Ett år i böcker, del tre

Nu har vi kommit till den avslutande delen av mina mini-recensioner från 2024. Tyckte jag läste mycket som antingen var bra eller som jag av andra anledningar ändå ville läsa. Sista etappen kanske känns igen litegrann, för till alla dessa hade jag bloggen och de kan ha nämnts lite här och var.

Andromeda av Therese Bohman

En bok som skulle handla om böcker, förlagsvärlden och en ung tjejs plats där. Handlade istället mycket om relationer och att alla mänskliga kontakter inte går att kategorisera. Kärlek? Vänskap? Romantiskt, men ej sexuellt? Och så vidare. Höga förhoppningar som inte infriades men ändå läsvärd. Tre av fem.

Yellowface av RF Kuang

Det här omslaget gissar jag att en del känner igen. Maken till hype var längesedan man såg, och själv lästes denna i Soho-bokklubben. Boken handlar om Athena (ja det var horribelt svårt för mig att läsa om en person som delade namn med mig? Händer aldrig annars). Nåväl. Hon är en framgångsrik författare som dör, och hennes vän snor hennes opublicerade bokmanus. Boken behandlar teman som vem får berätta en historia, vad är stjäla text och hur långt kan man som konstnär profitera på andras lidande? Själv tyckte jag den hade fått alldeles för mycket hyllningar. Helt okej. Två komma fem av fem.

Glömda om söndagen av Valérie Perrin

Efter att ha läst Tre tidigare under året kände jag ett starkt behov av att sluka allt Perrin skriver hädanefter. Hennes debutroman är översatt till svenska, så den tog jag mig an. Vi får följa huvudpersonen som är en ung kvinna, och arbetar på ett ålderdomshem. Det är mystiska familjeförhållanden – föräldrarna dog i en olycka, och hon bor med farföräldrarna. På äldreboendet finns en dam vars historia berättas genom huvudpersonen. Trådarna vävs ihop och som alltid är det vackert språk och en bladvändare som bjuds på.

Shy av Max Porter

Vi läste denna i bokklubben. Porter skriver i lyrisk form om en kille, Shy. Omvärlden förstår inte honom och hans beteenden. Han kan vara aggressiv, göra utfall och förstör för sig själv. Jag tror man ska läsa denna långsamt med eftertanke, och inte snabbt i stress som jag. Kan ha påverkat betyget som blev två komma fem av fem.

Atlantmannen av Marguerite Duras

Jag tycker Duras skriver vackert men ofta utan handling, och så är det mestadels även i denna korta bok. I ett sådant här format passar det dock väldigt bra! Handlar om ett möte mellan en man och en kvinna vid Atlanten. Ska vara inspirerat av verkligheten där hon mötte sin framtida homosexuella älskare. Finns en del att googla på jag inte gjort än så lämnar skvallret där. Uppskattade välsmakande franska ord i en havsmiljö. Fyra av fem.

The ministry of time av Kaliane Bradley

Den här lästes med Soho-bokklubben, en ytterligare bok som fått mycket hype utan att jag till fullo förstår. Staten har upptäckt en tidsmaskin som transporterar fram personer till nutid. Detta skapar oanade problem och vår protagonist arbetar för staten och tidsprojektet, men förstår inte hur djupt involverad hon är. Märklig blandning av romance och sci-fi, där ingen genre är en favorit för mig. Tror författaren hade JÄTTEkul när hon skrev denna, och själv tyckte jag den var helt ok trots allt. Måste förresten publicera min recension. Tre av fem.

Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg

Bokklubbsbok (jag har alltså två stycken klubbar för att förtydliga). Stridsberg skriver fram en historia som inte vilar på handlingen och kanske knappt på karaktärernas utveckling. Det är generationstrauman som skildras, ihopflätat över olika personer som påminner om varandra. Jag tyckte mycket om språket, och tycker Stridsberg visar på talang som berättar en historia på ett annat vis. Tre komma fem av fem.

Butcher av Joyce Carol Oates

En tungviktare till författare jag läste mycket av som tonåring faktiskt. Den här boken skildrar en ”kirurgs” vardag på ett mentalsjukhus för kvinnor där han utför experimentella behandlingar. En bok som kunde givit en så mycket mer än vad den gav. Två komma fem av fem.

4 3 2 1 av Paul Auster

Efter Baumgartner som jag läste med stort behag, gick jag på Michelle i bokklubbens absoluta favoritbok. Auster skildrar en pojkes liv från barndom till vuxen i fyra parallella liv som kunde skett. Sliding doors som gör utfallen och karaktären helt olika beroende på i vilken kontext den hamnar i. Underbart sinnlig och får en att fundera på livet mycket. Fyra komma fem av fem.

Den första boken av Karolina Ramqvist

Innan jag läste den här boken, var jag på författarsamtal på Soho House där Ramqvist intervjuades. Blev mycket nyfiken och till min glädje blev det en bokklubbsbok. Det är i början av 2000-talet, en ung svensk tjej reser runt på Jamaica och blir kär i en jamaicansk kille som bor där. Jag tyckte om boken först, vackert språk, en slags sexuell spänning ligger över sidorna och den skrider långsamt framåt. Men sen tröttnade jag lite på greppet och karaktärens omogenhet. Tror jag gillade den bäst i klubben dock, uppskattade en svensk bok som inte är som alla andra med det destruktiva, gråa, mörka. Recension kommer snart! Tre av fem.

Här ruvar havet av Flora Wiström

Avslutade året med en pocketbok inköpt på Arlanda, på väg till en kroatisk segelbåt. Trodde det skulle bli en lässemester, men ack så fel jag hade. Fick bli en jullovsbok. Vi följer Ida som spenderar en semestervecka hos sin pappa på en bohuslänsk ö. Älskar att boken har havet som tydlig kuliss och tycker Wiströms språk gjort en så stor utveckling från debuten (såklart! Men kul att följa). Är ett stort fan av Floras blogg dessutom. Hade önskat mig en längre bok! Tre komma fem av fem.

Pust, det var det hela! Men trevligt läsår kände jag spontant. Bokklubbarna bidrog med tillskott som jag kanske inte alltid hade valt själv vilket jag uppskattar, och sen var jag noga med vilka andra böcker jag valde att läsa. Det blev en bra mix för mig av utforskande och tillfredsställande böcker. Nyfiken om ni läst något jag läst, och vad ni tyckte?

En lista om november

En klassisk blogglista på ingång här. En om november och vad som skedde då. Jag älskar hösten och november är så mjuk i min mening. Medan oktober är vackert med eldiga löv och man vill fylla sina helger med långa friska promenader, så finns inga förväntningar på november. Man kan mysa hemma med sina tända ljus och vara kravlös, medan man vet att snart väntar en av de bästa perioderna på livet (julen!). Nåväl, här kommer min november i listform

Månadens bok

November var inte min bästa läsmånad, men jag läste två bokklubbsböcker. Med Soho House/Gedin-klubben lästes Butcher av Joyce Carol Oates (min recension finner ni här) och med min andra bokklubb lästes Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg. Ingen av böckerna var favoriter men Sara Stridsberg är alltid Sara Stridsberg så att säga…

Månadens ord

Stanniolpapper. Är inte det ett underbart ord? Ett tunt metallpapper som känns gammeldags och Willy Wonka-esque.

Månadens mat

Det känns otrendigt att välja kött men åt en mycket god hemmalagad vilträtt som jag behöver lyfta ändå. Dovhjort, kantarellsås, potatis, bakade tomater. Annars njöt jag också av fulpasta, så längesedan jag gjorde en typ crème fraîche-baserad pasta. Hade glömt hur tillfredsställande det är att sleva sladdrig pasta med sked framför en serie.

Månadens vin

Beaujolais nouveau-viner, alla tre som släpptes på systemet hann jag nästan med att dricka…. Krossade tyvärr den finaste flaskan. Den tredje torsdagen i november släpper Systembolaget dessa viner som är gjorda på druvan gammal och är i princip ”färska” viner som ska intas omedelbums. Det är ett sätt att markera punkt för skördesäsongen, och vinet har alldeles nyss varit druvor på rankorna men genomgår en snabb process innan det hamnar i flaskan. Lätt, fruktigt, josigt är min beskrivning av dessa viner.

Månadens smink

Den här månaden har jag mest gått runt och saknat lite påfyllning av favoritsmink, medan jag irriterat tittat på misslyckade köp i sminkväskan. Hade velat ha en bra concealer till under ögonen som inte la sig i de veck som verkar bildats här efter 30.

Månadens bad

Blev november månaden utan bad!? Det var inte meningen!

Månadens låt

Jag har en väldigt repetetiv musiksmak i vanliga fall men den här månaden har jag lyssnat ganska blandat. Så jag utser istället Fleetwood Mac till månadens artist. Kunde dock inte släppa att jag missade dem som svar i På spåret, den svider än idag.

Månadens kultur

Hösten = kulturmånader som sagt! Jag var på lunchopera som jag skrev om här, och såg även Janufa som var toppen men slutat gå på Operan nu. En sak som fortfarande går dock är utställningen Det är vackrast när det skymmer, kanske en av mina favoriter någonsin som dessutom ställs ut på Thielska Galleriet som nog är mitt favoritgalleri/museum. Den är baserad på Pär Lagerkvists dikt med samma namn. Tavlorna är kurerade efter temat och blandas med andra kända dikter. ÄLSKADE denna! Gå dit! Utställningen går tills 26/1-2025.

Hann också med besök på Stockholm filmfestival, mina små tips går att läsa här.

Månadens bokcitat

Det enda jag fotograferade från Butcher av Joyce Carol Oates råkade jag fotografera två gånger. Men en vacker dikt.

Månadens TV

Den här månaden har Helikopterrånet på Netflix lyckats ta sig in på min begränsade serieradar. Tycker såhär tre avsnitt in att den är otroligt fängslande och att man lyckats skapa fina dimensioner i karaktärerna. Rekommenderar!

Månadens podd

Den här gången blir det Meny, en podd om mat och våra mattrender samt matkulturer på ett klassiskt SR-vis. Tycker den är mysig att lyssna på och om man är matintresserad så är det en fin extra dimension om mat som inte bara handlar om recept och smaker.

Snart börjar december och det är en av mina favoritperioder på året. Ser fram emot att pynta, dricka glögg, träffa vänner, ge julklappar, se adventskalender, skicka julkort, äta julgodis och allt annat som hör denna underbara månad till.

Tipsen som blev kvar efter Stockholms filmfestival

Stockholms filmfestival är ju en himla festlig grej tycker jag. Är generellt svag för olika teman och lite kalasig stämning ärligt talat, ge mig ett event med gratisöl och popcorn så är jag där och supernöjd. Nu är inte jag den person som konsumerar mest film eller serier så det känns något förmätet att jag ändå tar mig an att tipsa er om två saker jag såg på Filmfestivalen – men samtidigt, det var två väldigt bra produktioner så varför inte?

Den första filmen jag såg hette Den svenska torpeden, en film som kretsar kring Sally Bauer, en kvinna som 1939 simmade över den engelska kanalen. Filmen är baserad på Sally Bauers verkliga bedrifter, en kvinna som på 30-talet simmade långa kalla längder på rekordtid efter rekordtid. Det måste ha varit något hon hade i blodet ändå, för en av turerna var att hon simmade över Öresund ihop med sina två systrar.

Filmen visar på hennes envishet att vilja uppfylla målet att simma från den franska till den engelska sidan av kanalen, trots att andra världskriget står runt dörren. I filmen har hon sin son, men i verkligheten var han inte född förrän efter kriget. I filmversionen ger det en fin dimension; hon är ensamstående med honom, för det gör att hon ibland lämnar honom när han behöver sin mamma. Det skär i hjärtat på en och jag blir lite irriterad på Sally – ska hon inte sätta sin son främst? Barn ber inte om att bli födda. Men samtidigt slår det mig sekunden efter – hade jag haft samma hjärtskärande känsla om det var en pappa som skulle slå rekord i en fysisk sport? Jag hoppas det, men tanken väcks. Förresten är det samma Sally Bauer som Sara Stridsberg baserar sin bok ”Happy Sally” på. Tycker alla borde höra lite mer om denna kvinna, hon är en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna. Om man inte vill se film kan man lyssna på Bildningsbyråns avsnitt om henne här.

Den andra filmen jag såg var inte just en film vilket jag förstod först på plats. Det var de två första delarna ur en ny svensk serie kallandes ”Slutet på sommaren” som är baserad på Anders de la Mottes böcker i sviten ”Årstidskvartetterna”. Serien kallas för en svensk thriller vilket nog är en passande genre, tydlig Nordic Noir har vi här. Serien är mycket bra på laddade långsamma scener, man bemästrar det greppet. Ibland finns det små humoristiska kommentarer som blir alldeles förlösande för att de är så få och blir så mitt i prick. Jag är varken bra på att se serier, se thrillers eller uppskattar Nordic Noir men ändå var jag fastnaglad och ville inte att serien tar slut. Kanske beror det på att en del utspelas på den skånska landsbygden, jag är trots allt Skånepatroiot och få saker lockas så mycket som att vila i skånskan.

Har ni sett något bra på senaste som jag borde ta tag i att se?

Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg

I min bokklubb brukar en av oss få hålla i att bestämma bok. Den personen vaskar fram några pärlor i utbudet, alltid aktuella, och lägger upp för omröstning. ”Farväl till Panic Beach” av Sara Stridsberg vann senast, visserligen efter tapper strid mot Karolina Ramqvists ”Den första boken”. Kul att det var två svenska böcker vi var taggade på, det vanligaste är att vi läser en internationell författare. Känns som den svenska litteraturscenen lever upp just nu! Eller så är det för att Augustpriset stundar man känner så… Nåväl, över till recensionen.

”Farväl till Panic Beach” är svår att ge en genre till. Vad är det, en utvecklingsroman? Inte riktigt. En uppväxtskildring? Inte exakt det heller. Men det är en berättelse om en huvudperson, främst, men inte riktigt det heller, Genom olika lager i både tid och karaktär försöker Sara Stridsberg visa oss en glimt av hur familjetrauman kan gå i arv och hur komplexa föräldrarrelationer kan vara. Det hon är skicklig på är att boken inte är strömlinjeformad på något sätt. Det är en hel del karaktärer som man blandar ihop, och efter diskussion i bokklubben har vi kommit fram till att det nog är med mening, för att visa hur beteenden kan gå vidare från generation till generation utan att personerna i fråga själva har mötts.

På många sätt är det också en bok om beroende och föräldrar som är påverkade, frånvarande och deprimerande. Att det finns sexuella övergrepp med i bilden förstår man mellan raderna, men både övergreppen och sorgen adresseras inte med tydlig hand.

Språket är stundtals så vackert att jag måste rekommendera att man läser med en penna eller med lappar. Vissa formuleringar glimrar och är meningar jag kommer spara länge. Ändå tycker jag boken är lite svår att till fullo uppskatta. Nog är Stridsberg en riktigt duktig författare, min känsla är att hon har full kontroll på vad hon skrivit fram. Jag känner mig för banal men jag saknar vissa bitar som jag tror är utelämnade med mening i allra högsta grad. Det är inte en roman om huvudpersonen per se men ändå önskar jag att vissa saker uttalas. Om varför vissa självmord sker, om övergrepp har begåtts mot henne eller bara andra och hur mycket hon vetat. Det är inte handlingen som är varför man läser boken, men jag hade velat ha lite mer av den. Tyckte dessutom att det var lite jobbigt att vissa karaktärer smälte ihop, fast att diskutera med bokklubben hjälpte mig att uppskatta det greppet (i efterhand).

Boken är bra, är man nyfiken på den så läs! För trots att den är exakt som all modenr svensk litteratur å ena sidan (missbruk, våld, sexuella övergrepp, grått grått grått) är den inte som någon bok jag läst av en svensk författare i närhet. Stridsberg är skicklig helt enkelt, och skickliga författare är alltid värda att ta del av. Eller nästan alltid iallafall, detta är ett sådant exempel.