Den första boken av Karolina Ramqvist

I vintras läste jag Ramqvist bok, ”Den första boken” som trots titeln faktiskt är hennes tionde bok. För många tror jag Ramqvist främst blev känd för ”Bröd och mjölk”, även om hon varit författare sedan mer än 25 år tillbaka. ”Den första boken” refererar på ett sätt till boken ”More fire” som Ramqvist, liksom den här boken, lät utspela på Jamaica. Historien är likartad, det är en ung kvinna som spenderar sin tid på ön och möter kärleken. Medan ”More fire” har ett större fokus på kolonialism i kärlekshistorien så spelar den slags frågor en mindre roll i ”Den första boken”, som istället låter skillnaderna agera kuliss.

Boken handlar istället mer om huvudpersonerna något invecklade och i min mening omogna syn på kärlek. Hon är ung, hon åker till Jamaica för att skriva en bok, de har sex, det känns som de kommer varandra nära av det, och på något vis är kärleken mellan dem djup av detta. Samtalen känns ytliga och flyktiga, men dynamiken är svår. Hon kommer från världen med pengar men har egentligen inga, hon vill inte förknippas med sexturism men ändå är ett av hennes mest framträdande attribut just vitheten och att hon är annorlunda gentemot Paul, som den jamaicanska mannen heter.

Språket är vackert, sinnligt och gör att jag hålls kvar i historien. Berättelsen är suggestivt framlagd och präglas av en sexuell ton, inte konstigt kanske med tanke på att huvudspåret utspelar sig i deras gemensamma säng, och olika bakåtblickar varvas med att de har sex hennes sista dagar på ön.

Vad tycker jag då? Jag tycker språket är fint och att boken är annorlunda från mycket annat man läser, men efter halva kände jag mig klar med den. Jag tycker den är för grund? Klart jag minns hur det kunde kännas av vara typ 22 och inte ha koll på sitt känsloliv, blanda ihop passion med djup kärlek och inte våga ta tag i sitt inre. Men för den sakens skull lockar det mig inte att spendera en hel bok inuti ett sådant huvud. Dock tror jag många kan uppskatta den här boken, Young Adult-litteraturen känns verkligen fortsatt stark just nu.

Var faktiskt på författarsamtal med Ramqvist i höstas och där kom frågan upp huruvida det finns sanning i historien. Visst ska författare få lov att berätta historien utan att deklarera exakt hur mycket inspiration som finns från egna minnen eller känslor, men jag tyckte den frågan var extra intressant nu när jag läst. För med tanke på att det är andra boken som utspelar sig på en plats där hon själv var i den åldern, och att huvudpersonen är aspirerande författare… Ja den biten kittlar i mig mer än jag vill erkänna. Skrev ett inlägg om autofiktion för ett tag sedan och även om detta inte klassas som en autofiktiv bok så följer den på något sätt med i trenden.

Om någon av er läst – jag vill veta vad ni tyckte!

The ministry of time av Kaliane Bradley

I bokklubben på Soho House läste vi The minstry of time av Kaliane Bradley. Det var en bok jag iallafall inte hade hört talas om, men som visade sig varit extremt hypad utomlands. Det var så mycket skriverier att jag direkt blev skeptisk. För mig står bra PR bakom en sådan slags virvelvind av entusiasm, inte den egentliga litterära kvaliteten. Kalla mig gammaldags men så är det. Trion av Johanna Hedman fick lite samma enorma skriveri innan den ens var publicerad och massa översättningskontrakt. Det var visserligen en bra bok, men i min mening är det inte en modern klassiker direkt som stack ut så pass mycket som man fick bilden av i samband med att hon debuterade. Eller är det en illa dold avundsjuka jag omedvetet blottar?

Tillbaka till The ministry of time. En riktigt genreöverskridande och lite märklig bok. Som en blandning av Expeditionen av Bea Usma och spänningsroman? Och lite romantik på det? Boken utspelar sig i UK, några decennier från nutid minst. Man har med hjälp av en tidskapsel transporterat folk från dåtiden in till den moderna världen. De ska assimileras in i det moderna samhället med hjälp av anställda på minsteriet. En av de anställda är bokens huvudperson som är ganska lik författaren i olika attribut.

Sen händer det inte så mycket alls i boken. Den går långsamt framåt medan vi följer huvudpersonens lite invecklade tankar om sitt jobb och dåtidens människor som upptäcker saker om det moderna samhället, som dejting och att homosexualitet är tillåtet. Tills det plötsligt är kanske 80 sidor kvar, då byter boken helt skepnad och blir dels ganska sci-fi fokuserad och dels en spänningsroman med skjutningar och annat.

Jag tror författaren hade jättekul när hon skrev den här boken. Skrivarglädjen dansar verkligen över sidorna, kan tänka mig att det var ett lustfyllt projekt. Dock räcker inte glädjen hela vägen för min del. Visst, den är bitvis lite underhållande, men sedan har den inte så mycket mer. Kommer vara en klassisk bok jag glömmer om några år och aldrig riktigt rekommenderar till någon. Kan dock inte kalla den för dålig faktiskt, för jag läste ändå den med någon slags läsglädje och funderade inte på att avsluta den i förtid.

Bokklubben på Soho tyckte lite blandat om den, men ingen var kanske direkt begeistrad. Många rekommenderade att läsa lite intervjuer med författaren så det har jag gjort. Hon känns sympatisk och kanske lite udda, man får en känsla av att hon själv blev lite kär i en av dåtidens personer och ville skriva in sig själv i en kärlekshistoria med honom.

Vad läser ni?

Vardagliga vardagar

Trots min lilla storlek på blogg fick jag ett inläggsönskemål, och det gjorde mig gladare än glad. Er (enda) önskan är min lag – här kommer ett vardagsinlägg helt enkelt.

Jag har haft en lite annorlunda vecka bakom mig, vanligtvis jobbar jag ju på sjukhus men nu har jag haft en vecka med forskning och kurser hemifrån. Lyxen med det är att man kan ta en morgonpromenad och eftersom jag är fortsatt jetlaggad var jag redo för en sådan redan 07:15 häromdagen. Jag hade redan hunnit dricka te, göra en ganska utökad hudvårdsrutin, sminka mig och fläta håret.

Det snöade! Mitt hjärta klapprade av denna syn. Snö gör något med min lycka. Särskilt snö som träffas av solstrålar, men man får ju inte vara kinkig, det här dög med. Avslutade dock ändå min promenad snabbt för det var en enstaka plusgrad och det började snöa horisontellt rakt i ansiktet på mig. Uppskattar trots allt inte slask i ansiktet före klockan åtta.

Satt hemma sedan och försökte förstå olika epidemiologiska begrepp. Känner mig extremt analog som pluggar med penna och papper men har jag inte skrivit det med handen finns det ingen chans att jag lär mig.

Min kurs hade lunch i fyrtio minuter, tyckte det kändes snålt men jag sprang iallafall ner till Mogges och köpte sushi till mig och pappa. Jag har lyxen att ha föräldrarna på några minuters gångavstånd från mig, och eftersom pappa var ledig passade vi på. Jag tog hot tuna roll vilket var ganska okaraktäristiskt, brukar vilja ha något blandat pga aktiv mat-FOMO. Men nu så.

Efter kursen kilade jag ner till Hedengrens. Bokus tar evigheter med mitt paket, brukar inte handla av dem men fick presentkort i julklapp av jobbet. Nu behövde jag akut inhandla nästa bokklubbsbok (bokklubben på Soho House med Gedin!).

Det blev ”Fourth wing” av Rebecca Yarros. Jag känner mig väldigt skeptisk pga inte alls min genre men sällan sett en bok bli så hyllad utanför sin egen läsekrets så jag hoppas bli motbevisad.

Efter att lämnat boken hemma slevade jag i mig någon slags middag innan jag gick ner till Östermalms IP. På tisdagar erbjuder SSSK skridskoträning om man vill få lite långfärdsskridskorteknik. Är inte en sådan här träning det svenska föreningslivet i sitt esse? Jag är iallafall så oerhört tacksam över de om engagerar sig för att andra ska få komma ut och njuta av naturen tillsammans med dem. Jag har köpt alldeles egna skrillor denna säsong, ett alldeles för spontant och dyrt köp efter en tuff jobbdag. Blir både glad och får lite ångest när jag tittar ner på dessa. Men mina skridskor, alltså inte de illröda pjäxorna, är så vackra i någon slags brunskimrande metall och skarp skena från Lundhags. Så lite lycka kanske materiella ting kan ge… Dessutom kom min vän Louise ner till isen, och vi fick hänga en kort sväng.

Unnade mig själv blåbärssoppa och blodapelsin till mellis efter.

Dagen därpå vaknade jag med en del träningsvärk i mestadels fötterna, jag är ganska rädd när jag åker så dels spänner jag mig mycket och dels är väl fötterna ovana vid att balansera på en smal metallplatta. Upp steg jag ändock och gjorde ordning mig i racerfart, hade nämligen bokat in mig på morgonpass på megaformer. ClassPass hade prov på erbjudande för ett tag sedan och nu kör jag abonnemang. Nere på A Place där jag tränade är stämningen lugn och lite kalifornisk. Mycket snygga tjejer och coola instruktörer, väldoftande schampo i duscharna och känsla av exklusivitet. Jag gillar det och blir skrämd samtidigt för jag är varesig smidig eller har en stark core. Känns väldigt lyxigt att kunna gå på morgonpass. Vid 08:30 var jag redo för att göra kursuppgifter och för att inhämta motivation gick jag till Soho House.

Drack matchalatte och insåg hur jag glömt äta frukost. Satt och skrev på lite forskningsgrejer, gjorde en kursuppgift, smörjde händerna tio gång ner med den lilla tuben som tittar ut och kände mig ändå halvnöjd med vad jag lyckades producera.

Soho House är en mycket vacker plats, då det är lokaliserat i en gammal kyrka, men dagsljus ser man icke och jag hörde rykten om sol så lagom till lunch slog jag ihop datorn och traskade till en av min närmsta vänner Antonia som bor i krokarna. Hon är mammaledig så vi drack en kopp kaffe vid matbordet medan hennes gulliga dotter försökte äta morot- och potatispuré. Jag har bott i Stockholm i snart 15 år men jag försöker ändå behandla det som Lund, den stad jag växte upp i, genom att försöka motivera alla nära personer i livet att bo på gångavstånd. Det går tyvärr sådär, två nära vänner som bodde i krokarna innan bor numer i Huddinge och på Resarö så jag kan inte påstå att mina försök helt burit frukt. Men mamma, pappa, lillebror och fästmö samt några vänner är här och det ger mig mycket glädje.

Den här sista starka oredigerade matbilden får representera hur min kväll tedde sig. Vi hade en slags kickoff-aktivitet med jobbet, en mycket ovanlig företeelse inom sjukvården. Vi var tretton personer som lagade mat på Cajsa Warg ihop. Mycket mysigt och mycket underhållande eftersom mina kollegor råkade laga sockerlag till den milda grad av massor av vit rök vällde ut över rummet och startade brandlarmet medan butiken var igång.

Där har vi två lite ovanligare dagar i vardagen. Idoliserar numer livet där man kan jobba hemifrån hur mycket man vill. Det finns säkert massor av negativa aspekter av det, men jag hann bara se hur fritt och ljuvligt det kan vara…

Mitt läsår som varit

Välkomna till en läslista om 2024. Jag fann den inne hos Julia, som i sin tur hade anpassat den från Flora. Tycker själv mycket om att läsa sådana listor, så jag hoppas ni tycker samma.

Hur var läsåret 2024?

Allt som allt var det ett bra läsår. Jag var med i två bokklubbar vilket styrde många av valen, men det var något jag uppskattade. Övriga böcker valde jag med omsorg, så oavsett vad jag tyckte om dem, så ville jag ha läst dem.

Antal lästa böcker under 2024:

Jag läste 29 böcker.

Vilken typ av böcker läste du?

Främst läser jag skönlitterära böcker som är eller har varit aktuella senaste åren. Någon klassiker brukar smyga sig in (i år Stefan Zweigs samlade noveller exempelvis) och några titlar som varit populära för många år sedan och jag fortfarande är nyfiken på (Tills alla dör och Andromeda exempelvis). Gillar även att läsa poesi då och då, gärna på hösten (i år Aster of ceremonies och Sapfo).

Vilken månad läste du flest böcker?

I augusti läste jag fem böcker. Oftast, som alla andra, läser jag mer om jag är ledig men jag var faktiskt inte det i augusti. Måste smittats av andras sommarledighet inom mig.

Vilken månad läste du minst?

Januari läste jag ingen. Jag påbörjade Systrarna i slutet och den tog sin tid att ta sig igenom. Hade en liten period jag ville samla mig på.

En bok du inte läste ut?

Oftast brukar det finnas någon sådan bok. Jag vill inte läsa klart för sakens skull, men i år läste jag allt. Stefan Zweig hade jag inte fortsatt med om inte han var så känd och boken så kort.

En ny genre för året?

I år läste jag The ministry of time som hade en liten dos av sci-fi i sig, en genre jag inte bekantat mig med förut. Den hade också lite romance-inslag? Blev spontant inte en favoritgenre att återvända till.

Några citat som du fastnade för?

Spara ner små utsnitt av böckerna jag läser är något jag ägnar mig mycket åt. Valerie Perrin är en författare vars meningar jag vill fotografera av stup i kvarten. Här kommer några av hennes vackra ord:

Men även Paul Auster skapar mycket tankar hos mig, här lite utsnitt från 4321:

Några böcker som fick dig att vilja skriva?

Flora Wiströms bok ”Här ruvar havet”. Tycker hennes språk gjort en tydlig utveckling från debuten, vilket påminde mig om att ju mer man skriver ju vassare blir man.

Paul Austers ”Baumgartner”. Dels för att det var min favoritbok från året men dels för att hans språk bär en lättsamhet och ett djup samtidigt om är inspirerande.

Valerie Perrins böcker ”Tre” och ”Glömda om söndagen”. Bägge är fyllda med vackra ord och romantiska formuleringar som inte är klichéartade, bara välsmakande och sinnliga. Vet inte om det är franska språket eller hennes penna, men ljuvligt är det.

Bästa läsplatsen 2024?

Mitt favoritsätt att läsa på sker i Skåne. Det brukar ske på morgonen, packar ner frukost vilket ofta är yoghurt och stekta rosmarindoftande nektariner samt en termos med te, går ner till stranden. Brer ut min gröna linnehandduk från Växbo jag fått i present, klär av mig. Sen brukar jag ta ett morgondopp oavsett temperatur. Klär sedan på mig igen, och sitter på handduken med min läsning och frukost. Då känner jag mig alltid nöjd med livet, oavsett sinnesstämning i övrigt.

Ett fint läsminne från 2024:

Jag var på konferens i London i augusti och de sista timmarna innan vi behövde åka till flygplatsen smet jag istället till Soho House i London, och placerade mig i en fåtölj. Bjöd mig själv på en cosmo och läste ut Andromeda. Kände mig märkligt nöjd med detta, det var något med att känna sig världsvan om gjorde avtryck.

I vilken form läste du böcker 2024?

95% av böckerna är fysiska böcker. Jag kan egentligen inte tänka mig något annat. Allra helst inbundna, men det blev också en och annan pocket. Läste också två böcker på läsplatta – om jag ska resa bort får jag ha med mig max två fysiska böcker och resten på platta. Detta efter en incident när jag åkte till Sydamerika med 7 kg övervikt, där packningen främst bestod av inbundna böcker som skulle räcka över en månads ledighet…

Vilken var den första boken du läste 2024?

Systrarna av Jonas Hassen Khemiri. En bra start, jag var i rätt stämning för en rejäl bok vid årets början.

Och vilken var den sista?

Här ruvar havet. Jag började egentligen på den under seglingen i september, så det var dags att ge den uppmärksamheten den förtjänade.

Vilka var de bästa böckerna du läste 2024?

Utan inbördes ordning så var det:

Systrarna av Jonas Hassen Khemiri
Tills alla dör av Diamant Salihu
Rent Hus av Alia Trabucco Zerán
Baumgartner av Paul Auster
Tre och Glömda om söndagen av Valerie Perrin

Vilka kommande böcker ser du fram emot att läsa?

Jag är väldigt nyfiken på Dream Count av Chimamanda Ngozi Adichie. Jag har läst mycket av henne och älskat allt i princip, men nu var det längesedan och snart släpps hennes nya bok.

Det var mitt läsår 2024. Ser fram emot 2025! De första titlarna som står redo är bokklubbsböcker. VI ska läsa Intermezzo av Sally Rooney med ena klubben, och Fourth Wing av Rebecca Yarros med den andra. Medan mitt bokpaket transporterar sig genom postsystemet läser jag Bränn alla mina brev av Schulman. Är inte ett Schulman-fan för jag är långsint och kan inte släppa hur han betedde sig på internet för längesedan. Nu fick jag den av mamma i min adventskalender från december, och hon tyckte själv så mycket om den att det blir dags för min första bok av honom. Skulle så gärna höra om er läsning och vad ni läser nu?

Butcher av Joyce Carol Oates

I Soho House-bokklubben (den som Jessika Gedin håller i, viktigt) var det dags att läsa JCO ihop. Jag vet inte om det är en vedertagen förkortning för Joyce Carol Oates men jag tänkte kalla henne det i inlägget. JCO är en mycket produktiv författare och det är imponerande att hon fortfarande släpper böcker i sin raska takt som 86 åring (!). Man kan bara önska sig en så pigg hjärna i den åldern som hon verkar välsignad med.

Butcher (Snitt på svenska) var på pappret en bok jag verkligen skulle vilja läsa. Den handlar om en doktor som på 1860-talet är verksam vid en psykiatrisk klinik för kvinnor. Mannen har gått tappra fyra månader på läkarlinjen och sedan praktiserat hos en provinsläkare som tyckt han var så dålig, att han inte fått fortsätta där. Denna man tar sig sedan fulla rättigheter att experimentera med kvinnorna som är inlagda på anstalten. Han själv ser det nog som legitima försök att utveckla medicinen – den etiska aspekten funderar han ibland på, men oftast i ordalag om att han är deras räddare och att det är tack vare att han övar på dessa kvinnor som liv kommer att förbättras. Kvinnorna är, förutom helt maktlösa eftersom psykisk sjukdom gjorde att de låstes in och ingen i samhället saknade dem, grovt utnyttjade med att han inte använder några anestesimetoder även om det är något som fanns att tillgå. För dyrt, inte värt det.

I början utlovas det att boken kommer berättas ur tre perspektiv – dr Weir själv, ett av hans offer som han samtidigt hjälper kallad Brigit och hans son Jonathan Weir. Detta är falsk marknadsföring då nästan hela boken är rabblad ur hans dagboksperspektiv och några ynka dussintals sidor på slutet ägnas åt de andra perspektiven. Jag tyckte därför att det var svårt att förstå hur sjuk i huvudet han var. För visst är han bedrövlig och omänsklig mot dessa stackars kvinnor, men i vilken slags tid verkar han? Hur såg man på dessa kvinnor på 1860-talet? Var han mer omänsklig än sin samtid, eller var samtiden det bedrövliga i själva verket?

JCO har i vanliga fall ett språk som gör att man rycks med, och även om man i början gör det här också är det också en pastiche för hur dagböcker var skrivna på 1860-talet. &-streck och talstreck vimlar det av, vilket stör mitt öga något fruktansvärt mycket. Dessutom är språket så väldigt format att vara tidstypiskt att en del av hennes stil försvinner. Jag tror, lite fräckt, att boken skulle gagnas av en redaktör som hade satt ner foten och bett om att dr Weirs del skulle halveras för att ge utrymme åt de andra två. Kanske behövde den inte heller vara så väldigt sann mot de verkliga personerna, utan kanske kunde boken fått ta lite mer artistiska svängningar så att den blev mer av en vanlig bok och mindre en transkription av det verkliga skeendet. Men vem är jag att klaga på JCO, en författare jag hyser stor respekt för generellt.

Yellowface av Rebecca F. Kuang

I augusti läste jag Yellowface av Rebecca F Kuang för att diskutera den i en bokklubb jag är med i. Jag har två bokklubbar, en som är ”privat” som i att jag och en bokkompis startade den. Vi har klubbat ihop sedan 2016 men i sin nuvarande form bildades bokklubben januari 2020. Så fyra starka år! Iallafall, den här andra är via Soho House och leds av Jessika Gedin. Här är dynamiken en helt annan, då vi inte känner varandra privat i bokklubben och helt enkelt bara pratar om boken i sig och inte om något annat.

Yellowface är en bra bokklubbsbok för att det finns massor av teman att diskutera. Boken inleds med att huvudpersonen June snor ett bokmanus av sin vän Athena (ja, vi delar namn vilket var svårt för mig att hantera) och får det publicerat under sitt eget namn istället. Det som komplicerar är att boken handlar om kinesisk historia och en stor diskussion sker i mediavärlden om June har rätt att berätta om deras utsatthet när hon själv inte har rötter i Kina. June å andra sidan går runt och oroar sig över att stölden ska bli avslöjad.

Förlagsvärlden skildras, särskilt en amerikaniserad sådan, med vad jag tolkar som en realistisk ton. Det är agenter, paketering, sociala medier som sätter agendan inom litteraturen. June har alltid avundats Athena som lyckats i den här världen och får nu äntligen själv skörda samma sorts frukt, men inte på ärliga villkor.

En spännande dimension är att jag var helt säker på vad författarens åsikter var, och tyckte det var irriterande att dessa sken igenom boken då jag inte har samma åsikter i stora delar av vad hon beskriver. Tittar man på intervjuer av RF Kuang verkar hon velat göra motsatt poäng än den jag själv läser in.

För mig är boken lite för mycket, kan man säga så? Det är för många teman. Det rör för lätt vid många av dessa. June är för tillskruvad. Agendan lyser igenom boken (fast tydligen motsatt från vad jag trodde). Men de teman som tas upp känner jag starkt för, även om boken i sig inte är ett verk jag kommer hålla fast vid.

Vem har rätt att berätta en historia? Ska man verkligen ha regler kring det? Är inte också litteratur en slags konst och ska inte begränsas? Är det inte snarare läsaren som får bestämma vad den vill konsumera?

Jag tänker lite som med olika musikartister och cancelkulturen. R Kelly till exempel. Jag kan inte lyssna på hans musik utan att tänka på vidrigheterna han utsatt kvinnor för. Samtidigt tycker jag det är synd, han har mycket bra musik, men det smakar inte bra i min mun att lyssna på den. Ska han då förbjudas? Jag tycker nog inte det. Ska inte lyssnarna välja själva om de vill höra hans musik och stödja honom rent ekonomiskt med tanke på vad han fått andra människor att utstå?

För mig är Yellowface inte den boken som lyckas diskutera dessa frågor på ett tillgängligt sätt men kanske kan den skapa en liten låga för andra forum att ta vid denna diskussion. Lite synd är det att författaren inte riktigt lyckas förvalta det som är den brännande punkten, men boken hade nog lite för många frågor som den rörde vid.

Om man ska ge ett betyg kanske det blir 3 av 5 för min del? Men gillar inte att ge betyg faktiskt, så svårt att sammanfatta allt man tycker i en siffra. Har någon annan läst? Vad tyckte ni? Så nyfiken!

Autofiktionens betydelse

Igår tog jag två av mina bokklubbsvänner Tim och Simon för att traska ner till Soho House och höra Jerker Virdborg och Victor Malm surra om temat autofiktion och vad det gör med oss som läsare, och vad som händer med litteraturen. Jag tycker att jag läst många autofiktiva böcker under de gångna åren, men trott att det är jag som valt det undermedvetet. Exempelvis är ”Skärvorna” av Brett Easton Ellis samt ”Systrarna” av Jonas Hassen Khemiri två relativt aktuella exempel. Annars är väl Knausgård kungen av ämnet men honom har jag faktiskt inte läst än. Virdborg och Malm inledde med just att påpeka att autofiktionsbegreppet varit en trend i mer än ett decennium.

Själv tycker jag greppet går att diskutera. Varför väljer en författare den vägen? Håller inte litteraturen på egen hand utan måste få ett sensationsfilter, eller skapar känslan av att innehållet är sant men utan juridiska förpliktelser om att berätta sanningen, en egen dimension av litterärt djup? För min del skulle både Skärvorna och Systrarna vara böcker som stod på egna ben utan att författarna använde sig själva som huvudpersoner. Dock har båda böckerna tydliga drag av att man förstår att det mesta är nog inte ren och skär sanning, även om texten har ursprung inom de själva. Men varför kan man inte bara låta det vara total fiktion? Och vad är skillnaden på autofiktion och självbiografi?

Enligt litteraturhistorien.se är skillnaden denna: ”Vad som skiljer autofiktion från självbiografisk fiktion är att autofiktion använder ett jag till att utforska en litterär möjlighet medan en självbiografisk roman använder litterära grepp för att beskriva ett jag.”

Kanske är det därför Hemingways bok En fest för livet beskrivs som självbiografisk. Där följer vi Hemingway ett par år under det glada 20-talet i Paris med gestalter som Fitzgerald i boken. Den är ”sann# rakt upp och ner, och skildrar hans liv som han tänkte att det var under den tidsepoken. Men vad är sant egentligen? Hur ofta skiljer inte ens egna minne sig från familjens minne om olika uppväxthändelser? Hur ofta är inte en vänskapskonflikt olika uppfattad av olika personer?

Problemet med autofiktion tycker jag är sensationslystnaden. Att man spekulerar i vad som är sant är något som enligt mig skymmer texten, men som också kan göra att litteratur som enligt mig inte borde få alltför stort mediautrymme diskuteras flitigt och generellt blir fikarumsstoff för att det finns eventuellt skvaller i berättelsen, inte berättelsen i sig.

Victor Malm visade genom intropassagen i Åsa Lindeborgs bok ”Året med 13 månader” på hur författaren kan bygga förtroende. Där inleds boken med en ganska grov och målande scen om hur författaren duschar av sig efter att haft sex. Med den passagen introducerar hon oss för sanningen. Om hon berättar det här utelämnande om sig själv, då är allt hon berättar troligen sant för hon har inte ens förskonat sitt eget skinn. På så sätt skapar man enligt mig sensation också. Men just hennes bok kanske är mer självbiografisk trots allt? Jag behöver läsa den först innan jag kan dra en djupare analys.

Har ni åsikter om autofiktion? Och borde jag läsa Knausgård undrar jag för andra gången på bloggen? Och med bilden ovan säger jag OVER AND OUT från litteraturbloggen så att säga.

Bokklubb med Soho House och Jessika Gedin

Igår hade jag en himla fart hem efter jobbet, för jag skulle på en helt nystartad bokklubb på Soho House. Det är Jessika Gedin som håller i den och som boknörd är ju Gedin från Babel en slags husgud.

Det var Skärvorna som skulle diskuteras, en bok vi läste i min bokklubb redan i julas och jag var exalterad över att få damma av mitt exemplar för att prata igenom den med ett nytt gäng.

Brett Easton Ellis som är författare till boken är själv ett slags fenomen. Han är inte den mest populära i sitt hemland USA men min uppfattning är att han hyllas desto mer i Europa. I Skärvorna tas vi till ett stekande hett 80-tal kryllandes av extremt rika tonåringar som är släppta för vinden av sina frånvarande föräldrar. Huvudpersonen är Brett själv, och handlingen kretsar kring tonårstiden med allt vad den innebär. Det är droger, kåthet, experimentera med sin sexualitet. Det handlar om att hitta sitt sanna jag och samtidigt ha känslan av att inte vara sann till sig själv. Allt berättas inom ramen av att det samtidigt finns en seriemördare lös som verkar ha siktet inställt på just Bretts umgängeskrets.

När jag läste den med bokklubben (läste för övrigt ut den på självaste julafton enligt Goodreads) så var känslan lite blandad. Det finns mycket att säga om boken och många tolkningar att göra, men jag gav den bara tappra 2,5 av 5. Medelbetyg, inte att förglömma, det är ju inte så lågt som man först tror. Men för mig var nostalgitrippen till 80-talet för långt ifrån för att räcka. Upprepningar av klädesplagg och låttitlar blev ibland alldeles för uttömmande och den kanske femton sidor långa exposén över när huvudkaraktären ser The Shining och analysen av vad han ogillade med filmen gör att jag önskar mig en mer redigerad version av Skärvorna. Min bokklubb var inne på samma spår och medelbetyget blev 2,75.

Soho House-klubben däremot verkade mycket mer förtjusta. Att kunna skriva fram en vibe ska inte underskattas och de som själva var med på 80-talet hade njutit på ett annat sätt av beskrivningarna.

Jag tror oavsett att boken är en sådan som kommer pratas om länge, såsom vissa serier är lägereldar än där folk samlas och ser samma sak, kan diskutera i kaffepausen på jobbet, så ser jag på Skärvornas plats. Tycker allt och alla verkar ha läst den i somras och jag kan trots mitt betyg inte låta bli att rekommendera den, just för att ta del av ett slags samhällsfenomen.

Om jag kommer läsa mer av Brett Easton Ellis? Inte nödvändigtvis, men jag kommer absolut försöka leta upp Jessika Gedins intervju med honom iallafall.

Någon som läst, och vad tyckte ni i sådant fall?