Ett av mina bibliotekslån som kom som en överraskning på sms var boken Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector. Det här är en modern klassiker men jag ska ärligt säga att jag inte hade hört om den förrän jag läste en artikel om översättare och deras viktiga roll, och då lyftes denna bok fram. Lispector skriver på portugisiska, och redan i originalspråk är hennes språk säreget tydligen med ordval som känns oväntade med en liten knorr. Enligt artikeln jag läste så har den svenska författaren lyckats oväntat bra med att få till rätt känsla i språket.
Lispector i sängen i Stöten
Stjärnans ögonblick är ganska meta? Det handlar om en författare som skriver om sin karaktär Macabea, men mycket av boken kretsar just kring författarens oroade blick på sin egen historia. Stackars Macabea som är försynt och inget om den hemska världen kan, och som på något sätt är lycklig trots den misär hon vandrar genom. Det är hennes ovetande som gör henne lycklig, enligt Lispectors författarperspektiv i boken.
Boken blir väldigt speciell för visst är man något intresserad av hur det går för Macabea men det är författarens berättande som drar i en. Den fiktiva författaren i Lispectors bok våndas över hennes livsöde som plötsligt ska förändras, förändras hur undrar jag gång på gång, griper han in snart och ger henne solsken eller vad är det som sker? Berättelsen drar i honom, han har inte kontroll över vad som ska ske utan berättar om hennes liv vilket samtidigt är ett liv som sker just för att han skriver om det.
Andra Stötenbilder i brist på bokavbildningar
Lispector känns högintelligent och på ett sätt svår att läsa men språket är fascinerande och boken kort så jag tror de flesta ändå kan ha behållning av den här läsningen, jag hade det iallafall. Klassikern, en P1-podd, har ett tio minuter kort avsnitt om boken om man vill höra några ord från översättaren Örjan. Han har lyckats fenomenalt med känslan av att det är ett udda men ändå passade ordval i många meningar. Jag uppskattade också en bok som inte är den klassiska dramaturgin utan som gav något mer, ett slags tänkande. På samma not uppskattade jag också att den var kort, för annars hade den nog inte haft samma genomslag hos mig.
Tänk att det redan gått fem dagar på 2026? Att vi är inne på den sjätte dagen? Jag brukar gilla att ägna jullovet (och januari till viss del) till att reflektera över föregående år. Förra året fyllde jag i samma lista om min läsning och det var ett fint sätt att landa lite i allt som passerat i ens inre. Med läsningen får man ta del av så många platser och världar. Förhoppningsvis lyckas jag publicera ett inlägg med lite minirecensioner från 2025 också! Men om ni vill läsa om många böcker i ett svep, rekommenderar jag mina tre inlägg från förra året (del 1, del 2 och del 3). Alla böcker jag recenserat finns på bloggen finns länkade i inlägget.
Hur var läsåret 2025?
Det här var ett mediokert läsår på många sätt. Dels läste jag i perioder mindre än önskat och dels fastnade jag länge med titlar jag inte tyckte så mycket om. Samtidigt har jag ändå känt att läsningen i högsta grad närvarat, kanske på grund av mina två bokklubbar som gjorde att samtalet alltid var igång.
Antal lästa böcker under 2025
I år blev det 21 böcker jämfört med 29 föregående år. Men jag ska ärligt talat säga att jag struntar i antal, för mig är det viktiga läsningens närvaro i mitt liv. Än så länge är läsandet inte förknippat med prestation för mig, så jag försöker därför inte bry mig om antalet allt för mycket. Är också lite rädd att jag skulle gå miste om titlar som är långa och bra, om jag jagade siffror.
Vilken typ av böcker läste du?
Det jag främst läser i bokväg är skönlitteratur helt klart. Jag läser sällan genrelitteratur eller biografier men jag läste ändå Ligan av Fatima Bremmer som är en slags biografi eller verklighetsskildring, populärvetenskapligt neddyk i journalistikens start för kvinnor i Sverige? I år blev det ingen poesi nästan vilket jag saknat.
Vilken månad läste du flest böcker?
I juli läste jag fem böcker vilket speglar att jag var ledig och jobbade natt om vartannat vilket gav mycket tid till att lata sig med titlar på en ljus sandstrand i Skåne. Men även december blev en läsmånad med fyra böcker, troligtvis för att jag börjat pendla lite över en timme på buss enkel väg per dag. Mer tid till böcker, försöker jag tänka.
Vilken månad läste du minst?
Det fanns två månader som inte fick en avslutad titel i sig, dels mars vilket jag tror var för att jag i mitten av april hade halvtid på min forskning så all tid gick till att förbereda mig inför den presentationen och inlämningen. Även augusti stod tomt, och det var nog för att vi bilade på Balkan och jag mådde lite för illa för att läsa i bilen i kombination med att jag ville hålla D sällskap som var föraren helt uteslutande under hela färden. Är ändå lite överraskad att augusti skrapade så skralt i antal, kanske var det också för att jag läste The New York Trilogy av Paul Auster, en favoritförfattare men verkligen inte en favoritbok.
En bok du inte läste ut?
Det var en titel som jag inte orkade slutföra, en bokklubbsbok. Vi skulle läsa Fourth Wings av Yarros, och det var verkligen inte min typ av genre. Det var en slags romantasy, alltså en bok som blandade romance och fantasy, båda genrer jag verkligen inte njuter av att läsa. Men Yarros är en av de mest lästa och tiktokade författarna i år så jag är inte i majoritet i den här frågan. Var också nära att lägga ner The New York Trilogy (hädelse) men också All Fours av Miranda July, en annan av årets snackisar. Om jag ska vara ärlig, var Intermezzo av Sally Rooney också nära att bli bordad.
En ny genre för året?
Ja det var väl romantasy vilket jag kan avskriva för all framtid :)))))
Några citat som du fastnade för?
Många av årets bästa citat i min mapp är av Gun-Britt Sundström och hennes klokhet om relationer och att vara kvinna men behålla sin frihet.
Annars kommer jag nog bära med mig Dahls ord om ensamhet.
Några böcker som fick dig att vilja skriva?
I somras läste jag För Lydia av Gun-Britt Sundström och liksom Hjalmar Söderbergs bok Allsmäktigt förfarande skapar den en otroligt ljuv känsla inom mig när jag läser. Jag förstår inte hur, men jag hade älskat att få återskapa en sådan känsla vilket ju är en slags skrivlust som kittlas.
Bästa läsplatsen 2025?
2024 svarade jag stranden i Ljunghusen vilket fortfarande gäller men ett café i Trogir som heter Agape seglar upp på stark andraplats. De serverar en väldigt god islatte och miljön är så bildskön och därför inbjudande till läsning tycker jag?
Ett fint läsminne från 2025
Det är från Kroatien i våras. Vi var nere vid ett klippbad, det var påsk och luften kall men solen värmde fint där det var lä. Jag och Daniel vilade där, och Daniel somnade med huvudet på min mage medan jag läste. Höra havet, vara själva, känna solen efter en lång vinter och känna Daniels varma hud mot mig gav den mest rofyllda läsningen i år.
I vilken form läste du böcker 2025?
Jag läser nästan alltid fysiska böcker. I år blev det inte ens läsplatta för en endaste titel, jag har använt min vid resor förut men inte i år. Det blev både pocket och inbundna, mest köpta men en del lånade på bibliotek eftersom en stor del av läsningen var styrd av bokklubbsval och då hinner jag sällan få boken från biblioteket i tid.
Vilken var den första boken du läste 2025?
Sen for jag hem av Karin Smirnoff, Jana Kippo-serien? Jag är så MÄTT på den där serien faktiskt och hade inte alls en njurbar läsupplevelse.
Och vilken var den sista?
All Fours av Miranda July. En bok där jag absolut inte var målgruppen och därför inte förstod storheten i. Boken beskrivs som en progressiv aha-upplevelse för kvinnor i klimakterieålder, och det tyckte jag var lockande att ta del av, men för mig blev den otroligt amerikansk och det är inte menat som en komplimang i det här sammanhanget.
Vilka var de bästa böckerna du läste 2025? Jag tror 2025 går till historien som ett av mina sämre läsår tyvärr, det var inte så många titlar som verkligen fastnade. Fars Rygg tyckte jag hade något, boken var av god litterär kvalitet om jag får uttrycka mig så, men jag tror inte den kommer stanna med mig för evigt. För Lydia däremot, det är en bok jag verkligen tyckte om, men den replikerar å andra sidan på en av mina favorittitlar någonsin. Stargate: En julberättelse var bra men jag hade också enorma förväntningar på den och blev därför inte riktigt hänförd? Så just nu är det svårt att säga om den trots allt är en bok att bära med sig.
Vilka kommande böcker ser du fram emot att läsa?
Jag är ett fan av Valérie Perrin vilket jag nog tjatat om på bloggen, men det finns en ny titel av henne på svenska som jag vill ta mig an. Efter Sandra Beijers skrivläger i Grekland med författaren Coco Mellors, så har jag blivit nyfiken på hennes titlar och Blue Sisters översätts till svenska i år även om jag själv gärna vill läsa den på engelska. Mandarinerna av Simone de Beauvoir är också på min radar – inte för att den är ny men för att jag brukar älska en slags romantiserande dekadent blick på författare från förr, och i Mandarinerna figurerar bland annat Albert Camus och Jean-Paul Satre (!). Annars är jag nyfiken på Air av Christian Kracht. Nästan varenda boksammanfattning av kulturredaktörer och litteraturkritiker jag läste under 2025 verkade förundrade över denna titel.
Skulle så gärna vilja höra om era läsår! Vilken titel bär ni med er? Är det någon bok ni vill läsa 2026? osv osv osv!
Jag har en hel del bokläsande vänner, något som är väldigt lyxigt då man lär känna varandras smak, men också vad man är nyfiken på under åren. Jag och Mathilda är exempelvis både surfvänner och bokvänner, jag minns när vi lärde känna varandra på ett surfläger i Portugal för många år sedan, hur Mathilda satt där med en Alice Munro-bok på frukosten och jag kände att jag verkligen ville lära känna den där personen. Det jag gillar med Mathilda är att hon kan min smak bra, utan att själv kanske vara medveten om det. Men hon vet både vad jag kommer tycka om, men också vad jag är nyfiken på att få läsa, utan att det nödvändigtvis ska bli en favorit. Det är verkligen otroligt lyxigt med en sådan vän!
Hon gav mig iallafall En ny Gud av Zara Kjellner i födelsedagspresent, och vi bestämde oss för att göra det till en sommarbok man fick läsa på egen kant, och sen diskutera den tillsammans efter sommaren. Sagt och gjort, vi sågs på Pom och Flora för bokdiskussion.
Jag har inte någon insikt i Zara Kjellners författarskap, och det är lite svårt att beskriva handlingen i den här boken. En ung tjej som heter Leila, kanske i sina första 20-år, är ihop med Ludvig som är uppvuxen på ett stort gods med jaktmarker. De är hemma och hälsar på, när det deklareras från Fadern att pojkvännen måste stanna kvar och lära sig bruka skogen samt jaga. Det unga paret struntar i att återgå till sina studier på Handels och bosätter sig på godset. Familjen i form av mamma Agathe, pappan som kallas Fadern och brodern Carl bor också där, under samma tak, huvudpersonen tillsammans med pojkvännen i hans rum. Sen finns det också en hushållerska, Dolores.
Under bokens gång skjuts fler och fler djur. Mer och mer kött äts vid bordet. Leila börjar trevande ta sig in i familjen, men man märker att hon har ett sinne utöver det som kan kallas normalt. ”Min tunga böljar i munnen, den rör sig fram och tillbaka” beskriver Leila när hon vittrar blod och makt. Hon börjar leka med Dolores, leka med hennes undergivenhet som hushållerska men hon verkar också göra det för att Dolores har en slags outtalad makt. Hon känner till hela huset, lagar all mat och har ett märkligt nära band till mamman Agathe, som trots allt är den som äger godset och markerna även om det är Fadern som driver arbetet framåt. Relationen till brodern Carl beskrivs också till viss del. Han är skildrad som en enstöring och skjutgalen person som känner sig förfördelad av att brodern Ludvig får ta plats men inte han själv. Leila och Ludvigs relation beskrivs däremot inte alls och jag förstår inte dynamiken eller varför Leila ens är på godset heltid.
En ny Gud är skriven med en viss rytm och jag vet inte hur författaren vill att den ska bli läst men för mig är behållningen främst just i orden, hur de skrivs fram och inte i själva historien. Det är repetitivt vilket spelar en viktig roll rent berättartekniskt, men efter ett tag blir det repetitiva just uttråkande. Jag längtar efter lite mer substans och historia. Mellan rytmen handlar boken nog om makt och det sociala spelet, och också om Leilas position som betraktare till att själv bli en mer och mer våldsam maktspelare. Jag förstår boken inte riktigt, men fascineras därför av den också. Det känns till en liten grad konstlad men till en stor grad ett grepp som Kjellner nästan lärt sig behärska helt. Hon är duktig på att mejsla ut personporträtt därtill.
Ser fram emot att läsa något i framtiden av Kjellner. Kanske kan hon kombinera den känsla för språket hon har med att berätta någon som också rycker med mig? Hennes nya bok heter Radio Yerevan, funderar på att läsa den. Har någon av er läst Kjellner?
Tycker det är så spännande med Nobelvecka! Jag lyssnar på Vetenskapsradions sammanfattningar av medicin/kemi/fysikpris men givetvis är torsdagens ens favorit när det är dags för Svenska Akademien att presentera litteraturpriset. Jag läste lite tipslistor innan, och László Krasznahorkai fanns ju högt upp hos många, både bettingföretag och litteraturkunniga. Själv trodde jag på Vi Läsers tippning Claudio Margis. Han skriver i en stil som historiskt sett verkar passa Svenska Akademien, det vill säga essäromaner om platser och tvetydigheten i historien. Dessutom har det varit ovanligt många unga (i Nobelsammanhang) på raken som får priset så att en mer senior författare kändes inte omöjligt.
Själv kan jag intet om Krasznahorkais författarskap och därför räknade jag bort honom när jag själv funderade på pristagare. Lite hybris kan man tycka men de senaste åren har både Annie Ernaux och Han Kang vunnit Nobelpris, och bägge har varit författare jag läst och haft koll på innan priset. Trodde på något sätt att jag vuxit in i Nobelpriset nu, lite som när man blev tillräckligt gammal för att få utbyte av På Spåret? Men icke.
Krasznahorkai ska vara känd för sina samhällskildringar med en grotesk, mörk och satirisk ton. Tycker beskrivningarna av hans författarskap liknar de stora ryska författarna, som Michail Bulgakov som är författaren bakom ”Mästaren och Margarita”. Bulgakov kritiserar det kommunistiska Sovjet mellan raderna, medan Krasznahorkai kritiserar det post-kommunistiska Ungern. Mästaren och Margarita är mångas favoritbok men när jag läste den, höll den på att göra mig galen. Jag förstod inte alls tonen, satiren eller vad den skulle säga mellan raderna och det gör mig instinktivt lite skepsisk till Krasznahorkai. En av hans nyligen översatta böcker är tillexempel skriven utan punkt, för Krasznahorkai har sagt att han inte tycker människor talar med kommatecken och att punkten är Guds uppgift.
Ja vad ska jag säga. Min hybristid av att känna igen Nobelpristagare och lockas av deras författarskap är helt enkelt över och det är dags att rätta sig i ledet igen.
A T H E N A 