I verklighetens realtid är vi i Rio men i bloggens dåtid är vi faktiskt kvar i augusti. Får se när jag lyckas uppdatera från resande fot, men tills dess finns det lite inlägg som kommer rulla. Men det blev helg här i bloggens tidslinje. Helg i augusti är märklig på många vis, folk har inte hunnit ta sig an sina rutiner än och helgen kommer med en frihet man redan är van vid, inte ser som lika unik.

Jag inledde helgen med att möta upp vänner vid Nytorget. Eller – egentligen inledde jag den med en bokrelease – Ulrika Nettelblads debutroman Sjukdomen! Men det förtjänar ett eget inlägg, så vi låtsas att Meatball for the people var första stationen.

I vintras var vi ett stort gäng som åkte till Alpe d’Huez för att åka skidor och gå på Tomorrowland. Om det var episkt? Ja. Vicky och Ilian som var med bor i Hamburg, och var i Stockholm för att besöka, för mig och D var det första träffen med dem sedan resan. Självklart ville de testa köttbullar, och valet föll på Meatball for the people. Jag har aldrig ätit köttbullar där, det är för min egen del en rätt jag skulle ha valt på typ Riche, Tennstopet, Pelikan men det var verkligen ett helt utarbetat koncept på Meatballs for the people som jag tror lockar folk generellt.

Vi tog bland annat nobelköttbullar vilka jag trodde kanske hade serverats på Nobel i något sammanhang men det verkar inte ha varit så. Känner mig lite lättlurad här i efterhand. Angel tog deras bloody mary som serveras med en köttbulle som garnityr.

Jag hade med mig Sjukdomen så den fick luftas lite på restaurang. Vi hade en så trevlig kväll allihop men jag hade en konstant molande huvudvärk.

Vi avrundade när de andra gick till en mjödbar i Gamla stan. Jag hade haft ett lite speciellt möte under dagen som gjorde mig väldigt trött, en trötthet som höll i sig hela lördagen. Vi åkte ut till Älta och besökte vänner till D. De bjöd oss på en så härlig och mjuk lördag, och med lite champagne och en ipren bättrade huvudet på sig. Det kom lite blixtar och åska ett slag, kanske bidrog det till min tryckande känsla i skallen.

På söndagen var jag dock lika sliten trots att åskovädret dragit förbi, men våra lunchplaner passade mitt humör perfekt. Våra vänner Rana och Christoffer ville ses på Sima deli, ett persiskt ställe nära där vi bor som har soul food som sitt ledords, säg något bättre för någon med framtidsbeslutsångest och huvudvärk. De serverar mer hemmamat där än klassisk persisk restaurangmat. D tog lammlägg med dillris och bondbönor. Dillris är något av det godaste jag vet när det är gjort rätt.

Själv tog jag lite plock av saker jag var sugen på, som inlagda grönsaker (torshi), oliver på persiskt vis med malda valnötter och granatäpple samt en persisk aubergineröra. Allt gott men inget var lika gott som mamma, mormors, mosters, kusinernas mat. Som alltid.

Vi satte oss utanför och tog en kopp te efter. Eller de andra drack kaffe, men jag drack te och det smakade däremot precis som hos moster! Jag undrar vilken tesort som är vanligast i Iran. Det är inte något ceylon-te direkt, det här är mycket lättre i smaken och har en ljusare bärnstensfärg. Oftast brygger man det på samovar och tappar ut koncentrerat te, som sedan späs ut med kokt vatten. Det blir inte beskt sjukt nog.

Efter lunchen och mitt glada tedrickande lämnade jag D på ett massageställe och tog med mig resterna från lunchen i en liten burk. Greppade den hårt, man vill ju inte tappa ett ris som är så mödosamt att göra i backen.

Stegen bar till Karla frukt. Söndagarna hemma har, av en slump, inneburit att jag köpt varsin pralin till oss och så blev det även denna söndag.

Älskar Karla frukt. Så mysigt, finns goda saker i cafeét också och framförallt känns det som ens köp blir omsorgsfullt.

Jag köpte praliner från Majani som gör bland annat Fiatpralinerna om ni vet? Som är formade som små kuber med omslagspapper i olika kulörer? De har också en god trekantig pralin med hasselnötsnougat, det kanske är favoriten trots allt. På kvällen var jag så otroligt trött så jag låg med i soffan med D och smaskade på pralinbitarna, och det var den helgen.