I bokklubben på Soho House läste vi The minstry of time av Kaliane Bradley. Det var en bok jag iallafall inte hade hört talas om, men som visade sig varit extremt hypad utomlands. Det var så mycket skriverier att jag direkt blev skeptisk. För mig står bra PR bakom en sådan slags virvelvind av entusiasm, inte den egentliga litterära kvaliteten. Kalla mig gammaldags men så är det. Trion av Johanna Hedman fick lite samma enorma skriveri innan den ens var publicerad och massa översättningskontrakt. Det var visserligen en bra bok, men i min mening är det inte en modern klassiker direkt som stack ut så pass mycket som man fick bilden av i samband med att hon debuterade. Eller är det en illa dold avundsjuka jag omedvetet blottar?
Tillbaka till The ministry of time. En riktigt genreöverskridande och lite märklig bok. Som en blandning av Expeditionen av Bea Usma och spänningsroman? Och lite romantik på det? Boken utspelar sig i UK, några decennier från nutid minst. Man har med hjälp av en tidskapsel transporterat folk från dåtiden in till den moderna världen. De ska assimileras in i det moderna samhället med hjälp av anställda på minsteriet. En av de anställda är bokens huvudperson som är ganska lik författaren i olika attribut.
Sen händer det inte så mycket alls i boken. Den går långsamt framåt medan vi följer huvudpersonens lite invecklade tankar om sitt jobb och dåtidens människor som upptäcker saker om det moderna samhället, som dejting och att homosexualitet är tillåtet. Tills det plötsligt är kanske 80 sidor kvar, då byter boken helt skepnad och blir dels ganska sci-fi fokuserad och dels en spänningsroman med skjutningar och annat.
Jag tror författaren hade jättekul när hon skrev den här boken. Skrivarglädjen dansar verkligen över sidorna, kan tänka mig att det var ett lustfyllt projekt. Dock räcker inte glädjen hela vägen för min del. Visst, den är bitvis lite underhållande, men sedan har den inte så mycket mer. Kommer vara en klassisk bok jag glömmer om några år och aldrig riktigt rekommenderar till någon. Kan dock inte kalla den för dålig faktiskt, för jag läste ändå den med någon slags läsglädje och funderade inte på att avsluta den i förtid.
Bokklubben på Soho tyckte lite blandat om den, men ingen var kanske direkt begeistrad. Många rekommenderade att läsa lite intervjuer med författaren så det har jag gjort. Hon känns sympatisk och kanske lite udda, man får en känsla av att hon själv blev lite kär i en av dåtidens personer och ville skriva in sig själv i en kärlekshistoria med honom.
Trots min lilla storlek på blogg fick jag ett inläggsönskemål, och det gjorde mig gladare än glad. Er (enda) önskan är min lag – här kommer ett vardagsinlägg helt enkelt.
Jag har haft en lite annorlunda vecka bakom mig, vanligtvis jobbar jag ju på sjukhus men nu har jag haft en vecka med forskning och kurser hemifrån. Lyxen med det är att man kan ta en morgonpromenad och eftersom jag är fortsatt jetlaggad var jag redo för en sådan redan 07:15 häromdagen. Jag hade redan hunnit dricka te, göra en ganska utökad hudvårdsrutin, sminka mig och fläta håret.
Det snöade! Mitt hjärta klapprade av denna syn. Snö gör något med min lycka. Särskilt snö som träffas av solstrålar, men man får ju inte vara kinkig, det här dög med. Avslutade dock ändå min promenad snabbt för det var en enstaka plusgrad och det började snöa horisontellt rakt i ansiktet på mig. Uppskattar trots allt inte slask i ansiktet före klockan åtta.
Satt hemma sedan och försökte förstå olika epidemiologiska begrepp. Känner mig extremt analog som pluggar med penna och papper men har jag inte skrivit det med handen finns det ingen chans att jag lär mig.
Min kurs hade lunch i fyrtio minuter, tyckte det kändes snålt men jag sprang iallafall ner till Mogges och köpte sushi till mig och pappa. Jag har lyxen att ha föräldrarna på några minuters gångavstånd från mig, och eftersom pappa var ledig passade vi på. Jag tog hot tuna roll vilket var ganska okaraktäristiskt, brukar vilja ha något blandat pga aktiv mat-FOMO. Men nu så.
Efter kursen kilade jag ner till Hedengrens. Bokus tar evigheter med mitt paket, brukar inte handla av dem men fick presentkort i julklapp av jobbet. Nu behövde jag akut inhandla nästa bokklubbsbok (bokklubben på Soho House med Gedin!).
Det blev ”Fourth wing” av Rebecca Yarros. Jag känner mig väldigt skeptisk pga inte alls min genre men sällan sett en bok bli så hyllad utanför sin egen läsekrets så jag hoppas bli motbevisad.
Efter att lämnat boken hemma slevade jag i mig någon slags middag innan jag gick ner till Östermalms IP. På tisdagar erbjuder SSSK skridskoträning om man vill få lite långfärdsskridskorteknik. Är inte en sådan här träning det svenska föreningslivet i sitt esse? Jag är iallafall så oerhört tacksam över de om engagerar sig för att andra ska få komma ut och njuta av naturen tillsammans med dem. Jag har köpt alldeles egna skrillor denna säsong, ett alldeles för spontant och dyrt köp efter en tuff jobbdag. Blir både glad och får lite ångest när jag tittar ner på dessa. Men mina skridskor, alltså inte de illröda pjäxorna, är så vackra i någon slags brunskimrande metall och skarp skena från Lundhags. Så lite lycka kanske materiella ting kan ge… Dessutom kom min vän Louise ner till isen, och vi fick hänga en kort sväng.
Unnade mig själv blåbärssoppa och blodapelsin till mellis efter.
Dagen därpå vaknade jag med en del träningsvärk i mestadels fötterna, jag är ganska rädd när jag åker så dels spänner jag mig mycket och dels är väl fötterna ovana vid att balansera på en smal metallplatta. Upp steg jag ändock och gjorde ordning mig i racerfart, hade nämligen bokat in mig på morgonpass på megaformer. ClassPass hade prov på erbjudande för ett tag sedan och nu kör jag abonnemang. Nere på A Place där jag tränade är stämningen lugn och lite kalifornisk. Mycket snygga tjejer och coola instruktörer, väldoftande schampo i duscharna och känsla av exklusivitet. Jag gillar det och blir skrämd samtidigt för jag är varesig smidig eller har en stark core. Känns väldigt lyxigt att kunna gå på morgonpass. Vid 08:30 var jag redo för att göra kursuppgifter och för att inhämta motivation gick jag till Soho House.
Drack matchalatte och insåg hur jag glömt äta frukost. Satt och skrev på lite forskningsgrejer, gjorde en kursuppgift, smörjde händerna tio gång ner med den lilla tuben som tittar ut och kände mig ändå halvnöjd med vad jag lyckades producera.
Soho House är en mycket vacker plats, då det är lokaliserat i en gammal kyrka, men dagsljus ser man icke och jag hörde rykten om sol så lagom till lunch slog jag ihop datorn och traskade till en av min närmsta vänner Antonia som bor i krokarna. Hon är mammaledig så vi drack en kopp kaffe vid matbordet medan hennes gulliga dotter försökte äta morot- och potatispuré. Jag har bott i Stockholm i snart 15 år men jag försöker ändå behandla det som Lund, den stad jag växte upp i, genom att försöka motivera alla nära personer i livet att bo på gångavstånd. Det går tyvärr sådär, två nära vänner som bodde i krokarna innan bor numer i Huddinge och på Resarö så jag kan inte påstå att mina försök helt burit frukt. Men mamma, pappa, lillebror och fästmö samt några vänner är här och det ger mig mycket glädje.
Den här sista starka oredigerade matbilden får representera hur min kväll tedde sig. Vi hade en slags kickoff-aktivitet med jobbet, en mycket ovanlig företeelse inom sjukvården. Vi var tretton personer som lagade mat på Cajsa Warg ihop. Mycket mysigt och mycket underhållande eftersom mina kollegor råkade laga sockerlag till den milda grad av massor av vit rök vällde ut över rummet och startade brandlarmet medan butiken var igång.
Där har vi två lite ovanligare dagar i vardagen. Idoliserar numer livet där man kan jobba hemifrån hur mycket man vill. Det finns säkert massor av negativa aspekter av det, men jag hann bara se hur fritt och ljuvligt det kan vara…
Välkomna till en läslista om 2024. Jag fann den inne hos Julia, som i sin tur hade anpassat den från Flora. Tycker själv mycket om att läsa sådana listor, så jag hoppas ni tycker samma.
Hur var läsåret 2024?
Allt som allt var det ett bra läsår. Jag var med i två bokklubbar vilket styrde många av valen, men det var något jag uppskattade. Övriga böcker valde jag med omsorg, så oavsett vad jag tyckte om dem, så ville jag ha läst dem.
Antal lästa böcker under 2024:
Jag läste 29 böcker.
Vilken typ av böcker läste du?
Främst läser jag skönlitterära böcker som är eller har varit aktuella senaste åren. Någon klassiker brukar smyga sig in (i år Stefan Zweigs samlade noveller exempelvis) och några titlar som varit populära för många år sedan och jag fortfarande är nyfiken på (Tills alla dör och Andromeda exempelvis). Gillar även att läsa poesi då och då, gärna på hösten (i år Aster of ceremonies och Sapfo).
Vilken månad läste du flest böcker?
I augusti läste jag fem böcker. Oftast, som alla andra, läser jag mer om jag är ledig men jag var faktiskt inte det i augusti. Måste smittats av andras sommarledighet inom mig.
Vilken månad läste du minst?
Januari läste jag ingen. Jag påbörjade Systrarna i slutet och den tog sin tid att ta sig igenom. Hade en liten period jag ville samla mig på.
En bok du inte läste ut?
Oftast brukar det finnas någon sådan bok. Jag vill inte läsa klart för sakens skull, men i år läste jag allt. Stefan Zweig hade jag inte fortsatt med om inte han var så känd och boken så kort.
En ny genre för året?
I år läste jag The ministry of time som hade en liten dos av sci-fi i sig, en genre jag inte bekantat mig med förut. Den hade också lite romance-inslag? Blev spontant inte en favoritgenre att återvända till.
Några citat som du fastnade för?
Spara ner små utsnitt av böckerna jag läser är något jag ägnar mig mycket åt. Valerie Perrin är en författare vars meningar jag vill fotografera av stup i kvarten. Här kommer några av hennes vackra ord:
Men även Paul Auster skapar mycket tankar hos mig, här lite utsnitt från 4321:
Några böcker som fick dig att vilja skriva?
Flora Wiströms bok ”Här ruvar havet”. Tycker hennes språk gjort en tydlig utveckling från debuten, vilket påminde mig om att ju mer man skriver ju vassare blir man.
Paul Austers ”Baumgartner”. Dels för att det var min favoritbok från året men dels för att hans språk bär en lättsamhet och ett djup samtidigt om är inspirerande.
Valerie Perrins böcker ”Tre” och ”Glömda om söndagen”. Bägge är fyllda med vackra ord och romantiska formuleringar som inte är klichéartade, bara välsmakande och sinnliga. Vet inte om det är franska språket eller hennes penna, men ljuvligt är det.
Bästa läsplatsen 2024?
Mitt favoritsätt att läsa på sker i Skåne. Det brukar ske på morgonen, packar ner frukost vilket ofta är yoghurt och stekta rosmarindoftande nektariner samt en termos med te, går ner till stranden. Brer ut min gröna linnehandduk från Växbo jag fått i present, klär av mig. Sen brukar jag ta ett morgondopp oavsett temperatur. Klär sedan på mig igen, och sitter på handduken med min läsning och frukost. Då känner jag mig alltid nöjd med livet, oavsett sinnesstämning i övrigt.
Ett fint läsminne från 2024:
Jag var på konferens i London i augusti och de sista timmarna innan vi behövde åka till flygplatsen smet jag istället till Soho House i London, och placerade mig i en fåtölj. Bjöd mig själv på en cosmo och läste ut Andromeda. Kände mig märkligt nöjd med detta, det var något med att känna sig världsvan om gjorde avtryck.
I vilken form läste du böcker 2024?
95% av böckerna är fysiska böcker. Jag kan egentligen inte tänka mig något annat. Allra helst inbundna, men det blev också en och annan pocket. Läste också två böcker på läsplatta – om jag ska resa bort får jag ha med mig max två fysiska böcker och resten på platta. Detta efter en incident när jag åkte till Sydamerika med 7 kg övervikt, där packningen främst bestod av inbundna böcker som skulle räcka över en månads ledighet…
Vilken var den första boken du läste 2024?
Systrarna av Jonas Hassen Khemiri. En bra start, jag var i rätt stämning för en rejäl bok vid årets början.
Och vilken var den sista?
Här ruvar havet. Jag började egentligen på den under seglingen i september, så det var dags att ge den uppmärksamheten den förtjänade.
Vilka var de bästa böckerna du läste 2024?
Utan inbördes ordning så var det:
Systrarna av Jonas Hassen Khemiri
Tills alla dör av Diamant Salihu
Rent Hus av Alia Trabucco Zerán
Baumgartner av Paul Auster
Tre och Glömda om söndagen av Valerie Perrin
Vilka kommande böcker ser du fram emot att läsa?
Jag är väldigt nyfiken på Dream Count av Chimamanda Ngozi Adichie. Jag har läst mycket av henne och älskat allt i princip, men nu var det längesedan och snart släpps hennes nya bok.
Det var mitt läsår 2024. Ser fram emot 2025! De första titlarna som står redo är bokklubbsböcker. VI ska läsa Intermezzo av Sally Rooney med ena klubben, och Fourth Wing av Rebecca Yarros med den andra. Medan mitt bokpaket transporterar sig genom postsystemet läser jag Bränn alla mina brev av Schulman. Är inte ett Schulman-fan för jag är långsint och kan inte släppa hur han betedde sig på internet för längesedan. Nu fick jag den av mamma i min adventskalender från december, och hon tyckte själv så mycket om den att det blir dags för min första bok av honom. Skulle så gärna höra om er läsning och vad ni läser nu?
Nu har vi kommit till den avslutande delen av mina mini-recensioner från 2024. Tyckte jag läste mycket som antingen var bra eller som jag av andra anledningar ändå ville läsa. Sista etappen kanske känns igen litegrann, för till alla dessa hade jag bloggen och de kan ha nämnts lite här och var.
En bok som skulle handla om böcker, förlagsvärlden och en ung tjejs plats där. Handlade istället mycket om relationer och att alla mänskliga kontakter inte går att kategorisera. Kärlek? Vänskap? Romantiskt, men ej sexuellt? Och så vidare. Höga förhoppningar som inte infriades men ändå läsvärd. Tre av fem.
Det här omslaget gissar jag att en del känner igen. Maken till hype var längesedan man såg, och själv lästes denna i Soho-bokklubben. Boken handlar om Athena (ja det var horribelt svårt för mig att läsa om en person som delade namn med mig? Händer aldrig annars). Nåväl. Hon är en framgångsrik författare som dör, och hennes vän snor hennes opublicerade bokmanus. Boken behandlar teman som vem får berätta en historia, vad är stjäla text och hur långt kan man som konstnär profitera på andras lidande? Själv tyckte jag den hade fått alldeles för mycket hyllningar. Helt okej. Två komma fem av fem.
Efter att ha läst Tre tidigare under året kände jag ett starkt behov av att sluka allt Perrin skriver hädanefter. Hennes debutroman är översatt till svenska, så den tog jag mig an. Vi får följa huvudpersonen som är en ung kvinna, och arbetar på ett ålderdomshem. Det är mystiska familjeförhållanden – föräldrarna dog i en olycka, och hon bor med farföräldrarna. På äldreboendet finns en dam vars historia berättas genom huvudpersonen. Trådarna vävs ihop och som alltid är det vackert språk och en bladvändare som bjuds på.
Vi läste denna i bokklubben. Porter skriver i lyrisk form om en kille, Shy. Omvärlden förstår inte honom och hans beteenden. Han kan vara aggressiv, göra utfall och förstör för sig själv. Jag tror man ska läsa denna långsamt med eftertanke, och inte snabbt i stress som jag. Kan ha påverkat betyget som blev två komma fem av fem.
Jag tycker Duras skriver vackert men ofta utan handling, och så är det mestadels även i denna korta bok. I ett sådant här format passar det dock väldigt bra! Handlar om ett möte mellan en man och en kvinna vid Atlanten. Ska vara inspirerat av verkligheten där hon mötte sin framtida homosexuella älskare. Finns en del att googla på jag inte gjort än så lämnar skvallret där. Uppskattade välsmakande franska ord i en havsmiljö. Fyra av fem.
The ministry of time av Kaliane Bradley
Den här lästes med Soho-bokklubben, en ytterligare bok som fått mycket hype utan att jag till fullo förstår. Staten har upptäckt en tidsmaskin som transporterar fram personer till nutid. Detta skapar oanade problem och vår protagonist arbetar för staten och tidsprojektet, men förstår inte hur djupt involverad hon är. Märklig blandning av romance och sci-fi, där ingen genre är en favorit för mig. Tror författaren hade JÄTTEkul när hon skrev denna, och själv tyckte jag den var helt ok trots allt. Måste förresten publicera min recension. Tre av fem.
Bokklubbsbok (jag har alltså två stycken klubbar för att förtydliga). Stridsberg skriver fram en historia som inte vilar på handlingen och kanske knappt på karaktärernas utveckling. Det är generationstrauman som skildras, ihopflätat över olika personer som påminner om varandra. Jag tyckte mycket om språket, och tycker Stridsberg visar på talang som berättar en historia på ett annat vis. Tre komma fem av fem.
En tungviktare till författare jag läste mycket av som tonåring faktiskt. Den här boken skildrar en ”kirurgs” vardag på ett mentalsjukhus för kvinnor där han utför experimentella behandlingar. En bok som kunde givit en så mycket mer än vad den gav. Två komma fem av fem.
4 3 2 1 av Paul Auster
Efter Baumgartner som jag läste med stort behag, gick jag på Michelle i bokklubbens absoluta favoritbok. Auster skildrar en pojkes liv från barndom till vuxen i fyra parallella liv som kunde skett. Sliding doors som gör utfallen och karaktären helt olika beroende på i vilken kontext den hamnar i. Underbart sinnlig och får en att fundera på livet mycket. Fyra komma fem av fem.
Den första boken av Karolina Ramqvist
Innan jag läste den här boken, var jag på författarsamtal på Soho House där Ramqvist intervjuades. Blev mycket nyfiken och till min glädje blev det en bokklubbsbok. Det är i början av 2000-talet, en ung svensk tjej reser runt på Jamaica och blir kär i en jamaicansk kille som bor där. Jag tyckte om boken först, vackert språk, en slags sexuell spänning ligger över sidorna och den skrider långsamt framåt. Men sen tröttnade jag lite på greppet och karaktärens omogenhet. Tror jag gillade den bäst i klubben dock, uppskattade en svensk bok som inte är som alla andra med det destruktiva, gråa, mörka. Recension kommer snart! Tre av fem.
Här ruvar havet av Flora Wiström
Avslutade året med en pocketbok inköpt på Arlanda, på väg till en kroatisk segelbåt. Trodde det skulle bli en lässemester, men ack så fel jag hade. Fick bli en jullovsbok. Vi följer Ida som spenderar en semestervecka hos sin pappa på en bohuslänsk ö. Älskar att boken har havet som tydlig kuliss och tycker Wiströms språk gjort en så stor utveckling från debuten (såklart! Men kul att följa). Är ett stort fan av Floras blogg dessutom. Hade önskat mig en längre bok! Tre komma fem av fem.
Pust, det var det hela! Men trevligt läsår kände jag spontant. Bokklubbarna bidrog med tillskott som jag kanske inte alltid hade valt själv vilket jag uppskattar, och sen var jag noga med vilka andra böcker jag valde att läsa. Det blev en bra mix för mig av utforskande och tillfredsställande böcker. Nyfiken om ni läst något jag läst, och vad ni tyckte?
Fint det är ändå att gå igenom ett helt år såhär. Vissa böcker minns jag tydligare än andra, vissa minns jag mer från var jag läste dem. Om det finns en recension på bloggen, finns också en länk. Del ett hittar ni här, och nu kommer nästa lilla gäng titlar;
The collected novellas av Stefan Zweig
Zweig är en tungviktare från sin tid litterärt. Novellerna i den här boken hade lite blandad karaktär, och jag minns inte dem så tydligt. Minns att det var svårt att ta sig igenom för mig. En klassiker som jag inte tyckte behöll sin storhet i en modern kontext. Blev två av fem.
I boken Tre berättar Perrin om just tre vänner som vuxit upp som ett mycket sammansvetsat gäng, men som vuxna inte verkar ha kontakt. Något har hänt, och vi får följa historien som flätas ihop från dåtid till nutid. Perrin har blivit en av mina favoritförfattare. Greppet liknar hennes mest kända bok Färskt vatten till blommorna, men jag har verkligen inget emot det. Tror det är en bok som passar många olika typer av läsare. Språket är otroligt! Jag gav den fyra komma fem av fem.
Tre på västkusten
Räkna hjärtslag, Värma händer och Käraste vänner av Katarina Widholm
Buntade ihop dessa tre till ett stycke då det är de tre första böckerna om Betty. Betty växer upp i Hälsingland och flyttar till Stockholm i sena tonåren för att arbeta som hushållerska. Genom hennes blick får man följa Sverige som det var på 30-talet och utvecklingen framåt. Jag gillar dessa böcker men de är trots allt också rätt grunda. Passar att läsa i sträck på sommaren som jag gjorde. Kommer också läsa fjärde och sista delen. Tre av fem.
Stacken av Annika Norlin
Norlins första roman. Läste hennes novellsamling när den kom och förstod varför folk gillade den; men kände också att det inte är min typ av litteratur. Romanen handlar om en utbränd kvinna som flyttar ut till skogen och då råkar iaktta en märklig samling människor som verkar ha brutit med samhället. Jag förstår varför folk gillar den – men inte för mig, även den här.
Nobelpristagare har ni här! Jag försökte få en signatur av henne när hon besökte Söderbokhandlarna förra julen, och grämer mig än att jag inte kom in. Nåväl. Den unge mannen porträtterar ett kärleksförhållande mellan den mycket äldre Ernaux och en pojkvän hon hade ett slag. Tyckte mycket om, särskilt i en tid då det inte är lika kontroversiellt med att kvinnan är 20 år äldre istället. Men det väcker ju en ny slags frågor, om både tid, samhällets föreställningar och fertilitet. Tyckte mycket om språket! Fyra av fem.
Aster of ceremonies av JJJJJerome Ellis
Jag brukar slå mig för bröstet över hur mycket jag uppskattar poesi. Älskar att köpa hem diktsamlingar, mysa ner mig i soffan med tända långa ljus och klassisk musik i bakgrunden. Känner mig så kulturell att jag smäller av då. Snopen blev jag därför att denna diktsamling ej var för mig. Mycket experimentell. Kan uppskattas om man stammar, vilket den mycket kretsar kring. Ger den två av fem.
Sapfo – dikterna och fragmenten av Sapfo (tolkat av Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou)
Sapfo, där snackar vi urmodern till poesi. I den här översättningen får man nycklar till tiden Sapfo verkade i. Det gjorde många av dikterna ännu mer betydelsefulla för egen del iallafall. Slogs av hur lika dåtidens teman var med nutiden. Olycklig kärlek, åtrå, känslor. Att vi mest har fragment kvarlämnat från Sapfo gör nog att man fyller i orden som saknas med vad man själv tycker passar, och en vackrare dikt än så går nog inte att få. Blev ändå fyra av fem.
Sapfo på vardagsrumsgolvet
Det var hela lilla gänget för denna gång! Inser att jag inte publicerat min recension av Stacken, men det kommer. Avslutande del tre kommer inom kort.
Det är svårt att sammanfatta ett år bara sådär tycker jag, men jag uppskattar ritualen. Så pass mycket uppskattar jag den, att jag börjar se det om ett projekt jag kan skjuta upp vilket är lite tröttsamt. Tur då att Goodreads kan hjälpa mig att få ihop bokåret. Jag har inga mål med mitt läsande. Det är njutning för mig. Jag älskar att vistas bland ord och bokstäver, bland vackra meningar och karaktärers tankar. I år blev det tjugonio böcker och här kommer därför tjugonio korta recensioner uppdelat i tre delar, häng på;
Systrarna av Jonas Hassen Khemiri
En bok av en favoritförfattare. Jag gillar att Khemiri vågar experimentera i den här boken, med både stil och uttryck. Bra bok, tjock men fyller ut sin kostym. Gav den fyra av fem.
Sockerormen av Karin Smirnoff
Jag minns den här boken i lösa drag. Väldigt svensk; det är misär, grått, barn som far illa. Men ändå dras jag med att läsa klart denna som fick tre av fem.
Tills alla dör av Diamant Salihu
Årets första fempoängare. Med ett enkelt språk som är lätt att sluka förklarar Salihu hur gängkriminaliteten som vi känner den idag kom till. Om konflikterna, familjerna, pojkarna som blir mördare och mördas. Läs för förståelse om samhället! Fem av fem.
Häng city av Mikael Yvesand
En bok om att vara kille i Luleå, och sen kanske ett mord som skett i bakgrunden. Den här boken förstod jag inte alls, kanske måste man ha varit en runkande TV-spelskille för att uppskatta… Sorry. Gav ändå två av fem för jag kunde inte sluta läsa den ändå.
Jävla karlar av Andrev Waldén
En debutbok som vann Augustpriset 2023. Inser att jag sällan läser om pojkars uppväxt, men råkade läsa två på raken. Underfundig och komisk om egentligen svåra ämnen som att inte bli omhändertagen som man önskar av en förälder och destruktiva män som kommer och går genom hans liv. Gillade! Fyra av fem.
Studie i mänskligt beteende av Lena Andersson
And she strikes again. Andersson skrivit sirligt och cyniskt om olika kvinnor. Det känns precis som en betraktare som studerar kvinnorna lite vid sidan av. Jag tror antingen att Andersson inte har några starka kvinnovänskaper i livet eller bara ogillar att skildra kvinnors band i positiva ordalag. Bra skriven! Fyra av fem.
Rent hus av Alia Trabucco Zerán
Nästa fempoängare för året, bra start ändå. Det var första bokklubbsboken och jag var kanske den som gillade boken bäst. En städerska återberättar varför flickan i familjen hon arbetade hos dog. Tyckte om det lite mystiska greppet om att berättarrösten återberättar en tid som varit. Bra språk, om man vill kan man göra boken ganska politisk. Fem av fem.
Stöld av Ann-Helén Laestadius
En bok alla älskar och som jag såg på rekommenderade-hyllan i San Francisco. Utspelar sig i Sapmi och skildrar ett modernt liv där, med lapphat och renmord. Jag tyckte den var okej, men fastnade inte för karaktärerna och kände inte så stort engagemang som jag hade velat. Tre av fem.
Baumgartner av Paul Auster
Min bästa läsupplevelse i år. Auster skildrar en mans liv efter förlusten av hans hustru. Den är inte sorglig men reflekterar över livet och kärlek, med små anekdoter och utvikningar. När han skrev den var han döende och jag tror inte det är långsökt att han tänkte på sin egen död och hustrun han lämnade efter sig. Språket! Wow! Fem av fem!
Det var den första delen, ytterligare tre kommer. Kanske dumt att avslöja i del ett att favoriten var här men så är det. Har någon av er en pärla från 2024 att rekommendera mig?
I Soho House-bokklubben (den som Jessika Gedin håller i, viktigt) var det dags att läsa JCO ihop. Jag vet inte om det är en vedertagen förkortning för Joyce Carol Oates men jag tänkte kalla henne det i inlägget. JCO är en mycket produktiv författare och det är imponerande att hon fortfarande släpper böcker i sin raska takt som 86 åring (!). Man kan bara önska sig en så pigg hjärna i den åldern som hon verkar välsignad med.
Butcher (Snitt på svenska) var på pappret en bok jag verkligen skulle vilja läsa. Den handlar om en doktor som på 1860-talet är verksam vid en psykiatrisk klinik för kvinnor. Mannen har gått tappra fyra månader på läkarlinjen och sedan praktiserat hos en provinsläkare som tyckt han var så dålig, att han inte fått fortsätta där. Denna man tar sig sedan fulla rättigheter att experimentera med kvinnorna som är inlagda på anstalten. Han själv ser det nog som legitima försök att utveckla medicinen – den etiska aspekten funderar han ibland på, men oftast i ordalag om att han är deras räddare och att det är tack vare att han övar på dessa kvinnor som liv kommer att förbättras. Kvinnorna är, förutom helt maktlösa eftersom psykisk sjukdom gjorde att de låstes in och ingen i samhället saknade dem, grovt utnyttjade med att han inte använder några anestesimetoder även om det är något som fanns att tillgå. För dyrt, inte värt det.
I början utlovas det att boken kommer berättas ur tre perspektiv – dr Weir själv, ett av hans offer som han samtidigt hjälper kallad Brigit och hans son Jonathan Weir. Detta är falsk marknadsföring då nästan hela boken är rabblad ur hans dagboksperspektiv och några ynka dussintals sidor på slutet ägnas åt de andra perspektiven. Jag tyckte därför att det var svårt att förstå hur sjuk i huvudet han var. För visst är han bedrövlig och omänsklig mot dessa stackars kvinnor, men i vilken slags tid verkar han? Hur såg man på dessa kvinnor på 1860-talet? Var han mer omänsklig än sin samtid, eller var samtiden det bedrövliga i själva verket?
JCO har i vanliga fall ett språk som gör att man rycks med, och även om man i början gör det här också är det också en pastiche för hur dagböcker var skrivna på 1860-talet. &-streck och talstreck vimlar det av, vilket stör mitt öga något fruktansvärt mycket. Dessutom är språket så väldigt format att vara tidstypiskt att en del av hennes stil försvinner. Jag tror, lite fräckt, att boken skulle gagnas av en redaktör som hade satt ner foten och bett om att dr Weirs del skulle halveras för att ge utrymme åt de andra två. Kanske behövde den inte heller vara så väldigt sann mot de verkliga personerna, utan kanske kunde boken fått ta lite mer artistiska svängningar så att den blev mer av en vanlig bok och mindre en transkription av det verkliga skeendet. Men vem är jag att klaga på JCO, en författare jag hyser stor respekt för generellt.
En klassisk blogglista på ingång här. En om november och vad som skedde då. Jag älskar hösten och november är så mjuk i min mening. Medan oktober är vackert med eldiga löv och man vill fylla sina helger med långa friska promenader, så finns inga förväntningar på november. Man kan mysa hemma med sina tända ljus och vara kravlös, medan man vet att snart väntar en av de bästa perioderna på livet (julen!). Nåväl, här kommer min november i listform
Månadens bok
November var inte min bästa läsmånad, men jag läste två bokklubbsböcker. Med Soho House/Gedin-klubben lästes Butcher av Joyce Carol Oates (min recension finner ni här) och med min andra bokklubb lästes Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg. Ingen av böckerna var favoriter men Sara Stridsberg är alltid Sara Stridsberg så att säga…
Månadens ord
Stanniolpapper. Är inte det ett underbart ord? Ett tunt metallpapper som känns gammeldags och Willy Wonka-esque.
Månadens mat
Det känns otrendigt att välja kött men åt en mycket god hemmalagad vilträtt som jag behöver lyfta ändå. Dovhjort, kantarellsås, potatis, bakade tomater. Annars njöt jag också av fulpasta, så längesedan jag gjorde en typ crème fraîche-baserad pasta. Hade glömt hur tillfredsställande det är att sleva sladdrig pasta med sked framför en serie.
Månadens vin
Beaujolais nouveau-viner, alla tre som släpptes på systemet hann jag nästan med att dricka…. Krossade tyvärr den finaste flaskan. Den tredje torsdagen i november släpper Systembolaget dessa viner som är gjorda på druvan gammal och är i princip ”färska” viner som ska intas omedelbums. Det är ett sätt att markera punkt för skördesäsongen, och vinet har alldeles nyss varit druvor på rankorna men genomgår en snabb process innan det hamnar i flaskan. Lätt, fruktigt, josigt är min beskrivning av dessa viner.
Månadens smink
Den här månaden har jag mest gått runt och saknat lite påfyllning av favoritsmink, medan jag irriterat tittat på misslyckade köp i sminkväskan. Hade velat ha en bra concealer till under ögonen som inte la sig i de veck som verkar bildats här efter 30.
Månadens bad
Blev november månaden utan bad!? Det var inte meningen!
Månadens låt
Jag har en väldigt repetetiv musiksmak i vanliga fall men den här månaden har jag lyssnat ganska blandat. Så jag utser istället Fleetwood Mac till månadens artist. Kunde dock inte släppa att jag missade dem som svar i På spåret, den svider än idag.
Månadens kultur
Hösten = kulturmånader som sagt! Jag var på lunchopera som jag skrev om här, och såg även Janufa som var toppen men slutat gå på Operan nu. En sak som fortfarande går dock är utställningen Det är vackrast när det skymmer, kanske en av mina favoriter någonsin som dessutom ställs ut på Thielska Galleriet som nog är mitt favoritgalleri/museum. Den är baserad på Pär Lagerkvists dikt med samma namn. Tavlorna är kurerade efter temat och blandas med andra kända dikter. ÄLSKADE denna! Gå dit! Utställningen går tills 26/1-2025.
Det enda jag fotograferade från Butcher av Joyce Carol Oates råkade jag fotografera två gånger. Men en vacker dikt.
Månadens TV
Den här månaden har Helikopterrånet på Netflix lyckats ta sig in på min begränsade serieradar. Tycker såhär tre avsnitt in att den är otroligt fängslande och att man lyckats skapa fina dimensioner i karaktärerna. Rekommenderar!
Månadens podd
Den här gången blir det Meny, en podd om mat och våra mattrender samt matkulturer på ett klassiskt SR-vis. Tycker den är mysig att lyssna på och om man är matintresserad så är det en fin extra dimension om mat som inte bara handlar om recept och smaker.
Snart börjar december och det är en av mina favoritperioder på året. Ser fram emot att pynta, dricka glögg, träffa vänner, ge julklappar, se adventskalender, skicka julkort, äta julgodis och allt annat som hör denna underbara månad till.
I min bokklubb brukar en av oss få hålla i att bestämma bok. Den personen vaskar fram några pärlor i utbudet, alltid aktuella, och lägger upp för omröstning. ”Farväl till Panic Beach” av Sara Stridsberg vann senast, visserligen efter tapper strid mot Karolina Ramqvists ”Den första boken”. Kul att det var två svenska böcker vi var taggade på, det vanligaste är att vi läser en internationell författare. Känns som den svenska litteraturscenen lever upp just nu! Eller så är det för att Augustpriset stundar man känner så… Nåväl, över till recensionen.
”Farväl till Panic Beach” är svår att ge en genre till. Vad är det, en utvecklingsroman? Inte riktigt. En uppväxtskildring? Inte exakt det heller. Men det är en berättelse om en huvudperson, främst, men inte riktigt det heller, Genom olika lager i både tid och karaktär försöker Sara Stridsberg visa oss en glimt av hur familjetrauman kan gå i arv och hur komplexa föräldrarrelationer kan vara. Det hon är skicklig på är att boken inte är strömlinjeformad på något sätt. Det är en hel del karaktärer som man blandar ihop, och efter diskussion i bokklubben har vi kommit fram till att det nog är med mening, för att visa hur beteenden kan gå vidare från generation till generation utan att personerna i fråga själva har mötts.
På många sätt är det också en bok om beroende och föräldrar som är påverkade, frånvarande och deprimerande. Att det finns sexuella övergrepp med i bilden förstår man mellan raderna, men både övergreppen och sorgen adresseras inte med tydlig hand.
Språket är stundtals så vackert att jag måste rekommendera att man läser med en penna eller med lappar. Vissa formuleringar glimrar och är meningar jag kommer spara länge. Ändå tycker jag boken är lite svår att till fullo uppskatta. Nog är Stridsberg en riktigt duktig författare, min känsla är att hon har full kontroll på vad hon skrivit fram. Jag känner mig för banal men jag saknar vissa bitar som jag tror är utelämnade med mening i allra högsta grad. Det är inte en roman om huvudpersonen per se men ändå önskar jag att vissa saker uttalas. Om varför vissa självmord sker, om övergrepp har begåtts mot henne eller bara andra och hur mycket hon vetat. Det är inte handlingen som är varför man läser boken, men jag hade velat ha lite mer av den. Tyckte dessutom att det var lite jobbigt att vissa karaktärer smälte ihop, fast att diskutera med bokklubben hjälpte mig att uppskatta det greppet (i efterhand).
Boken är bra, är man nyfiken på den så läs! För trots att den är exakt som all modenr svensk litteratur å ena sidan (missbruk, våld, sexuella övergrepp, grått grått grått) är den inte som någon bok jag läst av en svensk författare i närhet. Stridsberg är skicklig helt enkelt, och skickliga författare är alltid värda att ta del av. Eller nästan alltid iallafall, detta är ett sådant exempel.
I augusti läste jag Yellowface av Rebecca F Kuang för att diskutera den i en bokklubb jag är med i. Jag har två bokklubbar, en som är ”privat” som i att jag och en bokkompis startade den. Vi har klubbat ihop sedan 2016 men i sin nuvarande form bildades bokklubben januari 2020. Så fyra starka år! Iallafall, den här andra är via Soho House och leds av Jessika Gedin. Här är dynamiken en helt annan, då vi inte känner varandra privat i bokklubben och helt enkelt bara pratar om boken i sig och inte om något annat.
Yellowface är en bra bokklubbsbok för att det finns massor av teman att diskutera. Boken inleds med att huvudpersonen June snor ett bokmanus av sin vän Athena (ja, vi delar namn vilket var svårt för mig att hantera) och får det publicerat under sitt eget namn istället. Det som komplicerar är att boken handlar om kinesisk historia och en stor diskussion sker i mediavärlden om June har rätt att berätta om deras utsatthet när hon själv inte har rötter i Kina. June å andra sidan går runt och oroar sig över att stölden ska bli avslöjad.
Förlagsvärlden skildras, särskilt en amerikaniserad sådan, med vad jag tolkar som en realistisk ton. Det är agenter, paketering, sociala medier som sätter agendan inom litteraturen. June har alltid avundats Athena som lyckats i den här världen och får nu äntligen själv skörda samma sorts frukt, men inte på ärliga villkor.
En spännande dimension är att jag var helt säker på vad författarens åsikter var, och tyckte det var irriterande att dessa sken igenom boken då jag inte har samma åsikter i stora delar av vad hon beskriver. Tittar man på intervjuer av RF Kuang verkar hon velat göra motsatt poäng än den jag själv läser in.
För mig är boken lite för mycket, kan man säga så? Det är för många teman. Det rör för lätt vid många av dessa. June är för tillskruvad. Agendan lyser igenom boken (fast tydligen motsatt från vad jag trodde). Men de teman som tas upp känner jag starkt för, även om boken i sig inte är ett verk jag kommer hålla fast vid.
Vem har rätt att berätta en historia? Ska man verkligen ha regler kring det? Är inte också litteratur en slags konst och ska inte begränsas? Är det inte snarare läsaren som får bestämma vad den vill konsumera?
Jag tänker lite som med olika musikartister och cancelkulturen. R Kelly till exempel. Jag kan inte lyssna på hans musik utan att tänka på vidrigheterna han utsatt kvinnor för. Samtidigt tycker jag det är synd, han har mycket bra musik, men det smakar inte bra i min mun att lyssna på den. Ska han då förbjudas? Jag tycker nog inte det. Ska inte lyssnarna välja själva om de vill höra hans musik och stödja honom rent ekonomiskt med tanke på vad han fått andra människor att utstå?
För mig är Yellowface inte den boken som lyckas diskutera dessa frågor på ett tillgängligt sätt men kanske kan den skapa en liten låga för andra forum att ta vid denna diskussion. Lite synd är det att författaren inte riktigt lyckas förvalta det som är den brännande punkten, men boken hade nog lite för många frågor som den rörde vid.
Om man ska ge ett betyg kanske det blir 3 av 5 för min del? Men gillar inte att ge betyg faktiskt, så svårt att sammanfatta allt man tycker i en siffra. Har någon annan läst? Vad tyckte ni? Så nyfiken!
A T H E N A 