En lista om oktober

Oktober, en så speciell månad för mig. På pappret var jag ledig hela månaden i väntan på nytt jobb, men i praktiken var det mycket småjobb med olika saker, framförallt forskningen, som gjorde att känslan av att ha ”oerhört mycket tid” totalt uteblev. Tio dagar tillbringades dock i Kroatien och sju av dessa dagar på en guppandes segelbåt vilket gjorde susen för mitt behov av att nå fram till lugn. Den resan får förhoppningsvis ett eget inlägg i framtiden. Nu i slutet av oktober känner jag hur jag börjar trivas igen, älskar när det blir lite ruskigt men löven fortfarande lyser gula och röda. Tända ljus, långa kvällar och känslan av att julen kommer komma när trädens nakenhet blir för stor.

Månadens bok
Den här månaden läste jag ut Demon Copperhead av Barbara Kingsolver och Fars rygg av Niels Fredrik Dahl, båda böckerna läsvärda men generellt rekommenderar jag Demon Copperhead. En tjock bok en pojke som växer upp i inlandet i USA, ett område som senare ska bli ett oxy-fäste. Kände mig ödmjuk inför livet när jag läste.

Månadens ord
Jag har mest bevandrat mig i båttermer av olika slag. Rorkult, bog och tamp för att nämna några.

Månadens mat
Den här månaden har jag ätit tre rätter extra många gånger. Den ena är helgrillad fisk, när den grillas över öppen eld med olivolja, då vet jag knappt om det finns något godare? Det andra är tomatsoppa, med ugnsrostade tomater som fått stå länge och bli reducerade och nästan karamelliserade och servera det med en grilled cheese. Det tredje är kräm på feta och toppat med rostade betor, så himla gott.

Månadens vin
Har druckit så många goda viner denna månad! Men om jag bara får välja ett, så blir det en vit Rioja. Rioja förknippas ju med rödvin annars men denna spanska vita flaska var så spännande med en kombination av massa ekfat/vanilj och citrus/hög syra.

Månadens te
Jag dricker liksom i slutet av september främst Sir Williams, ett ganska kraftigt rökigt blandat te som bara säljs på Sibyllan. Nu har jag dock varierat med lite oolong som är ett te som är halvfermenterat och rullat till små bollar. När man brygger det rullar bollarna ut sig till stora blad och smakar som en blandning av svart och grönt te. Mitt är från Vietnam och är lätt i smaken, nästan lite sött och rostat ris-aktig i nyanserna.

Månadens skönhet
För två år sedan åkte jag skidor i Högbo utanför Gävle där Björk & Berries har en väldigt fin butik. Där köpte jag doften September och just oktober i år har den använts väldigt mycket. Det doftar rökigt och träigt, med lite sött och frukt där någonstans. Perfekt precis när det blivit riktig höst, som nu.

Månadens bad
På seglingen badade vi efter båten, det är så barnsligt roligt att få bada med Linn och Kajsa. Hänga där bak och göra kullerbyttor tillsammans runt repet.

Månadens skrivande
Jag har redigerat ett gammalt projekt lite pö om pö hela månaden och nu är jag klar med omgång 1. Vad som väntar, är att läsa igenom en fysisk utskrift och pilla lite till. Sen får vi se…

Månadens låt
Ni får ursäkta om detta är för puttinuttigt men jag och D har firat ettårsdag i början av oktober och sedan dess är mitt hjärta lite mer ömt. Har därför lyssnat på en hel del mjuka låtar, som Sång till friheten av Maple & Rye, den vackraste versionen.

Månadens kultur
Brukar tjata om att hösten är kulturens tid för mig, och nog blev det så. Jag fick besöka Operan två gånger, varav jag starkt kan rekommendera baletten Dugan/Naharin. Så rolig, och så speciellt att få höra Rebecca & Fionas musik på en sådan scen! Jag och D gick på lunchopera samma vecka, alltid magiskt men eftersom programmet är rullande känns det dumt att tipsa om just den vi var på.
Jag lyckades faktiskt vara i Globen/Avicii arena två gånger också, ena gången var det en slags minikonsert med Shima Niavarani, det var mäktigt för vi var kanske 30-40 personer som satt i en ring i mitten av ett annars tomt Globen och fick se detta framträdande. Sen gjorde Maggio en konsert för Amex här i slutet av månaden, Jesus vad hon alltid levererar! På detta hanns även en spelning med Rebecca & Fiona med, sjukt taggad inför Tomorrowland Winter nu. Tog faktiskt även med mig min kompis barn på filmen Djurexpressen, barnfilmer numer är inte ett dugg lika barnfilmer från min egen tid…

När jag läser mitt eget stycke nu, så känner jag att det är okej om november med nytt jobb osv inte kommer ge mig lika mycket sådant här, depån är påfylld :)))))

Månadens bokcitat
Från Fars rygg av Niels Fredrik Dahl: ”Jag skriver ju denna historia med en tro på att ensamhet kan gå i arv. Och kanske den kan gå i arv åt båda hållen? Om det är så att far planterade sin ensamhet i mig, så ger jag den tillbaka till honom nu”. Vackert och hjärtskärande. Går ensamhet verkligen i arv?

Månadens TV
Gift vid första ögonkastet, vinterversionen, har börjat! Jag har bara hunnit se första avsnittet men ska se fler. Tycker det är spännande med relationsprogram, det får mig att fundera mycket på mitt eget förhållningssätt när det kommer till kärlek.

Månadens podd

Egentligen är politikpoddar med råge det jag lyssnar på mest, och denna månad har Politikrummet som görs av Expressen strålat lite extra. Med Anna-Karin Hatts avhopp så behövde jag kloka och förklarande röster.

November, november, november. Jag börjar nytt jobb. Ska pendla till Norrtälje och jobba där närmsta halvåret till att börja med, vilket känns spännande men också pirrigt på alla möjliga vis. Egentligen är jag inte så bra på det här med att pendla men jag hoppas att de där timmarna kanske kan få mig att varva ner lite mer. Läsa, skriva blogg, lyssna på podd och musik? Istället för att tidsmaximera? Vi får se. Annars är det inte överdrivet mycket planerat. Jag ska till Hudiksvall de första dagarna och mysa på en gård med nära vänner, det blir ett dop och ett födelsedagsfirande, samt Thanksgiving i Oskarshamn hos vänner till D som bott i USA på olika vis. Och inte att förglömma – första advent blir sista helgen i november vilket känns svindlande men längtar också till juletid.

Ligan av Fatima Bremmer

Minns ni boken Ett jävla solsken? Den boken handlade om Ester Blenda, en banbrytande journalist i början av 1900-talet. Nu är Fatima Bremmer tillbaka med en ny bok, Ligan, som handlar lite om Ester men också om hennes andra journalistvänner som alla gjorde det då sällsamma valet att bli en yrkesarbetande kvinna inom journalistiken, ett område som tidigare varit nästan helt exklusivt för män.

Vilket arbete Bremmer gjort! Vissa av namnen kände man (jag) igen som Elin Wägner men massor av namnen har jag aldrig hört innan, och ju mer jag får reda på dem genom boken ju mer tycker jag att det är namn jag borde känna till, namn som borde ha talats mycket om. Flera fascinerande kvinnor, som Célie Brunuis och Gerda Marcus, har gjort samhällsinsatser som är värdiga större avtryck i vårt samhälle idag, och därför känns boken viktig. Det är svårt att beskriva handlingen, boken berättar om alla de olika kvinnorna som ingick i journalistligan, och deras ganska olika liv. Alltifrån Rydelius som kuskade runt Europa ensamstående med sin dotter, och skrev guideböcker om olika länder. Eller nämnda Célie som skaffade multum med barn men ändå både bedrev journalistik på heltid, men även annat skrivande och en ordentlig kvinnokamp genom att få till ett hus på Furusundsgatan för yrkesarbetande ensamstående kvinnor så man kunde dela på bördor som matlagning och barnpassning.

Jag fascineras djupt av de här kvinnorna. Det är svårt att ta in hur de lyckades ta sig fram, men när man granskar deras bakgrunder finns det några saker de delar. Dels har de flesta en trygg barndom med pengar, som under deras uppväxt banat väg för bildning inom hemmet på olika vis. De har lärt sig flera språk, är bevandrade inom kultur och har oftast en bredare syn av samhället. Sen verkar många av dem ha progressiva pappor som inte haft en konservativ syn på hur deras döttrar ska leva livet. Jag tycker det är fint att bli påmind om det, att kvinnors framsteg i samhället är beroende av män som ser att det behövs och ger plats. Vi lever alla i en balans tillsammans.

Boken är minst sagt läsvärd. Jag känner stor respekt inför det skrivande arvet i Sverige och inför Bremmers arbete för att gestalta ligan så vi alla får ta del av deras storhet. Sen är det givetvis svårt att berätta så många kvinnors totala liv, särskilt när de alla levt så händelserikt. Jag blandar ihop namn och människoöden om vartannat och ibland tycker jag vissa detaljer är onödiga att ta med, men samtidigt har jag inget förslag på hur man bättre kan berätta deras historia. Själv är jag inspirerad att ta tag i skrivandet igen och inser också hur mycket jag har att tacka Ligan för att det är en självklar tanke i mitt liv, att jag kan få skriva och kan få bli läst, trots mitt kön.

The Guest av Emma Cline

I somras läste jag The Guest av Emma Cline. Det var ett impulslån – jag hade skaffat bibliotekskort i Höllviken och hade tio minuter på mig att få hem en fångst böcker. Mina egna medtagna var slut och vi hade flera dagar kvar i Skåne. Tur för mig hade en av bibliotekarierna ganska lik läsning som jag, för flera av de frontade böckerna har jag på min önskelista.

Första gången jag läste Emma Cline var genom boken The Girls, som lästes i min dåvarande bokklubb. Minns att jag var helt fascinerad av hennes ord. Det var något med stämningen i boken som jag drogs med i, hur hon fångade känslan i en rastlös tonårstjej som får för lite kärlek hemifrån, och hur snett det kan gå. Dessutom löst baserat på Charlie Mansons sekt. Bra bok, ett tips!

Men nu till The Guest. Här följer vi Alex, en ung tjej som tjänar sitt uppehälle genom sexarbete, fast när vi möter hennes nutid gör hon det på det där med diffusa sättet, vara en äldre mans flickvän utan en egentlig kärleksrelation. Hon bor och lever lyxigt i hans hus, allt är rent, raka linjer, vackra beiga kläder, bjudningar med hummer och champagne. Simon är äldre än hennes 20-något, kanske är han 50, vältränad, raka tänder, bryr sig om ytan. Han vill ha en snygg ung tjej vid sin sida, kanske för att visa sin goda vigör.

Sen gör Alex ett misstag, och Simon vill inte ha henne i sitt hem längre. Hon driver vidare, försöker hitta olika sätt att ta sig tillbaka till sin gamla lyxiga tillvaro.

Emma Cline skriver visserligen på ett sätt som sveper med mig, spänningen är påtaglig och gör att jag låter mig absorberas av texten men trots att jag sveper sida efter sida förstår jag inte mer. Jag förstår inte Alex som är huvudperson, vem hon är. Vad hon drivs av. Är hon ond eller god? Är hon ett offer eller förövare? Och vad händer, egentligen? Gränserna är otydliga för mig.

Man får inte reda på så mycket om Alex bakgrund nämligen, och på något sätt tror jag att det hade varit nyckeln för min del. Även om ens handlingar står för en själv, så skulle hennes bakgrund kunna leda mig som läsare till någon slags förståelse om hennes person. Kanske inte förståelse för hennes handlingar eller motiv ens, men jag hade förstått karaktären i sig bättre.

Det jag uppskattar med boken är behovet av att diskutera den. Alex perspektiv går inte att lita på. Hon tar ideligen droger och jag som läsare nås bara av hennes sida av historien, och hur kan jag lita på att hon förtäljer sanningen och inte bara hennes illusion av omvärlden.

Om jag rekommenderar The Guest? Kanske till en bokklubb faktiskt. Annars tycker jag The Girls är mer läsvärd, och dessutom var det henne debut vilket jag finner bra imponerande!

För Lydia av Gun-Britt Sundström

Gun-Britt Sundström är författare till Maken, en bok som många läser, år efter år. Själv har inte läst något av henne än – eller jag hade inte läst något, tills För Lydia lånades hem en het julidag. Jag traskade in på biblioteket i Höllviken och den var frontad i en av hyllorna. Förutom att den har vackert vävt omslag och syns tydligt, så har jag velat läsa den länge då den är en replik på Hjalmar Söderbergs bok Den allvarsamma leken som är en favoritbok för mig.

I Den allvarsamma leken är huvudpersonen Arvid, som är kär i Lydia, och i För Lydia är det Lydias perspektiv på den intrasslade kärlekshistoria som skildras. Medan Söderbergs Lydia utspelar sig i början av 1900-talet så är Sundströms Lydia ung på 70-talet. Jag tycker stilen liknar varandra rent språkligt; det är mer berättande än gestaltande, och jag älskar det. Det är något med tonen som gör att båda böckerna står sig, trots att det gått över 50 år sedan För Lydia blev utgiven och ännu längre sedan Den allvarsamma leken trycktes för första gången.

Berättelsen cirkulerar kring Lydia och hennes kärlek till Arvid. De går om varandra, signalerar otillgänglighet när de kanske vill vara tillgängliga och belyser det svåra när kärleken inte når fram fastän den finns i kulisserna. Många av dramerna kan man identifiera sig med idag, att någon inte svarar, att den andra inte ser svaret som kärleksfullt osv. Men främst belyser För Lydia kvinnans roll i kärleksrelationer och vad som förväntas av henne gentemot männen.

I boken För Lydia gifter sig Lydia i ung ålder med en mycket äldre man i ett sätt att rädda sig själv ekonomiskt i en svår tid. Hon får barn men misstrivs i livet på landet som är slutet och uttråkande för en tänkande själ som henne. Kärleken till Arvid som påbörjades sommaren innan giftermålet finns kvar och Lydia letar efter ett friare liv där hon rår om sig själv. Hon skiljer sig från sin man och måste lämna dottern med honom innan hon flyttar till Stockholm. Inte prompt för Arvids skull enligt henne själv, utan för friheten. Ändå är det Arvid hon anpassar sitt liv efter tills hon tröttnar på hans nyckfullheter. Historien om otrohet och falska löften är sig lik trots att det gått flera decennier.

Många av klokheterna som sägs i boken fungerar än idag – som det om den stora kärleken som alla ser som sin räddning. Genom att skildra Lydias vän Ellen, sätter också författaren ljus på något mer: Ellen är feminist och går i bräschen, tills hon gifter sig och hamnar i samma jargong som den invanda. Hon lagar maten och har koll på vad maken glömt sina tofflor. Visst känner man igen det än idag? Jämställda par som skaffar barn och plötsligt lever många ut de inlärda könsuppdelningarna?

Finns cirka 10 urklipp till jag skulle vilja publicera men jag tror det blir för långt och mycket att läsa. Jag tycker Sundström lyckas väl iallafall med att väva in pricksäkra iakttagelser om kärlek och att spela spel. Jag tycker också att iakttagelserna är tidlösa, vilket ibland förvånar mig eftersom För Lydia som sagt utspelar sig för mer än 50 år sedan.

En sak jag funderat på dock är skildringen om hur Lydia lämnar sin dotter. Det finns ingen djupare reflektion kring detta och Lydia verkar varesig sakna sitt barn eller tänka något kring vad det gör med hennes dotter att mamman övergav henne. Jag vill inte skuldbelägga Lydias val, det är en bok för sig att vilja lämna sitt barn, men jag funderar på om man verkligen kan vara så bekymmerslös i att lämna över vårdnaden helt.

Behövs boken då, som komplement till Den allvarsamma leken? Saknas Lydias perspektiv där? Nej är mitt svar, för Söderberg lämnar Lydias tankar oformulerade och jag som läsare kan själv kan fylla i. Jag tycker inte hon blir orättfärdigt skildrad där eller att det finns en litterär lucka som behöver fyllas i. Däremot älskar jag att vistas i ett liknande språk igen men med Lydias perspektiv så jag är väldigt glad att boken skrivits.

Nu är jag väldigt nyfiken på Maken av Gun-Britt Sundström. Någon som läst den?

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén

När en bok syns väldigt ofta på sociala medier blir jag skeptisk, som med mycket annat. Motvals kan man kanske beskriva mig som ibland, även om det inte generellt är ett uttalat karaktärsdrag hos mig vad jag förstått. Lisa Ridzéns bok är en sådan, som synts och synts men ändå har jag varit nyfiken på att få läsa den. Kanske för att hon också gått på Långholmen, som jag själv, och att delar av boken skrevs där. När jag väl fick den i present av Eli så var det ett faktum: dags att läsa!

Boken berättas ur en äldre herres perspektiv. Den blandar nutid där Bosse är uttalat åldrad och hemtjänsten skriver små noteringar som sina dagliga besök. Bosse är fäst vid sin hund, saknar sin dementa fru och funderar främst på sina forna minnen som flätas in skickligt under historiens gång.

Jag tycker boken på många sätt är sorglig och gripande, men kanske säger det också något om ens syn på åldrande när det är främst dystra känslor som drabbar en. För egen del är det Bosses autonomi som går förlorad under boken som gör mig mest sorgsen. Alla tror sig veta bättre än honom. Är det viktigast att leva långt och riskfritt, eller att få bestämma själv och då kanske faktiskt leva kortare men med bevarad känsla över att man själv bestämmer över livet?

Det är också obönhörligt att man blir ensammare med åldern för att fler och fler tar avsked till jordelivet. Den insikten hade jag redan men blir tydlig i boken där Bosse känns så ensam. Barnbarnet finns men inte är hon särskilt närvarande. Sonen försöker, och han vill bara väl, men ibland blir jag så frustrerad på hans idéer att jag vill skaka om honom. Låt din pappa göra dumma val i slutet av sitt liv. Allt måste inte bli perfekt eller säkrast, så länge autonomin finns kvar.

Boken är fin och jag grät absolut en omgång när jag läste den. Den lämnar mig dock med en ganska tung känsla och kanske särskilt för att jag träffar många åldrande människor dagligen på jobbet där jag inte tycker riktigt att det blivit så bra som det hade kunnat bli. Tyvärr träffar jag ju sällan de äldre där det mesta faktiskt blir bra – som är självständiga trots krämpor och har känslan av kontroll.

Enkel att läsa, lite långsam, lite grå blir mina slutgiltiga ord om texten.

Prophet song av Paul Lynch

Det är sommar, och jag önskar det fanns tid för att läsa sådär med lättja som jag minns mina barndomsdagar. Så är det inte riktigt, inte än, men i juni hann jag läsa Prophet Song iallafall. Det är Paul Lynchs femte bok, men den första jag själv läser. Han har varit ganska omtalad som författare, nämnts i större prissammanhang och därför någon jag såklart varit nyfiken på. Prophet Song valdes som bokklubbsbok från klubben på Soho House (ett Jessika Gedin-val för att förtydliga).

Boken är en klar och tydlig dystopi, stämningen känns redan efter ett dussintals sidor. Paul Lynch vaggar först in oss i något bekant – en flerbarnsmamma, mannen är aktiv i facket, hon ska börja jobba igen snart när det fjärde barnet passerat bebisåldern. Sen raseras samhället, ett steg i taget. Det börjar smygande, auktoritära ledare tillämpar nya hårdare lagar för att få ordning på samhället. Fackaktiva ses som fiender. Att protestera blir farligt.

Särskilt första tredjedelen av boken ger mig en Orwellsk känsla. Nu var det längesedan jag läste just 1984 men det som är likt, är den skarpa igenkänningen mot verkligheten. Ledare runt om i världen får mer och mer makt, och också rent folkligt mandat, att skärpa till, skapa hårdare samhällen, att göra som Trump gör i USA just nu. Paul Lynch visar i början diskret vad som händer om man tar det ett steg längre än så.

Resten av boken ger en krig, steg för steg. Motståndsrörelse som beväpnar sig, familjemedlemmar som försvinner, ett syskon som bor utomlands och vill hjälpa familjen att fly men utan att hjälp tas emot. För mig var det väldigt tuff läsning. Krigsdelen av läsningen sammanföll med Israels bombningar i Iran på midsommar, för mig med all min släkt i Iran så var det otroligt omtumlande och nästan övermäktigt att läsa om hur ett samhälle går från fungerande till krigszon.

Den här boken bör läsas på engelska. Orden som strömmar fram är som tankar med en nästintill poetisk rytm, och andra som läst den på svenska verkar inte tycka översättningen lyckats med att fånga detta. Jag fångades som sagt men läste också på originalspråk. Det något speciella sättet att skriva på gör också att boken är utmanande att läsa bitvis, man orkar inte ta sig an mer än 30 sidor åt gången kanske. Så den passar inte för att läsa i en hängmatta och förlora sig i direkt.

Det som kändes drabbande var att igenkänningen inför samhället var stor. Den utspelar sig på Irland, och det gör att verkligheten med kriget känns mycket närmare, för livet innan kriget är så likt ens eget. Just den biten har Lynch fått kritik för, att han utgår från att vi läsare bara känner för karaktärerna för att vi känner igen oss. Jag håller inte med om den kritiken riktigt; jag som läsare hade nog känt mig drabbad även om den utspelade sig i en kultur jag kände mindre bra, det har jag upplevt med många böcker. Sen är människor människor, det vi själva kan identifiera oss med drabbar oss också med större kraft.

Sammantaget kan jag rekommendera boken om man är sugen på en modern dystopi om samhället. En genre jag själv väldigt sällan är sugen på dock :)))))

Böcker jag vill läsa sommaren 2025

Det är sommar och min vuxenvana trogen kan jag absolut inte förstå det, men jag försöker komma i stämning genom att fundera på vilka böcker jag ska läsa under semestern. När jag var barn läste jag minst en bok om dagen när det var lov. Jag gjorde nog inget annat – läste, badade på Källbybadet, längtade till kusinerna. Nuförtiden gör jag nog massa annat om dagarna som gör att böckerna inte slukas i samma takt (vägrar erkänna att jag kanske läser långsammare nu också…).

De här fyra böckerna vill jag iallafall få läsa under sommaren. När jag skrev inlägget hade jag inte läst klart Prophet Song men nu är jag klar med den, men den får vara med ändå.

Prophet song av Paul Lynch

Den här boken valdes av Soho House-bokkubben dvs Jessika Gedin tidigare under våren. Jag har ju tyvärr inte kunnat närvara på ganska många av träffarna men läser denna just nu. Den är mörk och skrämmande aktuell, som Orwells 1984, där handlingen går från ett demokratisk samhälle och en hårt arbetande familjefar som är engagerad i facket som plötsligt blir tillfångatagen pga sina politiska åsikter och på den vägen vandrar samhället därefter. Inte en så somrig bok, men på den här bloggen varar ärlighet längst, och det är en titel som kommer konsumeras här under sommaren.

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén

En bok som cirkulerat mycket på den svenska bokinstagramcommunityn, med mycket lovande utlåtanden. Själv fick jag den i födelsedagspresent av min gulliga vän Eli och blev mycket glad. Återstår att se handlingen, men den ska andas samma stil som Löpa varg av Kerstin Ekman, och den boken är ett duktigt hantverk i min mening. Lisa Ridzén skrev tydligen en del av boken när hon gick på Långholmens författarskola, där jag själv också gått men utan en sådan här framgång…

Ligan av Fatima Bremmer

Fatima Bremmer är känd för boken Ett jävla solsken; ett djupgående porträtt av skribenten Esther Blenda. Den boken var otrolig, en viktig skärva av kvinnors plats i svensk skrift under 1900-talets början. Ligan ska porträttera samma era, och ger oss historien om flera kvinnliga journalister och skribenter som tillsammans försökte ta sin plats inom den mansdominerande pressen. Ser starkt fram emot denna! Som jag faktiskt dels fick som tips av Jenny, som är mamma till två nära vänner, men också lyckades få i middagspresent av Iris och Julia. Fina vänner man har.

En ny gud av Zara Kjellner

Ännu en present? Hur rörande att mina vänner ger mig titlar att läsa? Den här fick jag i födelsedagspresent av Mathilda. En författare jag varit nyfiken på länge men inte tagit mig för att läsa. Den här boken ska vara ett slags familjedrama i en överklassmiljö. Mycket nyfiken på den! Det mysigaste är att Mathilda också ska läsa den i sommar, och sen ska vi sammanstråla när vi båda är tillbaka i stan för att diskutera den. En liten bokcirkel helt enkelt!

Har ni någon titel som ni vill läsa i sommar?

Hyper av Agri Ismaïl

Hyper är en bok som fick mycket uppmärksamhet när den släpptes 2024. Titeln blev nominerad till Augustpriset, en hiskelig bedrift för författaren Agri Ismaïl som är debuterande. Kanske var mina förhoppningar väldigt höga på grund av detta, samtidigt vet jag att många av våra moderna svenska böcker som är omtyckta i prissammanhang inte faller mig i smaken.

Boken skildrar en familj med tre barn, varje del av boken ger en inblick i deras vardag i vuxenlivet men också deras tillbakablickar och perspektiv på barndomen. Deras föräldrar är kurder som kämpat för frihet, men som till slut flydde till London, två av barnen har mer minne av den kurdiska kampen än den yngsta.

Samtidigt skildrar Hyper den samtid som finns, med finanskrisen, trade:ande, Dubais konstgjorda kulisser, integration och skulden över att inte ta del av sitt arv.

Alla teman kändes passande för mitt intresse, så jag såg fram emot att ta del av berättelsen. Uppskattade också den trycka versionen med fint och rejält tygomslag. Ändå blev jag inte särskilt uppslukad av boken. Tyckte första delen, som skildrar den äldre brodern, inte tog tag i mig. Jag brydde mig inte så mycket om hans vardag med jobbet där allt gick åt pipan, hans dåliga kontakt med den gnälliga mamman, besattheten av att tjäna pengar och hur svårt det var (är antar jag) att heta Mohammed-liknande namn i Londons finansvärld. Varför brydde jag mig inte? Jag bryr mig oftast om den slags skildringar. Kanske var det tonen berättelsen mejslades fram i.

Del två fångade mig mer. Systern som flyttat till Irak från London för giftermål, som sen skiljer sig och försöker skapa ett nytt liv i Dubai. Jag har en fascination för städer utan en riktig historia, och kunde uppskatta de delarna av skildringen. Även tredje delen hade vissa element jag tyckte om – snabbt och rappt språk som stundtals drog en vidare i historien.

Men ändå saknade jag något. Jag kan inte precisera vad det var, för visst kan jag se att många olika slags läsare skulle uppskatta boken. På något sätt kände jag mig ointresserad och obrydd inför karaktärernas livsöden rakt igenom. Kanske var det tonen, det snabba och rappa blir nästan komiskt, det känns mer som en bok i samma kategori som Snabba cash. Och det är inte böcker som jag fastnar för helt enkelt.

Har någon av er läst? Flera i min boklubb uppskattade denna, jag kunde själv inte vara med och diskutera, men det får mig ändå att undra. Vad missade jag?

Intermezzo av Sally Rooney

Äntligen är det dags att skriva den här recensionen. Jag har burit runt på Intermezzo (den engelska versionen på danskt band) i evigheter känns det som. Den har lästs med Soho-bokklubben och vanliga bokklubben, men jag hängde inte med i någon av dessa och avslutade flera veckor efter alla andra.

Sally Rooney har rönt stora framgångar med sina romaner. Hennes första två har blivit TV-serier till och med. Jag tror det är något med Irland, det ganska sakliga prosan och karaktärersskildringarna som gör att böckerna fått så stor spridning. Själv läste jag Normal People med stor behållning, och jag läste Conversations with friends först nu i januari men tyckte om den också. Dock hade jag inte mycket för hennes tredje bok som jag faktiskt inte ens läste klart.

Boken skildrar två bröder vars pappa nyligen gått bort. Som hennes tidigare verk är historien starkt relationsdriven och även nu får vi ta del av kärleksliv, men också en sårig syskonrelation. Ivan är lillebror, superbra på schack och har gått från den socialt bortvände lillen till en person som tydligen kan bli kär medan storebror Peter är klassiskt charmig, en framgångsrik jurist men har en relation som betytt allt för honom bakom sig istället för framför sig.

I Intermezzo har Rooney ett annat slags språk än hennes två första böcker. Man känner igen hennes ton på något vis, men det är faktiskt en helt annan slags prosa. Den känns vuxnare, mer stilistisk och med mycket inspiration från de klassiska författarna. Men just det enkla språket har tidigare varit hennes styrka och nu fastnar jag i meningsuppbyggnaderna, det flyter inte. Historien får får därför inte flöda inom mig, och istället blir det stackato.

Det är synd, jag lämnas med en känsla av en trög bok som jag försöker ta mig igenom, och samtidigt har den ju något. Karaktärerna, dynamiken, komplexiteten. Men det naturliga flödet som Rooney annars är så duktig på finns inte och då försvinner ändå njutningen av att läsa för mig. Poängerna försvinner, jag förstår inte karaktärerna, jag häpnas inte när jag ska häpnas och jag berörs inte när jag ska beröras. Och min tolkning är att det är språket som sätter käppar i hjulet för läsupplevelsen. Det blev en bok jag ändå är glad över att ha läst för att kunna delta i diskussioner men en bok som jag inte kommer ge vidare som lästips till någon ytterligare. Får se hur den fortsatta utvecklingen blir!

Förslag på några av mina tidigare recensioner:
Den första boken av Karolina Ramqvist
Stacken av Annika Norlin
The ministry of time av Kaliane Bradley
Butcher av Joyce Carol Oates

Stacken av Annika Norlin

För ett tag sedan läste jag Stacken, Annika Norlins första skönlitterära bok, men långt ifrån första text. Norlin är känd som textkompositör och en väldigt duktig sådan, hon har gått under artistnamn som Hello Saferide och Säkert! Häromåret släppte hon en novellsamling som skapade förtjusning i kritikerkåren. Själv var jag kanske inte lika begeistrad som alla andra, men tjusningen är absolut trots det tydlig, även för mig.

I Stacken beskriver Annika Norlin en sammansättning av människor som vill leva på ett annat sätt än det klassiska samhället. Utan stress och förbehållningar, utan att ta av planetens resurser, utan det vanliga ekorrhjulet. Vi följer karaktärerna en och en, sen samtidigt som de parallellt sammanflätas till just Stacken.

När jag läste den tänkte jag att det var en okej bok men faktum är att jag tänkt mycket på den i efterhand, och det är ju ett gott betyg. Den sätter ljus på vissa tankar. Dels hur mycket gruppmänniska man ändå är. Även om man vill leva radikalt och utanför samhällets normer formerar vi oss i grupper som ju får egna regler. Så helt fria verkar vi inte kunna vara, och vad är total frihet? Om vi tänker sexuell frihet, vad händer med de personer som är mer monogama till naturen? Får de ändå vara med? Hur mycket oliktänkande ryms egentligen om man samtidigt ska ha en gemenskap? I Norlins bok är gruppdynamiken slående nära en sekt. Men tycker Stacken att de är en sekt?

Att Norlin kan använda sig av orden för att skapa stämningar och beskrivningar lyser tydligt i boken. Trots det präglas den dock av att vara så otroligt lik mycket av den moderna svenska litteraturen. Det är något med författare från samtiden som älskar att beskriva oss och samhället som så grått. Alltid är det osmickrande sexscener, snor, skrikande barn, missbruk och ångest som porträtteras. Jag är mer ett fan av det kanske poetiska, drömmande, lyriska. Om man med en sådan scen bryter av med något rått blir det effektfullt men när hela boken präglas av det råa och oslipade som är typiskt för modern svensk litteratur, då kan det inte bli en bok jag på totalen uppskattar.

Ändå tycker jag det är en bra bok? Det är så lustigt det där, att själv inte tycka om en bok men om någon skulle be om en objektiv bedömning så innehåller den de element som nog klassar en bra bok. Tänkvärdhet, radikal, bra språk.

Det blir 3 av 5 på min något icke-konsekventa skala.