Packningen som valdes ut

Det här inlägget var jag egentligen väldigt taggad på att få göra. Efter att ha tagit med er på mina alldeles för många klädtankar inför backpackingresan kändes det inte mer än rätt att visa resultatet. Lärde mig dock två saker när jag försökt komponera detta inlägg:
1. Det är svårt att fotografera kläder på ett brädgolv med springor.
2. Det är ännu svårare att göra det i mörker när man är stressad inför att packa klart natten innan.

Men vi kör igång! Vi är borta närmare tre månader (två och en halv), vi kommer göra mycket naturaktiviteter som vandringar i både 20 grader och 0 grader, i både sol, vind, regn och kanske snö men också vara på varma tropiska platser samt hänga i städer. Samtidigt vill jag packa så minimalistiskt som möjligt för att minska vikten man släpar runt på, men också för att möjliggöra att plocka upp saker längs vägen.

Här ligger min vandringsarsenal. På tema skaljacka landade jag i Arc’teryx Beta SL, en otroligt lättviktig jacka som ska ha bra prestanda och enligt mig en snygg passform. Letade land och rike efter färgen Canvas, får se om prislappen är värd det men om jag inte är nöjd med denna rolls royce till skaljacka så är det ju snarare plagget jag inte är kompis med. Den rosa bollen är min Mrs Dunfri från Houdini, en dunjackeekvivalent att ha kalla kvällar i bergen. Mitt bland de vikta plaggen syns en fleece från Bergans som jag haft länge och älskar samt två långärmade tröjor i merinoull, en lite skogsgrön och en vit med blommönster. Jag har även med mig en svart merinoulltshirt och en grön i hälften merino hälften bambu. Med i arsenalen finns ett par underställsbyxor också ifall det är kallt någon natt, vilket jag tror, när vi ska vandra i Peru står det att nätterna ligger runt nollan. Även en buff i merinoull packades ner.

I byxväg (här och här är inspoinläggen) blev det ett par Leutia-byxor från Arc’teryx i grönt. Sitter snyggt på alla? Jag har en period när allt känns fult på mig så en förlåtande modell uppskattas. De vita byxorna blev woven cargo-serien från New Balance, sjukt tunna och lätta! Fungerar på både vandring och som citybyxa. Tyvärr insåg jag att mina favoritvandringsbyxor från Fjällräven sitter för tight numer (…) så de lämnades hemma. Jag ville gärna prova Astrid Wilds byxa men de var slutsålda och dök aldrig upp på Sellpy under min spaningsperiod. I shortsväg valde jag ett par från Nike ACG, deras vandringslinje. Jag tänkte ha allt i stan också, men som komplement har jag med en längre svart kjol och en plisserad vit tenniskjol också. Med dessa fem plagg totalt kan jag troligen få ihop en ganska bred mängd looks, min svarta kjol har en liten slits som gör att man kan klä upp den.

I packningen la jag även ner en vit linneskjorta, alltid bra till stranden, vandring, stan. Packade ner en vit ljus tröja i mjukt sportmaterial, tänk yogakläder, och en ribbad svart tshirt i bomull. Ett nattlinne i siden åkte också med. Jag plockade faktiskt bort den där linneklänningen som ligger vikt här på bild, vi får se om det blir ett misstag, jag la istället till en salviagrön träningstshirt jag tänker mig går att använda till vardags. Är egentligen van vid kjol och klänning hemma så är lite osäker på detta drag.

Ahhhh skorna. Ja. Jag kunde inte få ner det till färre. Längst uppe till vänster har vi ett par som ska få fungera både till vandring på enklare turer och att ha i stan. De spelar med approachestetiken men är tänkta till trekking och inte klättring, från Salomon. I mitten har vi ett par Teva i gladiatormodell, de väger ingenting och är rätt snygga på. Tyvärr kanske Tevas mest obekväma modell men vi jobbar på det, D tog med leukoplast som missbrukats. Ett par havainas packades ner och redan på flyget hade jag ett köttsår mellan tårna så det var nog ett misstag att ta med dem. De blå skorna är löpningsskor. De gråa kängorna är mina betrodda vandringskängor från Haglöfs. Köpte riktiga skinnkängor från Lundhags något år men de var alldeles för stora trots att jag provade ut storleken noga, så mina gråa fortsätter hänga med. Smartast kanske hade varit att använda Salomonskorna som vandringsskor endast men jag kan inte tänka mig vara utan ankelstöd vandringar som är flera dagar efter varandra, som när vi ska gå till Machu Picchu.

Accessoarerna glömde jag fotografera hemma så den här bilden är nytagen från Rio. Dagen innan avfärd insåg jag att alla mina vandringsstrumpor var puts väck så det blev ett akut besök på Naturkompaniet och en mycket högre summa än tänkt. Köpte ett par Darn Through med motiv från skog, de ska tydligen vara kungar i vandrinsstrumpesammanhanget. Även ett par svarta neutrala inhandlades samt två par tunnare merioullstrumpor från ett svenskt märke.
Jag har med mig två bandanas till både vandring och stan, samt ett stickat pannband i ull som vän Karin stickade till mig en gång i present. Den tänker jag är perfekt kalla dagar i bergen! När jag ”shopped my own stash” hittade jag en tunn cashmeremössa, perfekt. Med mig finns även några klämmor att tämja min utväxta lugg med.
I smyckesväg är det sparsmakat. Generellt är jag en vanemänniska som oftast har samma smycken dag ut och dag in. Nu lämnade jag dock en av ringarna hemma som jag jämt har (pappas 25årspresent till mamma), och istället har jag tre silverringar där jag gjort två själv på Bali och en är specialistpresent från mitt pluggäng där vi alla får en likadan twisted orbit ring från Efva Attling när man är klar. Istället för D:s dophalsband i guld som jag alltid har runt halsen blir det två snäckhalsband, ett grövre med flera snäckor och en tunnare kedja med en snäcka. Jag har även en choker-aktig kedja med små runda plattor med livets träd och ett blått pärlhalsband. Det plus en röd fotlänk är nog allt?

Två baddräkter: en salviagrön som är skön att surfa i och en lite metallic olivgrön som är mer snygg än sportig. Jag tar med två väskor, en magväska som jag oftast bär som en axelväska och sen en klassisk från Uniqlo alla tipsar om. Ska stryka på lite patches så den blir roligare.

Denna bild består av mina sportkläder. Det var mycket fram och tillbaka innan jag landade i tre sport-BHar där två är samma modell men olika färg, och en som är mjukare. Jag packade ner en svart croppad topp som man både kan träna i men också använda på stan, en till lite geometrisk topp som man kan göra yoga i men också omvandla till fest. I packningen åkte även ett par svarta träningshorts från Nike, riktiga favoriter jag haft i kanske 10 år? Ett par cykelbyxor och en hederlig träningstshirt i brunt ligger också i ryggsäcken.

…

Ja det var svårt att begränsa avdelningen skönhet. Sminket är jag nöjd med att ha komprimerat till color corrector för ögonen, concealer, BB-kräm, bronzer, rouge och mascara. Resten kan man diskutera men har med mig fukt (toner, ansiktskräm, ögonkräm, liten handkräm), spf (ansikte, kropp, stift), rengöring (olja och micellärvatten) samt lite blandat som alcogel, nagellack, nagellacksborttagning, deo, hårolja och kanske det onödigaste av allt: en mist. Men jag ÄLSKAR att ha mist på flyg/buss/tåg och eftersom vi ska resa mycket kände jag att det fick vara värt vikten.

Och det här tog jag med på flyget! Läsplatta vilket verkligen är att ta bort lite från själen i läsväg men jag ska erkänna att det är oerhört praktiskt. Senast jag var i Sydamerika tog jag med kanske åtta inbundna böcker och fick betala övervikt varje gång jag skulle förflytta mig. Jag kör med Kobo och lånar från biblioteket. Min dator följer med, sen en dagbok med mjukt japanskt papper samt min gröna kalender som har massa reflektionsprompts veckovis. Min kamera som inte använts sedan 2017 följer med! Hade en Sony-kamera innan och fotograferade massor manuellt. Bytte upp mig till en Olympus ur OMD-serien när Sonyn blev stulen på tunnelbanan i New York. Min Olympus var både kralligare rent fotomässigt men också mycket snyggare, dock lärde jag mig aldrig fota manuellt med den eftersom allt var nytt. Men jag hoppas att denna resa ska ge mig ett nytt försök! Mitt lilla pennfodral hänger också med, samt en liten necessär till flyget (handkrämen, misten, ansiktskrämen, linser och öronproppar i den).

Det var nästan hela packningen, har med mig underkläder, vandringsstavar och säkert något mer jag inte rapporterar om. Det har inte varit enkelt att packa! Och vi får se om det här räcker hela vägen men jag hoppas ändå det.

Våra första dagar i Rio

Det är ju helt galet att vi påbörjat den här resan? Den är så laddad för mig, min första tur i Sydamerika var 2018 för att hälsa på min kära vän Siri. Hon gjorde utbyte i Santiago, så jag åkte över för att hälsa på. Gjorde en märklig rutt, jag åkte via New York för att säga hej till min vän Eli som gjorde utbyte där, bodde på något ganska random AirBnb där vi var runt omkring 25 olika gäster som hade varsitt garderobslitet rum i Brooklyn och försökte navigera mellan att hälsa på gamla bekanta och göra stan. Från New York tog jag mig till Ecuador för surf längs havet och yogaläger uppe i bergen innan jag äntligen var hos Siri. Sedan dess har jag tänkt att varje resa ska gå till Sydamerika men det har inte blivit av, av diverse skäl. Jag har gått runt och drömt om att vara ledig länge och fara runt, och visst har det funnits en förhoppning om att träffa någon som vill göra det med mig. Samtidigt är jag övertygad om att man måste leva sitt liv fullt ut, oavsett om man är i relation eller inte, så jag har också burit med mig en känsla av att det var dags att planera, göra verklighet av drömmarna men det var flera år där i samband med covid då allt försvårades.

När jag träffade D så kom det fram ganska snabbt att han också hade resedrömmar, och hade sparat ihop massa semesterdagar för att någon dag åka ut på en längre tur. Att få göra detta med D känns därför som en dröm? Att allt fick klaffa, bli som jag önskade? Känns overkligt.

Men det är verkligt för en torsdag for vi iväg och jag klädde mig bekvämt för en långflygning.

Vi hade världens lyxigaste 12 timmar där på flyget. Champagne, god (!) mat serverad på porslin, möjligheten till att ligga raklång. Jag drabbades av lite vaccinbiverkningar från dengue-vaccinet jag tog ungefär 10 dagar innan avresa, så det var extra skönt att allt var så lyxigt och bekvämt när man själv var lite hängig.

Väl framme i Rio installerade vi oss i en slags minilägenhet men utan kök. Vi hade utsikt av Frälsaren varje morgon.

Nere vid vattnet vid oss skymtar man Sugarloaf mountain, eller Pão de Açúcar som det egentligen heter.

Vi testade vår lokala kvarterskrog som serverar den mest typiska mat som finns här tydligen och det var sjukt gott! Ris, svarta bönor, pommes och grillad kyckling. Lite kaka på kaka med pommes men förutom det en mycket bra måltid. Kanske kommer jag börja laga svarta bönor hemma sen, jag hittar aldrig en riktig plats i menyn hemma men att servera bara rakt upp och ner var så otroligt gott.

Detta skulle vara en av få regnfria dagar så vi bestämde oss för att åka upp för lilla sockertoppen.

Vissa klättrade, inte vi.

Vi åkte upp i skymningsljuset.

Och det allra bästa var att se statyn på håll i solnedgången.

Efter detta lilla äventyr åkte vi hem om till Botafogo som vårt område heter. Jag behövde vila, biverkningarna från vaccinet tog ut sitt rätt men efter ett tags energiåterhämtande begav vi oss ut i våra kvarter som visade sig vara riktigt trevliga, så otroligt bra vibe. Massor av små barer som i riktig Rio-stil serveras smårätter på lösvikt och dricksglas med öl. Bland annat åt vi någon slags rätt med friterad zucchini, hyvlad mandel och färskost som jag kommer bära med mig länge.

Deras tonfisk med bönor smakade också delikat.

Morgonen därpå gick vi till vårt närmsta bageri som visade sig vara riktigt hipster på det bästa sätt. Jag åt egengjord ricotta på surdegsbröd och konfiterade tomater, kanske inte så brasilianskt men ack så gott.

Sen gjorde vi stan! Mina Tevas dödar tyvärr mina fötter, hade så stora förhoppningar på dessa men hade helt glömt bort att de ganska snabbt skapar skav och allmänt obehag.

Gatorna här är lummigare än vad man kan tro!

Vi hamnade på Copacabana, jag kan inte se namnet utan att höra den gamla dängan i huvudet alternativ så ser jag en passage ur vänner när Rachel ska sjunga den på ett bröllop framför mig.

När magarna började kurra gav vi oss på lunchjakt. Egentligen skulle man kunna sitta på Copacabana och håva in allt man behöver av försäljarna. En ny bikini, drinkar, acaí, grillad majs, allt finns! Men vädret började blåsa upp så istället gick vi till Gelato Sats.

Grillad kyckling är en slags nationalrätt i krokarna och tydligen ska Anthony Bordain ha ätit just här. Verkar finnas motstridiga uppgifter kring sanningshalten i detta men med tanke på kön till att få ett bord så är det inte bara jag som hade hört om det.

Vi fick in en rotisseriekyckling med de klassiska tillbehören ris, pommes, en tydligen typisk äggblandning som var som en äggröra med cassavamjöl och en tomat-gurka-lök-sallad i en syrlig vinägerdressing. Inga svarta bönor! Men vi tog en kopp svartbönssoppa att dela på till förrätt, så man fick sig dagens dos.

Kvällen bjöd på äventyr! Regnet började smattra men vi hade planer som involverade lite tak över huvudet. Vi bytte stadsdel och åkte mot centro.

Vi såg en fotbollsmatch på den legendariska arenan Maracanã! Här hölls VM på 50-talet och Pelé gjorde sitt tusende mål här inne. Vi var där mest för att uppleva just brasiliansk fotboll i Brasilien, och det var stämning minst sagt. Det gick bra för hemmalaget så vi fick ta del av en kollektiv eufori som gjorde mig tårögd.

Vi bokade via en tour på airbnb, mest för att vi inte kom åt biljettsidan själva. Utländska telefoner verkade blockade på något vis? Men det var också trevligt att träffa på lite annat folk, så efter matchen tog vi en öl ihop med ett spanskt par från Andalusien och två chilenska kusiner.

Rio hittills ger ett kaosigt men kul intryck. Det finns sjukt mycket att göra, och det finns väldigt olika slags stämningar beroende på var i staden man befinner sig. Tyvärr ska det vara ganska molnigt och dant resten av vår vistelse här så det kanske blir mindre strandliv än man hade hoppats på, men det kommer inte gå någon nöd på oss, så mycket kan jag ändå lova.

Höstens första och sista vardagar i Stockholm

Det har varit lustiga dagar på många sätt. Komma hem och snabbt försöka knyta ihop allt. Lite jobbtrådar, träffa alla vänner, hinna äta på ställen jag kanske annars hade tagit hela hösten på mig att besöka. Ett liv i ultrarapid på många sätt.

Ett ställe jag ville hinna besöka var Xiang Yue. Jag var där sjukt mycket i vintras och det kändes inte mer än rätt att besöka nu också. Mina vänner Mathilda och Emma ville också dit, så sagt och gjort slog vi oss ner en vardagskväll.

Jag provade en ny rätt för mig: myror i träden, en slags glasnudelrätt med färs. Väldigt gott, och väldigt halt att äta men jag skopade upp det mesta. Gurksalladen delade vi på, en evig favorit. Det var bra mycket hetsigare här än på länge och servitören ropade över halva restaurangen och undrade om vi kunde betala så hon kunde ta nya gäster, så när alla ätit klart packade vi ihop vårt för att byta ställe.

Det blev ett sista glas på Tyge och Sessil innan hemgång för oss. Alltid dejtingstämning där, varje gång jag varit där har det pågått minst två första dejten. Om inte första så nästan första, man känner det i luften, kroppspråket, samtalen som man kanske överhör alternativt tjuvlyssnar på när kompisen är på toaletten.

Det blev fler vinbarer samma vecka. Schmaltz för att förtydliga. Det är alltid estetiskt tilltalande där, så även denna gång. Jag och Siri var där på plats.

Vi beställde in lite bröd och pickles att snacksa på innan vår kompis Carro kom. Det, och en bloody mary för mig som var väldigt god.

Med Carro åt vi huvudrätt. De tog queneller med havskräfta som såg gudomlig ut men jag har så svårt för queneller. Senast jag provade var på Le Tour, när de hade en klassikermeny och om jag inte kan tycka om kocken Pontus version på queneller, då finns det väl inga jag gillar misstänker jag.

Därför blev det en reuben för mig. Lite trist kanske, för jag har ätit den förut men den var lika god som jag minns det. Kombinationen av en bra surkål + sås + pastrami… Ja det gillar man ju.

Folks terminstartspirr kändes. Det skymde och blev ganska kallt, ändå var vi många som satt utomhus och läppjade på våra glas.

Men tillslut blev vi för kalla och kvällen för sen, så vi sa adjö och kramade varandra hårt. Ses till jul! Det är så konstigt att vara borta en hel årstid? Det är så långt men också kort, på ett sätt tror jag vi kommer komma hem och ingen kommer ha saknat oss.

Det vankades fest helgerna innan avfärd och helgerna innan höstens höga klara luft är här. Min vän Fanny ställde till stor specialistfest.

Låt oss sammanfatta med att det var en bra fest! Tittade tillbaka på lite bilder från när vi pluggade. Känns svindlade at tänka på hur mycket vi gjort, hur mycket som hänt och hur mycket man slitit för att nå hit.

Annars har jag försökt damma av saker jag brukar vilja göra på hösten som sagt. Sitta ute och fika är en av de sakerna. Nu har inte Krümel funnits så länge vid oss att det kan påstås vara en tradition men det kommer bli det förhoppningsvis. Jag drack en lavendelmatcha och åt banankaka med min fina vän Anna och hennes lilla bebis.

En annan sak jag alltid vill göra på hösten: gå till Carl Eldhs ateljé

Jag älskar den här platsen.

Jag och min vän Matilda satt ute sen och drack varsin kopp, hon kaffe, jag te. Mina kläder var höstiga men vädret var varmt.

Känner att jag överdrev mina försök att klämma in hösten på tre dagar men jag gick också till Supermercado, för att det alltid är värt ett besök. Åt någon slags emapanda med tomat och ost.

En morgon åt jag, D och HJ frukost. Hj är min brors fru dvs min svägerska! Ännu ovan vid att säga svägerska, de gifte sig i maj. Vi gick till Eken och kramades hejdå, för när vi kommer hem från Sydamerika har hon flyttat till Nya Zeeland där min bror redan är.

Sista helgen var vi på bröllop! Och det var givetvis ljuvligt. Hela seglingsgänget firade Linn och hennes Martin. Men jag sätter nog ändå punkt för inlägget här. Sammanfattningsvis verkade det ha gått bra att leva ett helt höstliv innan resan.

Män och kvinnor av Lena Andersson

Lena Andersson är en författare som jag ständigt blir skrivsugen av. När hon pratar om sitt skrivande, hur hon tänker och använder språket som verktyg så väcks en skrivarlusta inom mig. Hennes böcker är alla ganska speciella – språket säreget och med en gammeldags prägel även om historien ofta är nutida.

I boken Män och kvinnor återvänder vi till Ester, den karaktär som ändå får betecknas som Anderssons stora genomslag när hon utkom med boken Egenmäktigt förfarande. Ester, en karaktär som tror starkt på kärleken men också dess lidelse, får i den här boken stå lite åt sidan för att ge plats åt väninnekören och flera mansporträtt.

Ester finner en man som tar emot hela henne, såsom det ska vara, och hennes kärlekshistoria drabbar en därför inte med samma frustration och konfrontation som när hon är kärlekskrank och hamnar i skavande dynamiker. Vi får istället följa historien mellan Lotta från väninnekören och hennes uppdragsgivare Douglas, Josefin och hennes klankande äktenskap samt andra sidohistorier.

Allra mest är det här dock en samhällskritisk roman. Inte en djup kritik och det är nog inte dess främsta syfte men karaktärerna diskuterar ämnen sinsemellan som lyfter vissa av våra samtidsfenomen till granskning. Vi har konstnären Vera vars barn bytt namn från Ingrid till Orlando där karaktärerna diskuterar pronomen och rätt till känslor. Vi har pratet när Lotta inte vill gå armkrok med sitt kärleksintresse för att inte ”reproducera en exkluderande tvåsamhet”. Med mera. Kritiken duggar tätt, invävt i karaktärernas diskussioner sinsemellan med ett akademiskt och korrekt språk.

Det känns som en fortsättning på Studier i mänskligt beteende, där min vän M krasst konstaterade, efter vi hade läst den titeln ihop, att LA inte verkar ha några goda exempel på kvinnlig vänskap, att de inte verkar vilja varandra väl. Och det är väl ett stråk som jag tycker går igen även i denna titel samtidigt som jag inte kan bestrida henne på någon av skildringarna, de känns igen.

Så vad lämnas man det? Jag lämnas med en känsla av att Lena Andersson är en skicklig författare. Språket är välarbetat om än lite tydligare lagt än vanligt. Karaktärerna däremot, jag känner ingenting. Det känns som de agerar språkrör åt Lena Anderssons egna åsikter och visserligen skapar hennes skarpa iakttagelser ofta ett litet leende på mina läppar, och stundtals känns det som någon riktat en oförlåtande ljus lampa på ens alla skavanker. Kommer boken i ens väg är den läsvärd, javisst, men något bestående intryck lämnas jag inte med trots allt och man ska inte förvänta sig Ester Nilsson-romantiken över denna bok. Men Andersson är onekligen en skicklig författare så hennes böcker är trots allt läsvärda.

Helgnjutet

I verklighetens realtid är vi i Rio men i bloggens dåtid är vi faktiskt kvar i augusti. Får se när jag lyckas uppdatera från resande fot, men tills dess finns det lite inlägg som kommer rulla. Men det blev helg här i bloggens tidslinje. Helg i augusti är märklig på många vis, folk har inte hunnit ta sig an sina rutiner än och helgen kommer med en frihet man redan är van vid, inte ser som lika unik.

Jag inledde helgen med att möta upp vänner vid Nytorget. Eller – egentligen inledde jag den med en bokrelease – Ulrika Nettelblads debutroman Sjukdomen! Men det förtjänar ett eget inlägg, så vi låtsas att Meatball for the people var första stationen.

I vintras var vi ett stort gäng som åkte till Alpe d’Huez för att åka skidor och gå på Tomorrowland. Om det var episkt? Ja. Vicky och Ilian som var med bor i Hamburg, och var i Stockholm för att besöka, för mig och D var det första träffen med dem sedan resan. Självklart ville de testa köttbullar, och valet föll på Meatball for the people. Jag har aldrig ätit köttbullar där, det är för min egen del en rätt jag skulle ha valt på typ Riche, Tennstopet, Pelikan men det var verkligen ett helt utarbetat koncept på Meatballs for the people som jag tror lockar folk generellt.

Vi tog bland annat nobelköttbullar vilka jag trodde kanske hade serverats på Nobel i något sammanhang men det verkar inte ha varit så. Känner mig lite lättlurad här i efterhand. Angel tog deras bloody mary som serveras med en köttbulle som garnityr.

Jag hade med mig Sjukdomen så den fick luftas lite på restaurang. Vi hade en så trevlig kväll allihop men jag hade en konstant molande huvudvärk.

Vi avrundade när de andra gick till en mjödbar i Gamla stan. Jag hade haft ett lite speciellt möte under dagen som gjorde mig väldigt trött, en trötthet som höll i sig hela lördagen. Vi åkte ut till Älta och besökte vänner till D. De bjöd oss på en så härlig och mjuk lördag, och med lite champagne och en ipren bättrade huvudet på sig. Det kom lite blixtar och åska ett slag, kanske bidrog det till min tryckande känsla i skallen.

På söndagen var jag dock lika sliten trots att åskovädret dragit förbi, men våra lunchplaner passade mitt humör perfekt. Våra vänner Rana och Christoffer ville ses på Sima deli, ett persiskt ställe nära där vi bor som har soul food som sitt ledords, säg något bättre för någon med framtidsbeslutsångest och huvudvärk. De serverar mer hemmamat där än klassisk persisk restaurangmat. D tog lammlägg med dillris och bondbönor. Dillris är något av det godaste jag vet när det är gjort rätt.

Själv tog jag lite plock av saker jag var sugen på, som inlagda grönsaker (torshi), oliver på persiskt vis med malda valnötter och granatäpple samt en persisk aubergineröra. Allt gott men inget var lika gott som mamma, mormors, mosters, kusinernas mat. Som alltid.

Vi satte oss utanför och tog en kopp te efter. Eller de andra drack kaffe, men jag drack te och det smakade däremot precis som hos moster! Jag undrar vilken tesort som är vanligast i Iran. Det är inte något ceylon-te direkt, det här är mycket lättre i smaken och har en ljusare bärnstensfärg. Oftast brygger man det på samovar och tappar ut koncentrerat te, som sedan späs ut med kokt vatten. Det blir inte beskt sjukt nog.

Efter lunchen och mitt glada tedrickande lämnade jag D på ett massageställe och tog med mig resterna från lunchen i en liten burk. Greppade den hårt, man vill ju inte tappa ett ris som är så mödosamt att göra i backen.

Stegen bar till Karla frukt. Söndagarna hemma har, av en slump, inneburit att jag köpt varsin pralin till oss och så blev det även denna söndag.

Älskar Karla frukt. Så mysigt, finns goda saker i cafeét också och framförallt känns det som ens köp blir omsorgsfullt.

Jag köpte praliner från Majani som gör bland annat Fiatpralinerna om ni vet? Som är formade som små kuber med omslagspapper i olika kulörer? De har också en god trekantig pralin med hasselnötsnougat, det kanske är favoriten trots allt. På kvällen var jag så otroligt trött så jag låg med i soffan med D och smaskade på pralinbitarna, och det var den helgen.

En önskelista till Rio

Tidigt när jag och D träffades så insåg vi att båda gick och hoppades på en långresa. Jag hade tänkt mig en Sydamerika-tur och D hade sparat massor av semesterdagar utan tydlig destination. Att vi nu får göra en höst i Sydamerika ihop är därför en dröm, av så många skäl och så många bottnar. Första anhalten är RIO DE JANEIRO! Inte dåligt! Resan får en egen kategori på bloggen, Sydamerikabackpacking.

Vi har precis landat faktiskt (bilden är från när vi åker mot Arlanda). Luften är tät och fuktig, trafiken galen och vi bägge så trötta medan vi väntar på hur taxin i snigelfart jobbar sig mot vårt boende. Det var dock den lyxigaste flygresa dit jag någonsin upplevt så klagas ska det icke! Här kommer iallafall en önskelista på saker att göra och äta:

SE KRISTUSSTATYN
Det är trots allt ett av de sju underverken och den totala symbolen för Rio så hur turistigt det än må vara så ska vi dit.

ÅKA/GÅ UPP FÖR SUGARLOAF MOUNTAIN
Ett av de kända bergen i Rio. I augusti verkar det finnas dj-set i solnedgången några gånger i veckan, jag hoppas de kör nu i september också. Det vore otroligt!

GÅ PÅ SAMBAFEST
Nattlivet i Rio känns som en egen nivå, och det är dessutom sambans hemstad så en slags kombo av de tu känns lockande.

GÅ EN WALKING TOUR
När jag och min vän Siri rest ihop (vi har varit i Lissabon och Valparaiso bland annat) har vi gått free walking tours. Det är ett sjukt bra sätt att lära känna en stads historia på. Jag och D gjorde samma i Sarajevo och Dubrovnik där den förstnämnda var mest givande. Så det vill jag göra nu med, så vi får en kontext.

HÄNGA PÅ COPACABANA + IPANEMA + LEBLON
At the copa, copacabaaaaanaaa

GÅ PÅ MARKNAD
Rio verkar vara marknadernas stad och jag är särskilt nyfiken på Feira da Glória som verkar dra både lokalbefolkning och turister. Tänk att få snacksa på lite lokala matbitar och kika på allt ifrån smycken till Brasilientröjor.

KÖPA HAVAIANAS
Do not judge att av alla saker man kan göra i Rio så vill jag köpa plastskor, men detta är flip flopens huvudstad och jag vill köpa ett par när man väl är där.

Sen vill vi självklart äta massor av lokal mat. Något av det roligaste med att resa är att upptäcka ett land genom dess matkultur. Här är några rätter jag vill prova:

FEIJOADA
En slags svartbönsgryta som absolut är vardagsmat i Rio. Serveras gärna med ris, cassavamjöl och apelsinklyftor. Jag som älskar bönor är mycket nyfiken!

ACAÍ
Amazonas och därmed också Brasilien är landet där acaí växer och caféer som serverar detta bär i smoothieform vimlar det av i Rio vad det verkar. Jag älskar acaí men unnar mig sällan, dyrt här hemma ju plus att vi har nordiska superbär som blåbär så jag har inte kunnat motivera just köp av acaí. Att nu ha fri tillgång – mmmmhm!

MOQUECA
Inte typiskt för Rio men det finns en brasiliansk fisk- och skaldjursgryta med kokosmjölk som känns nästan lite thailändsk i sin smakbeskrivning som jag är sugen på.

COXINHA
En slags friterad krokettboll: deg på utsidan, strimlad kyckling i mitten.

BEIJU DE TAPIOCA
Pannkakor/omelett av tapioca dvs mjölet från cassava. Fylls med ost, tomat och liknande. Ändå intressant att varje matkultur har en egen pannkaka!

Okej, då blir det rakt ut i Riovimlet så fort vi fått i oss en natts sömn. Vi hörs! Jag har försökt förinställa lite inlägg för jag är ju aldrig i synk tidsmässigt, men så småningom hoppas jag på Sydamerikainlägg också beroende på internettillgång längs vägen.

Augusti i en lista, 2026

Augusti är slut, det är en månad som har känts förhållandevis lång för mig. Det är underligt att tänka att jag var på bröllop på Lidingö (A <3 G!) första helgen i augusti, sedan spenderades varje morgon på Ljunghusens strand ett tag innan dagarna förvandlades till det vanliga stadslivet i Stockholm för att sedan bli ännu en bröllopshelg i Skåne. Kontrasterna skapar en känsla av tuggmotstånd, det som gör att livet känns, kanske är det ett knep för att få tiden att kännas mycket mer och längre än vad det ofta gör i vardagen när allt snurrar förbi mig i sådan fart att jag fångar mig själv i tankarna om tid, tid, tid, jämt detta abstrakta begrepp.

Månadens bok
I augusti har jag varit på Ulrika Nettelblads bokrelease och sedermera läst hennes debutroman Sjukdomen. Temat kretsar kring besatthet i tidiga 20-årsåldern, var gränsen går mellan vanlig ungdomlig tokighet och vad som är totalt utanför gränserna. Det får bli månadens bok, för det var något extra fint i att ha följt processen inne hos Ulrika och sedan få hålla boken i sin hand. I övrigt läste jag De fenomenala fruntimren på Grand Hotel som inte hade något motstånd alls i sig i jämförelse. Och det blev faktiskt också en poesisamling läst, Anders Norléns guide till svensk poesi. Uppskattade hans urval starkt faktiskt, sen har jag blandade känslor inför att talmannen använder sin titel till att släppa en bok överhuvudtaget under pågående mandat.

Månadens ord
Resfeber. Jag tycker det är ett konstigt ord från början, men kanske refererar det till den oro folk kan känna vid feber och som kan bara likartad när man stressar inför en resa där mycket ska klaffa. Själv blir jag mest utslagen vid feber mer än något annat. Kanske refererar ordet krasst också till den feber man kan få av vaccin, jag var helt utmattad och febrig efter denguevaccinet och besviken över att behöva pausa träningen, packningen, planeringen.

Månadens mat

Augusti blev en utemånad och en bönmånad. Favoriter som Schmaltz (deras reuben är bland de bästa) och Xiang Yue (auberginen vinner nu är jag provat mycket från menyn) besöktes och nya ställen som Frankys (goda burgare) och Sima deli (nostalgin vann) fick också sig besök. Men min favoriträtt denna månad var en puttanesca med gråärt. Det blir det mer av när vi kommer hem i vinter.

Månadens vin

Min vän Fanny hade en hejdundrandes fest och bjöd på rosa champagne. Jag är inget fan av rosé, trodde jag iallafall, men detta var riktigt gott.

Månadens te
Jag försöker tömma burkar inför resan och har druckit 2-3 koppar var av diverse teburkar med sina sista spår i. Men den testund som gav mig mest var uteserveringen på Sima Deli. Bärnstensfärgat te, såsom jag vill ha det.

Månadens skönhet
Beauty Act, Kicks egna märke, sitter på några godbitar har jag märkt. Använd deras primer radiant mycket som ger ett subtilt glow som jag fäst mig vid. Den är nästan slut, ska kräma ur det sista på resan och har avhållit mig från att köpa en ny i något slags minimalistiskt beteende inför resan.

Månadens bad
Det sista morgonbadet i Ljunghusen innan vi åkte söderut. Känns som en halv livstid sedan?

Månadens skrivande
Det smärtar mig att skriva inget på den skönlitterära fronten men det är också sant. Jag har däremot skrivit lite medicinska texter som publiceras i dagarna.

Månadens låt
Zara Larsson har tagit över min Instagram, hon känns helt otroligt duktig när man tänker efter, har aldrig uppskattat henne innan på det här sättet. Rösten, alla galna moves, osv. Midnight Sun har ju därför mer eller mindre frivilligt spelats många gånger.

Månadens kultur
Jag och min vän Matilda besökte Carl Eldhs ateljé. Det finns en slags helig känsla i rummet, nästan som när man besöker en kyrka, och ljuset som reflekteras är ett alldeles eget ljus.

Månadens podd
Just nu överkonsumerar jag politikpoddar som sig bör. Egentligen gör jag väl alltid det, men de släpper många fler avsnitt nu inför valet. Jag var 18 år när jag röstade första gången och det har aldrig varit såhär svårt att välja för mig som nu.

Med det sagt, går vi in i september. Vi ska resa iväg och just nu är allt överdrivet stressigt fastän jag inte ens jobbar, fattar inte hur det kan behöva preppas såhär mycket. Plötsligt är alla vandringsstrumpor borta, i sista sekund inser jag att vi måste ha med oss malariaprofylax, våra stavar kom aldrig fram, lägenheten ska hyras ut och fyren behöver tömmas här kvällen innan! Det är mycket som ska på plats. Samtidigt som jag är ljus och pirrig inför allt som komma skall, har jag också en känsla av tyngd. Augusti har förutom allt kul, alla kompisar, två underbara bröllop, njutande och allt därtill, också innehållit två begravningar för bekanta. Det är inte min sorg att basunera ut, men jag känner mig så ledsen och skakad. Båda unga, båda snabba aggressiva cancersjukdomar. Och det är svårt att bara känna lätthet inom sig då med en så skarpt närvarande påminnelse om att livet är till låns och man vet aldrig vad som ska ske så det gäller att passa på när man har chansen.

Min backpackerstil: accessoarer (bandana, mössor, solglasögon)

Mitt sökande efter en backpackerstil pågår för fullt! Det börjar närma sig på allvar och vissa saker känner jag mig lite stressad över, vissa saker håller jag mest på att lägger tid på i någon slags längtan till att få komma iväg. Tänk att vi snart lever ett upptäckarliv! Jag är så oerhört tacksam och glad för detta. I mina tidigare inlägg jagar jag rätt på cargobyxor, shorts, skor och skaljackor. Men nu kikar jag på lite mindre praktiska saker men som ändå har sin plats. Typ bandanas, mössor och kanske ett par extra solglasögon.

BANDANA FRÅN ASOS
Jag är en hårassoceartjej ut till fingerspetsarna, något som bottnar sig i någon slags revolt redan som läkarstudent när jag insåg att alla mina uttryck i form av kläder, naglar och smycken fråntas en när man jobbar på sjukhus. Kvar blir chansen att uttrycka sin stil genom tofsar, diadem, rosetter, klämmor och annat. Tur för mig råder ett hett bandanamode i vandringen just nu. Den praktiska ursäkten är solskydd för håret, men jag tänker att det egentligen handlar om att vandring gått och blivit en trendig klädstil. Är sugen på en paisleymönstrad som denna från Asos men ja, jag hade kanske velat köpa en av återvunna tyger eller något. Paisley måste ju vara enkelt att hitta andra hand?

SCARF FRÅN FJÄLLRÄVEN
Den här lite gulliga är från Fjällräven och i 100 % ekologisk bomull. Mönstret är väldigt fint, olika slags fjällblommor som har avbildats. Jag tror dock inte den blåa nyansen är lika fin i mitt hår som är mycket mörkare än hon på bilden, blir inte samma kontrast då riktigt.

SCARD FRÅN LEMMEL
Kanske en favorit hittills. Denna rara scarf med en kokkaffe-kanna och eld är från Lemmel. Lemmel är grundade av min kompis kompis, och det är ett väldigt kul märke! Deras primära affärsidé var kokkaffe och det gjordes med stolthet, men med åren har de tillverkat fler och fler merch-produkter. Jag köpte en keps precis i början när märket var sprojlans nytt som nu är på vift tyvärr men som var en följeslagare många vandringar. Känns kul med svenskt och jag vill gärna ha naturfärger eller rött tror jag.

SCARF FRÅN GLITTER
Tecken på trend är väl att Glitter också har paisley-scarfar i massor just nu. Jag ska dra en kik sekond hand men annars kanske det blir bästa valet trots allt. Denna är i 100% bomull, dock är jag inte lika petnoga med naturmaterial i filuftssammanhang. Just bomull suger ju åt sig fukt på ett sätt som är ofördelaktigt när man vandrar, men jag svettas kanske inte så mycket där i hårbotten.

Man behöver en bra mössa när man vandrar, särskilt när man pausar, och vi kommer vandra i lite höstväder eventuellt så det känns aktuellt. Jag har en mössa jag brukar ha på vandringar men den är ganska stor med en gigantiskt boll och nu måste vi tänka lite packningseffektivt så en hederlig mössa utan krusiduller är det dags för.

MÖSSA MED TRACKSMÖNSTER FRÅN PATAGONIA
Jag gillade detta lite gulliga mönster från Patagonia som påminner om skidlinjer i pudersnö. Jag vet inte vad man ska ha för material på en mössa, denna är i återvunnen polyester, spontant kanske man vill ha en ullmössa som andas. Ska läsa på lite men den får stå på listan ett tag.

MÖSSA FRÅN BERGANS
Annars kan man ju alltid lita på skandinaviska märken, som norska Bergans. En klassisk finstickad mössa i merinoull. Kanske egentligen är det mer lämpligt? Misstänker att ingen mössa kommer vara snygg på mig dock, har man stort lockigt hår som mitt ofta blir när jag vandrar, så får man en riktigt speciell effekt när man drar på sig en tight liten mössa.

TUNNSTICKAD FRÅN ICEBREAKER
Även denna är i merinoull, tunn men verkar varm. Tror jag tyckte lille skidåkaren var gullig som mönster, men osäker om svart är lite trist val och säg en tråkigare logga.

EKOLOGISK MERINOULL FRÅN DILLING
Dilling kommer upp i mitt flöde hela tiden på instagram, men underställströjor har jag faktiskt vilket verkar vara deras primära nisch. Denna mössa i auberginefärg finns i deras sortiment, ganska många färger att välja på och man uppskattar ekologisk ull.

Och sen… solglasögon. Här har vi ett aber. Jag har ett par riktigt bra solglas från Julbo, de är gjorda för bergsmiljö och skulle vara perfekt inför resan men jag skulle behöva en liten renovering av dem. Jag har repat glasen till den milda grad… Och böjt en båge. Jag hoppas man kan ordna upp dessa:

Om någon har tips på var i Stockholm man kan få sådana här glas bytta (och gärna bågen uträtad, ena är lite halvknäckt eftersom jag haft dessa när man tar paus i skidåkningen och knycklat in i någon ficka) så hojta!

Annars måste jag erkänna att Oakleys modell eyejacket tagit över hela mitt instaflöde och jag skulle vilja ha ett par lite ljusare sportiga glasögon. När man åker längd exempelvis, så upplever jag mina julbos som lite skrymmande och att synfältet ändå blir lite begränsat med sidolapparna (de har en solblockerande poäng som är toppen när man typ vandrar i snö). Men jag vill inte ha EXAKT samma modell som precis varenda kotte på instagram men någon lite mer budgetversion av denna sportiga variant hade jag gärna försökt hitta.

Nu får jag ge mig! Tack för att ni hänger med mig i detta letande. Här är några gamla vandringsbilder för att påminna mig själv om att det materiella inte är poängen.

Här är en bild från när jag vandrade själv i Vilcabamba, på Ecuadors sida. Tyvärr gick jag vilse och när jag stod framme vid ett stup och ville vända kom dessa små pållar fram till mig. Började prata engelska med dem (…) i ren panik. Allt gick bra.

Och några bilder från en vandring i Atlasbergen i Marocko. Vi besteg Toubkal, den högsta toppen. De första dagarna var det mer en varm och dammig vandring när vi gick olika dagsturer, men själva bestigningen påminde om hur snabbt väder kan skifta. Redan på base camp var det mycket svalare och när vi väl gick toppbestigningen snöade det. Jag hade inga handskar med mig och en tunn liten regnjacka som enda skal, dock en rejäl polyestermössa. Tyvärr ingen utsikt trots att vi var på över 4000 meter, men det är sådant man får ta.

Här var jag på Lofoten med Mia och Anso. Rockade en liten bandana knuten runt håret ser jag! Inte på samma trendiga sätt som idag men ett perfekt sätt att hålla undan håret.

Det var nog sista delen i backpacker-stilen faktiskt! Ni ska få se vad som tillslut får komma ner i ryggsäcken, en hel vetenskap.

Vardagsmat: från persisk gryta till cacio e pepe-bönor

ASIATISKINSPIRERAD TALLRIK MED SOJAPICKLADE ÄGG
Jag gravade egen lax, och skar upp några sämre bitar till kuber som blir någon slags låtsas-sahimi. Serverade detta på en bädd av svartris, gurksallad, vitkål (med soja och majo) och ett sojapicklat ägg. Det man ska tänka på med laxen är att det blir mycket saltare än sashimi så man får lugna sig med saltet i resten av rätten.

CACIO E PEPE-BÖNOR OCH MIKROGRÖNT
Det här är världens enklaste bönrätt och den är ändå så otroligt god. Jag använder små vita bönor från Fagraslätt som jag blötlägger och kokar upp i saltat vatten. Spadet använder jag till att koka ihop rätten. Vill man inte hålla på med egna bönor så finns färdigkokta, exempelvis små vita bönor från Sverige på tetra från GoGreen, eller burk från Bönland. Bägge goda och användbara till rätten. Bönlands variant är snäppet godare (mer saltad gissar jag) men jag uppskattar inte metallburk så mycket, så det blir ändå oftare tetra.

Åter till rätten – man gör en emulsion i botten av en panna på rostade mortlade svartpepparkorn (typ 1,5 matsked för fyra personer), riven parmesan, riven pecorino (eller bara parmesan i det här fallet, vi hade ingen pecorino) och spär ut med bönspadet. Salta efter smak – mitt bönspad är salt så jag har inte i mer. Jag klippte på lite mikrogrönt, i detta fall broccoligroddar, och serverade med smörstekt levain.

TOMAT- OCH NEKTARINSALLAD
Det här fick agera förrätt till en lunch, så lyxigt kan det vara på sommaren! Delade nektariner i små kuber och kvartade babyplommontomater, blandade ihop med massor av hackad basilika, en god olivolja, en liten skvätt sherryvinäger och flingsalt. Toppade med burrata och lite mer olivolja. Serverade med surdegsbaguette. Det här blev gott men kändes som det sista oumpff:et saknades och jag kan inte komma på vad det skulle vara?

TOMAT- OCH RICOTTAPASTA
En väldigt finhackad lök får smälta ner i massor av olivolja innan ett gäng kvartade tomater får puttra på. La till lite citron och honung. Samtidigt får pastan koka och när den nästan är klar blandade jag i pasta och ricotta samt massor av färskmalen svartpeppar. Ricotta blir ju per natur grynig men tyckte det blev gott ändå.

MUSSLOR OCH SOLDATBÖNOR
Jag har en bönkokbok som inspirerade till denna rätt: musslor och bönor. Jag tror det finns en italiensk version som agerat förlaga men är osäker. Oavsett så kokar man bönorna för sig, boken använde soldatbönor och det råkade jag också ha hemma men annars tänker jag att vita bönor eller borlotti för all del kan fungera. Detta gjorde jag dagen innan, bönor håller länge om de får ligga i sitt spad. Såsen gjordes med finhackad lök+vitlök, saltad citron, vitt vin och bönspad. Sen lägger man i bönorna som får vändas runt i såsen innan musslorna läggs på för ångkokning under lock. Jag älskade – härlig variation till musslor, men kanske att vanliga vinkokta är godare. Vi sparade upp med stekt baguette och bjöd några vänner på detta över en lördagslunch.

GHORME SABZI ELLER PERSISK ÖRTGRYTA MED BÖNOR
Mmmmm persisk mat. Det kan ta sådan tid men det är alltid värt det. I ghorme sabzi låter man ett gäng olika örter koka ihop länge. Jag hade på min gryta i kanske 4-5 timmar. I min version sker en lök+vitlök i från början men jag tror inte det är lök i orginalrecepten. Sen steker man lite nötköttsbitar, de ger mest smak så vill man göra vegovariant kan man avstå det. Sen låter man örter fräsa – mest persilja! Men jag hade i lite dill, mynta och pyttelite koriander också. Man fyller på med vatten när örterna fräst (eller buljong men jag tycker det räcker fint med vatten) och låter det stå på i evigheter. På sidan hade jag kokat borlottibönor som jag vände i när jag tänkte att det kanske var en timmes koktid kvar (sjukt mycket på en höft). Till grytan blev det basmatiris och en yoghurtsås.

Nu när vi åker bort blir det väl inga direkta vardagsmatrecept på ett tag, kategorin får vila. Det känns lite konstigt? På ett icke-klagande-vis.

Sensommarens första dagar

Det är august nu. Sensommar i city. En alldeles egen sorts sommar, med sina egna regler och njutningar. Jag som behövt befinna mig i stan under sommartid pga jobb ganska många tidigare år kan meddela att Stockholmsommar i juli har ingenting gemensamt med den här sensommarkänslan när alla är pirriga, vill prata ikapp, uteserveringarna och favoritrestaurangerna är öppna igen. Det sorlet och det livspirret är inte likt en het julidag i Stockholm.

I sommar har jag varit väldigt ledig dock vilket innebar cirka noll dagar i stan, men ändå står man där med en stråk av sorg i bröstet när man tar sista morgondoppet vid sommarhuset. Kallt i vattnet, det fanns redan första veckan i augusti en känsla av annalkande höst. Hela vår sista vecka i Skåne var stranden helt tom om morgnarna, så även den sista morgonen, den när vi skulle säga hejdå.

Vi sa hejdå till sanden, till havet, till spången. Jag grät. Inte länge, inte mycket, men nog kom det en sisådär tio tårar strilandes längst med kinderna. Vemodet på något sätt, känslan av parallella liv. Många som lämnar sina sommarplatser gör det kollektivt, alla sommargäster flyttar hem ungefär samtidigt. För mig är det inte så. Mina Skånevänner kommer precis tillbaka när jag far hem, deras liv fortsätter men bara med mig på långt avstånd. En del av mig är alltid med dem, och därför blir det alltid ett knip i bröstet och tårar i ögonen när jag vinkar hejdå till Skåne.

D och jag körde hyrbilen till Småland. Vi hade en underbar sommarkväll med hans familj. Svärmor hade lagat en otroligt god kantarellpaj och körsbärspaj till efterrätt. Vi njöt av ljumma vindar och sa hejdå för ett tag till även dem, jag och D far ju iväg på vår långresa strax.

Första dagen hemma i lägenheten fick jag en sådan splittrad rusch av energi som kan komma ibland. Jag ville göra ettusenfyrtioåtta saker, göra det värt att vara hemma på något sätt. Rensa och tömma lägenheten inför resan, köpa nya byxor, tvätta all sommartvätt, skriva mina bokrecensioner och laga bönor. Jag lyckades med att laga bönor iallafall, det första jag gjorde när vi kom hem var att blötlägga soldatbönor. Dagen efter lagades det en rätt med saltad inlagd citron, olivolja, vitlök och musslor. Vi bjöd över min älskade vän Antonia och hennes familj för att smaska i oss med stekt bröd. D fick agera äkta insta-boyfriend och fotade åt mig. Jag tyckte detta var ett mycket trevligt sätt att äta musslor på förresten! Kanske är klassiska moules godare men som variation uppskattade jag detta. Det var så gott med soldatbönorna och hur de suger åt sig smaken av citron och mussla. Tackar min bönbok för inspiration till receptet.

På lördagen rände jag runt på stan, jag ville köpa brevpapper och byxor. Tyvärr fanns inte byxorna jag ville prova inne i min storlek så jag fick beställa från nätet, och brevpapper säljs inte på NK längre tydligen. Som tröst köpte jag två praliner till mig och D, NK mint till mig (god bless) och en prinsesstårtepralin till D.

Jag hittade brevpapper på Hedengrens efter att ha letat efter fyrtioelva butiker. Skönt att de hade, men bara en sort, lite trist tycker jag, jag längtar till pappersbutiken i Lund som jag inte besökt på många år men är man intresserad av pappershandlar som jag så måste jag rekommendera Lexis. Någon dag vill jag ha en reservoarpenna, kanske i present till en själv om man lyckas släppa en bok eller disputera. Sjukt att man inte kan köpa sådana på NK längre? Jag var så besviken faktiskt, men det är sådant man kommer över.

Den första veckan i stan flöt vidare. Jag ville se solförmörkelsen som alla andra, men den skymtades inte bakom molnen i Stockholm. Jag och några vänner hade samlas hos Marti, och vi pratade om sommaren istället. Hon hade varit i Galicien med sin killes familj och vi fick smaka på diverse ostar, chark, inlagd bläckfisk och se videos på den berömda cidern i Galicien som man måste hälla upp på ett visst sätt och dricka direkt för att få rätt kolsyrad effekt. Alltså jag måste få prova någon gång!

Jag jobbade, två veckor blev det faktiskt, rekord på länge för mig. Passade på att äta lunch med min vän Andrea på Ox Lan Beef Noodle Soup, ett ställe jag velat prova länge. Nudlarna var sjukt goda! Handgjorda och allt, soppan var mer standard. Jag och Andrea pratade om livet, usch saknar henne så, vi har inte hunnit ses ordentligt som det kan vara.

Samma kväll träffade jag Andreas syster Antonia. Älskar att få vara deras extrasläkt. Vi tänkte kaxigt att vi skulle få bord för två på Miyakodori men det var hopplöst. Vi gick till Rolfs hav istället som tog emot oss med öppna armar.

Vi satt på deras uteservering och åt goda saker som ostron och ceviche.

Sotad lax och tuna melt. Allt var väldigt gott! Men framförallt sjukt trevlig service. Älskar när kocken kommer ut och serverar någon rätt, väldigt fint att höra peppen i hans röst på vad han lagt på tallriken framför en.

Vi avslutade med efterrätter att dela på, bägge riktigt spritiga men goda. Den ena var deras brödpudding som serverades med whisky; det andra en slags glassefterrätt med bär och punsch.

Och med det drog kvällen mot sitt slut. Vi cyklade hem (älskar att vi bor typ grannar) och jag la mig i D:s famn och fick migrän. Så trist, men det var värt kvällen oavsett.