Nätterna tog slut. Det var en del jobb, och som vanligt finns inga resurser under sommaren men folk får hjärtinfarkt i samma raska takt ändå. Var därför ganska sliten men åkte direkt från nattmaraton till Oskarshamn och till D:s gulliga familj.

D:s syster bor vid havet, så min första morgon promenerade jag upp till deras hus och fick sällskap ner till bryggan. D satt och jobbade vid datorn, lite ojämn fördelning men ack vad skönt det var att komma ut.

Fjorton grader i vattnet! Solen värmde och luftfuktigheten var hög, så att doppa hela sig i kylande vatten var prick så härligt som man kan föreställa sig. Lät mig självtorka på bänken medan jag läste min bok. Det jag inte visste var att jag också brände mig sakta men säkert på ryggen. Sådant som inte känns när det är bris en solig dag.

Såg ut såhär, klänningen har en djup rygg med rosett och det var den som fick luftas under solens strålar.

På kvällen var det festivaldags! Latitud 57, Oskarshamns stolthet. Så trevligt spektakel. Vi började med finmiddag på D:s mammas balkong som har utsikt över festivalen. Förfesten är alltid roligast, så även denna kväll då vi var rätt många blandade hemma i lägenheten. Dock tog vi oss ner till festivalen tillslut. Två scener, massa mat och ölställen. D minglade runt som en kronprins och jag hängde på.

Dagen efter var jag lite trött och tagen. Hade haft migrän hela natten tyvärr, lätt hänt när man jobbat natt och sen låtsas om att man sovit som vanligt. Kör ganska ofta på för mycket efter nattveckan och då blir det baksmälla med migrän tyvärr. D tappade upp det skummigaste bad jag någonsin sett medan hans mamma letade fram en bra badskiva att lyssna på. Kände mig så älskad. Det var så avslappnande, älskar att bada badkar. Får hoppas att vi får till ett badkar i något framtida boende!

Latitud dag två innebar hemmafest hos D:s kompis med deras gamla gymnasiegäng. Det är mysigt med konstellationer som lever kvar! Vi spelade rundpingis, drack caprinihas och försökte lära oss brasilianska dansmoves. När vi gick in mot staden och festivalen slogs jag hur jag saknar småstadskänslan. Vår gångväg ner till Oskarshamns centrum liknande Hadebergaspåret i Lund med naturen runt om. Så många gånger man var på förfest och sen skulle knata in eller ut till villaområdena i krokarna för den riktiga festen. Jag slogs också av att jag inte var någon småstad kvar. Mitt gäng bor inte kvar där, och inte min familj heller. Det blir aldrig nostalgitrippar i barndomens spår på det sättet längre, som det var i början när jag flyttade hemifrån. Då kunde juldagsutgångar eller födelsedagsfester bringa den där bitterljuva smaken av nostalgi. Gå på gator man alltid gått på, cykla på hackig gatsten som man alltid gjort. Allt har sina för och nackdelar såklart men att få romantisera sitt tidigare liv kan vara härligt. Min familj bor ju nära mig nu, och mer kan man inte önska sig, jag slipper slitas och välja.

Nostalgiska dagar är det tur att jag får låna lite av D:s liv så jag får påminnas om fördelarna med en liten stad och att de nära och kära finns samlade.