan ljuvlig prosa att jag måste dit och flanera. I boken är det femtio-sextiotal så jag förstår att dagens Miraflores är annorlunda.

ÄTA LOMO SALTADO
Det peruanska köket känns så oerhört spännande i min mening. På grund av landets historia finns influenser från massor av olika kök som smält samman till det vi kallar peruansk mat idag. Lomo Saltado är ett resultat av kinesiska influenser och är i princip en biffgryta där köttet är marinerat med soja och en peruansk chili medan grytan har lök, tomat och ibland persilja i sig.

SE RAINBOW MOUNTAIN
I Peru finns flera berg som har andra färger än vad vi förknippar med jord. Vi pratar lila, rött, gult osv. Vill gärna se ett sådant berg! Det måste inte vara just Rainbow Mountain, jag kan tänka mig vilket som i kategorin färgat berg.

SE AMAZONAS
Amazonas är en plats jag alltid velat besöka, D likaså. Det känns som man får passa på nu när man är i krokarna, vi får se i vilken form.

SMAKA MAT MED AJÍ AMARILLO
Peru har en känd chili som jag vill prova! Den lär ju finnas i många maträtter. Den är väldigt gul och ska ha använts i Inkaköket.

DRICKA CHICHA MORADA
Detta är en dryck från Anderna som är baserat på lila majs. Känns som ett måste på prova-listan.

PESCADO A LO MACHO
Vit stekt fisk i en skaldjurssås oftast baserad på musslor, bläckfisk, räkor som är smaksatta med aji amarilllo, så den där gula chilin och även vitlök, lök, tomat och lite pisco. Låter som något jag kan älska!

Har någon av er varit i Peru? Vad var en höjdpunkt? Och har någon av er läst något från Peru jag borde ta del av? Jag ska läsa något mer av Vargas Llosas, troligtvis Bockfesten, men tips inom alla kategorier välkomnas.

Stocken, Mollösund och Nösund

Det bästa med sommaren är att sova över med vänner tycker jag. Det är så mysigt att hälsa på folks små sommarparadis och ha oändligt med tid ihop. Med det i åtanke styrde jag och D kosan mot västkusten ett par dagar. Vi har tre kompisar med hus nära varandra, av en ren slump. Annars är ju känslan att avstånden med bil är stora på västkusten, så det såg vi som en lyxig grej.

Första anhalten var Mollösund. Det är så pittoreskt här i krokarna! De låga vita husen och tegelpannorna. Solen sken och nästan brände oss i pannan medan vi väntade in två vänner.

Bland annat Rana som ni kanske känner igen som Magdoktorn. Om inte så rekommenderar jag hennes instagram varmt för den som har IBS eller liknande symptom.

Vi åt charkbricka ihop och pratade om livet. Livet som 30+ är bra mer komplicerat på många vis än när man var 20-något vilket vi påminde varandra om. Vi pluggade ihop, en termin mellan oss, och har jobbat på samma sjukhus många år. Att gå från 20-något på kårfester till att vara runt 35 med allt vad det innebär är kontraster på många vis. Vissa saker är enklare, man har en tydligare plats inom sig och känner sig tryggare som person. Jag gör det iallafall, känner mig mer grundad på något vis. Men problemen man hade förr av karaktären ”varför svarar han inte på mitt sms”, ”undrar om jag klarar tentan”, ”kommer vi få biljetter till den där festen” känns väldigt bagatellartade när man redan nu i 30-något får möta större och mer existensiella frågor.

Efter en mycket trevlig eftermiddag sladdade vi vidare till Stocken. Det var faktiskt i Stocken som jag publicerade mitt allra första blogginlägg. Jag låg i en säng på ovanvåningen i Annas hus, pirrig och dan. Två år senare idag, känns väldigt fint att bloggen följt med. Iallafall, i Stocken väntade Anna och hennes Daniel. De hade dukat upp med otroligt goda skaldjur och vi levde livet, både jag och D älskar ju marin mat så att bjuda oss på pinfärska havskräftor och räkor är minst sagt publikfriande.

Vi vaknade upp till sämre väder och löften om annalkande vindar som gjorde att vi behövde flytta deras båt, en eka med utombordare som vi för två år sedan bland annat fiskade makrill med.

Och bada måste man göra oavsett väder, men det vet ni redan är min inställning.

Eftersom vindarna skulle ta tag så åkte vi vanlig trafikfärja över till Gullholmen, det kändes säkrare än ekan en blåsig dag.

En mycket rar plats.

Annars hängde vi mest sådär okomplicerat och mjukt som det kan vara. Gullade med deras bebis och lagade pasta tillsammans. En förmiddag sprang vi faktiskt. Det går extremt sakta framåt med löpandet för min del, förutom just denna dag. Vi hade ett långsamt tempo men sprang i 8 km och jag blev stolt över att jag verkar klara det trots allt. Mycket av hindret sitter i huvudet, som vanligt. Vi krönte det hela med ett friskt och salt bad.

Sen väntande faktiskt ett besök på Rompen. Alltså. Jag var på foodtruck-festival 2019 i Kungsträdgården med min vän Mathilda. Vi åt en så sjukt god macka: smörstekt brioche med havskräftor, aioli och brynt smör. Detta var innan brynt smör hälldes på prick allt så kombon var galen, vi var i princip tårögda och sedan dess har jag velat återbesöka den här vagnen och maträtten så när jag såg att den stod där på Rompen åkte vi dit.

Medan vi väntade på våra mackor åt vi varsitt Bohusländskt ostron. Köttigt och gott.

Sen! Kom! Mackan! Herregud vad jag längtat, sju år! Och så länge ska man ju inte längta till något, är ju omöjligt att leva upp till det tyvärr. Den var dock väldigt god men det som var lite nedslående var att den tydligen serveras på deras filialer i Stockholm som jag absolut inte vetat om. Ett enklare sätt än att vänta sju år och ta bilen till en avskild foodtruck-plats längs västkusten.

Efter vår macka styrdes bilen över till Nösund där min vän Pillan har hus. Bilden är inte därifrån – det blev en blixtvisit men ack så mysig. SEN styrde vi bilen till Mollösund igen.

Avslutade kvällen med våra vänner Rana och C, och åt musslor.

Tack västkusten för att du levererade precis det man förväntat sig av dig: salta bad, färska skaldjur, ljuva vänner.

En lista om oktober

Oktober, en så speciell månad för mig. På pappret var jag ledig hela månaden i väntan på nytt jobb, men i praktiken var det mycket småjobb med olika saker, framförallt forskningen, som gjorde att känslan av att ha ”oerhört mycket tid” totalt uteblev. Tio dagar tillbringades dock i Kroatien och sju av dessa dagar på en guppandes segelbåt vilket gjorde susen för mitt behov av att nå fram till lugn. Den resan får förhoppningsvis ett eget inlägg i framtiden. Nu i slutet av oktober känner jag hur jag börjar trivas igen, älskar när det blir lite ruskigt men löven fortfarande lyser gula och röda. Tända ljus, långa kvällar och känslan av att julen kommer komma när trädens nakenhet blir för stor.

Månadens bok
Den här månaden läste jag ut Demon Copperhead av Barbara Kingsolver och Fars rygg av Niels Fredrik Dahl, båda böckerna läsvärda men generellt rekommenderar jag Demon Copperhead. En tjock bok en pojke som växer upp i inlandet i USA, ett område som senare ska bli ett oxy-fäste. Kände mig ödmjuk inför livet när jag läste.

Månadens ord
Jag har mest bevandrat mig i båttermer av olika slag. Rorkult, bog och tamp för att nämna några.

Månadens mat
Den här månaden har jag ätit tre rätter extra många gånger. Den ena är helgrillad fisk, när den grillas över öppen eld med olivolja, då vet jag knappt om det finns något godare? Det andra är tomatsoppa, med ugnsrostade tomater som fått stå länge och bli reducerade och nästan karamelliserade och servera det med en grilled cheese. Det tredje är kräm på feta och toppat med rostade betor, så himla gott.

Månadens vin
Har druckit så många goda viner denna månad! Men om jag bara får välja ett, så blir det en vit Rioja. Rioja förknippas ju med rödvin annars men denna spanska vita flaska var så spännande med en kombination av massa ekfat/vanilj och citrus/hög syra.

Månadens te
Jag dricker liksom i slutet av september främst Sir Williams, ett ganska kraftigt rökigt blandat te som bara säljs på Sibyllan. Nu har jag dock varierat med lite oolong som är ett te som är halvfermenterat och rullat till små bollar. När man brygger det rullar bollarna ut sig till stora blad och smakar som en blandning av svart och grönt te. Mitt är från Vietnam och är lätt i smaken, nästan lite sött och rostat ris-aktig i nyanserna.

Månadens skönhet
För två år sedan åkte jag skidor i Högbo utanför Gävle där Björk & Berries har en väldigt fin butik. Där köpte jag doften September och just oktober i år har den använts väldigt mycket. Det doftar rökigt och träigt, med lite sött och frukt där någonstans. Perfekt precis när det blivit riktig höst, som nu.

Månadens bad
På seglingen badade vi efter båten, det är så barnsligt roligt att få bada med Linn och Kajsa. Hänga där bak och göra kullerbyttor tillsammans runt repet.

Månadens skrivande
Jag har redigerat ett gammalt projekt lite pö om pö hela månaden och nu är jag klar med omgång 1. Vad som väntar, är att läsa igenom en fysisk utskrift och pilla lite till. Sen får vi se…

Månadens låt
Ni får ursäkta om detta är för puttinuttigt men jag och D har firat ettårsdag i början av oktober och sedan dess är mitt hjärta lite mer ömt. Har därför lyssnat på en hel del mjuka låtar, som Sång till friheten av Maple & Rye, den vackraste versionen.

Månadens kultur
Brukar tjata om att hösten är kulturens tid för mig, och nog blev det så. Jag fick besöka Operan två gånger, varav jag starkt kan rekommendera baletten Dugan/Naharin. Så rolig, och så speciellt att få höra Rebecca & Fionas musik på en sådan scen! Jag och D gick på lunchopera samma vecka, alltid magiskt men eftersom programmet är rullande känns det dumt att tipsa om just den vi var på.
Jag lyckades faktiskt vara i Globen/Avicii arena två gånger också, ena gången var det en slags minikonsert med Shima Niavarani, det var mäktigt för vi var kanske 30-40 personer som satt i en ring i mitten av ett annars tomt Globen och fick se detta framträdande. Sen gjorde Maggio en konsert för Amex här i slutet av månaden, Jesus vad hon alltid levererar! På detta hanns även en spelning med Rebecca & Fiona med, sjukt taggad inför Tomorrowland Winter nu. Tog faktiskt även med mig min kompis barn på filmen Djurexpressen, barnfilmer numer är inte ett dugg lika barnfilmer från min egen tid…

När jag läser mitt eget stycke nu, så känner jag att det är okej om november med nytt jobb osv inte kommer ge mig lika mycket sådant här, depån är påfylld :)))))

Månadens bokcitat
Från Fars rygg av Niels Fredrik Dahl: ”Jag skriver ju denna historia med en tro på att ensamhet kan gå i arv. Och kanske den kan gå i arv åt båda hållen? Om det är så att far planterade sin ensamhet i mig, så ger jag den tillbaka till honom nu”. Vackert och hjärtskärande. Går ensamhet verkligen i arv?

Månadens TV
Gift vid första ögonkastet, vinterversionen, har börjat! Jag har bara hunnit se första avsnittet men ska se fler. Tycker det är spännande med relationsprogram, det får mig att fundera mycket på mitt eget förhållningssätt när det kommer till kärlek.

Månadens podd

Egentligen är politikpoddar med råge det jag lyssnar på mest, och denna månad har Politikrummet som görs av Expressen strålat lite extra. Med Anna-Karin Hatts avhopp så behövde jag kloka och förklarande röster.

November, november, november. Jag börjar nytt jobb. Ska pendla till Norrtälje och jobba där närmsta halvåret till att börja med, vilket känns spännande men också pirrigt på alla möjliga vis. Egentligen är jag inte så bra på det här med att pendla men jag hoppas att de där timmarna kanske kan få mig att varva ner lite mer. Läsa, skriva blogg, lyssna på podd och musik? Istället för att tidsmaximera? Vi får se. Annars är det inte överdrivet mycket planerat. Jag ska till Hudiksvall de första dagarna och mysa på en gård med nära vänner, det blir ett dop och ett födelsedagsfirande, samt Thanksgiving i Oskarshamn hos vänner till D som bott i USA på olika vis. Och inte att förglömma – första advent blir sista helgen i november vilket känns svindlande men längtar också till juletid.

Balkanroadtrip: Mostars svindlande små gator och tunga historia

Vi transporterar oss tillbaka till mitten av augusti, och vår lilla roadtrip. Vi hämtade en liten blå hyrbil, en mini-SUV visserligen men som såg ut som en kompakt leksaksbil i kleinblått. Ganska ful, men modellen heter Mokka och med den lille raringen tog vi oss sydöst mot Mostar.

Dock blev det först ett obligatoriskt stopp vid vattenfallen Kravica. Jag hade tänkt mig en naturskön upplevelse med dundrande vattenmassor och sus från träd, men icke det. Hela området var som ett bosniskt Aya Napa med oräkneligt många serveringar, musik, folk som kastade boll och solade. Förskräckt över detta faktum försökte vi ändå göra det hela till något mysigt och tog några simtag i det kalla porlande vattnet och åt en majskorv medan vi torkade oss i solen, och sen tog Mokkan oss vidare in i Bosnien.

Mostar är känd för sin bro och det var något av det första vi såg när vi stegade in i staden. Daniel har varit här flera gånger förut men det var första gången för mig. Jag lyssnade på en P3-dokumentär om Mostar under Balkankriget för längesedan, tror dokumentären är från 2015, men att ha de berättelserna i bakhuvudet medan man såg bron gjorde det hela upplevelsen till mer än beundrandet av ett landmärke. Den ordinarie bron sprängdes i samband med kriget, en riktigt tragisk symbolik då bron i sig varit en slags symbol för hur olika religioner levt sida vid sida i Mostar. Nu är den återskapad men jag tror inte symbiosen är helt återställd. Förtroende går mycket snabbare att rasera än att återbygga. Rekommenderar alla att lyssna på den dokumentären!

Generellt är Mostar en vacker och svindlande liten stad, med mycket gamla byggnader och speciell arkitektur. Mycket är öst-inspirerat och Ottomanska riket har lämnat tydliga spår. Den gamla staden är byggd på olika höjder med broar som kopplar samman alla små plättar.

Jag och Daniel gick runt och beundrade. Köpte färskpressad lemonad och trängdes. Det var sjukt mycket folk i Mostar faktiskt, som fick mig att tänka på massturism och annat men det blir ett separat inlägg.

Men ändå frodigt och lugnt på sina håll. Min favoritplats var när vi satt på ett ganska trött café nära vattnet med utsikt över bron. Det var liksom lugnt och skönt, en väldigt oinspirerad meny och ibland är det allt man vill ha för att komma undan känslan av att vara en dussinturist. Jag drack en cola där det stod Broder på, och när det blev för varmt gick vi och doppade fötterna i vattnet.

Vi lyckades äta middag också, med redigt bosniska portioner. Kött och potatismos, grillat och minimalt med sås. Det var faktiskt väldigt gott om än inte exakt min slags mat.

I Mostar blev vi bara kvar en ynka natt och det var alldeles lagom. Man kan vara kvar längre och insupa mer av historien tror jag, men kanske helst inte på högsäsong. Fast det här bara var typ 2,5h bil från Trogir så var skillnaderna enorma. Man märker att Bosnien är fattigare och inte lika EU-standardiserat, men också att influenserna från öst är otroligt mycket tydligare. Att båda länderna en gång ingått i Jugoslavien var inte solklart för blotta ögat, förutom att språket var tillräckligt likt så Daniel kunde tala kroatiska med alla där. Summa summarum, ett bra första stopp på resan.

Balkanroadtrip: Trogir

Varför låter roadtrip så mycket mer lockande än bilresa? Skriver helst inte på svengelska men den här serien inlägg kommer ha titeln roadtrip för att jag ska komma i rätt stämning.

Daniel och jag kommer totalt ha tillbringat tre veckor i augusti här på Balkan, och vi började resan i Trogir, hos Daniels familj.

Det är svårt att ta in hur vackert det är här. Havets färg, en helt egen, så många skiftningar av klarblått och turkos. Syrsor som ackompanjerar oss morgon som kväll, trånga gränder och små knotiga olivträd som letar sig igenom de olika grannarnas järngrindar. Det är svårt att ta in allt, ta in den gamla stadens linje mot havet, det uråldriga kyrktornet som letar sig upp, ta in att det levt människor här i alla tider och vi lever där än.

Vi gör saker som man tydligen gör när man är i Trogir. Varje morgon börjar med en kort promenad ner till klippbadet precis intill där Daniels pappa bor. Havet är så salt här och det är så enkelt att ta sina simtag, låtsas att ens kropp är starkare än vad den är. Vi går sedan ner till det lokala caféet och dricker varsin espresso, jag med lite mjölk, och tittar på staden framför oss. Det är vi, Daniels kusin och massor andra av lokalbefolkningen som sitter där om morgonen. En man går ofta förbi och säljer biljetter till ett fisklotteri. Fem euro, så tävlar de ut en fisk vid klockan elva. Han ringer den som vinner lotteriet, för han har redan allas nummer i sin telefonbok.

Vi äter cevapici med ajvar i varmt somunbröd vid kanalen, Daniels favoritställe sedan barnsben. Han pekar ut för mig var han brukade sitta med sin pappa. Vattnet som flyter bakom oss är så turkost att det är svårt för mig att förstå att det finns på riktigt.

Naturen här, den är så evinnerligt skön för ett medelhavstörstande öga. Det är färgerna av mörkt gröna blad, det är små granatäpplen som väntar på att växa till sig. Limeträd med dignande frukt och persikor som tynger ner trädens grenar. Det är underbart att få vara här.

Att komma hem

Vi landade mitt i natten. Inga transportmedel från Arlanda fanns att tillgå, tullen var stängd, vi var kantstötta av att ha suttit bakom ett skrikande barn under resan. Åkte hem till D, så konstigt att vara hemma i Sverige igen. Allt är rent, lakanen sköna, man känner igen sig.

Vi vaknade till det mest disiga Stockholm jag sett på länge. Vädret erbjöd enstaka plusgrader och moln, bara moln så långt ögat kunde se, vilket visserligen inte var så långt i den skumma sikten. Jag traskade till jobbet, drack kaffe för att överkomma tidsskillnaden. Köpte poke bowl till lunch, tänkte att jag har paus från thaimat men D var minsann sugen på Tom Ka Gai redan så jag tänkte noterade att det blir mitt nästa matprojekt.

På eftermiddagen värkte min kropp. Av trötthet? Flyget? Sjukdom? Jag packade upp ändå upp hemma, små små fragment av resan installerade sig i hemmet. En liten skål jag fick av kokosglass-stället på Koh Mook, nudlar jag köpte i Phuket Old Town, ett bokmärke från Koh Lanta, torkad mango från flygplatsen i ett desperat försök att handla upp de sista kontanterna.

Sen smög jag ner i källaren och hämtade upp mina pjäxor. För även om jag saknar solen, sanden, att vara ledig och äventyra med D så kan en sak trösta mig och det är skidor. Mina pjäxor satt så hårt förra säsongen att stortånaglarna blev svarta och föll av. I år vill jag ha en mjukare säsong så trots jetlag satte jag mig på cykeln i kvällsmörkret och tog mig till alpingaraget för lite hjälp. I helgen får jag åka på mina lagg. Livet är givmilt.

Heja vintern. Du är fin du med.

Ärr

En gång satt jag och pratade med min vän Mia. Hon hade fått en mycket tydlig kant på sin solbränna den sommaren. Hennes armar var skimrande bruna, medan händerna var bleka tills fingertopparna som från den yttersta leden till fingerblommorna gav ledtrådar om en solkysst sommartid. Hon hade seglat hela sommaren och haft seglingshandskar, och jag var fascinerad av att man genom huden kunde läsa av så mycket av hennes liv. Jag hade själv en smutsbrun kant på ena ankeln efter att ha surfat tidigare under våren och fått en ilsken bränna som inte lämnade någon klädsam färg efter sig. Men kanten, den var jag ändå lite stolt över. Om man kisade och kände till surf, så kunde man se vad för äventyr jag varit med om.

”Jag tror jag gillar ärr” sa jag till Mia då. Jag minns hennes blick på mig, som att jag var helt tokig som yttrade en sådan sak. Jag förklarade, ärren lämnar ju en historia. Något att berätta, man kan läsa av en del av livet, det finns något vackert i det. Mia skakade på huvudet. Idag skakar jag också på huvudet. Iallafall litegrann. Mina ben är prydda av små ärr som oftast berättar ett härligt minne. Men på min högra axel finns två små ärr, ett på framsidan och ett på baksidan. De blir fortfarande ilsket röda om jag inte tejpar på sommaren. Ärren är efter en operation som behövde göras när jag bröt axeln för fem år sedan. Så lång tid, men det känns fortfarande som alldeles nyligen i sinnet. När jag ser dessa bleka svulstiga streck, blir jag inte på något sätt glad att min kropp visar upp något av det jobbigaste jag varit med om. Smärtan, rädslan, ovissheten.

Istället tittar jag på mina ben och de färska spåren från resan till solen nu i januari. På min ena stortå finns en sårskorpa. Det var en av dykfenorna som satt för hårt och grävde sig ner i köttet. Men jag blir glad av skorpan, för det var mitt första dyk i livet, och jag såg en sköldpadda, och livet kändes magiskt och fritt. Jag har små vita streck ovanför ankeln efter att en korall skrapade mig när vi skulle lägga till med en kajak. Jag och D skulle simma genom en grotta, och trodde man kunde kajaka igenom den men det fick man inte. Vi försökte provisoriskt dra upp kajaken på en sten och binda runt men de grunda korallerna stack hål på huden. Mina sår är lindriga, men D:s sår läkar än. Jag har lite djupare sår på kanten av min högra handled. Det är från när vi snorklade och såg massa skimrande färgglad tropisk fisk. Jag blev exalterad, glömde hur grunt det var för att vi snorklade i lågvatten och drog handen mot en vass sten.

Jag funderar på om några av de nya såren kommer lämna vita tunna ärr efter sig. Jag har många sådana på mina ben. Stora på knäna, efter ett bad på Sri Lanka där jag hade missat varningsflaggen och vågorna spolade upp mig på stenarna. Jag blödde så mycket, det gjorde så ont, men jag slapp något värre och idag blir jag ändå glad av att se ärret. Jag har ärr på utsidan av knäna, efter diverse äventyr. Små streck efter skrap från surf, ett långt ärr på ankeln efter att jag lagom berusad efter en after-ski i Chamonix ville raka bena lena inför en utekväll.

Kanske gillar jag fortfarande ärr. Iallafall de ärr som påminner mig om det goda livet ger en och man kunnat ta del av.