Höstens stora lista

Det är höst. Egentligen min favoritårstid men nu när tjejnyår blivit en grej som skrivs om här och var, känner jag hur en del av det jag älskar med hösten på ett sätt tas ifrån mig. Det är lugnet och det kravlösa som jag brukar omfamna med ett leende på läpparna när vädret blir friskare och folk lugnar ner sig lite. Få promenera på Djurgården och se en utställning, ha middagar med tända ljus och vinkupor, att läsa bok i soffan med ett doftljus. Allt det där gör att jag älskar hösten.

Här kommer en lista om allt jag vill göra, känna, äta. Kanske motsägelsefullt på ett sätt, att lista saker jag vill hinna göra när jag egentligen vill ta det lugnt, men jag tänker att det kan försätta mig i det där drömmande stadiet igen utan kraven.

Tre restauranger jag vill prova i höst
DoMa – Tea Malmegård och gänget har ändrat koncept och jag är nyfiken!
Bacchanale – allas favorit som jag inte provat
Miyakodori – känns som alla coola går hit, jag vill också

Tre plagg jag längtar efter att bära
Plisserad tweedkjol, en jag har jämt på hösten och aldrig slutar älska
Marinblå skepparjacka, fick fatt i från Balmain x HM på en second hand marknad för typ två år sedan. perfekt med stora axlar och guldfärgade knappar
20 denier strumpbyxor, den bästa tunnheten

Tre saker jag tar med mig från sommaren
Laga mat till många
Dricka svart te med mjölk
Se horisonten när det går

Tre saker jag ser fram emot
Våga satsa lite mer på mitt skrivande (gulp)
Se kultur i olika form
Plocka svamp och bär (vet absolut inte var)

Tre träningsmål jag har
Träna minst tre gånger i veckan även när jobbet nöter på igen
Unna mig yogastudio-besök
Bli starkare, gymma mer medvetet

Tre vardagsrutiner jag vill införa
Gå morgonpromenad om jag jobbar hemma
Skriva skönlitterärt några dagar i veckan även om jag jobbar heltid med vanliga jobbet
Simma och basta någon gång i månaden

Tre saker jag vill unna mig själv i höst
Nya loafers, mina gamla är sönder och oreparerbara
Jeans, för jag äger inte ett enda par jag trivs i (tips någon? Tänker kanske gråa och raka/lätt utsvängda?)
Ett lyxigt doftljus

Tre saker jag vill köpa second hand
En mockajacka
En mockaväska :)))
Fåtöljer till vardagsrummet (ej mocka, för att förtydliga)

Tre saker jag vill göra innan hösten är slut
Gå på skördefest
Åka till Skåne och bada (snälla låt mig hinna detta)
Göra mandelsmör

Tre saker jag vill laga
Rostad tomatsoppa och grilled cheese på surdegslevain
Slät chèvrekräm som toppas med rostade betor, kål, kantareller. Är så gott
En persisk soppa som heter ash, den består av tonvis med örter, nudlar, bönor. Serveras med en slags fermenterad vetepaste som jag älskar (kashk)

Tre kulturupplevelser jag ser fram emot
Lunchopera på Kungliga Operan (bästa jag vet)
Madame Bovary på Dramaten
Gå till Picture this gallery på Söder för fotokonst
(och det jag listat här, såklart)

Tre böcker jag vill läsa
Demon Copperhead av Barbara Kingshead
Dream Count av Chimamanda Ngozi Adichie
Århundrades kärlekshistoria av Märta Tikkanen

Tre ledord för hösten
Lugn och ro
Låta orden ta plats
Luftigt schema, inte överplanera

Tre platser jag vill vara på
Hemma vid matbordet, tillsammans med Daniel, vänner och familj, få bjuda dem på middagar, frukostar och fikor
I en valfri bastu med havsutsikt
Ute på Djurgården

Tre saker jag vill lära mig
Tidsuppfattning
Våga
Någon ny matlagningsteknik

Tre stilar jag vill ha
Preppy och kulturell Oxfordstudent
Sexig författare
Italiensk nedtonad donna

Nu känns det faktiskt lite bättre igen. Det är som att jag fortfarande håller på att lära mig förhålla mig till tid. Den går snabbt, går ändå att fylla till bredden men jag vill inte att saker ska kännas jäktande utan organiska. En del av vuxenprocessen antar jag. Men det var fint att få skriva ner lite saker man ser fram emot och tänka att det här kommer hinna hända om jag vill det.

PS lista från Julia! Som anpassat den lite från andra bloggares listor, men den här kändes bra för mig.

Prophet song av Paul Lynch

Det är sommar, och jag önskar det fanns tid för att läsa sådär med lättja som jag minns mina barndomsdagar. Så är det inte riktigt, inte än, men i juni hann jag läsa Prophet Song iallafall. Det är Paul Lynchs femte bok, men den första jag själv läser. Han har varit ganska omtalad som författare, nämnts i större prissammanhang och därför någon jag såklart varit nyfiken på. Prophet Song valdes som bokklubbsbok från klubben på Soho House (ett Jessika Gedin-val för att förtydliga).

Boken är en klar och tydlig dystopi, stämningen känns redan efter ett dussintals sidor. Paul Lynch vaggar först in oss i något bekant – en flerbarnsmamma, mannen är aktiv i facket, hon ska börja jobba igen snart när det fjärde barnet passerat bebisåldern. Sen raseras samhället, ett steg i taget. Det börjar smygande, auktoritära ledare tillämpar nya hårdare lagar för att få ordning på samhället. Fackaktiva ses som fiender. Att protestera blir farligt.

Särskilt första tredjedelen av boken ger mig en Orwellsk känsla. Nu var det längesedan jag läste just 1984 men det som är likt, är den skarpa igenkänningen mot verkligheten. Ledare runt om i världen får mer och mer makt, och också rent folkligt mandat, att skärpa till, skapa hårdare samhällen, att göra som Trump gör i USA just nu. Paul Lynch visar i början diskret vad som händer om man tar det ett steg längre än så.

Resten av boken ger en krig, steg för steg. Motståndsrörelse som beväpnar sig, familjemedlemmar som försvinner, ett syskon som bor utomlands och vill hjälpa familjen att fly men utan att hjälp tas emot. För mig var det väldigt tuff läsning. Krigsdelen av läsningen sammanföll med Israels bombningar i Iran på midsommar, för mig med all min släkt i Iran så var det otroligt omtumlande och nästan övermäktigt att läsa om hur ett samhälle går från fungerande till krigszon.

Den här boken bör läsas på engelska. Orden som strömmar fram är som tankar med en nästintill poetisk rytm, och andra som läst den på svenska verkar inte tycka översättningen lyckats med att fånga detta. Jag fångades som sagt men läste också på originalspråk. Det något speciella sättet att skriva på gör också att boken är utmanande att läsa bitvis, man orkar inte ta sig an mer än 30 sidor åt gången kanske. Så den passar inte för att läsa i en hängmatta och förlora sig i direkt.

Det som kändes drabbande var att igenkänningen inför samhället var stor. Den utspelar sig på Irland, och det gör att verkligheten med kriget känns mycket närmare, för livet innan kriget är så likt ens eget. Just den biten har Lynch fått kritik för, att han utgår från att vi läsare bara känner för karaktärerna för att vi känner igen oss. Jag håller inte med om den kritiken riktigt; jag som läsare hade nog känt mig drabbad även om den utspelade sig i en kultur jag kände mindre bra, det har jag upplevt med många böcker. Sen är människor människor, det vi själva kan identifiera oss med drabbar oss också med större kraft.

Sammantaget kan jag rekommendera boken om man är sugen på en modern dystopi om samhället. En genre jag själv väldigt sällan är sugen på dock :)))))

Böcker jag vill läsa sommaren 2025

Det är sommar och min vuxenvana trogen kan jag absolut inte förstå det, men jag försöker komma i stämning genom att fundera på vilka böcker jag ska läsa under semestern. När jag var barn läste jag minst en bok om dagen när det var lov. Jag gjorde nog inget annat – läste, badade på Källbybadet, längtade till kusinerna. Nuförtiden gör jag nog massa annat om dagarna som gör att böckerna inte slukas i samma takt (vägrar erkänna att jag kanske läser långsammare nu också…).

De här fyra böckerna vill jag iallafall få läsa under sommaren. När jag skrev inlägget hade jag inte läst klart Prophet Song men nu är jag klar med den, men den får vara med ändå.

Prophet song av Paul Lynch

Den här boken valdes av Soho House-bokkubben dvs Jessika Gedin tidigare under våren. Jag har ju tyvärr inte kunnat närvara på ganska många av träffarna men läser denna just nu. Den är mörk och skrämmande aktuell, som Orwells 1984, där handlingen går från ett demokratisk samhälle och en hårt arbetande familjefar som är engagerad i facket som plötsligt blir tillfångatagen pga sina politiska åsikter och på den vägen vandrar samhället därefter. Inte en så somrig bok, men på den här bloggen varar ärlighet längst, och det är en titel som kommer konsumeras här under sommaren.

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén

En bok som cirkulerat mycket på den svenska bokinstagramcommunityn, med mycket lovande utlåtanden. Själv fick jag den i födelsedagspresent av min gulliga vän Eli och blev mycket glad. Återstår att se handlingen, men den ska andas samma stil som Löpa varg av Kerstin Ekman, och den boken är ett duktigt hantverk i min mening. Lisa Ridzén skrev tydligen en del av boken när hon gick på Långholmens författarskola, där jag själv också gått men utan en sådan här framgång…

Ligan av Fatima Bremmer

Fatima Bremmer är känd för boken Ett jävla solsken; ett djupgående porträtt av skribenten Esther Blenda. Den boken var otrolig, en viktig skärva av kvinnors plats i svensk skrift under 1900-talets början. Ligan ska porträttera samma era, och ger oss historien om flera kvinnliga journalister och skribenter som tillsammans försökte ta sin plats inom den mansdominerande pressen. Ser starkt fram emot denna! Som jag faktiskt dels fick som tips av Jenny, som är mamma till två nära vänner, men också lyckades få i middagspresent av Iris och Julia. Fina vänner man har.

En ny gud av Zara Kjellner

Ännu en present? Hur rörande att mina vänner ger mig titlar att läsa? Den här fick jag i födelsedagspresent av Mathilda. En författare jag varit nyfiken på länge men inte tagit mig för att läsa. Den här boken ska vara ett slags familjedrama i en överklassmiljö. Mycket nyfiken på den! Det mysigaste är att Mathilda också ska läsa den i sommar, och sen ska vi sammanstråla när vi båda är tillbaka i stan för att diskutera den. En liten bokcirkel helt enkelt!

Har ni någon titel som ni vill läsa i sommar?

Stockholm Art Week, fascinerande Eva Livijn och vad man inte ska missa

Det är Stockholm Art Week nu, en enligt mig underbar vecka där konstscenen får välförtjänt ljus på sig. Dock kommer jag vara i Skåne större delen av veckan men maximerade min tisdag med konst och lyckades längs vägen snappa upp lite tips som jag vill dela med mig av.

Min tisdagsmorgon började i arla morgonstund på Soho House som bjöd på frukostmacka och oväntat gott bryggkaffe medan Sara Berner Bengtsson som chefar över Stockholm Market Art Fair intervjuades av Rolande-Philippe Kretzschmar (som driver The Art Bystander). Sara bjöd generöst på insikt i hur konstmarknaden fungerar och varför det är viktigt att Stockholm har en Art fair. Uppskattade detta samtal mycket! Hon tipsade om Coulisse Gallery som jag absolut ska besöka (och som jag fått höra prata i ett annat frukostsamtal, blev verkligen peppad på att gå dit).

Tisdagen rasslade vidare till lunchträff hos Eva Livijn. Eva är konstkännare och konstrådgivare, som i sitt hem brukar ha kurerade utställningar. Detta var magiskt och ett enligt mig, numer relativt unikt koncept. Hon bjöd frikostigt på historier om konstverken i sitt hem och anekdoter om besökare.

Jag hade med mig min vän Dagmar, en energisk amerikanska från San Francisco.

Tyckte mycket om verken. Mjukt, pastelligt, naturen nära. Det smälte in så fint i hemmet också. Tyvärr hade det blivit felbokning på något sätt så konstnären Sara Nilsson var inte där men om man gick lunchen därpå kunde man få en tur av henne själv också. Lyxigt!

Jag och Dagmar traskade till Maru, ett riktigt hål-i-väggen-ställe på Lützengatan vid Karlaplan. Vi åt varsin halvdan rätt, men gubben som driver det är riktigt gullig så det är svårt att låta bli att gå tillbaka ändå.

På kvällen hade jag och D konstkvällsdejt. Först gick vi till CFHILL som är ett galleri vid Artilleriet. Modernt och i framkant generellt, och de visade nu verk från Alexandre Diop och Keith Haring som inspireras av att använda olika material och skapa konst som är starkt influerad av undergroundscenen. Jag som är mer en klassisk person i konstavseende har lite svårt att ta till mig den här slags verk.

Kunde dock läsa av i rummet att fascinationen var stor.

Jag och D traskade raskt vidare till A Days March för att se den nya kollektionen släppt av Mark Frygell.

Vi fick goda drycker (jag drack som ett naturvinsliknande-kombuchastyle-dryck) medan vi tittade på plaggen. Tyckte tröjorna skulle passa som hand i handsken till en kompis så skickade genast lite bilder dit.

Vi avslutade dejtkvällen med ramen, stans bästa ramennudlar finns på Kapibara! Fast jag ljög när jag sa att vi avslutade så, för sen gick vi hem till mamma och pappa för en spontan fika. Drack te, åt vattenmelon och den där goda mjölkchokladen från Linda med stora hasselnötter.

Nåväl, tre starka konsttips:

Ej chockerande så säger jag Coulisse Gallery. Jeanette Gunnarsson, en av de som driver galleriet, var på ett morgonsnack idag. Hon kändes så fascinerande och hon och jobbpartnern Filip Zieçiak känns i framkant i sina val av konstnärer. De kommer stå på Market Art Fair med konstnärerna Fabian Bergmark Näsman och Julia Kowalska.
Carl Eldhs ateljé är alltid en dröm att besöka, oavsett. Det var endast öppet april till september och den platsen är en av mina favoritplatser i Stocholm. Lugnet och andäktigheten i ateljén är starkt närvarande. Varje år samarbetar de med en konstnär som har en temporär utställning inflätat i den permanenta. Theresa Traore Dahlberg är årets konstnär, och hon kommer bland annat ha inkorporerat trädgården i sitt arbete. Premiärvisning imorgon! Men den finns hela säsongen om man missar (som jag).
På lördag håller åtta gallerier på Östermalm öppet med temat ”Gallery breakfast”. Man kan traska emellan, lyssna på samtal om konst och dricka kaffe ihop. Art Fairs chef tipsade om Ayan Farah som ställs ut på Nordenhake.

Det var mina tips för nu! Hoppas konstlovers som bor i Stockholm hinner med lite sådant i dagarna.

Den första boken av Karolina Ramqvist

I vintras läste jag Ramqvist bok, ”Den första boken” som trots titeln faktiskt är hennes tionde bok. För många tror jag Ramqvist främst blev känd för ”Bröd och mjölk”, även om hon varit författare sedan mer än 25 år tillbaka. ”Den första boken” refererar på ett sätt till boken ”More fire” som Ramqvist, liksom den här boken, lät utspela på Jamaica. Historien är likartad, det är en ung kvinna som spenderar sin tid på ön och möter kärleken. Medan ”More fire” har ett större fokus på kolonialism i kärlekshistorien så spelar den slags frågor en mindre roll i ”Den första boken”, som istället låter skillnaderna agera kuliss.

Boken handlar istället mer om huvudpersonerna något invecklade och i min mening omogna syn på kärlek. Hon är ung, hon åker till Jamaica för att skriva en bok, de har sex, det känns som de kommer varandra nära av det, och på något vis är kärleken mellan dem djup av detta. Samtalen känns ytliga och flyktiga, men dynamiken är svår. Hon kommer från världen med pengar men har egentligen inga, hon vill inte förknippas med sexturism men ändå är ett av hennes mest framträdande attribut just vitheten och att hon är annorlunda gentemot Paul, som den jamaicanska mannen heter.

Språket är vackert, sinnligt och gör att jag hålls kvar i historien. Berättelsen är suggestivt framlagd och präglas av en sexuell ton, inte konstigt kanske med tanke på att huvudspåret utspelar sig i deras gemensamma säng, och olika bakåtblickar varvas med att de har sex hennes sista dagar på ön.

Vad tycker jag då? Jag tycker språket är fint och att boken är annorlunda från mycket annat man läser, men efter halva kände jag mig klar med den. Jag tycker den är för grund? Klart jag minns hur det kunde kännas av vara typ 22 och inte ha koll på sitt känsloliv, blanda ihop passion med djup kärlek och inte våga ta tag i sitt inre. Men för den sakens skull lockar det mig inte att spendera en hel bok inuti ett sådant huvud. Dock tror jag många kan uppskatta den här boken, Young Adult-litteraturen känns verkligen fortsatt stark just nu.

Var faktiskt på författarsamtal med Ramqvist i höstas och där kom frågan upp huruvida det finns sanning i historien. Visst ska författare få lov att berätta historien utan att deklarera exakt hur mycket inspiration som finns från egna minnen eller känslor, men jag tyckte den frågan var extra intressant nu när jag läst. För med tanke på att det är andra boken som utspelar sig på en plats där hon själv var i den åldern, och att huvudpersonen är aspirerande författare… Ja den biten kittlar i mig mer än jag vill erkänna. Skrev ett inlägg om autofiktion för ett tag sedan och även om detta inte klassas som en autofiktiv bok så följer den på något sätt med i trenden.

Om någon av er läst – jag vill veta vad ni tyckte!

The ministry of time av Kaliane Bradley

I bokklubben på Soho House läste vi The minstry of time av Kaliane Bradley. Det var en bok jag iallafall inte hade hört talas om, men som visade sig varit extremt hypad utomlands. Det var så mycket skriverier att jag direkt blev skeptisk. För mig står bra PR bakom en sådan slags virvelvind av entusiasm, inte den egentliga litterära kvaliteten. Kalla mig gammaldags men så är det. Trion av Johanna Hedman fick lite samma enorma skriveri innan den ens var publicerad och massa översättningskontrakt. Det var visserligen en bra bok, men i min mening är det inte en modern klassiker direkt som stack ut så pass mycket som man fick bilden av i samband med att hon debuterade. Eller är det en illa dold avundsjuka jag omedvetet blottar?

Tillbaka till The ministry of time. En riktigt genreöverskridande och lite märklig bok. Som en blandning av Expeditionen av Bea Usma och spänningsroman? Och lite romantik på det? Boken utspelar sig i UK, några decennier från nutid minst. Man har med hjälp av en tidskapsel transporterat folk från dåtiden in till den moderna världen. De ska assimileras in i det moderna samhället med hjälp av anställda på minsteriet. En av de anställda är bokens huvudperson som är ganska lik författaren i olika attribut.

Sen händer det inte så mycket alls i boken. Den går långsamt framåt medan vi följer huvudpersonens lite invecklade tankar om sitt jobb och dåtidens människor som upptäcker saker om det moderna samhället, som dejting och att homosexualitet är tillåtet. Tills det plötsligt är kanske 80 sidor kvar, då byter boken helt skepnad och blir dels ganska sci-fi fokuserad och dels en spänningsroman med skjutningar och annat.

Jag tror författaren hade jättekul när hon skrev den här boken. Skrivarglädjen dansar verkligen över sidorna, kan tänka mig att det var ett lustfyllt projekt. Dock räcker inte glädjen hela vägen för min del. Visst, den är bitvis lite underhållande, men sedan har den inte så mycket mer. Kommer vara en klassisk bok jag glömmer om några år och aldrig riktigt rekommenderar till någon. Kan dock inte kalla den för dålig faktiskt, för jag läste ändå den med någon slags läsglädje och funderade inte på att avsluta den i förtid.

Bokklubben på Soho tyckte lite blandat om den, men ingen var kanske direkt begeistrad. Många rekommenderade att läsa lite intervjuer med författaren så det har jag gjort. Hon känns sympatisk och kanske lite udda, man får en känsla av att hon själv blev lite kär i en av dåtidens personer och ville skriva in sig själv i en kärlekshistoria med honom.

Vad läser ni?

En lista om november

En klassisk blogglista på ingång här. En om november och vad som skedde då. Jag älskar hösten och november är så mjuk i min mening. Medan oktober är vackert med eldiga löv och man vill fylla sina helger med långa friska promenader, så finns inga förväntningar på november. Man kan mysa hemma med sina tända ljus och vara kravlös, medan man vet att snart väntar en av de bästa perioderna på livet (julen!). Nåväl, här kommer min november i listform

Månadens bok

November var inte min bästa läsmånad, men jag läste två bokklubbsböcker. Med Soho House/Gedin-klubben lästes Butcher av Joyce Carol Oates (min recension finner ni här) och med min andra bokklubb lästes Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg. Ingen av böckerna var favoriter men Sara Stridsberg är alltid Sara Stridsberg så att säga…

Månadens ord

Stanniolpapper. Är inte det ett underbart ord? Ett tunt metallpapper som känns gammeldags och Willy Wonka-esque.

Månadens mat

Det känns otrendigt att välja kött men åt en mycket god hemmalagad vilträtt som jag behöver lyfta ändå. Dovhjort, kantarellsås, potatis, bakade tomater. Annars njöt jag också av fulpasta, så längesedan jag gjorde en typ crème fraîche-baserad pasta. Hade glömt hur tillfredsställande det är att sleva sladdrig pasta med sked framför en serie.

Månadens vin

Beaujolais nouveau-viner, alla tre som släpptes på systemet hann jag nästan med att dricka…. Krossade tyvärr den finaste flaskan. Den tredje torsdagen i november släpper Systembolaget dessa viner som är gjorda på druvan gammal och är i princip ”färska” viner som ska intas omedelbums. Det är ett sätt att markera punkt för skördesäsongen, och vinet har alldeles nyss varit druvor på rankorna men genomgår en snabb process innan det hamnar i flaskan. Lätt, fruktigt, josigt är min beskrivning av dessa viner.

Månadens smink

Den här månaden har jag mest gått runt och saknat lite påfyllning av favoritsmink, medan jag irriterat tittat på misslyckade köp i sminkväskan. Hade velat ha en bra concealer till under ögonen som inte la sig i de veck som verkar bildats här efter 30.

Månadens bad

Blev november månaden utan bad!? Det var inte meningen!

Månadens låt

Jag har en väldigt repetetiv musiksmak i vanliga fall men den här månaden har jag lyssnat ganska blandat. Så jag utser istället Fleetwood Mac till månadens artist. Kunde dock inte släppa att jag missade dem som svar i På spåret, den svider än idag.

Månadens kultur

Hösten = kulturmånader som sagt! Jag var på lunchopera som jag skrev om här, och såg även Janufa som var toppen men slutat gå på Operan nu. En sak som fortfarande går dock är utställningen Det är vackrast när det skymmer, kanske en av mina favoriter någonsin som dessutom ställs ut på Thielska Galleriet som nog är mitt favoritgalleri/museum. Den är baserad på Pär Lagerkvists dikt med samma namn. Tavlorna är kurerade efter temat och blandas med andra kända dikter. ÄLSKADE denna! Gå dit! Utställningen går tills 26/1-2025.

Hann också med besök på Stockholm filmfestival, mina små tips går att läsa här.

Månadens bokcitat

Det enda jag fotograferade från Butcher av Joyce Carol Oates råkade jag fotografera två gånger. Men en vacker dikt.

Månadens TV

Den här månaden har Helikopterrånet på Netflix lyckats ta sig in på min begränsade serieradar. Tycker såhär tre avsnitt in att den är otroligt fängslande och att man lyckats skapa fina dimensioner i karaktärerna. Rekommenderar!

Månadens podd

Den här gången blir det Meny, en podd om mat och våra mattrender samt matkulturer på ett klassiskt SR-vis. Tycker den är mysig att lyssna på och om man är matintresserad så är det en fin extra dimension om mat som inte bara handlar om recept och smaker.

Snart börjar december och det är en av mina favoritperioder på året. Ser fram emot att pynta, dricka glögg, träffa vänner, ge julklappar, se adventskalender, skicka julkort, äta julgodis och allt annat som hör denna underbara månad till.

Autofiktionens betydelse

Igår tog jag två av mina bokklubbsvänner Tim och Simon för att traska ner till Soho House och höra Jerker Virdborg och Victor Malm surra om temat autofiktion och vad det gör med oss som läsare, och vad som händer med litteraturen. Jag tycker att jag läst många autofiktiva böcker under de gångna åren, men trott att det är jag som valt det undermedvetet. Exempelvis är ”Skärvorna” av Brett Easton Ellis samt ”Systrarna” av Jonas Hassen Khemiri två relativt aktuella exempel. Annars är väl Knausgård kungen av ämnet men honom har jag faktiskt inte läst än. Virdborg och Malm inledde med just att påpeka att autofiktionsbegreppet varit en trend i mer än ett decennium.

Själv tycker jag greppet går att diskutera. Varför väljer en författare den vägen? Håller inte litteraturen på egen hand utan måste få ett sensationsfilter, eller skapar känslan av att innehållet är sant men utan juridiska förpliktelser om att berätta sanningen, en egen dimension av litterärt djup? För min del skulle både Skärvorna och Systrarna vara böcker som stod på egna ben utan att författarna använde sig själva som huvudpersoner. Dock har båda böckerna tydliga drag av att man förstår att det mesta är nog inte ren och skär sanning, även om texten har ursprung inom de själva. Men varför kan man inte bara låta det vara total fiktion? Och vad är skillnaden på autofiktion och självbiografi?

Enligt litteraturhistorien.se är skillnaden denna: ”Vad som skiljer autofiktion från självbiografisk fiktion är att autofiktion använder ett jag till att utforska en litterär möjlighet medan en självbiografisk roman använder litterära grepp för att beskriva ett jag.”

Kanske är det därför Hemingways bok En fest för livet beskrivs som självbiografisk. Där följer vi Hemingway ett par år under det glada 20-talet i Paris med gestalter som Fitzgerald i boken. Den är ”sann# rakt upp och ner, och skildrar hans liv som han tänkte att det var under den tidsepoken. Men vad är sant egentligen? Hur ofta skiljer inte ens egna minne sig från familjens minne om olika uppväxthändelser? Hur ofta är inte en vänskapskonflikt olika uppfattad av olika personer?

Problemet med autofiktion tycker jag är sensationslystnaden. Att man spekulerar i vad som är sant är något som enligt mig skymmer texten, men som också kan göra att litteratur som enligt mig inte borde få alltför stort mediautrymme diskuteras flitigt och generellt blir fikarumsstoff för att det finns eventuellt skvaller i berättelsen, inte berättelsen i sig.

Victor Malm visade genom intropassagen i Åsa Lindeborgs bok ”Året med 13 månader” på hur författaren kan bygga förtroende. Där inleds boken med en ganska grov och målande scen om hur författaren duschar av sig efter att haft sex. Med den passagen introducerar hon oss för sanningen. Om hon berättar det här utelämnande om sig själv, då är allt hon berättar troligen sant för hon har inte ens förskonat sitt eget skinn. På så sätt skapar man enligt mig sensation också. Men just hennes bok kanske är mer självbiografisk trots allt? Jag behöver läsa den först innan jag kan dra en djupare analys.

Har ni åsikter om autofiktion? Och borde jag läsa Knausgård undrar jag för andra gången på bloggen? Och med bilden ovan säger jag OVER AND OUT från litteraturbloggen så att säga.