Operan i Stockholm är verkligen en vacker plats för ögat. Pampigt, stort, höjder, gyllene skimmer som blänker överallt. Jag älskar den här byggnaden och sörjer att man inte vårdat den under åren som gått. Man märker inte det som besökare direkt, men husets inre liv hade behövt löpande uppdateringar. Nu har Operan dock fått in en rejäl privat donation som möjliggör renovering av huset och tillfällig flytt under ett par år till andra lokaler. Jag har därför försökt besöka Operan oftare än förut och kanske tog det orimliga nivåer när jag var där två gånger samma vecka…
En tisdagskväll bjöd Donationsfonden in till generalrepetition/förhandspremiär av det nyskrivna balettstycket It feels good… som William Dugan satt ihop baserat på Rebecca & Fionas musik. Ser ni att lamporna är discobelysta i Guldfoajén på bild?
Först samtalades det om processen, jättespännande! Älskade att lyssna på Rebecca som var sådär pangödmjuk? Verkligen sa det man tror man själv hade tänkt, och jag uppskattade det, att hon inte var konstlad. Efter lite bubbel fick vi en rundtur till bland annat salarna där balettdansöserna repeterar. Otroligt att det ryms ett så vanligt rum mitt i all pamp? Gympagolv, snedtak, en vacker flygel placerad i ett hörn. Vågade inte ta bilder, kändes så hemligt att få ha sett.
Under baletten får man inte fotografera heller men det var verkligen SÅ kul att lyssna på musik man vanligtvis dansar sena nätter till och kombinera det med något så klassiskt som balett. Andra delen av uppsättningen var ett stycke som heter Minus 16, skrivet av Ohad Naharin som också är fenomenalt. Rekommenderar alla att gå på Dugan/Naharin i höst om man kan! Om inte annat för att det är något helt utanför den vanliga baletten man brukar få se (som jag också älskar).
På fredagen var jag tillbaka i Guldfoajén igen, men nu på lunchtid tillsammans med Daniel. Förra hösten var vi också på lunchopera och det var nästan på dagen att vi var tillbaka.
Det här är ett enkelt sätt att få komma i kontakt med opera tror jag? Det är korta lunchkonserter på kanske max en timme och innan dess äter man lunch vid ett runt bord ihop, sex personer vid varje bord. Sångaren var otrolig, han kunde äga ett rum med den rösten kan jag säga.
Kontrasterna gör livet. Kvällen innan hade vi varit på Maggio och denna kväll gick vi på Rebecca & Fiona som hade spelning efter sin riktiga premiär. Det var ösigt! Och jag var tacksam över att få ta del av allt sådant här.
A T H E N A 