Ett inlägg jag velat få skriva länge men inte fått till är just detta, ett inlägg om internet, bloggen, vad den ger mig och vad för något som seglar längs ens väg inom böcker och skrivande. Jag hade haft en tanke ganska länge på att starta en blogg, men kände också den klassiska jantekänslan antar jag. Varför skulle jag, kommer inte folk tycka jag är fånig, det gamla vanliga ni vet men tillsist övervann drivet av att vilja ha en plats att få skriva på. Att få skapa sig en sådan plats bjöd plötsligt in till så mycket mer än jag kunnat föreställa mig. Att få kommentarer, diskutera diverse ämnen med internetkompisar, hitta till andras bloggar, vidga perspektivet, allt det där var saker jag inte hade räknat med men som idag står för en stor del av drivkraften om varför jag längtar till att skriva här.
En fredag i augusti var det som att hela mitt blogguniversum fick en ny dimension av levande. Ulrika Nettelblad, vars blogg jag läst lång tid, debuterade som romanförfattare. Att få ha följt någons skrivprocess, avslag från förlag, fullträff från förlag och allt annat som hör till en debut gjorde mig rörd. Fastän jag aldrig hade träffat Ulrika så var jag stolt, stolt över en person jag egentligen inte kände och den känslan av samhörighet och mänsklighet genom etern var väldigt fin. Jag fick komma på bokreleasen och det var en kväll då ens internet blev levande. Där fanns Ulrika i egen hög person som pratade om boken ihop med sin förläggare som jag följer på Instagram, där var Julia och lyssnade vars blogg jag också läser, där var Nina och Gudrun från whatsapp-skrivcirkeln. Alla namn och telefonnummer blev personer med egna röster och kroppspråk. Det pirrade så i mig, att få vara med om det, att få träffas fysiskt och känna att allt detta är på riktigt, allt detta finns.
På samma sätt värmdes min själ när jag, faktiskt samma dag som Ulrikas debutroman firades, fick skriva min adress till Amanda Rudelius som också debuterat som författare. Amanda är också en person som jag inte hade (och ännu inte har) träffat men som jag via bloggen har fått många utbyten med. Att få hennes debutroman till mitt hem och bokhylla kändes så stort och fint, något som inte hade hänt om jag inte hade haft bloggen och fått mötas i orden. Det var bara några dagar innan vår avfärd, så jag har inte fått läsa den än men det blir den första titeln när vi kommer hem.
Jag vet inte vad jag vill komma fram till med det här inlägget mer än att rikta tacksamhet åt varenda en som väljer att kika in. Tack för att ni läser, lämnar kommentarer och hejar på. Jag känner mig rik på livet som får dela den här platsen med er, och hoppas få göra det länge till. Länge leve bloggvärlden!
Amandas bok är så bra! Har lite kvar, men sparat den och portionerat ut den – för mig är det en bok som passar bra att läsa i stilla tempo, få befinna sig i skogen och bland människorna över tid. har varvat den med andra böcker just för att få ha den i läsning under en längre tid av hösten.
och så glad så glad för bloggvärlden, jag med!!!
Låter som en väldig mysig höstbok! Har just nu mest läst gamla sydamerikanska klassiker så mitt huvud törstar efter lite annan typ av litteratur igen.
Jaaa! Bra att påminna som om internets många fördelar.
Tycker så mycket om tanken att det är en läsning som får ta tid! Också av att våra böcker letade sig ut i världen samtidigt. Tack för de fina orden Ulrika!
Jag har hittat hit och tycker att din blogg är jättetrevlig!!!
Tack vad glad jag blir av din kommentar! Så kul att du hittat hit, hoppas du vill stanna 🙏🏻
ENIG!! Älskar min lilla bloggosfär och att få kika in hos mina favoriter dagligen, kommer dock på mig själv med att ”skämmas” över att ha en blogg?! Inget jag berättar för folk till höger och vänster liksom, vet inte om det är för att jag tror att ANDRA TROR att jag försöker bli inflencer? Idk, blir alltid glad för dina inlägg och väl valda kommentarer också <3
Jag förstår den där känslan, och även om den var skapad för att man ville bli influencer, skulle det EGENTLIGEN vara så farligt? Men jag känner ju samma, tänk så tror folk det om mig, och så hamnar jag i de där känslorna igen. Numer har jag fräckt skrivit ut blogg osv på min insta. Varför ska man skämmas över en plats man samtidigt är så stolt över att få inneha?
Och jag är så glad för att få kika in hos dig, bloggosfären är så mysig.
Bloggar är supermysiga, så glad att jag hittat en till: din. Er resa är kul att följa!
Det känns så fint att vi ändå är så många. Så glad jag blir över att du hittat hit och följer med! 🙏🏻🫶🏻
Länge leve bloggvärlden, verkligen! Jag har inte bloggat själv sedan mina tonårsår av flitigt bokbloggande (med lite för mycket skämskudde för att jag ska kunna läsa mina gamla recensioner så här i efterhand även om jag är glad för allt den bloggen gav mig!) men jag har aldrig velat lämna de här textbaserade, snälla och generösa platserna på internet där man får en inblick i andra människors tankar och liv. Så glad för att du vill läsa Slå rot och att den finns i din bokhylla!