En ny gud av Zara Kjellner

Jag har en hel del bokläsande vänner, något som är väldigt lyxigt då man lär känna varandras smak, men också vad man är nyfiken på under åren. Jag och Mathilda är exempelvis både surfvänner och bokvänner, jag minns när vi lärde känna varandra på ett surfläger i Portugal för många år sedan, hur Mathilda satt där med en Alice Munro-bok på frukosten och jag kände att jag verkligen ville lära känna den där personen. Det jag gillar med Mathilda är att hon kan min smak bra, utan att själv kanske vara medveten om det. Men hon vet både vad jag kommer tycka om, men också vad jag är nyfiken på att få läsa, utan att det nödvändigtvis ska bli en favorit. Det är verkligen otroligt lyxigt med en sådan vän!

Hon gav mig iallafall En ny Gud av Zara Kjellner i födelsedagspresent, och vi bestämde oss för att göra det till en sommarbok man fick läsa på egen kant, och sen diskutera den tillsammans efter sommaren. Sagt och gjort, vi sågs på Pom och Flora för bokdiskussion.

Jag har inte någon insikt i Zara Kjellners författarskap, och det är lite svårt att beskriva handlingen i den här boken. En ung tjej som heter Leila, kanske i sina första 20-år, är ihop med Ludvig som är uppvuxen på ett stort gods med jaktmarker. De är hemma och hälsar på, när det deklareras från Fadern att pojkvännen måste stanna kvar och lära sig bruka skogen samt jaga. Det unga paret struntar i att återgå till sina studier på Handels och bosätter sig på godset. Familjen i form av mamma Agathe, pappan som kallas Fadern och brodern Carl bor också där, under samma tak, huvudpersonen tillsammans med pojkvännen i hans rum. Sen finns det också en hushållerska, Dolores.

Under bokens gång skjuts fler och fler djur. Mer och mer kött äts vid bordet. Leila börjar trevande ta sig in i familjen, men man märker att hon har ett sinne utöver det som kan kallas normalt. ”Min tunga böljar i munnen, den rör sig fram och tillbaka” beskriver Leila när hon vittrar blod och makt. Hon börjar leka med Dolores, leka med hennes undergivenhet som hushållerska men hon verkar också göra det för att Dolores har en slags outtalad makt. Hon känner till hela huset, lagar all mat och har ett märkligt nära band till mamman Agathe, som trots allt är den som äger godset och markerna även om det är Fadern som driver arbetet framåt. Relationen till brodern Carl beskrivs också till viss del. Han är skildrad som en enstöring och skjutgalen person som känner sig förfördelad av att brodern Ludvig får ta plats men inte han själv. Leila och Ludvigs relation beskrivs däremot inte alls och jag förstår inte dynamiken eller varför Leila ens är på godset heltid.

En ny Gud är skriven med en viss rytm och jag vet inte hur författaren vill att den ska bli läst men för mig är behållningen främst just i orden, hur de skrivs fram och inte i själva historien. Det är repetitivt vilket spelar en viktig roll rent berättartekniskt, men efter ett tag blir det repetitiva just uttråkande. Jag längtar efter lite mer substans och historia. Mellan rytmen handlar boken nog om makt och det sociala spelet, och också om Leilas position som betraktare till att själv bli en mer och mer våldsam maktspelare. Jag förstår boken inte riktigt, men fascineras därför av den också. Det känns till en liten grad konstlad men till en stor grad ett grepp som Kjellner nästan lärt sig behärska helt. Hon är duktig på att mejsla ut personporträtt därtill.

Ser fram emot att läsa något i framtiden av Kjellner. Kanske kan hon kombinera den känsla för språket hon har med att berätta någon som också rycker med mig? Hennes nya bok heter Radio Yerevan, funderar på att läsa den. Har någon av er läst Kjellner?

Ligan av Fatima Bremmer

Minns ni boken Ett jävla solsken? Den boken handlade om Ester Blenda, en banbrytande journalist i början av 1900-talet. Nu är Fatima Bremmer tillbaka med en ny bok, Ligan, som handlar lite om Ester men också om hennes andra journalistvänner som alla gjorde det då sällsamma valet att bli en yrkesarbetande kvinna inom journalistiken, ett område som tidigare varit nästan helt exklusivt för män.

Vilket arbete Bremmer gjort! Vissa av namnen kände man (jag) igen som Elin Wägner men massor av namnen har jag aldrig hört innan, och ju mer jag får reda på dem genom boken ju mer tycker jag att det är namn jag borde känna till, namn som borde ha talats mycket om. Flera fascinerande kvinnor, som Célie Brunuis och Gerda Marcus, har gjort samhällsinsatser som är värdiga större avtryck i vårt samhälle idag, och därför känns boken viktig. Det är svårt att beskriva handlingen, boken berättar om alla de olika kvinnorna som ingick i journalistligan, och deras ganska olika liv. Alltifrån Rydelius som kuskade runt Europa ensamstående med sin dotter, och skrev guideböcker om olika länder. Eller nämnda Célie som skaffade multum med barn men ändå både bedrev journalistik på heltid, men även annat skrivande och en ordentlig kvinnokamp genom att få till ett hus på Furusundsgatan för yrkesarbetande ensamstående kvinnor så man kunde dela på bördor som matlagning och barnpassning.

Jag fascineras djupt av de här kvinnorna. Det är svårt att ta in hur de lyckades ta sig fram, men när man granskar deras bakgrunder finns det några saker de delar. Dels har de flesta en trygg barndom med pengar, som under deras uppväxt banat väg för bildning inom hemmet på olika vis. De har lärt sig flera språk, är bevandrade inom kultur och har oftast en bredare syn av samhället. Sen verkar många av dem ha progressiva pappor som inte haft en konservativ syn på hur deras döttrar ska leva livet. Jag tycker det är fint att bli påmind om det, att kvinnors framsteg i samhället är beroende av män som ser att det behövs och ger plats. Vi lever alla i en balans tillsammans.

Boken är minst sagt läsvärd. Jag känner stor respekt inför det skrivande arvet i Sverige och inför Bremmers arbete för att gestalta ligan så vi alla får ta del av deras storhet. Sen är det givetvis svårt att berätta så många kvinnors totala liv, särskilt när de alla levt så händelserikt. Jag blandar ihop namn och människoöden om vartannat och ibland tycker jag vissa detaljer är onödiga att ta med, men samtidigt har jag inget förslag på hur man bättre kan berätta deras historia. Själv är jag inspirerad att ta tag i skrivandet igen och inser också hur mycket jag har att tacka Ligan för att det är en självklar tanke i mitt liv, att jag kan få skriva och kan få bli läst, trots mitt kön.

The Guest av Emma Cline

I somras läste jag The Guest av Emma Cline. Det var ett impulslån – jag hade skaffat bibliotekskort i Höllviken och hade tio minuter på mig att få hem en fångst böcker. Mina egna medtagna var slut och vi hade flera dagar kvar i Skåne. Tur för mig hade en av bibliotekarierna ganska lik läsning som jag, för flera av de frontade böckerna har jag på min önskelista.

Första gången jag läste Emma Cline var genom boken The Girls, som lästes i min dåvarande bokklubb. Minns att jag var helt fascinerad av hennes ord. Det var något med stämningen i boken som jag drogs med i, hur hon fångade känslan i en rastlös tonårstjej som får för lite kärlek hemifrån, och hur snett det kan gå. Dessutom löst baserat på Charlie Mansons sekt. Bra bok, ett tips!

Men nu till The Guest. Här följer vi Alex, en ung tjej som tjänar sitt uppehälle genom sexarbete, fast när vi möter hennes nutid gör hon det på det där med diffusa sättet, vara en äldre mans flickvän utan en egentlig kärleksrelation. Hon bor och lever lyxigt i hans hus, allt är rent, raka linjer, vackra beiga kläder, bjudningar med hummer och champagne. Simon är äldre än hennes 20-något, kanske är han 50, vältränad, raka tänder, bryr sig om ytan. Han vill ha en snygg ung tjej vid sin sida, kanske för att visa sin goda vigör.

Sen gör Alex ett misstag, och Simon vill inte ha henne i sitt hem längre. Hon driver vidare, försöker hitta olika sätt att ta sig tillbaka till sin gamla lyxiga tillvaro.

Emma Cline skriver visserligen på ett sätt som sveper med mig, spänningen är påtaglig och gör att jag låter mig absorberas av texten men trots att jag sveper sida efter sida förstår jag inte mer. Jag förstår inte Alex som är huvudperson, vem hon är. Vad hon drivs av. Är hon ond eller god? Är hon ett offer eller förövare? Och vad händer, egentligen? Gränserna är otydliga för mig.

Man får inte reda på så mycket om Alex bakgrund nämligen, och på något sätt tror jag att det hade varit nyckeln för min del. Även om ens handlingar står för en själv, så skulle hennes bakgrund kunna leda mig som läsare till någon slags förståelse om hennes person. Kanske inte förståelse för hennes handlingar eller motiv ens, men jag hade förstått karaktären i sig bättre.

Det jag uppskattar med boken är behovet av att diskutera den. Alex perspektiv går inte att lita på. Hon tar ideligen droger och jag som läsare nås bara av hennes sida av historien, och hur kan jag lita på att hon förtäljer sanningen och inte bara hennes illusion av omvärlden.

Om jag rekommenderar The Guest? Kanske till en bokklubb faktiskt. Annars tycker jag The Girls är mer läsvärd, och dessutom var det henne debut vilket jag finner bra imponerande!

För Lydia av Gun-Britt Sundström

Gun-Britt Sundström är författare till Maken, en bok som många läser, år efter år. Själv har inte läst något av henne än – eller jag hade inte läst något, tills För Lydia lånades hem en het julidag. Jag traskade in på biblioteket i Höllviken och den var frontad i en av hyllorna. Förutom att den har vackert vävt omslag och syns tydligt, så har jag velat läsa den länge då den är en replik på Hjalmar Söderbergs bok Den allvarsamma leken som är en favoritbok för mig.

I Den allvarsamma leken är huvudpersonen Arvid, som är kär i Lydia, och i För Lydia är det Lydias perspektiv på den intrasslade kärlekshistoria som skildras. Medan Söderbergs Lydia utspelar sig i början av 1900-talet så är Sundströms Lydia ung på 70-talet. Jag tycker stilen liknar varandra rent språkligt; det är mer berättande än gestaltande, och jag älskar det. Det är något med tonen som gör att båda böckerna står sig, trots att det gått över 50 år sedan För Lydia blev utgiven och ännu längre sedan Den allvarsamma leken trycktes för första gången.

Berättelsen cirkulerar kring Lydia och hennes kärlek till Arvid. De går om varandra, signalerar otillgänglighet när de kanske vill vara tillgängliga och belyser det svåra när kärleken inte når fram fastän den finns i kulisserna. Många av dramerna kan man identifiera sig med idag, att någon inte svarar, att den andra inte ser svaret som kärleksfullt osv. Men främst belyser För Lydia kvinnans roll i kärleksrelationer och vad som förväntas av henne gentemot männen.

I boken För Lydia gifter sig Lydia i ung ålder med en mycket äldre man i ett sätt att rädda sig själv ekonomiskt i en svår tid. Hon får barn men misstrivs i livet på landet som är slutet och uttråkande för en tänkande själ som henne. Kärleken till Arvid som påbörjades sommaren innan giftermålet finns kvar och Lydia letar efter ett friare liv där hon rår om sig själv. Hon skiljer sig från sin man och måste lämna dottern med honom innan hon flyttar till Stockholm. Inte prompt för Arvids skull enligt henne själv, utan för friheten. Ändå är det Arvid hon anpassar sitt liv efter tills hon tröttnar på hans nyckfullheter. Historien om otrohet och falska löften är sig lik trots att det gått flera decennier.

Många av klokheterna som sägs i boken fungerar än idag – som det om den stora kärleken som alla ser som sin räddning. Genom att skildra Lydias vän Ellen, sätter också författaren ljus på något mer: Ellen är feminist och går i bräschen, tills hon gifter sig och hamnar i samma jargong som den invanda. Hon lagar maten och har koll på vad maken glömt sina tofflor. Visst känner man igen det än idag? Jämställda par som skaffar barn och plötsligt lever många ut de inlärda könsuppdelningarna?

Finns cirka 10 urklipp till jag skulle vilja publicera men jag tror det blir för långt och mycket att läsa. Jag tycker Sundström lyckas väl iallafall med att väva in pricksäkra iakttagelser om kärlek och att spela spel. Jag tycker också att iakttagelserna är tidlösa, vilket ibland förvånar mig eftersom För Lydia som sagt utspelar sig för mer än 50 år sedan.

En sak jag funderat på dock är skildringen om hur Lydia lämnar sin dotter. Det finns ingen djupare reflektion kring detta och Lydia verkar varesig sakna sitt barn eller tänka något kring vad det gör med hennes dotter att mamman övergav henne. Jag vill inte skuldbelägga Lydias val, det är en bok för sig att vilja lämna sitt barn, men jag funderar på om man verkligen kan vara så bekymmerslös i att lämna över vårdnaden helt.

Behövs boken då, som komplement till Den allvarsamma leken? Saknas Lydias perspektiv där? Nej är mitt svar, för Söderberg lämnar Lydias tankar oformulerade och jag som läsare kan själv kan fylla i. Jag tycker inte hon blir orättfärdigt skildrad där eller att det finns en litterär lucka som behöver fyllas i. Däremot älskar jag att vistas i ett liknande språk igen men med Lydias perspektiv så jag är väldigt glad att boken skrivits.

Nu är jag väldigt nyfiken på Maken av Gun-Britt Sundström. Någon som läst den?

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén

När en bok syns väldigt ofta på sociala medier blir jag skeptisk, som med mycket annat. Motvals kan man kanske beskriva mig som ibland, även om det inte generellt är ett uttalat karaktärsdrag hos mig vad jag förstått. Lisa Ridzéns bok är en sådan, som synts och synts men ändå har jag varit nyfiken på att få läsa den. Kanske för att hon också gått på Långholmen, som jag själv, och att delar av boken skrevs där. När jag väl fick den i present av Eli så var det ett faktum: dags att läsa!

Boken berättas ur en äldre herres perspektiv. Den blandar nutid där Bosse är uttalat åldrad och hemtjänsten skriver små noteringar som sina dagliga besök. Bosse är fäst vid sin hund, saknar sin dementa fru och funderar främst på sina forna minnen som flätas in skickligt under historiens gång.

Jag tycker boken på många sätt är sorglig och gripande, men kanske säger det också något om ens syn på åldrande när det är främst dystra känslor som drabbar en. För egen del är det Bosses autonomi som går förlorad under boken som gör mig mest sorgsen. Alla tror sig veta bättre än honom. Är det viktigast att leva långt och riskfritt, eller att få bestämma själv och då kanske faktiskt leva kortare men med bevarad känsla över att man själv bestämmer över livet?

Det är också obönhörligt att man blir ensammare med åldern för att fler och fler tar avsked till jordelivet. Den insikten hade jag redan men blir tydlig i boken där Bosse känns så ensam. Barnbarnet finns men inte är hon särskilt närvarande. Sonen försöker, och han vill bara väl, men ibland blir jag så frustrerad på hans idéer att jag vill skaka om honom. Låt din pappa göra dumma val i slutet av sitt liv. Allt måste inte bli perfekt eller säkrast, så länge autonomin finns kvar.

Boken är fin och jag grät absolut en omgång när jag läste den. Den lämnar mig dock med en ganska tung känsla och kanske särskilt för att jag träffar många åldrande människor dagligen på jobbet där jag inte tycker riktigt att det blivit så bra som det hade kunnat bli. Tyvärr träffar jag ju sällan de äldre där det mesta faktiskt blir bra – som är självständiga trots krämpor och har känslan av kontroll.

Enkel att läsa, lite långsam, lite grå blir mina slutgiltiga ord om texten.

Prophet song av Paul Lynch

Det är sommar, och jag önskar det fanns tid för att läsa sådär med lättja som jag minns mina barndomsdagar. Så är det inte riktigt, inte än, men i juni hann jag läsa Prophet Song iallafall. Det är Paul Lynchs femte bok, men den första jag själv läser. Han har varit ganska omtalad som författare, nämnts i större prissammanhang och därför någon jag såklart varit nyfiken på. Prophet Song valdes som bokklubbsbok från klubben på Soho House (ett Jessika Gedin-val för att förtydliga).

Boken är en klar och tydlig dystopi, stämningen känns redan efter ett dussintals sidor. Paul Lynch vaggar först in oss i något bekant – en flerbarnsmamma, mannen är aktiv i facket, hon ska börja jobba igen snart när det fjärde barnet passerat bebisåldern. Sen raseras samhället, ett steg i taget. Det börjar smygande, auktoritära ledare tillämpar nya hårdare lagar för att få ordning på samhället. Fackaktiva ses som fiender. Att protestera blir farligt.

Särskilt första tredjedelen av boken ger mig en Orwellsk känsla. Nu var det längesedan jag läste just 1984 men det som är likt, är den skarpa igenkänningen mot verkligheten. Ledare runt om i världen får mer och mer makt, och också rent folkligt mandat, att skärpa till, skapa hårdare samhällen, att göra som Trump gör i USA just nu. Paul Lynch visar i början diskret vad som händer om man tar det ett steg längre än så.

Resten av boken ger en krig, steg för steg. Motståndsrörelse som beväpnar sig, familjemedlemmar som försvinner, ett syskon som bor utomlands och vill hjälpa familjen att fly men utan att hjälp tas emot. För mig var det väldigt tuff läsning. Krigsdelen av läsningen sammanföll med Israels bombningar i Iran på midsommar, för mig med all min släkt i Iran så var det otroligt omtumlande och nästan övermäktigt att läsa om hur ett samhälle går från fungerande till krigszon.

Den här boken bör läsas på engelska. Orden som strömmar fram är som tankar med en nästintill poetisk rytm, och andra som läst den på svenska verkar inte tycka översättningen lyckats med att fånga detta. Jag fångades som sagt men läste också på originalspråk. Det något speciella sättet att skriva på gör också att boken är utmanande att läsa bitvis, man orkar inte ta sig an mer än 30 sidor åt gången kanske. Så den passar inte för att läsa i en hängmatta och förlora sig i direkt.

Det som kändes drabbande var att igenkänningen inför samhället var stor. Den utspelar sig på Irland, och det gör att verkligheten med kriget känns mycket närmare, för livet innan kriget är så likt ens eget. Just den biten har Lynch fått kritik för, att han utgår från att vi läsare bara känner för karaktärerna för att vi känner igen oss. Jag håller inte med om den kritiken riktigt; jag som läsare hade nog känt mig drabbad även om den utspelade sig i en kultur jag kände mindre bra, det har jag upplevt med många böcker. Sen är människor människor, det vi själva kan identifiera oss med drabbar oss också med större kraft.

Sammantaget kan jag rekommendera boken om man är sugen på en modern dystopi om samhället. En genre jag själv väldigt sällan är sugen på dock :)))))

Hyper av Agri Ismaïl

Hyper är en bok som fick mycket uppmärksamhet när den släpptes 2024. Titeln blev nominerad till Augustpriset, en hiskelig bedrift för författaren Agri Ismaïl som är debuterande. Kanske var mina förhoppningar väldigt höga på grund av detta, samtidigt vet jag att många av våra moderna svenska böcker som är omtyckta i prissammanhang inte faller mig i smaken.

Boken skildrar en familj med tre barn, varje del av boken ger en inblick i deras vardag i vuxenlivet men också deras tillbakablickar och perspektiv på barndomen. Deras föräldrar är kurder som kämpat för frihet, men som till slut flydde till London, två av barnen har mer minne av den kurdiska kampen än den yngsta.

Samtidigt skildrar Hyper den samtid som finns, med finanskrisen, trade:ande, Dubais konstgjorda kulisser, integration och skulden över att inte ta del av sitt arv.

Alla teman kändes passande för mitt intresse, så jag såg fram emot att ta del av berättelsen. Uppskattade också den trycka versionen med fint och rejält tygomslag. Ändå blev jag inte särskilt uppslukad av boken. Tyckte första delen, som skildrar den äldre brodern, inte tog tag i mig. Jag brydde mig inte så mycket om hans vardag med jobbet där allt gick åt pipan, hans dåliga kontakt med den gnälliga mamman, besattheten av att tjäna pengar och hur svårt det var (är antar jag) att heta Mohammed-liknande namn i Londons finansvärld. Varför brydde jag mig inte? Jag bryr mig oftast om den slags skildringar. Kanske var det tonen berättelsen mejslades fram i.

Del två fångade mig mer. Systern som flyttat till Irak från London för giftermål, som sen skiljer sig och försöker skapa ett nytt liv i Dubai. Jag har en fascination för städer utan en riktig historia, och kunde uppskatta de delarna av skildringen. Även tredje delen hade vissa element jag tyckte om – snabbt och rappt språk som stundtals drog en vidare i historien.

Men ändå saknade jag något. Jag kan inte precisera vad det var, för visst kan jag se att många olika slags läsare skulle uppskatta boken. På något sätt kände jag mig ointresserad och obrydd inför karaktärernas livsöden rakt igenom. Kanske var det tonen, det snabba och rappa blir nästan komiskt, det känns mer som en bok i samma kategori som Snabba cash. Och det är inte böcker som jag fastnar för helt enkelt.

Har någon av er läst? Flera i min boklubb uppskattade denna, jag kunde själv inte vara med och diskutera, men det får mig ändå att undra. Vad missade jag?

Intermezzo av Sally Rooney

Äntligen är det dags att skriva den här recensionen. Jag har burit runt på Intermezzo (den engelska versionen på danskt band) i evigheter känns det som. Den har lästs med Soho-bokklubben och vanliga bokklubben, men jag hängde inte med i någon av dessa och avslutade flera veckor efter alla andra.

Sally Rooney har rönt stora framgångar med sina romaner. Hennes första två har blivit TV-serier till och med. Jag tror det är något med Irland, det ganska sakliga prosan och karaktärersskildringarna som gör att böckerna fått så stor spridning. Själv läste jag Normal People med stor behållning, och jag läste Conversations with friends först nu i januari men tyckte om den också. Dock hade jag inte mycket för hennes tredje bok som jag faktiskt inte ens läste klart.

Boken skildrar två bröder vars pappa nyligen gått bort. Som hennes tidigare verk är historien starkt relationsdriven och även nu får vi ta del av kärleksliv, men också en sårig syskonrelation. Ivan är lillebror, superbra på schack och har gått från den socialt bortvände lillen till en person som tydligen kan bli kär medan storebror Peter är klassiskt charmig, en framgångsrik jurist men har en relation som betytt allt för honom bakom sig istället för framför sig.

I Intermezzo har Rooney ett annat slags språk än hennes två första böcker. Man känner igen hennes ton på något vis, men det är faktiskt en helt annan slags prosa. Den känns vuxnare, mer stilistisk och med mycket inspiration från de klassiska författarna. Men just det enkla språket har tidigare varit hennes styrka och nu fastnar jag i meningsuppbyggnaderna, det flyter inte. Historien får får därför inte flöda inom mig, och istället blir det stackato.

Det är synd, jag lämnas med en känsla av en trög bok som jag försöker ta mig igenom, och samtidigt har den ju något. Karaktärerna, dynamiken, komplexiteten. Men det naturliga flödet som Rooney annars är så duktig på finns inte och då försvinner ändå njutningen av att läsa för mig. Poängerna försvinner, jag förstår inte karaktärerna, jag häpnas inte när jag ska häpnas och jag berörs inte när jag ska beröras. Och min tolkning är att det är språket som sätter käppar i hjulet för läsupplevelsen. Det blev en bok jag ändå är glad över att ha läst för att kunna delta i diskussioner men en bok som jag inte kommer ge vidare som lästips till någon ytterligare. Får se hur den fortsatta utvecklingen blir!

Förslag på några av mina tidigare recensioner:
Den första boken av Karolina Ramqvist
Stacken av Annika Norlin
The ministry of time av Kaliane Bradley
Butcher av Joyce Carol Oates

Böcker jag vill läsa i vår, i påsk, tjugotjugofem osv.

När jag spanade i 2025s släpp vid årskiftet fastnade inte min blick på en enda titel, och nu undrar jag hur jag sökte egentligen? Det finns flera böcker som drar i min nyfikenhet just nu där jag bara längtar efter att sätta tänderna i texten och absorberas. Här kommer några av dessa, kanske tips till påsklovsläsning!

Män och kvinnor av Lena Andersson

Jag är ett stort Lena Andersson-fan men upptäckte väl egentligen henne samtidigt som många andra – med boken Egenmäktigt förfarande som beskriver Esthers hopplösa kärlek till Hugo. Hopplös för att han är inte intresserad på djupet, medan Esther är förälskad och försöker snappa upp de intonationer han ger. Det positiva skapar stora emotionella avtryck, det negativa skapar oro, men tas inte in i samma grad av Esther. Egenmäktigt förfarande gav bara Esthers perspektiv, det kvinnliga, men med boken Män och kvinnor vill Lena Andersson även ge röst åt det manliga perspektivet. Jag var på författarsamtal på Soho House där Jerker Vidborg intervjuade Andersson och jag blev ännu mer sugen på boken efter det (om ni vill läsa en kortrecension av hennes senaste bok Studier av mänskligt beteende finner ni den här). Andersson är smart, specifik och hennes texter brukar vara lätta att ta till sig men ändå ha ett talande intelligent drag. Sen känns hon lite lagom provokativ vilket jag uppskattar, oavsett om jag delar åsikten eller ej. Titeln i sig tror jag är hennes sätt att sätta sig på tvären till vad hon tycker är woke, och ha mannen först i titeln. För visst är man van vid att säga kvinnor och män?

Drömräkning av Chimamanda Ngozie Adichie

En till författare jag vill läsa allt som ifrån är Chimamanda Ngozie Adichie. Hon har flera kända böcker bakom sig som Americanah och En halv gul sol. Jag har även läst Lila hibiskus med stor behållning en gång i tiden. Det är något med hennes språk som både är lättillgängligt men håller hög kvalitet. Älskar det! Jag har tidigare känt mig mycket berörd av hennes böcker och dessutom bidrar de till ett perspektiv jag ofta inte tagit del av. Särskilt En halv gul sol som skildrade Nigeria-konflikten med bildandet av Biafra var så vackert framberättad och gav mig en förståelse för ett lands historia som jag i övrigt inte kan något om. Kanske är det är att hon egentligen berättar om relationer och känslor? Stort ansvar på något sätt att vara en så stor författare och ha en publik som inte själva har en kontext. Men hon är duktig på det. Nu finns boken Drömräkning ute och vi ska läsa den med Soho-bokklubben. Den ska handla om fyra kvinnors liv, om deras kärlek, drömmar med mera. Mycket peppad!

Staden och dess ovissa mur av Haruki Murakami

Om jag för 10-15 år sedan frågade någon läsare creddig bokläsare om deras rekommendation, var Murakami nästan alltid svaret. Jag har läst några böcker av honom och uppskattar de ofta, hans stil är helt annorlunda från många andra verk jag läser. På något sätt är hans text mer saklig och kanske torrare men lämnar mig med välbehag. Jag har ett starkt minne från novellsamlingen Män utan kvinnor som jag läste några riktigt heta sommardagar på balkong. Nu var det många år sedan jag läste honom och ser fram emot hans nya titel. Den ska på något sätt vara en hyllning till böcker och platserna de bor på. Norstedts skriver ”Staden är omgiven av en mur som rör på sig och en väktare ser till att ingen lämnar eller går in i staden. Den är endast tillgänglig för människor utan skuggor och bara enhörningar kan obehindrat komma in och ut”. En beskrivning som delvis inte lockar mig eftersom jag inte gillar sci-fi men samtidigt älskar jag läsa om hur författare, skrivande med mera skildras så nog kan även denna titel bli bra!

Vilka titlar väntar ni på? Nyfiken!

Den första boken av Karolina Ramqvist

I vintras läste jag Ramqvist bok, ”Den första boken” som trots titeln faktiskt är hennes tionde bok. För många tror jag Ramqvist främst blev känd för ”Bröd och mjölk”, även om hon varit författare sedan mer än 25 år tillbaka. ”Den första boken” refererar på ett sätt till boken ”More fire” som Ramqvist, liksom den här boken, lät utspela på Jamaica. Historien är likartad, det är en ung kvinna som spenderar sin tid på ön och möter kärleken. Medan ”More fire” har ett större fokus på kolonialism i kärlekshistorien så spelar den slags frågor en mindre roll i ”Den första boken”, som istället låter skillnaderna agera kuliss.

Boken handlar istället mer om huvudpersonerna något invecklade och i min mening omogna syn på kärlek. Hon är ung, hon åker till Jamaica för att skriva en bok, de har sex, det känns som de kommer varandra nära av det, och på något vis är kärleken mellan dem djup av detta. Samtalen känns ytliga och flyktiga, men dynamiken är svår. Hon kommer från världen med pengar men har egentligen inga, hon vill inte förknippas med sexturism men ändå är ett av hennes mest framträdande attribut just vitheten och att hon är annorlunda gentemot Paul, som den jamaicanska mannen heter.

Språket är vackert, sinnligt och gör att jag hålls kvar i historien. Berättelsen är suggestivt framlagd och präglas av en sexuell ton, inte konstigt kanske med tanke på att huvudspåret utspelar sig i deras gemensamma säng, och olika bakåtblickar varvas med att de har sex hennes sista dagar på ön.

Vad tycker jag då? Jag tycker språket är fint och att boken är annorlunda från mycket annat man läser, men efter halva kände jag mig klar med den. Jag tycker den är för grund? Klart jag minns hur det kunde kännas av vara typ 22 och inte ha koll på sitt känsloliv, blanda ihop passion med djup kärlek och inte våga ta tag i sitt inre. Men för den sakens skull lockar det mig inte att spendera en hel bok inuti ett sådant huvud. Dock tror jag många kan uppskatta den här boken, Young Adult-litteraturen känns verkligen fortsatt stark just nu.

Var faktiskt på författarsamtal med Ramqvist i höstas och där kom frågan upp huruvida det finns sanning i historien. Visst ska författare få lov att berätta historien utan att deklarera exakt hur mycket inspiration som finns från egna minnen eller känslor, men jag tyckte den frågan var extra intressant nu när jag läst. För med tanke på att det är andra boken som utspelar sig på en plats där hon själv var i den åldern, och att huvudpersonen är aspirerande författare… Ja den biten kittlar i mig mer än jag vill erkänna. Skrev ett inlägg om autofiktion för ett tag sedan och även om detta inte klassas som en autofiktiv bok så följer den på något sätt med i trenden.

Om någon av er läst – jag vill veta vad ni tyckte!