Ni får be om ursäkta för riktigt pappig humor i min rubriksättning men jag och D åkte till Stöten över en långhelg vilket var magiskt, äntligen lite skidor på tossorna och ljuva dagar till fjälls ihop. Vi lyssnade på Vi drar till fjällen med Markoolio som sig bör och dagen vi lämnade vällde det in med danska tonåringar så vår varning om att se upp i backen är inte för intet.

D har bytt tillbaka till att bli skidåkare! Han har åkt bräda sedan tonåren men var självklart en stjärna även på skidor. Nog för att han ser väldigt cool ut på sin bräda men det är nog enklast att vara skidåkare trots allt.

Det var hysteriska mängden snö när vi var uppe! Tyvärr tinade det lite en natt och frös på igen så de lätta och luftiga byttes it till någon slags hård skare men det är smällar man får ta som fjällbesökare.

Det som gav mig mest andakt var morgonåkningen. Att få ge sig ut i liftarna i mörker med elljus som håller nedfarterna upplysta, det är visserligen härligt i sig för allt är så orört och manchesterspåren från pistmaskinen alldeles obruten. Men ljuvligast är när solen började gå upp, jag kände livet i mig på det klyschigaste vis man kan. Krispig kall luft i lungorna, soluppgångens färger i ögonen, backen och snöns känsla under fötterna och dela det med D. Jag får en sådan stark känsla av livet då? En slags kärna om vad livet handlar om.

Att dyrka skidliftar och fjällivet är väl också en slags religion tänker jag.

Generellt var det mycket danskar i Stöten men just om morgnarna var det verkligen endast svenskar. Jag vet inte vad det säger riktigt men jag vill dra stora generaliserande slutsatser om vilket land som är latast, om vi säger så.

Förutom åkningen hade jag och D ett så mysigt fjälliv ihop. Vi bäddade ner oss i den bredare underslafen där vi bodde under helgen. Det var mycket furu och jag använde det lilla bordet som ett stöd för resans böcker senare. Bland annat läste jag Stjärnans ögonblick av Lispector, och påbörjade Flesh av Szalay. Recensioner kommer så småningom tror jag! Även om det var mysigt hemma så var vi på after ski någon dag och åkte upp till en fjällkåta med snöscooter för att äta fondue en annan dag. Egentligen tror jag Sälen är för mycket söderut för äkta kåtor, för om jag inte missminner mig är den mest sydliga samiska by i höjd med Idre snarare men är man fjällturist så är man.

Om det här vore instagram och jag vore en mycket stor influencer hade denna bild fått texten Winterchild eller liknande.

Ibland tänker jag att jag varit en person uppvuxen på fjäll i tidigare liv. Jag är alltid sämst på diverse fjällaktiviteter jag tar mig an men den lycka jag känner, den är en egen nivå som jag inte kan nå på andra sätt. Visserligen finns det gott om berg i Iran, Tehran ligger på en bergsfot, så kanske är inte sanningen så långt ifrån mina fabulerande tankar trots allt. Och glöm inte bort Iran i ert nyhetsflöde. Det är egentligen det enda jag tänker på.