Prophet song av Paul Lynch

Det är sommar, och jag önskar det fanns tid för att läsa sådär med lättja som jag minns mina barndomsdagar. Så är det inte riktigt, inte än, men i juni hann jag läsa Prophet Song iallafall. Det är Paul Lynchs femte bok, men den första jag själv läser. Han har varit ganska omtalad som författare, nämnts i större prissammanhang och därför någon jag såklart varit nyfiken på. Prophet Song valdes som bokklubbsbok från klubben på Soho House (ett Jessika Gedin-val för att förtydliga).

Boken är en klar och tydlig dystopi, stämningen känns redan efter ett dussintals sidor. Paul Lynch vaggar först in oss i något bekant – en flerbarnsmamma, mannen är aktiv i facket, hon ska börja jobba igen snart när det fjärde barnet passerat bebisåldern. Sen raseras samhället, ett steg i taget. Det börjar smygande, auktoritära ledare tillämpar nya hårdare lagar för att få ordning på samhället. Fackaktiva ses som fiender. Att protestera blir farligt.

Särskilt första tredjedelen av boken ger mig en Orwellsk känsla. Nu var det längesedan jag läste just 1984 men det som är likt, är den skarpa igenkänningen mot verkligheten. Ledare runt om i världen får mer och mer makt, och också rent folkligt mandat, att skärpa till, skapa hårdare samhällen, att göra som Trump gör i USA just nu. Paul Lynch visar i början diskret vad som händer om man tar det ett steg längre än så.

Resten av boken ger en krig, steg för steg. Motståndsrörelse som beväpnar sig, familjemedlemmar som försvinner, ett syskon som bor utomlands och vill hjälpa familjen att fly men utan att hjälp tas emot. För mig var det väldigt tuff läsning. Krigsdelen av läsningen sammanföll med Israels bombningar i Iran på midsommar, för mig med all min släkt i Iran så var det otroligt omtumlande och nästan övermäktigt att läsa om hur ett samhälle går från fungerande till krigszon.

Den här boken bör läsas på engelska. Orden som strömmar fram är som tankar med en nästintill poetisk rytm, och andra som läst den på svenska verkar inte tycka översättningen lyckats med att fånga detta. Jag fångades som sagt men läste också på originalspråk. Det något speciella sättet att skriva på gör också att boken är utmanande att läsa bitvis, man orkar inte ta sig an mer än 30 sidor åt gången kanske. Så den passar inte för att läsa i en hängmatta och förlora sig i direkt.

Det som kändes drabbande var att igenkänningen inför samhället var stor. Den utspelar sig på Irland, och det gör att verkligheten med kriget känns mycket närmare, för livet innan kriget är så likt ens eget. Just den biten har Lynch fått kritik för, att han utgår från att vi läsare bara känner för karaktärerna för att vi känner igen oss. Jag håller inte med om den kritiken riktigt; jag som läsare hade nog känt mig drabbad även om den utspelade sig i en kultur jag kände mindre bra, det har jag upplevt med många böcker. Sen är människor människor, det vi själva kan identifiera oss med drabbar oss också med större kraft.

Sammantaget kan jag rekommendera boken om man är sugen på en modern dystopi om samhället. En genre jag själv väldigt sällan är sugen på dock :)))))

Hyper av Agri Ismaïl

Hyper är en bok som fick mycket uppmärksamhet när den släpptes 2024. Titeln blev nominerad till Augustpriset, en hiskelig bedrift för författaren Agri Ismaïl som är debuterande. Kanske var mina förhoppningar väldigt höga på grund av detta, samtidigt vet jag att många av våra moderna svenska böcker som är omtyckta i prissammanhang inte faller mig i smaken.

Boken skildrar en familj med tre barn, varje del av boken ger en inblick i deras vardag i vuxenlivet men också deras tillbakablickar och perspektiv på barndomen. Deras föräldrar är kurder som kämpat för frihet, men som till slut flydde till London, två av barnen har mer minne av den kurdiska kampen än den yngsta.

Samtidigt skildrar Hyper den samtid som finns, med finanskrisen, trade:ande, Dubais konstgjorda kulisser, integration och skulden över att inte ta del av sitt arv.

Alla teman kändes passande för mitt intresse, så jag såg fram emot att ta del av berättelsen. Uppskattade också den trycka versionen med fint och rejält tygomslag. Ändå blev jag inte särskilt uppslukad av boken. Tyckte första delen, som skildrar den äldre brodern, inte tog tag i mig. Jag brydde mig inte så mycket om hans vardag med jobbet där allt gick åt pipan, hans dåliga kontakt med den gnälliga mamman, besattheten av att tjäna pengar och hur svårt det var (är antar jag) att heta Mohammed-liknande namn i Londons finansvärld. Varför brydde jag mig inte? Jag bryr mig oftast om den slags skildringar. Kanske var det tonen berättelsen mejslades fram i.

Del två fångade mig mer. Systern som flyttat till Irak från London för giftermål, som sen skiljer sig och försöker skapa ett nytt liv i Dubai. Jag har en fascination för städer utan en riktig historia, och kunde uppskatta de delarna av skildringen. Även tredje delen hade vissa element jag tyckte om – snabbt och rappt språk som stundtals drog en vidare i historien.

Men ändå saknade jag något. Jag kan inte precisera vad det var, för visst kan jag se att många olika slags läsare skulle uppskatta boken. På något sätt kände jag mig ointresserad och obrydd inför karaktärernas livsöden rakt igenom. Kanske var det tonen, det snabba och rappa blir nästan komiskt, det känns mer som en bok i samma kategori som Snabba cash. Och det är inte böcker som jag fastnar för helt enkelt.

Har någon av er läst? Flera i min boklubb uppskattade denna, jag kunde själv inte vara med och diskutera, men det får mig ändå att undra. Vad missade jag?

Intermezzo av Sally Rooney

Äntligen är det dags att skriva den här recensionen. Jag har burit runt på Intermezzo (den engelska versionen på danskt band) i evigheter känns det som. Den har lästs med Soho-bokklubben och vanliga bokklubben, men jag hängde inte med i någon av dessa och avslutade flera veckor efter alla andra.

Sally Rooney har rönt stora framgångar med sina romaner. Hennes första två har blivit TV-serier till och med. Jag tror det är något med Irland, det ganska sakliga prosan och karaktärersskildringarna som gör att böckerna fått så stor spridning. Själv läste jag Normal People med stor behållning, och jag läste Conversations with friends först nu i januari men tyckte om den också. Dock hade jag inte mycket för hennes tredje bok som jag faktiskt inte ens läste klart.

Boken skildrar två bröder vars pappa nyligen gått bort. Som hennes tidigare verk är historien starkt relationsdriven och även nu får vi ta del av kärleksliv, men också en sårig syskonrelation. Ivan är lillebror, superbra på schack och har gått från den socialt bortvände lillen till en person som tydligen kan bli kär medan storebror Peter är klassiskt charmig, en framgångsrik jurist men har en relation som betytt allt för honom bakom sig istället för framför sig.

I Intermezzo har Rooney ett annat slags språk än hennes två första böcker. Man känner igen hennes ton på något vis, men det är faktiskt en helt annan slags prosa. Den känns vuxnare, mer stilistisk och med mycket inspiration från de klassiska författarna. Men just det enkla språket har tidigare varit hennes styrka och nu fastnar jag i meningsuppbyggnaderna, det flyter inte. Historien får får därför inte flöda inom mig, och istället blir det stackato.

Det är synd, jag lämnas med en känsla av en trög bok som jag försöker ta mig igenom, och samtidigt har den ju något. Karaktärerna, dynamiken, komplexiteten. Men det naturliga flödet som Rooney annars är så duktig på finns inte och då försvinner ändå njutningen av att läsa för mig. Poängerna försvinner, jag förstår inte karaktärerna, jag häpnas inte när jag ska häpnas och jag berörs inte när jag ska beröras. Och min tolkning är att det är språket som sätter käppar i hjulet för läsupplevelsen. Det blev en bok jag ändå är glad över att ha läst för att kunna delta i diskussioner men en bok som jag inte kommer ge vidare som lästips till någon ytterligare. Får se hur den fortsatta utvecklingen blir!

Förslag på några av mina tidigare recensioner:
Den första boken av Karolina Ramqvist
Stacken av Annika Norlin
The ministry of time av Kaliane Bradley
Butcher av Joyce Carol Oates

Böcker jag vill läsa i vår, i påsk, tjugotjugofem osv.

När jag spanade i 2025s släpp vid årskiftet fastnade inte min blick på en enda titel, och nu undrar jag hur jag sökte egentligen? Det finns flera böcker som drar i min nyfikenhet just nu där jag bara längtar efter att sätta tänderna i texten och absorberas. Här kommer några av dessa, kanske tips till påsklovsläsning!

Män och kvinnor av Lena Andersson

Jag är ett stort Lena Andersson-fan men upptäckte väl egentligen henne samtidigt som många andra – med boken Egenmäktigt förfarande som beskriver Esthers hopplösa kärlek till Hugo. Hopplös för att han är inte intresserad på djupet, medan Esther är förälskad och försöker snappa upp de intonationer han ger. Det positiva skapar stora emotionella avtryck, det negativa skapar oro, men tas inte in i samma grad av Esther. Egenmäktigt förfarande gav bara Esthers perspektiv, det kvinnliga, men med boken Män och kvinnor vill Lena Andersson även ge röst åt det manliga perspektivet. Jag var på författarsamtal på Soho House där Jerker Vidborg intervjuade Andersson och jag blev ännu mer sugen på boken efter det (om ni vill läsa en kortrecension av hennes senaste bok Studier av mänskligt beteende finner ni den här). Andersson är smart, specifik och hennes texter brukar vara lätta att ta till sig men ändå ha ett talande intelligent drag. Sen känns hon lite lagom provokativ vilket jag uppskattar, oavsett om jag delar åsikten eller ej. Titeln i sig tror jag är hennes sätt att sätta sig på tvären till vad hon tycker är woke, och ha mannen först i titeln. För visst är man van vid att säga kvinnor och män?

Drömräkning av Chimamanda Ngozie Adichie

En till författare jag vill läsa allt som ifrån är Chimamanda Ngozie Adichie. Hon har flera kända böcker bakom sig som Americanah och En halv gul sol. Jag har även läst Lila hibiskus med stor behållning en gång i tiden. Det är något med hennes språk som både är lättillgängligt men håller hög kvalitet. Älskar det! Jag har tidigare känt mig mycket berörd av hennes böcker och dessutom bidrar de till ett perspektiv jag ofta inte tagit del av. Särskilt En halv gul sol som skildrade Nigeria-konflikten med bildandet av Biafra var så vackert framberättad och gav mig en förståelse för ett lands historia som jag i övrigt inte kan något om. Kanske är det är att hon egentligen berättar om relationer och känslor? Stort ansvar på något sätt att vara en så stor författare och ha en publik som inte själva har en kontext. Men hon är duktig på det. Nu finns boken Drömräkning ute och vi ska läsa den med Soho-bokklubben. Den ska handla om fyra kvinnors liv, om deras kärlek, drömmar med mera. Mycket peppad!

Staden och dess ovissa mur av Haruki Murakami

Om jag för 10-15 år sedan frågade någon läsare creddig bokläsare om deras rekommendation, var Murakami nästan alltid svaret. Jag har läst några böcker av honom och uppskattar de ofta, hans stil är helt annorlunda från många andra verk jag läser. På något sätt är hans text mer saklig och kanske torrare men lämnar mig med välbehag. Jag har ett starkt minne från novellsamlingen Män utan kvinnor som jag läste några riktigt heta sommardagar på balkong. Nu var det många år sedan jag läste honom och ser fram emot hans nya titel. Den ska på något sätt vara en hyllning till böcker och platserna de bor på. Norstedts skriver ”Staden är omgiven av en mur som rör på sig och en väktare ser till att ingen lämnar eller går in i staden. Den är endast tillgänglig för människor utan skuggor och bara enhörningar kan obehindrat komma in och ut”. En beskrivning som delvis inte lockar mig eftersom jag inte gillar sci-fi men samtidigt älskar jag läsa om hur författare, skrivande med mera skildras så nog kan även denna titel bli bra!

Vilka titlar väntar ni på? Nyfiken!

Den första boken av Karolina Ramqvist

I vintras läste jag Ramqvist bok, ”Den första boken” som trots titeln faktiskt är hennes tionde bok. För många tror jag Ramqvist främst blev känd för ”Bröd och mjölk”, även om hon varit författare sedan mer än 25 år tillbaka. ”Den första boken” refererar på ett sätt till boken ”More fire” som Ramqvist, liksom den här boken, lät utspela på Jamaica. Historien är likartad, det är en ung kvinna som spenderar sin tid på ön och möter kärleken. Medan ”More fire” har ett större fokus på kolonialism i kärlekshistorien så spelar den slags frågor en mindre roll i ”Den första boken”, som istället låter skillnaderna agera kuliss.

Boken handlar istället mer om huvudpersonerna något invecklade och i min mening omogna syn på kärlek. Hon är ung, hon åker till Jamaica för att skriva en bok, de har sex, det känns som de kommer varandra nära av det, och på något vis är kärleken mellan dem djup av detta. Samtalen känns ytliga och flyktiga, men dynamiken är svår. Hon kommer från världen med pengar men har egentligen inga, hon vill inte förknippas med sexturism men ändå är ett av hennes mest framträdande attribut just vitheten och att hon är annorlunda gentemot Paul, som den jamaicanska mannen heter.

Språket är vackert, sinnligt och gör att jag hålls kvar i historien. Berättelsen är suggestivt framlagd och präglas av en sexuell ton, inte konstigt kanske med tanke på att huvudspåret utspelar sig i deras gemensamma säng, och olika bakåtblickar varvas med att de har sex hennes sista dagar på ön.

Vad tycker jag då? Jag tycker språket är fint och att boken är annorlunda från mycket annat man läser, men efter halva kände jag mig klar med den. Jag tycker den är för grund? Klart jag minns hur det kunde kännas av vara typ 22 och inte ha koll på sitt känsloliv, blanda ihop passion med djup kärlek och inte våga ta tag i sitt inre. Men för den sakens skull lockar det mig inte att spendera en hel bok inuti ett sådant huvud. Dock tror jag många kan uppskatta den här boken, Young Adult-litteraturen känns verkligen fortsatt stark just nu.

Var faktiskt på författarsamtal med Ramqvist i höstas och där kom frågan upp huruvida det finns sanning i historien. Visst ska författare få lov att berätta historien utan att deklarera exakt hur mycket inspiration som finns från egna minnen eller känslor, men jag tyckte den frågan var extra intressant nu när jag läst. För med tanke på att det är andra boken som utspelar sig på en plats där hon själv var i den åldern, och att huvudpersonen är aspirerande författare… Ja den biten kittlar i mig mer än jag vill erkänna. Skrev ett inlägg om autofiktion för ett tag sedan och även om detta inte klassas som en autofiktiv bok så följer den på något sätt med i trenden.

Om någon av er läst – jag vill veta vad ni tyckte!

Stacken av Annika Norlin

För ett tag sedan läste jag Stacken, Annika Norlins första skönlitterära bok, men långt ifrån första text. Norlin är känd som textkompositör och en väldigt duktig sådan, hon har gått under artistnamn som Hello Saferide och Säkert! Häromåret släppte hon en novellsamling som skapade förtjusning i kritikerkåren. Själv var jag kanske inte lika begeistrad som alla andra, men tjusningen är absolut trots det tydlig, även för mig.

I Stacken beskriver Annika Norlin en sammansättning av människor som vill leva på ett annat sätt än det klassiska samhället. Utan stress och förbehållningar, utan att ta av planetens resurser, utan det vanliga ekorrhjulet. Vi följer karaktärerna en och en, sen samtidigt som de parallellt sammanflätas till just Stacken.

När jag läste den tänkte jag att det var en okej bok men faktum är att jag tänkt mycket på den i efterhand, och det är ju ett gott betyg. Den sätter ljus på vissa tankar. Dels hur mycket gruppmänniska man ändå är. Även om man vill leva radikalt och utanför samhällets normer formerar vi oss i grupper som ju får egna regler. Så helt fria verkar vi inte kunna vara, och vad är total frihet? Om vi tänker sexuell frihet, vad händer med de personer som är mer monogama till naturen? Får de ändå vara med? Hur mycket oliktänkande ryms egentligen om man samtidigt ska ha en gemenskap? I Norlins bok är gruppdynamiken slående nära en sekt. Men tycker Stacken att de är en sekt?

Att Norlin kan använda sig av orden för att skapa stämningar och beskrivningar lyser tydligt i boken. Trots det präglas den dock av att vara så otroligt lik mycket av den moderna svenska litteraturen. Det är något med författare från samtiden som älskar att beskriva oss och samhället som så grått. Alltid är det osmickrande sexscener, snor, skrikande barn, missbruk och ångest som porträtteras. Jag är mer ett fan av det kanske poetiska, drömmande, lyriska. Om man med en sådan scen bryter av med något rått blir det effektfullt men när hela boken präglas av det råa och oslipade som är typiskt för modern svensk litteratur, då kan det inte bli en bok jag på totalen uppskattar.

Ändå tycker jag det är en bra bok? Det är så lustigt det där, att själv inte tycka om en bok men om någon skulle be om en objektiv bedömning så innehåller den de element som nog klassar en bra bok. Tänkvärdhet, radikal, bra språk.

Det blir 3 av 5 på min något icke-konsekventa skala.

Vad man inte ska missa på årets bokrea

Det är bokrea och jag känner ett pirr spridas i kroppen. Mamma var förbi mig häromdagen och lämnade färskpressad apelsinjuice och en bokreakatalog från Akademibokhandeln. Om inte det är gulligt så säg. Nedan kommer mina tips och önskningar, fast egentligen borde jag inte köpa en enda titel mer för min bokhylla är mer än dignande och ena hyllplanet sa tack och adjö häromdagen…

Skönlitterära titlar jag läst och rekommenderar

Systrarna av Jonas Hassen Khemiri och Tre av Valerié Perrin
Bägge två är favoritförfattare hos mig och bägge två har minst varsin titel som går att fynda. Hassen Khemiri bjuder på intelligent om tre systrar och deras uppväxt, medan Perrin ger en tät vävd historia med air av Frankrike och välsmakande ord. En recension av Tre finns här. Ps jag hoppas jag läser något svindlande snart, för känns som jag tipsat om samma böcker ett tag.

Rent hus av Alia Trabucco Zeran och 1984 av George Orwell
Rent hus handlar om en städerskas tid hos en privilegierad chilensk familj, och i hemlighet diskuterar den klass och samhörighet. 1984 tycker jag är en titel som blir allt mer kuslig för vart år, innehållet är mer aktuellt än någonsin.

Poesi jag läst och rekommenderar

Samlade dikter av Karin Boye och Samlade dikter av Edith Södergran
Lättillgänglig klassisk svensk poesi. Boye är såklart mycket vass och flera av hennes bästa finns i den här samlingen men tycker även Södergran är värd sin läsning.

Titlar jag läst och tror andra skulle rekommendera

Kanske min flummigaste kategori, men ibland läser man ju något som man själv kanske inte tycker är ett boktips men som man ändå tror andra uppskattar? Eller? Nåväl, här kommer mina sådana tips.

Jävla karlar av Andrev Walden och Skärvorna av Brett Easton Ellis

Jävla karlar vann Augustpriset 2023 för bästa skönlitterära bok. Jag tyckte om den och skrattade mycket, men det kanske inte är en bok jag tipsar om ändå i vanliga fall. Dock går den hem hos så många i min närhet, att den får åka upp här ändå. Easton Ellis bok är också en bok jag läste med viss behållning men som min omgivning istället älskar, recension hittar ni här.

Titlar jag är nyfiken på

Agnes, Louis, Paris av Johanna Ranes och Historien av Elsa Morante

Johanna Ranes gick på KI samtidigt som jag, kanske till och med att vi gick i samma klass ett kort tag. Jag skrev på en historia samtidigt som hon debuterade med den här boken, och min historia utspelade sig också med Paris som stark kuliss. Mycket nyfiken på hennes ord! Historien av Elsa Morante har jag vealat läsa i evigheter, men det blir aldrig av. Kanske nu?

Efter jobbet ska jag dock rusa till Hedengrens. Många av de lokala bokhandlarna har 40 % på precis alla titlar den första dagen på rean, så dit vill jag för att spana. Vad ska ni köpa?

The ministry of time av Kaliane Bradley

I bokklubben på Soho House läste vi The minstry of time av Kaliane Bradley. Det var en bok jag iallafall inte hade hört talas om, men som visade sig varit extremt hypad utomlands. Det var så mycket skriverier att jag direkt blev skeptisk. För mig står bra PR bakom en sådan slags virvelvind av entusiasm, inte den egentliga litterära kvaliteten. Kalla mig gammaldags men så är det. Trion av Johanna Hedman fick lite samma enorma skriveri innan den ens var publicerad och massa översättningskontrakt. Det var visserligen en bra bok, men i min mening är det inte en modern klassiker direkt som stack ut så pass mycket som man fick bilden av i samband med att hon debuterade. Eller är det en illa dold avundsjuka jag omedvetet blottar?

Tillbaka till The ministry of time. En riktigt genreöverskridande och lite märklig bok. Som en blandning av Expeditionen av Bea Usma och spänningsroman? Och lite romantik på det? Boken utspelar sig i UK, några decennier från nutid minst. Man har med hjälp av en tidskapsel transporterat folk från dåtiden in till den moderna världen. De ska assimileras in i det moderna samhället med hjälp av anställda på minsteriet. En av de anställda är bokens huvudperson som är ganska lik författaren i olika attribut.

Sen händer det inte så mycket alls i boken. Den går långsamt framåt medan vi följer huvudpersonens lite invecklade tankar om sitt jobb och dåtidens människor som upptäcker saker om det moderna samhället, som dejting och att homosexualitet är tillåtet. Tills det plötsligt är kanske 80 sidor kvar, då byter boken helt skepnad och blir dels ganska sci-fi fokuserad och dels en spänningsroman med skjutningar och annat.

Jag tror författaren hade jättekul när hon skrev den här boken. Skrivarglädjen dansar verkligen över sidorna, kan tänka mig att det var ett lustfyllt projekt. Dock räcker inte glädjen hela vägen för min del. Visst, den är bitvis lite underhållande, men sedan har den inte så mycket mer. Kommer vara en klassisk bok jag glömmer om några år och aldrig riktigt rekommenderar till någon. Kan dock inte kalla den för dålig faktiskt, för jag läste ändå den med någon slags läsglädje och funderade inte på att avsluta den i förtid.

Bokklubben på Soho tyckte lite blandat om den, men ingen var kanske direkt begeistrad. Många rekommenderade att läsa lite intervjuer med författaren så det har jag gjort. Hon känns sympatisk och kanske lite udda, man får en känsla av att hon själv blev lite kär i en av dåtidens personer och ville skriva in sig själv i en kärlekshistoria med honom.

Vad läser ni?

Mitt läsår som varit

Välkomna till en läslista om 2024. Jag fann den inne hos Julia, som i sin tur hade anpassat den från Flora. Tycker själv mycket om att läsa sådana listor, så jag hoppas ni tycker samma.

Hur var läsåret 2024?

Allt som allt var det ett bra läsår. Jag var med i två bokklubbar vilket styrde många av valen, men det var något jag uppskattade. Övriga böcker valde jag med omsorg, så oavsett vad jag tyckte om dem, så ville jag ha läst dem.

Antal lästa böcker under 2024:

Jag läste 29 böcker.

Vilken typ av böcker läste du?

Främst läser jag skönlitterära böcker som är eller har varit aktuella senaste åren. Någon klassiker brukar smyga sig in (i år Stefan Zweigs samlade noveller exempelvis) och några titlar som varit populära för många år sedan och jag fortfarande är nyfiken på (Tills alla dör och Andromeda exempelvis). Gillar även att läsa poesi då och då, gärna på hösten (i år Aster of ceremonies och Sapfo).

Vilken månad läste du flest böcker?

I augusti läste jag fem böcker. Oftast, som alla andra, läser jag mer om jag är ledig men jag var faktiskt inte det i augusti. Måste smittats av andras sommarledighet inom mig.

Vilken månad läste du minst?

Januari läste jag ingen. Jag påbörjade Systrarna i slutet och den tog sin tid att ta sig igenom. Hade en liten period jag ville samla mig på.

En bok du inte läste ut?

Oftast brukar det finnas någon sådan bok. Jag vill inte läsa klart för sakens skull, men i år läste jag allt. Stefan Zweig hade jag inte fortsatt med om inte han var så känd och boken så kort.

En ny genre för året?

I år läste jag The ministry of time som hade en liten dos av sci-fi i sig, en genre jag inte bekantat mig med förut. Den hade också lite romance-inslag? Blev spontant inte en favoritgenre att återvända till.

Några citat som du fastnade för?

Spara ner små utsnitt av böckerna jag läser är något jag ägnar mig mycket åt. Valerie Perrin är en författare vars meningar jag vill fotografera av stup i kvarten. Här kommer några av hennes vackra ord:

Men även Paul Auster skapar mycket tankar hos mig, här lite utsnitt från 4321:

Några böcker som fick dig att vilja skriva?

Flora Wiströms bok ”Här ruvar havet”. Tycker hennes språk gjort en tydlig utveckling från debuten, vilket påminde mig om att ju mer man skriver ju vassare blir man.

Paul Austers ”Baumgartner”. Dels för att det var min favoritbok från året men dels för att hans språk bär en lättsamhet och ett djup samtidigt om är inspirerande.

Valerie Perrins böcker ”Tre” och ”Glömda om söndagen”. Bägge är fyllda med vackra ord och romantiska formuleringar som inte är klichéartade, bara välsmakande och sinnliga. Vet inte om det är franska språket eller hennes penna, men ljuvligt är det.

Bästa läsplatsen 2024?

Mitt favoritsätt att läsa på sker i Skåne. Det brukar ske på morgonen, packar ner frukost vilket ofta är yoghurt och stekta rosmarindoftande nektariner samt en termos med te, går ner till stranden. Brer ut min gröna linnehandduk från Växbo jag fått i present, klär av mig. Sen brukar jag ta ett morgondopp oavsett temperatur. Klär sedan på mig igen, och sitter på handduken med min läsning och frukost. Då känner jag mig alltid nöjd med livet, oavsett sinnesstämning i övrigt.

Ett fint läsminne från 2024:

Jag var på konferens i London i augusti och de sista timmarna innan vi behövde åka till flygplatsen smet jag istället till Soho House i London, och placerade mig i en fåtölj. Bjöd mig själv på en cosmo och läste ut Andromeda. Kände mig märkligt nöjd med detta, det var något med att känna sig världsvan om gjorde avtryck.

I vilken form läste du böcker 2024?

95% av böckerna är fysiska böcker. Jag kan egentligen inte tänka mig något annat. Allra helst inbundna, men det blev också en och annan pocket. Läste också två böcker på läsplatta – om jag ska resa bort får jag ha med mig max två fysiska böcker och resten på platta. Detta efter en incident när jag åkte till Sydamerika med 7 kg övervikt, där packningen främst bestod av inbundna böcker som skulle räcka över en månads ledighet…

Vilken var den första boken du läste 2024?

Systrarna av Jonas Hassen Khemiri. En bra start, jag var i rätt stämning för en rejäl bok vid årets början.

Och vilken var den sista?

Här ruvar havet. Jag började egentligen på den under seglingen i september, så det var dags att ge den uppmärksamheten den förtjänade.

Vilka var de bästa böckerna du läste 2024?

Utan inbördes ordning så var det:

Systrarna av Jonas Hassen Khemiri
Tills alla dör av Diamant Salihu
Rent Hus av Alia Trabucco Zerán
Baumgartner av Paul Auster
Tre och Glömda om söndagen av Valerie Perrin

Vilka kommande böcker ser du fram emot att läsa?

Jag är väldigt nyfiken på Dream Count av Chimamanda Ngozi Adichie. Jag har läst mycket av henne och älskat allt i princip, men nu var det längesedan och snart släpps hennes nya bok.

Det var mitt läsår 2024. Ser fram emot 2025! De första titlarna som står redo är bokklubbsböcker. VI ska läsa Intermezzo av Sally Rooney med ena klubben, och Fourth Wing av Rebecca Yarros med den andra. Medan mitt bokpaket transporterar sig genom postsystemet läser jag Bränn alla mina brev av Schulman. Är inte ett Schulman-fan för jag är långsint och kan inte släppa hur han betedde sig på internet för längesedan. Nu fick jag den av mamma i min adventskalender från december, och hon tyckte själv så mycket om den att det blir dags för min första bok av honom. Skulle så gärna höra om er läsning och vad ni läser nu?

Ett år i böcker, del tre

Nu har vi kommit till den avslutande delen av mina mini-recensioner från 2024. Tyckte jag läste mycket som antingen var bra eller som jag av andra anledningar ändå ville läsa. Sista etappen kanske känns igen litegrann, för till alla dessa hade jag bloggen och de kan ha nämnts lite här och var.

Andromeda av Therese Bohman

En bok som skulle handla om böcker, förlagsvärlden och en ung tjejs plats där. Handlade istället mycket om relationer och att alla mänskliga kontakter inte går att kategorisera. Kärlek? Vänskap? Romantiskt, men ej sexuellt? Och så vidare. Höga förhoppningar som inte infriades men ändå läsvärd. Tre av fem.

Yellowface av RF Kuang

Det här omslaget gissar jag att en del känner igen. Maken till hype var längesedan man såg, och själv lästes denna i Soho-bokklubben. Boken handlar om Athena (ja det var horribelt svårt för mig att läsa om en person som delade namn med mig? Händer aldrig annars). Nåväl. Hon är en framgångsrik författare som dör, och hennes vän snor hennes opublicerade bokmanus. Boken behandlar teman som vem får berätta en historia, vad är stjäla text och hur långt kan man som konstnär profitera på andras lidande? Själv tyckte jag den hade fått alldeles för mycket hyllningar. Helt okej. Två komma fem av fem.

Glömda om söndagen av Valérie Perrin

Efter att ha läst Tre tidigare under året kände jag ett starkt behov av att sluka allt Perrin skriver hädanefter. Hennes debutroman är översatt till svenska, så den tog jag mig an. Vi får följa huvudpersonen som är en ung kvinna, och arbetar på ett ålderdomshem. Det är mystiska familjeförhållanden – föräldrarna dog i en olycka, och hon bor med farföräldrarna. På äldreboendet finns en dam vars historia berättas genom huvudpersonen. Trådarna vävs ihop och som alltid är det vackert språk och en bladvändare som bjuds på.

Shy av Max Porter

Vi läste denna i bokklubben. Porter skriver i lyrisk form om en kille, Shy. Omvärlden förstår inte honom och hans beteenden. Han kan vara aggressiv, göra utfall och förstör för sig själv. Jag tror man ska läsa denna långsamt med eftertanke, och inte snabbt i stress som jag. Kan ha påverkat betyget som blev två komma fem av fem.

Atlantmannen av Marguerite Duras

Jag tycker Duras skriver vackert men ofta utan handling, och så är det mestadels även i denna korta bok. I ett sådant här format passar det dock väldigt bra! Handlar om ett möte mellan en man och en kvinna vid Atlanten. Ska vara inspirerat av verkligheten där hon mötte sin framtida homosexuella älskare. Finns en del att googla på jag inte gjort än så lämnar skvallret där. Uppskattade välsmakande franska ord i en havsmiljö. Fyra av fem.

The ministry of time av Kaliane Bradley

Den här lästes med Soho-bokklubben, en ytterligare bok som fått mycket hype utan att jag till fullo förstår. Staten har upptäckt en tidsmaskin som transporterar fram personer till nutid. Detta skapar oanade problem och vår protagonist arbetar för staten och tidsprojektet, men förstår inte hur djupt involverad hon är. Märklig blandning av romance och sci-fi, där ingen genre är en favorit för mig. Tror författaren hade JÄTTEkul när hon skrev denna, och själv tyckte jag den var helt ok trots allt. Måste förresten publicera min recension. Tre av fem.

Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg

Bokklubbsbok (jag har alltså två stycken klubbar för att förtydliga). Stridsberg skriver fram en historia som inte vilar på handlingen och kanske knappt på karaktärernas utveckling. Det är generationstrauman som skildras, ihopflätat över olika personer som påminner om varandra. Jag tyckte mycket om språket, och tycker Stridsberg visar på talang som berättar en historia på ett annat vis. Tre komma fem av fem.

Butcher av Joyce Carol Oates

En tungviktare till författare jag läste mycket av som tonåring faktiskt. Den här boken skildrar en ”kirurgs” vardag på ett mentalsjukhus för kvinnor där han utför experimentella behandlingar. En bok som kunde givit en så mycket mer än vad den gav. Två komma fem av fem.

4 3 2 1 av Paul Auster

Efter Baumgartner som jag läste med stort behag, gick jag på Michelle i bokklubbens absoluta favoritbok. Auster skildrar en pojkes liv från barndom till vuxen i fyra parallella liv som kunde skett. Sliding doors som gör utfallen och karaktären helt olika beroende på i vilken kontext den hamnar i. Underbart sinnlig och får en att fundera på livet mycket. Fyra komma fem av fem.

Den första boken av Karolina Ramqvist

Innan jag läste den här boken, var jag på författarsamtal på Soho House där Ramqvist intervjuades. Blev mycket nyfiken och till min glädje blev det en bokklubbsbok. Det är i början av 2000-talet, en ung svensk tjej reser runt på Jamaica och blir kär i en jamaicansk kille som bor där. Jag tyckte om boken först, vackert språk, en slags sexuell spänning ligger över sidorna och den skrider långsamt framåt. Men sen tröttnade jag lite på greppet och karaktärens omogenhet. Tror jag gillade den bäst i klubben dock, uppskattade en svensk bok som inte är som alla andra med det destruktiva, gråa, mörka. Recension kommer snart! Tre av fem.

Här ruvar havet av Flora Wiström

Avslutade året med en pocketbok inköpt på Arlanda, på väg till en kroatisk segelbåt. Trodde det skulle bli en lässemester, men ack så fel jag hade. Fick bli en jullovsbok. Vi följer Ida som spenderar en semestervecka hos sin pappa på en bohuslänsk ö. Älskar att boken har havet som tydlig kuliss och tycker Wiströms språk gjort en så stor utveckling från debuten (såklart! Men kul att följa). Är ett stort fan av Floras blogg dessutom. Hade önskat mig en längre bok! Tre komma fem av fem.

Pust, det var det hela! Men trevligt läsår kände jag spontant. Bokklubbarna bidrog med tillskott som jag kanske inte alltid hade valt själv vilket jag uppskattar, och sen var jag noga med vilka andra böcker jag valde att läsa. Det blev en bra mix för mig av utforskande och tillfredsställande böcker. Nyfiken om ni läst något jag läst, och vad ni tyckte?