Ett år i böcker, del två

Fint det är ändå att gå igenom ett helt år såhär. Vissa böcker minns jag tydligare än andra, vissa minns jag mer från var jag läste dem. Om det finns en recension på bloggen, finns också en länk. Del ett hittar ni här, och nu kommer nästa lilla gäng titlar;

The collected novellas av Stefan Zweig

Zweig är en tungviktare från sin tid litterärt. Novellerna i den här boken hade lite blandad karaktär, och jag minns inte dem så tydligt. Minns att det var svårt att ta sig igenom för mig. En klassiker som jag inte tyckte behöll sin storhet i en modern kontext. Blev två av fem.

Tre av Valérie Perrin

I boken Tre berättar Perrin om just tre vänner som vuxit upp som ett mycket sammansvetsat gäng, men som vuxna inte verkar ha kontakt. Något har hänt, och vi får följa historien som flätas ihop från dåtid till nutid. Perrin har blivit en av mina favoritförfattare. Greppet liknar hennes mest kända bok Färskt vatten till blommorna, men jag har verkligen inget emot det. Tror det är en bok som passar många olika typer av läsare. Språket är otroligt! Jag gav den fyra komma fem av fem.

Räkna hjärtslag, Värma händer och Käraste vänner av Katarina Widholm

Buntade ihop dessa tre till ett stycke då det är de tre första böckerna om Betty. Betty växer upp i Hälsingland och flyttar till Stockholm i sena tonåren för att arbeta som hushållerska. Genom hennes blick får man följa Sverige som det var på 30-talet och utvecklingen framåt. Jag gillar dessa böcker men de är trots allt också rätt grunda. Passar att läsa i sträck på sommaren som jag gjorde. Kommer också läsa fjärde och sista delen. Tre av fem.

Stacken av Annika Norlin

Norlins första roman. Läste hennes novellsamling när den kom och förstod varför folk gillade den; men kände också att det inte är min typ av litteratur. Romanen handlar om en utbränd kvinna som flyttar ut till skogen och då råkar iaktta en märklig samling människor som verkar ha brutit med samhället. Jag förstår varför folk gillar den – men inte för mig, även den här.

Den unge mannen av Annie Ernaux

Nobelpristagare har ni här! Jag försökte få en signatur av henne när hon besökte Söderbokhandlarna förra julen, och grämer mig än att jag inte kom in. Nåväl. Den unge mannen porträtterar ett kärleksförhållande mellan den mycket äldre Ernaux och en pojkvän hon hade ett slag. Tyckte mycket om, särskilt i en tid då det inte är lika kontroversiellt med att kvinnan är 20 år äldre istället. Men det väcker ju en ny slags frågor, om både tid, samhällets föreställningar och fertilitet. Tyckte mycket om språket! Fyra av fem.

Aster of ceremonies av JJJJJerome Ellis

Jag brukar slå mig för bröstet över hur mycket jag uppskattar poesi. Älskar att köpa hem diktsamlingar, mysa ner mig i soffan med tända långa ljus och klassisk musik i bakgrunden. Känner mig så kulturell att jag smäller av då. Snopen blev jag därför att denna diktsamling ej var för mig. Mycket experimentell. Kan uppskattas om man stammar, vilket den mycket kretsar kring. Ger den två av fem.

Sapfo – dikterna och fragmenten av Sapfo (tolkat av Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou)

Sapfo, där snackar vi urmodern till poesi. I den här översättningen får man nycklar till tiden Sapfo verkade i. Det gjorde många av dikterna ännu mer betydelsefulla för egen del iallafall. Slogs av hur lika dåtidens teman var med nutiden. Olycklig kärlek, åtrå, känslor. Att vi mest har fragment kvarlämnat från Sapfo gör nog att man fyller i orden som saknas med vad man själv tycker passar, och en vackrare dikt än så går nog inte att få. Blev ändå fyra av fem.

Det var hela lilla gänget för denna gång! Inser att jag inte publicerat min recension av Stacken, men det kommer. Avslutande del tre kommer inom kort.

Läs också:

Ett år i böcker, del ett

Fem böcker till augustiläsningen

Ett år i böcker, del ett

Det är svårt att sammanfatta ett år bara sådär tycker jag, men jag uppskattar ritualen. Så pass mycket uppskattar jag den, att jag börjar se det om ett projekt jag kan skjuta upp vilket är lite tröttsamt. Tur då att Goodreads kan hjälpa mig att få ihop bokåret. Jag har inga mål med mitt läsande. Det är njutning för mig. Jag älskar att vistas bland ord och bokstäver, bland vackra meningar och karaktärers tankar. I år blev det tjugonio böcker och här kommer därför tjugonio korta recensioner uppdelat i tre delar, häng på;

Systrarna av Jonas Hassen Khemiri

En bok av en favoritförfattare. Jag gillar att Khemiri vågar experimentera i den här boken, med både stil och uttryck. Bra bok, tjock men fyller ut sin kostym. Gav den fyra av fem.

Sockerormen av Karin Smirnoff

Jag minns den här boken i lösa drag. Väldigt svensk; det är misär, grått, barn som far illa. Men ändå dras jag med att läsa klart denna som fick tre av fem.

Tills alla dör av Diamant Salihu

Årets första fempoängare. Med ett enkelt språk som är lätt att sluka förklarar Salihu hur gängkriminaliteten som vi känner den idag kom till. Om konflikterna, familjerna, pojkarna som blir mördare och mördas. Läs för förståelse om samhället! Fem av fem.

Häng city av Mikael Yvesand

En bok om att vara kille i Luleå, och sen kanske ett mord som skett i bakgrunden. Den här boken förstod jag inte alls, kanske måste man ha varit en runkande TV-spelskille för att uppskatta… Sorry. Gav ändå två av fem för jag kunde inte sluta läsa den ändå.

Jävla karlar av Andrev Waldén

En debutbok som vann Augustpriset 2023. Inser att jag sällan läser om pojkars uppväxt, men råkade läsa två på raken. Underfundig och komisk om egentligen svåra ämnen som att inte bli omhändertagen som man önskar av en förälder och destruktiva män som kommer och går genom hans liv. Gillade! Fyra av fem.

Studie i mänskligt beteende av Lena Andersson

And she strikes again. Andersson skrivit sirligt och cyniskt om olika kvinnor. Det känns precis som en betraktare som studerar kvinnorna lite vid sidan av. Jag tror antingen att Andersson inte har några starka kvinnovänskaper i livet eller bara ogillar att skildra kvinnors band i positiva ordalag. Bra skriven! Fyra av fem.

Rent hus av Alia Trabucco Zerán

Nästa fempoängare för året, bra start ändå. Det var första bokklubbsboken och jag var kanske den som gillade boken bäst. En städerska återberättar varför flickan i familjen hon arbetade hos dog. Tyckte om det lite mystiska greppet om att berättarrösten återberättar en tid som varit. Bra språk, om man vill kan man göra boken ganska politisk. Fem av fem.

Stöld av Ann-Helén Laestadius

En bok alla älskar och som jag såg på rekommenderade-hyllan i San Francisco. Utspelar sig i Sapmi och skildrar ett modernt liv där, med lapphat och renmord. Jag tyckte den var okej, men fastnade inte för karaktärerna och kände inte så stort engagemang som jag hade velat. Tre av fem.

Baumgartner av Paul Auster

Min bästa läsupplevelse i år. Auster skildrar en mans liv efter förlusten av hans hustru. Den är inte sorglig men reflekterar över livet och kärlek, med små anekdoter och utvikningar. När han skrev den var han döende och jag tror inte det är långsökt att han tänkte på sin egen död och hustrun han lämnade efter sig. Språket! Wow! Fem av fem!

Det var den första delen, ytterligare tre kommer. Kanske dumt att avslöja i del ett att favoriten var här men så är det. Har någon av er en pärla från 2024 att rekommendera mig?

Butcher av Joyce Carol Oates

I Soho House-bokklubben (den som Jessika Gedin håller i, viktigt) var det dags att läsa JCO ihop. Jag vet inte om det är en vedertagen förkortning för Joyce Carol Oates men jag tänkte kalla henne det i inlägget. JCO är en mycket produktiv författare och det är imponerande att hon fortfarande släpper böcker i sin raska takt som 86 åring (!). Man kan bara önska sig en så pigg hjärna i den åldern som hon verkar välsignad med.

Butcher (Snitt på svenska) var på pappret en bok jag verkligen skulle vilja läsa. Den handlar om en doktor som på 1860-talet är verksam vid en psykiatrisk klinik för kvinnor. Mannen har gått tappra fyra månader på läkarlinjen och sedan praktiserat hos en provinsläkare som tyckt han var så dålig, att han inte fått fortsätta där. Denna man tar sig sedan fulla rättigheter att experimentera med kvinnorna som är inlagda på anstalten. Han själv ser det nog som legitima försök att utveckla medicinen – den etiska aspekten funderar han ibland på, men oftast i ordalag om att han är deras räddare och att det är tack vare att han övar på dessa kvinnor som liv kommer att förbättras. Kvinnorna är, förutom helt maktlösa eftersom psykisk sjukdom gjorde att de låstes in och ingen i samhället saknade dem, grovt utnyttjade med att han inte använder några anestesimetoder även om det är något som fanns att tillgå. För dyrt, inte värt det.

I början utlovas det att boken kommer berättas ur tre perspektiv – dr Weir själv, ett av hans offer som han samtidigt hjälper kallad Brigit och hans son Jonathan Weir. Detta är falsk marknadsföring då nästan hela boken är rabblad ur hans dagboksperspektiv och några ynka dussintals sidor på slutet ägnas åt de andra perspektiven. Jag tyckte därför att det var svårt att förstå hur sjuk i huvudet han var. För visst är han bedrövlig och omänsklig mot dessa stackars kvinnor, men i vilken slags tid verkar han? Hur såg man på dessa kvinnor på 1860-talet? Var han mer omänsklig än sin samtid, eller var samtiden det bedrövliga i själva verket?

JCO har i vanliga fall ett språk som gör att man rycks med, och även om man i början gör det här också är det också en pastiche för hur dagböcker var skrivna på 1860-talet. &-streck och talstreck vimlar det av, vilket stör mitt öga något fruktansvärt mycket. Dessutom är språket så väldigt format att vara tidstypiskt att en del av hennes stil försvinner. Jag tror, lite fräckt, att boken skulle gagnas av en redaktör som hade satt ner foten och bett om att dr Weirs del skulle halveras för att ge utrymme åt de andra två. Kanske behövde den inte heller vara så väldigt sann mot de verkliga personerna, utan kanske kunde boken fått ta lite mer artistiska svängningar så att den blev mer av en vanlig bok och mindre en transkription av det verkliga skeendet. Men vem är jag att klaga på JCO, en författare jag hyser stor respekt för generellt.

En lista om november

En klassisk blogglista på ingång här. En om november och vad som skedde då. Jag älskar hösten och november är så mjuk i min mening. Medan oktober är vackert med eldiga löv och man vill fylla sina helger med långa friska promenader, så finns inga förväntningar på november. Man kan mysa hemma med sina tända ljus och vara kravlös, medan man vet att snart väntar en av de bästa perioderna på livet (julen!). Nåväl, här kommer min november i listform

Månadens bok

November var inte min bästa läsmånad, men jag läste två bokklubbsböcker. Med Soho House/Gedin-klubben lästes Butcher av Joyce Carol Oates (min recension finner ni här) och med min andra bokklubb lästes Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg. Ingen av böckerna var favoriter men Sara Stridsberg är alltid Sara Stridsberg så att säga…

Månadens ord

Stanniolpapper. Är inte det ett underbart ord? Ett tunt metallpapper som känns gammeldags och Willy Wonka-esque.

Månadens mat

Det känns otrendigt att välja kött men åt en mycket god hemmalagad vilträtt som jag behöver lyfta ändå. Dovhjort, kantarellsås, potatis, bakade tomater. Annars njöt jag också av fulpasta, så längesedan jag gjorde en typ crème fraîche-baserad pasta. Hade glömt hur tillfredsställande det är att sleva sladdrig pasta med sked framför en serie.

Månadens vin

Beaujolais nouveau-viner, alla tre som släpptes på systemet hann jag nästan med att dricka…. Krossade tyvärr den finaste flaskan. Den tredje torsdagen i november släpper Systembolaget dessa viner som är gjorda på druvan gammal och är i princip ”färska” viner som ska intas omedelbums. Det är ett sätt att markera punkt för skördesäsongen, och vinet har alldeles nyss varit druvor på rankorna men genomgår en snabb process innan det hamnar i flaskan. Lätt, fruktigt, josigt är min beskrivning av dessa viner.

Månadens smink

Den här månaden har jag mest gått runt och saknat lite påfyllning av favoritsmink, medan jag irriterat tittat på misslyckade köp i sminkväskan. Hade velat ha en bra concealer till under ögonen som inte la sig i de veck som verkar bildats här efter 30.

Månadens bad

Blev november månaden utan bad!? Det var inte meningen!

Månadens låt

Jag har en väldigt repetetiv musiksmak i vanliga fall men den här månaden har jag lyssnat ganska blandat. Så jag utser istället Fleetwood Mac till månadens artist. Kunde dock inte släppa att jag missade dem som svar i På spåret, den svider än idag.

Månadens kultur

Hösten = kulturmånader som sagt! Jag var på lunchopera som jag skrev om här, och såg även Janufa som var toppen men slutat gå på Operan nu. En sak som fortfarande går dock är utställningen Det är vackrast när det skymmer, kanske en av mina favoriter någonsin som dessutom ställs ut på Thielska Galleriet som nog är mitt favoritgalleri/museum. Den är baserad på Pär Lagerkvists dikt med samma namn. Tavlorna är kurerade efter temat och blandas med andra kända dikter. ÄLSKADE denna! Gå dit! Utställningen går tills 26/1-2025.

Hann också med besök på Stockholm filmfestival, mina små tips går att läsa här.

Månadens bokcitat

Det enda jag fotograferade från Butcher av Joyce Carol Oates råkade jag fotografera två gånger. Men en vacker dikt.

Månadens TV

Den här månaden har Helikopterrånet på Netflix lyckats ta sig in på min begränsade serieradar. Tycker såhär tre avsnitt in att den är otroligt fängslande och att man lyckats skapa fina dimensioner i karaktärerna. Rekommenderar!

Månadens podd

Den här gången blir det Meny, en podd om mat och våra mattrender samt matkulturer på ett klassiskt SR-vis. Tycker den är mysig att lyssna på och om man är matintresserad så är det en fin extra dimension om mat som inte bara handlar om recept och smaker.

Snart börjar december och det är en av mina favoritperioder på året. Ser fram emot att pynta, dricka glögg, träffa vänner, ge julklappar, se adventskalender, skicka julkort, äta julgodis och allt annat som hör denna underbara månad till.

Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg

I min bokklubb brukar en av oss få hålla i att bestämma bok. Den personen vaskar fram några pärlor i utbudet, alltid aktuella, och lägger upp för omröstning. ”Farväl till Panic Beach” av Sara Stridsberg vann senast, visserligen efter tapper strid mot Karolina Ramqvists ”Den första boken”. Kul att det var två svenska böcker vi var taggade på, det vanligaste är att vi läser en internationell författare. Känns som den svenska litteraturscenen lever upp just nu! Eller så är det för att Augustpriset stundar man känner så… Nåväl, över till recensionen.

”Farväl till Panic Beach” är svår att ge en genre till. Vad är det, en utvecklingsroman? Inte riktigt. En uppväxtskildring? Inte exakt det heller. Men det är en berättelse om en huvudperson, främst, men inte riktigt det heller, Genom olika lager i både tid och karaktär försöker Sara Stridsberg visa oss en glimt av hur familjetrauman kan gå i arv och hur komplexa föräldrarrelationer kan vara. Det hon är skicklig på är att boken inte är strömlinjeformad på något sätt. Det är en hel del karaktärer som man blandar ihop, och efter diskussion i bokklubben har vi kommit fram till att det nog är med mening, för att visa hur beteenden kan gå vidare från generation till generation utan att personerna i fråga själva har mötts.

På många sätt är det också en bok om beroende och föräldrar som är påverkade, frånvarande och deprimerande. Att det finns sexuella övergrepp med i bilden förstår man mellan raderna, men både övergreppen och sorgen adresseras inte med tydlig hand.

Språket är stundtals så vackert att jag måste rekommendera att man läser med en penna eller med lappar. Vissa formuleringar glimrar och är meningar jag kommer spara länge. Ändå tycker jag boken är lite svår att till fullo uppskatta. Nog är Stridsberg en riktigt duktig författare, min känsla är att hon har full kontroll på vad hon skrivit fram. Jag känner mig för banal men jag saknar vissa bitar som jag tror är utelämnade med mening i allra högsta grad. Det är inte en roman om huvudpersonen per se men ändå önskar jag att vissa saker uttalas. Om varför vissa självmord sker, om övergrepp har begåtts mot henne eller bara andra och hur mycket hon vetat. Det är inte handlingen som är varför man läser boken, men jag hade velat ha lite mer av den. Tyckte dessutom att det var lite jobbigt att vissa karaktärer smälte ihop, fast att diskutera med bokklubben hjälpte mig att uppskatta det greppet (i efterhand).

Boken är bra, är man nyfiken på den så läs! För trots att den är exakt som all modenr svensk litteratur å ena sidan (missbruk, våld, sexuella övergrepp, grått grått grått) är den inte som någon bok jag läst av en svensk författare i närhet. Stridsberg är skicklig helt enkelt, och skickliga författare är alltid värda att ta del av. Eller nästan alltid iallafall, detta är ett sådant exempel.

Yellowface av Rebecca F. Kuang

I augusti läste jag Yellowface av Rebecca F Kuang för att diskutera den i en bokklubb jag är med i. Jag har två bokklubbar, en som är ”privat” som i att jag och en bokkompis startade den. Vi har klubbat ihop sedan 2016 men i sin nuvarande form bildades bokklubben januari 2020. Så fyra starka år! Iallafall, den här andra är via Soho House och leds av Jessika Gedin. Här är dynamiken en helt annan, då vi inte känner varandra privat i bokklubben och helt enkelt bara pratar om boken i sig och inte om något annat.

Yellowface är en bra bokklubbsbok för att det finns massor av teman att diskutera. Boken inleds med att huvudpersonen June snor ett bokmanus av sin vän Athena (ja, vi delar namn vilket var svårt för mig att hantera) och får det publicerat under sitt eget namn istället. Det som komplicerar är att boken handlar om kinesisk historia och en stor diskussion sker i mediavärlden om June har rätt att berätta om deras utsatthet när hon själv inte har rötter i Kina. June å andra sidan går runt och oroar sig över att stölden ska bli avslöjad.

Förlagsvärlden skildras, särskilt en amerikaniserad sådan, med vad jag tolkar som en realistisk ton. Det är agenter, paketering, sociala medier som sätter agendan inom litteraturen. June har alltid avundats Athena som lyckats i den här världen och får nu äntligen själv skörda samma sorts frukt, men inte på ärliga villkor.

En spännande dimension är att jag var helt säker på vad författarens åsikter var, och tyckte det var irriterande att dessa sken igenom boken då jag inte har samma åsikter i stora delar av vad hon beskriver. Tittar man på intervjuer av RF Kuang verkar hon velat göra motsatt poäng än den jag själv läser in.

För mig är boken lite för mycket, kan man säga så? Det är för många teman. Det rör för lätt vid många av dessa. June är för tillskruvad. Agendan lyser igenom boken (fast tydligen motsatt från vad jag trodde). Men de teman som tas upp känner jag starkt för, även om boken i sig inte är ett verk jag kommer hålla fast vid.

Vem har rätt att berätta en historia? Ska man verkligen ha regler kring det? Är inte också litteratur en slags konst och ska inte begränsas? Är det inte snarare läsaren som får bestämma vad den vill konsumera?

Jag tänker lite som med olika musikartister och cancelkulturen. R Kelly till exempel. Jag kan inte lyssna på hans musik utan att tänka på vidrigheterna han utsatt kvinnor för. Samtidigt tycker jag det är synd, han har mycket bra musik, men det smakar inte bra i min mun att lyssna på den. Ska han då förbjudas? Jag tycker nog inte det. Ska inte lyssnarna välja själva om de vill höra hans musik och stödja honom rent ekonomiskt med tanke på vad han fått andra människor att utstå?

För mig är Yellowface inte den boken som lyckas diskutera dessa frågor på ett tillgängligt sätt men kanske kan den skapa en liten låga för andra forum att ta vid denna diskussion. Lite synd är det att författaren inte riktigt lyckas förvalta det som är den brännande punkten, men boken hade nog lite för många frågor som den rörde vid.

Om man ska ge ett betyg kanske det blir 3 av 5 för min del? Men gillar inte att ge betyg faktiskt, så svårt att sammanfatta allt man tycker i en siffra. Har någon annan läst? Vad tyckte ni? Så nyfiken!

Bokklubb med Soho House och Jessika Gedin

Igår hade jag en himla fart hem efter jobbet, för jag skulle på en helt nystartad bokklubb på Soho House. Det är Jessika Gedin som håller i den och som boknörd är ju Gedin från Babel en slags husgud.

Det var Skärvorna som skulle diskuteras, en bok vi läste i min bokklubb redan i julas och jag var exalterad över att få damma av mitt exemplar för att prata igenom den med ett nytt gäng.

Brett Easton Ellis som är författare till boken är själv ett slags fenomen. Han är inte den mest populära i sitt hemland USA men min uppfattning är att han hyllas desto mer i Europa. I Skärvorna tas vi till ett stekande hett 80-tal kryllandes av extremt rika tonåringar som är släppta för vinden av sina frånvarande föräldrar. Huvudpersonen är Brett själv, och handlingen kretsar kring tonårstiden med allt vad den innebär. Det är droger, kåthet, experimentera med sin sexualitet. Det handlar om att hitta sitt sanna jag och samtidigt ha känslan av att inte vara sann till sig själv. Allt berättas inom ramen av att det samtidigt finns en seriemördare lös som verkar ha siktet inställt på just Bretts umgängeskrets.

När jag läste den med bokklubben (läste för övrigt ut den på självaste julafton enligt Goodreads) så var känslan lite blandad. Det finns mycket att säga om boken och många tolkningar att göra, men jag gav den bara tappra 2,5 av 5. Medelbetyg, inte att förglömma, det är ju inte så lågt som man först tror. Men för mig var nostalgitrippen till 80-talet för långt ifrån för att räcka. Upprepningar av klädesplagg och låttitlar blev ibland alldeles för uttömmande och den kanske femton sidor långa exposén över när huvudkaraktären ser The Shining och analysen av vad han ogillade med filmen gör att jag önskar mig en mer redigerad version av Skärvorna. Min bokklubb var inne på samma spår och medelbetyget blev 2,75.

Soho House-klubben däremot verkade mycket mer förtjusta. Att kunna skriva fram en vibe ska inte underskattas och de som själva var med på 80-talet hade njutit på ett annat sätt av beskrivningarna.

Jag tror oavsett att boken är en sådan som kommer pratas om länge, såsom vissa serier är lägereldar än där folk samlas och ser samma sak, kan diskutera i kaffepausen på jobbet, så ser jag på Skärvornas plats. Tycker allt och alla verkar ha läst den i somras och jag kan trots mitt betyg inte låta bli att rekommendera den, just för att ta del av ett slags samhällsfenomen.

Om jag kommer läsa mer av Brett Easton Ellis? Inte nödvändigtvis, men jag kommer absolut försöka leta upp Jessika Gedins intervju med honom iallafall.

Någon som läst, och vad tyckte ni i sådant fall?