Stockholms filmfestival är ju en himla festlig grej tycker jag. Är generellt svag för olika teman och lite kalasig stämning ärligt talat, ge mig ett event med gratisöl och popcorn så är jag där och supernöjd. Nu är inte jag den person som konsumerar mest film eller serier så det känns något förmätet att jag ändå tar mig an att tipsa er om två saker jag såg på Filmfestivalen – men samtidigt, det var två väldigt bra produktioner så varför inte?
Den första filmen jag såg hette Den svenska torpeden, en film som kretsar kring Sally Bauer, en kvinna som 1939 simmade över den engelska kanalen. Filmen är baserad på Sally Bauers verkliga bedrifter, en kvinna som på 30-talet simmade långa kalla längder på rekordtid efter rekordtid. Det måste ha varit något hon hade i blodet ändå, för en av turerna var att hon simmade över Öresund ihop med sina två systrar.
Filmen visar på hennes envishet att vilja uppfylla målet att simma från den franska till den engelska sidan av kanalen, trots att andra världskriget står runt dörren. I filmen har hon sin son, men i verkligheten var han inte född förrän efter kriget. I filmversionen ger det en fin dimension; hon är ensamstående med honom, för det gör att hon ibland lämnar honom när han behöver sin mamma. Det skär i hjärtat på en och jag blir lite irriterad på Sally – ska hon inte sätta sin son främst? Barn ber inte om att bli födda. Men samtidigt slår det mig sekunden efter – hade jag haft samma hjärtskärande känsla om det var en pappa som skulle slå rekord i en fysisk sport? Jag hoppas det, men tanken väcks. Förresten är det samma Sally Bauer som Sara Stridsberg baserar sin bok ”Happy Sally” på. Tycker alla borde höra lite mer om denna kvinna, hon är en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna. Om man inte vill se film kan man lyssna på Bildningsbyråns avsnitt om henne här.
Den andra filmen jag såg var inte just en film vilket jag förstod först på plats. Det var de två första delarna ur en ny svensk serie kallandes ”Slutet på sommaren” som är baserad på Anders de la Mottes böcker i sviten ”Årstidskvartetterna”. Serien kallas för en svensk thriller vilket nog är en passande genre, tydlig Nordic Noir har vi här. Serien är mycket bra på laddade långsamma scener, man bemästrar det greppet. Ibland finns det små humoristiska kommentarer som blir alldeles förlösande för att de är så få och blir så mitt i prick. Jag är varken bra på att se serier, se thrillers eller uppskattar Nordic Noir men ändå var jag fastnaglad och ville inte att serien tar slut. Kanske beror det på att en del utspelas på den skånska landsbygden, jag är trots allt Skånepatroiot och få saker lockas så mycket som att vila i skånskan.
Har ni sett något bra på senaste som jag borde ta tag i att se?
Om jag hade varit en professionell bloggare kanske detta inlägg hade skapats i början av juni så jag hade fått tipsa om några favoriter till sommarläsningen, men eftersom denna lilla skrivplats i allra högsta grad är ett hjärteprojekt kommer dessa tips nu.
Sommaren är så olika för mig. Ibland är sommaren lång och med massa fläng. Man kan klämma in läsning på tåget, flyget, bilen, på färjan. Korta böcker känns långa för de styckas upp. Ibland är sommaren mer vilsam och långsträckt. Tunga tegelstenar kan släpas med till sommarhuset och morgondoppet blir till läsning ända fram till lunch med havet som förgrund.
I år jobbar jag, och läser 4321 om kvällarna vilket lär ta mig hela sommaren i den här takten. Det känns okej ändå. Men här kommer tips på lite kortare romaner som jag älskar att läsa i sommartid, de har en ton som passar med ljumna sommarkvällar och pirr i luften, till när man kan andas långsammare och låta orden vila en stund inom en.
Rent hus av Alia Trabucco Zerán
Berättelsen i Rent Hus utspelar sig i Chile. Huvudpersonen försöker berätta något för oss på ett polisförhör, hon ska berätta sanningen om en historia som vi hemskt gärna vill veta svaret på. Exakt vad man vill veta förstår man inte först, men hon undrar om vi lyssnar, är vi där, hör vi vad hon säger?
Jag tycker att de första sidorna fångar essensen av boken såhär i efterhand. För huvudpersonen Estela Garcia är den som ser och hör allt, härbärgerar det inom sig, men ingen ser henne. Hon är osynlig för alla fastän hon är där i fysisk form. Hon bor i ett rum intill köket med en dörr som inte syns från utsidan. Hela hennes liv utspelar sig inom hemmets väggar, fast livet sker inte riktigt för Estela eftersom hon mest åskådar. Man tappar tid och rum under läsningen, jag tror boken är i nutid men det är omöjligt att veta när man vistas i Estelas värld.
Estela är uppvuxen ute på landet i Chile men tar sig in till stan för att arbeta som hembiträde hos en familj. Det är en man, en kvinna och sedermera deras bebis som växer upp till att bli en märklig och utmanande dotter. Familjen är inte elaka per se mot Estela men de ser henne som just ett hembiträde. Tycker hon beskriver det i början, att om man ser ens persons smutsigaste smuts kan man inte behandla den som en jämlike för att inte skämmas själv. Hon ska bara se, ta emot, aldrig ifrågasätta, aldrig döma.
Flickan i familjen dör. Med mening? Är hon mördad, är Estela misstänkt? Om hon tog livet av sig, varför? Och vem blir Estela Garcia av att alltid iaktta men ändå vara osynliggjord?
Boken passar till: En regnig och ruskig sommarkväll. Det är en bok som å ena sidan går snabbt att läsa men å andra sidan ibland griper tag i en med febrig iver och då behöver man ge den flera tekoppar och ett helt stearinljus så man får ro till att höra vad Estela vill säga. För mig är boken också ett politisk lager, så om någon är intresserad av samhällsanalys kan man ägna sig åt det genom historiens ord.
Baumgartner av Paul Auster
Baumgartner handlar om en man som heter just det i efternamn. När vi träder in i hans värld är han en relativt nybliven änkeman, och boken handlar om Baumgartner och hans liv. Vi följer med i hans nutid, i hans minnen, i hans tankar. Man lever som Baumgartner en kort stund. Fastän boken stannar vid och berör temat sorg, för Baumgartner älskade sin fru innerligt och verkar initialt vara stympad utan hennes närvaro, så handlar boken inte främst om det. Boken är lite underfundig och rolig stundtals, i huvudpersonens snärtiga tankar om sin omgivning. Man får också ta del av författarskap och att leva med orden, för det är något både Baumgartner och hans fru gör genom sina skribentarbeten. Vad är bokens tema egentligen? Det är nog kort och gott: livet.
Paul Auster var en skicklig författare, och också en jag inte läst så mycket av. Jag tycker han briljerar i den här boken. Personporträtten är så koncisa men ändå fylliga, orden vackra men sparsamma. Handlingen är inte det väsentliga. Jag lämnas med en känsla av dov kärlek och funderingar, och det kan vara en av de bästa böckerna jag läst på länge. Boken är hans sista verk, det är svårt att inte se hans ord som ett slags avsked till omvärlden.
Boken passar till: Långsamma dagar i en trädgård eller på en strand. Där man kanske har med sig en termos och en liten emaljkopp så man kan sippa, läsa, ta ett bad, låta badkläderna bli torka på ens kropp i solen, läsa lite till och vila. Den är kort och lättläst, men lämnar en med funderingar och tankar som man på sommaren kan få ta hand om på ett fint sätt om man har lite tid till övers. Tycker den passar alla (vuxna) åldrar.
The sun also rises (Fiesta) av Ernest Hemingway Och solen har sin gång på svenska
Den här läste jag för många somrar sedan tillsammans med en vän, vi brukade ha sommarbokklubb och diskutera sommarens verk på en septemberfrukost. Oftast brukade vi sitta på Pom & Flora på Odengatan och äta frukost, för att sedan dela på den grillade croissanten som är bredd med Poms egna hasselnötssmör medan vi ägnade hela förmiddagar åt att diskutera en enda titel. Jag tror detta var vår första sommarbok och den tog mig med storm.
Huvudkaraktären är Jake Barnes, iallafall för mig. En man som blivit skadad i kriget, men nu lever vidare i det glada tjugotalet ändå. Fast han kan inte riktigt leva ut det som han vill. Han är hopplöst förälskad i Lady Brett men kan inte göra något åt saken. Lady Brett älskar män, alkohol och sex så hon har både Mike och Cohn som kärleksintresse. Alla fyra hamnar i Pamplona under tjurrusningsdagarna och vi får följa relationsdramat.
Men i ärlighetens namn bryr jag mig ingenting om själva handlingen, för Hemingway visar sin förmåga att skapa miljöer och stämningar med ganska korta meningar som kommer efter varandra och skapar en tydlig plats. Boken är dekadent, huvudpersonerna utstrålar att de är osårbara, livet är deras fast bara för en stund, de är oförsiktiga, fulla, festande och jag bara älskar att läsa om tumultet på något vis.
Eller, för att sammanfatta som Alex på Goodreads: THIS BOOK IS ABOUT A MAN IN SPAIN HE GETS FRIENDZONED.
Boken passar till: Eftermiddagsläsning vid ett azurblå pool i ett spanskt bergigt landskap, medan man dricker ett glas tempranillo och äter platta marconamandlar vars salt svider lite på ens solsvedda läppar. Med den scenen tror jag man kan insupa Hemingway på bästa sätt. Passar personer man vill övertyga om att ”klassiker” kan ha något om man väljer rätt. Fast vet knappt ord detta kvalar in som en klassiker ens rent tidsmässigt.
Den sista sommaren av Gianfranco Calligarich
Inser att alla böcker hittills i inlägget har varit relaterade till min bokklubb, men det är ju fint att tänka att klubben fått prägla en under de här åren. Nåväl, Den sista sommaren lämnade mig begeistrad. Kände att nu har jag hittat ett alternativ till Hemingway! Läste på lite om boken och et visar sig att det är en kultförklarad 70-talsklassiker från Italien, som i samband med en nyutgåva blev översatt till flera språk samma år som jag läste den. Verkar inte finnas fler titlar översatta och ännu är lära sig italienska något som inte ligger högst prioriterat så det kanske inte blir mer böcker av Calligarich för mig…
Såsom Hemingway tecknar en historia med korta meningar så har Calligarich samma lätta penseldrag när han berättar om Leo som en het sommar flyttar till Rom för att uppfylla sin dröm om att bli journalist. Leo lever life för att sammanfatta det. Skriver, umgås med italiens kulturelit, dricker massa vin och tar med sig en och annan hem till den lilla lägenheten. Han är fjäderlätt och susar igenom de omtöcknade varma sommarnätterna tills han träffar Arianna. Arianna gör honom knäpp och kär, i den ordningen. Leo vet knappt vem han är innan Arianna och hon gör det inte enklare för honom.
Boken passar till: Placera dig i en park, ta med dig en kall peroni och en napolitansk pizza med riktigt lätt och tomatig sås. Glöm inte servetterna så boken inte flottas ner – men att läsa den med en italiensk setting är oslagbart.
Sommarboken av Tove Jansson
Går det att skriva en sommarlista utan denna klassiska titel? Jag läste den första gången 2022 och fler gånger tänker jag ta mig an den i framtiden. Tove Jansson har skrivit en bok som nog fungerar både för vuxna och små. Det är sommar på en skärgårdsö i Finland, där Sophia låter dagarna gå tillsammans med sin farmor.
Det blir inte mer sommar än i den här boken. Det är det lilla i det stora, farmor och Sophia upptäcker ön tillsammans. Det är havets kluckande och dess glitter, den vilande pappan, den karga växtligheten. Läs! Och om du har en yngre person hemma, är det nog en bok man kan läsa tillsammans. De olika kapitlen är nästan som noveller och man behöver knappt minnas vad som hände innan för att dyka in i boken igen.
Det var det hele. Inser att tre av fem böcker har huvudpersoner som är författare/journalister. Anar ett tema. Om någon har boktips till mig så tar jag mer än tacksamt emot!
A T H E N A 