Tipsen som blev kvar efter Stockholms filmfestival

Stockholms filmfestival är ju en himla festlig grej tycker jag. Är generellt svag för olika teman och lite kalasig stämning ärligt talat, ge mig ett event med gratisöl och popcorn så är jag där och supernöjd. Nu är inte jag den person som konsumerar mest film eller serier så det känns något förmätet att jag ändå tar mig an att tipsa er om två saker jag såg på Filmfestivalen – men samtidigt, det var två väldigt bra produktioner så varför inte?

Den första filmen jag såg hette Den svenska torpeden, en film som kretsar kring Sally Bauer, en kvinna som 1939 simmade över den engelska kanalen. Filmen är baserad på Sally Bauers verkliga bedrifter, en kvinna som på 30-talet simmade långa kalla längder på rekordtid efter rekordtid. Det måste ha varit något hon hade i blodet ändå, för en av turerna var att hon simmade över Öresund ihop med sina två systrar.

Filmen visar på hennes envishet att vilja uppfylla målet att simma från den franska till den engelska sidan av kanalen, trots att andra världskriget står runt dörren. I filmen har hon sin son, men i verkligheten var han inte född förrän efter kriget. I filmversionen ger det en fin dimension; hon är ensamstående med honom, för det gör att hon ibland lämnar honom när han behöver sin mamma. Det skär i hjärtat på en och jag blir lite irriterad på Sally – ska hon inte sätta sin son främst? Barn ber inte om att bli födda. Men samtidigt slår det mig sekunden efter – hade jag haft samma hjärtskärande känsla om det var en pappa som skulle slå rekord i en fysisk sport? Jag hoppas det, men tanken väcks. Förresten är det samma Sally Bauer som Sara Stridsberg baserar sin bok ”Happy Sally” på. Tycker alla borde höra lite mer om denna kvinna, hon är en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna. Om man inte vill se film kan man lyssna på Bildningsbyråns avsnitt om henne här.

Den andra filmen jag såg var inte just en film vilket jag förstod först på plats. Det var de två första delarna ur en ny svensk serie kallandes ”Slutet på sommaren” som är baserad på Anders de la Mottes böcker i sviten ”Årstidskvartetterna”. Serien kallas för en svensk thriller vilket nog är en passande genre, tydlig Nordic Noir har vi här. Serien är mycket bra på laddade långsamma scener, man bemästrar det greppet. Ibland finns det små humoristiska kommentarer som blir alldeles förlösande för att de är så få och blir så mitt i prick. Jag är varken bra på att se serier, se thrillers eller uppskattar Nordic Noir men ändå var jag fastnaglad och ville inte att serien tar slut. Kanske beror det på att en del utspelas på den skånska landsbygden, jag är trots allt Skånepatroiot och få saker lockas så mycket som att vila i skånskan.

Har ni sett något bra på senaste som jag borde ta tag i att se?

Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg

I min bokklubb brukar en av oss få hålla i att bestämma bok. Den personen vaskar fram några pärlor i utbudet, alltid aktuella, och lägger upp för omröstning. ”Farväl till Panic Beach” av Sara Stridsberg vann senast, visserligen efter tapper strid mot Karolina Ramqvists ”Den första boken”. Kul att det var två svenska böcker vi var taggade på, det vanligaste är att vi läser en internationell författare. Känns som den svenska litteraturscenen lever upp just nu! Eller så är det för att Augustpriset stundar man känner så… Nåväl, över till recensionen.

”Farväl till Panic Beach” är svår att ge en genre till. Vad är det, en utvecklingsroman? Inte riktigt. En uppväxtskildring? Inte exakt det heller. Men det är en berättelse om en huvudperson, främst, men inte riktigt det heller, Genom olika lager i både tid och karaktär försöker Sara Stridsberg visa oss en glimt av hur familjetrauman kan gå i arv och hur komplexa föräldrarrelationer kan vara. Det hon är skicklig på är att boken inte är strömlinjeformad på något sätt. Det är en hel del karaktärer som man blandar ihop, och efter diskussion i bokklubben har vi kommit fram till att det nog är med mening, för att visa hur beteenden kan gå vidare från generation till generation utan att personerna i fråga själva har mötts.

På många sätt är det också en bok om beroende och föräldrar som är påverkade, frånvarande och deprimerande. Att det finns sexuella övergrepp med i bilden förstår man mellan raderna, men både övergreppen och sorgen adresseras inte med tydlig hand.

Språket är stundtals så vackert att jag måste rekommendera att man läser med en penna eller med lappar. Vissa formuleringar glimrar och är meningar jag kommer spara länge. Ändå tycker jag boken är lite svår att till fullo uppskatta. Nog är Stridsberg en riktigt duktig författare, min känsla är att hon har full kontroll på vad hon skrivit fram. Jag känner mig för banal men jag saknar vissa bitar som jag tror är utelämnade med mening i allra högsta grad. Det är inte en roman om huvudpersonen per se men ändå önskar jag att vissa saker uttalas. Om varför vissa självmord sker, om övergrepp har begåtts mot henne eller bara andra och hur mycket hon vetat. Det är inte handlingen som är varför man läser boken, men jag hade velat ha lite mer av den. Tyckte dessutom att det var lite jobbigt att vissa karaktärer smälte ihop, fast att diskutera med bokklubben hjälpte mig att uppskatta det greppet (i efterhand).

Boken är bra, är man nyfiken på den så läs! För trots att den är exakt som all modenr svensk litteratur å ena sidan (missbruk, våld, sexuella övergrepp, grått grått grått) är den inte som någon bok jag läst av en svensk författare i närhet. Stridsberg är skicklig helt enkelt, och skickliga författare är alltid värda att ta del av. Eller nästan alltid iallafall, detta är ett sådant exempel.

Shy av Max Porter

En av de senaste bokklubbsböckerna var Shy av Max Porter. Jag har aldrig läst honom innan, men varit lite nyfiken när han debuterade med “Grief is the thing with feathers”, en bok som omtalades en hel del särskilt för att vara en debut.

Liksom hans debutroman är Shy skriven med en blandning av lyrik och prosa. I den här boken har Porter också ett speciellt stilistiskt grepp med tre olika typsnitt som jag tror representerar olika slags tankesätt i boken.

Shy, bokens huvudperson, är en bråkstake till pojke. Han hamnar jämnt i trubbel, och får kortslutningar som gör att han agerar i det närmsta antisocialt då och då. Boken ger tillgång till Shys hjärna. Och det är fascinerande att läsa klart boken och ändå inte förstå honom ett dugg bättre, för Shy förstår ju inte sig själv heller. Hans hjärna beter sig inte som man själv förväntar sig.

Den här boken ska läsas med eftertanke och lite mer som ett poem än en historia. Jag läste den med brådskande känsla av att dels vilja bli klar i tid till klubben och dels för att jag generellt var väldigt stressad just den veckan. Eller just den veckan, vem försöker jag lura, men det var extra mycket då helt enkelt.

Språket är intelligent på det sätt att Porter använder det på sätt som känns nytt och nästan innovativt. Experimentellt, och det fungerar. Jag förstår fascinationen, det är som ett modernt konstverk som skapar uppståndelse över att det applicerat ett nytt grepp. Jag är också fascinerad – men jag tycker ändå inte om det riktigt.

Den här boken skulle jag främst rekommendera en person som läser väldigt mycket och därför antingen kan unna sig en experimentell bok och se vad den känner, eller en person som läser mycket lyrik och är lite mer van vid andra grepp på historieberättandet. Skulle jag haft tio böcker jag läser per år hade jag inte låtit Shy ta en av dessa platser, för jag saknar så mycket jag vill ha. Även om det är fascinerande att vara i Shys hjärna vill jag förstå honom eller hans omgivande faktorer bättre.

2,5 av 5 blir det för mig. Ett medelbetyg helt enkelt.

Atlantmannen av Marguerite Duras

Jag läste den mycket korta boken Atlantmannen när jag var i sommarhuset i Skåne. Den är trettio sidor med stor text, och bara enkelsidigt. Kanske är boken mer ett poem än ens en novell? För Duras skriver med sin karaktäristiska prosa. Den är vacker, orden koncentrerade till sitt yttersta, historien står i andra hand. Så är även Atlantmannen. Vad handlar den om ens?

Omöjlig kärlek tror jag, och olycklig sådan. Det är en man som skrider genom ett gammalt hotell, och en kvinna som som iakttar honom. Det är en kärleksdeklarering till honom, som han inte riktigt verkar förstå eller vilja ha.

Tydligen finns det något som är sant i orden, en slags transkription av filmen med samma namn som Duras gjorde vid atlantkusten. Den ska handla om hennes första möte med Yann Andreas, en man som jag förstår det som var homosexuell men blev Duras älskare till hennes död.

Jag försökte googla på detta men tycker det är svårt att få ett fullständigt grepp om den här historien och Atlantmannens roll. Det enda jag säkert kan säga är att den reflekterar Duras prosa väl, det vackra språket är precis så bra som det kan vara med hennes penna. Jag tycker ofta att det är vad Duras briljerar med, orden, men att hon inte är en särskilt bra historieberättare om man inte vill sitta och reflektera massor samtidigt. Därför passar hon bra i ett sådant här format tycker jag.

Duras är en väldigt spännande person och jag har inte förstått att hon egentligen var väldigt känd för sina filmer, ett bra tag mycket mer så än för sina texter. Under åren har jag läst en del Duras men min favorit är egentligen hennes bok Att skriva, fast kanske övertog Atlantmannen den rollen nu för att det är mer av ett verk än Att skriva.

Någon här inne som läst Duras? Vad tycker ni?

Glömda om söndagen av Valérie Perrin

När jag klickade hem mitt bokpaket tidigare i september slank Valerie Perrins debutroman med i urvalet. Jag har läst hennes två andra böcker, Färskt vatten till blommorna och Tre, med stort välbehag. Hon är skicklig med orden, språket är vackert och finstämt. Dessutom är hon väldigt stark i själva historieberättandet. Min recension om Tre hittar ni här – där jag sammanfattningsvis verkligen uppskattar boken även om den dramaturgiskt är likadant uppbyggd som Färskt vatten till blommorna.

En sak Perrin genast vinner poäng på i läsningen är ju att historien tar plats i Frankrike. Automatiskt uppskattar jag en bok mer då. Liksom tidigare böcker är det en småstad i det franska inlandet som agerar som huvudarena. Det finns ett jag-perspektiv, Justine, och ett berättarperspektiv som egentligen också är Justine men att hon berättar den gamla Helenes historia. Justine arbetar på ett äldreboende och där blir hon extra fäst vid Helene och hennes berättelser ur sitt egna liv. Helene träffade Lucien som ungdom, och de levde tillsammans men de skiljs åt av kriget, och öppnar sig gör en stark historia om livsöden och hur man tar sig an livet igen när allt man planerat för slås en ur händerna.

Parallellt försöker vi förstå Justines historia. Hennes föräldrar dog i en bilkrasch, det finns mystiska omständigheter där även hennes pappans tvillingbror samt fru dog i samma bil. Justine och hennes kusin Jules fostras som syskon av farföräldrarna. Deras tillvaro är kärlekslös, farföräldrarna avstängda och den enda kärlek om verkar existera är Justines starka syskonband till kusinen Jules som till varje pris ska få förutsättningarna att skapa sig ett bra liv. En chans Justine inte verkar ge sig själv, om man nu anser att folk alltid måste framåt, utvecklas och utbilda sig.

Justine lever knappt i nuet men ibland försöker hon och en liten del av boken handlar om hennes sätt att förankra sig i nutiden.

Det är klurigt att skriva ur ett jag-perspektiv men Valerie Perrin lyckas behärska det till fullo. Justines röst skiljer sig markant från berättarperspektivet där hon nedtecknar Helenes historia. Samtidigt lyckas hon väva in många olika historier och tidsepoker till en fullfjädrad och sammanhängande berättelse. Jag är imponerad. Hatten av för Perrin. Visst, det är samma grepp redan i debuten, de andra böckerna är skrivna likadant. Det konstanta vävandet och vetskapen om att något hemskt har hänt eller ska hända, något vi girigt vill ha svar på, exakt så bygger Perrin även den här berättelsen. En av huvudpersonerna är uppoffrande och vill hjälpa andra (Justine arbetar på äldreboende vilket mycket kretsar kring, i Färsk vatten är det vaktmästare på en kyrkogård, i Tre är det djurhärbärge). Men hon gör berättandet med sådan bravur att jag bara önskar mig fler sådana här böcker.

För mig blir det 4,5 av 5. Jag tycker det fanns en tunn tråd av banalt drag och det var Justines nutidshistoria som kändes lite juvenil? Samtidigt som Justine också är ung så kanske är det stiltypiskt egentligen.

Perrin tag härmed en plats i klungan av favoritförfattare!

Aster of ceremonies av JJJJJerome Ellis

Förra hösten var jag i San Fransisco på konferens men då hade jag inte bloggen så det vet ju inte ni förstås. Det var ganska speciellt, jag skulle presentera tre gånger och hade aldrig varit på en kardiologisk konferens, så på ett sätt kändes mina dagar som en feberdröm. Kände ingen där förutom en doktorandkollega, bara massor av okända doktorer som jag stod framför då och då för att presentera mina egna resultat. Jag provade cappuccino från varenda utställare tills jag fick ont i magen om nätterna och lät bli kaffe en månad efteråt.

Tyckte mycket om SF. Jag är oftast inte det största USA-fanet men SF hade något. Det kändes som en liten storstad, man kunde promenera på många platser och natur såsom Twin Peaks fanns centralt. Åt också mycket god mat, bland annat en äpple-räk-honungsrätt i China town och en slags fusionrätt i de italienska kvarteren som var to die for, massa färska skaldjur i en tomatig buljong.

Vi gick också till en bokhandel jag hade på listan över platser jag hemskt gärna ville besöka, nämligen City Lights Books. De är kända för att ha släppt Allan Ginsburgs diktsamling Howl. Generellt var den här bokhandelns tätt kopplad med the Beat Generation, så det finns mycket modern litteraturhistoria i väggarna. De hade ett litet ställ med utvalda böcker som bokhandeln själva rekommenderade, däribland den svenska boken Stöld. Blev starstruck på något vis? Tänk att vara en svensk författare och bli frontad på det viset i den slags bokhandel? Drömmen.

Jag kom iallafall hem med en diktsamling av poeten JJJJerome Ellis. Han är inte särskild känd eller stor, men bokhandeln hade ett poesirum och där låg denna granna bok i mitten och kallade på mig.

Diktsamlingen var ganska speciell. JJJJerome stammar, vilket var ett centralt tema. Vissa sidor var skrivna med noter för att man skulle få sjunga fram hans ord, men jag som inte kan varesig läsa noter eller sjunga bläddrade tyvärr förbi. Samtidigt handlade boken om rasism, slavhandel och osäkerhet. Ganska många teman i ett.

Jag tror den här boken kommer från stark kärlek, ett ämne författaren brinner för och verkligen vill förmedla. Tyvärr blev den långt ifrån för mig, jag förstod inte en del av dikterna rent av notproblem eller annat. Den var ganska experimentell helt enkelt. Dock tror jag vissa verkligen kan tilltalas av ett sådant modernt grepp, men den var inte för mig helt enkelt.

Jag kommer dock alltid behålla boken i min hylla för den påminner mig om de där koncentrerade dagarna i SF när jag ville hinna med precis allt både kardiologiskt och på stan. Tillsist behövde jag ta en powernap på utställningen på MoMa som vi hade smitit in på under en av konferenspauserna.

Blir nya poesirecensioner framgent som jag ändå tyckt lite mer om!

Yellowface av Rebecca F. Kuang

I augusti läste jag Yellowface av Rebecca F Kuang för att diskutera den i en bokklubb jag är med i. Jag har två bokklubbar, en som är ”privat” som i att jag och en bokkompis startade den. Vi har klubbat ihop sedan 2016 men i sin nuvarande form bildades bokklubben januari 2020. Så fyra starka år! Iallafall, den här andra är via Soho House och leds av Jessika Gedin. Här är dynamiken en helt annan, då vi inte känner varandra privat i bokklubben och helt enkelt bara pratar om boken i sig och inte om något annat.

Yellowface är en bra bokklubbsbok för att det finns massor av teman att diskutera. Boken inleds med att huvudpersonen June snor ett bokmanus av sin vän Athena (ja, vi delar namn vilket var svårt för mig att hantera) och får det publicerat under sitt eget namn istället. Det som komplicerar är att boken handlar om kinesisk historia och en stor diskussion sker i mediavärlden om June har rätt att berätta om deras utsatthet när hon själv inte har rötter i Kina. June å andra sidan går runt och oroar sig över att stölden ska bli avslöjad.

Förlagsvärlden skildras, särskilt en amerikaniserad sådan, med vad jag tolkar som en realistisk ton. Det är agenter, paketering, sociala medier som sätter agendan inom litteraturen. June har alltid avundats Athena som lyckats i den här världen och får nu äntligen själv skörda samma sorts frukt, men inte på ärliga villkor.

En spännande dimension är att jag var helt säker på vad författarens åsikter var, och tyckte det var irriterande att dessa sken igenom boken då jag inte har samma åsikter i stora delar av vad hon beskriver. Tittar man på intervjuer av RF Kuang verkar hon velat göra motsatt poäng än den jag själv läser in.

För mig är boken lite för mycket, kan man säga så? Det är för många teman. Det rör för lätt vid många av dessa. June är för tillskruvad. Agendan lyser igenom boken (fast tydligen motsatt från vad jag trodde). Men de teman som tas upp känner jag starkt för, även om boken i sig inte är ett verk jag kommer hålla fast vid.

Vem har rätt att berätta en historia? Ska man verkligen ha regler kring det? Är inte också litteratur en slags konst och ska inte begränsas? Är det inte snarare läsaren som får bestämma vad den vill konsumera?

Jag tänker lite som med olika musikartister och cancelkulturen. R Kelly till exempel. Jag kan inte lyssna på hans musik utan att tänka på vidrigheterna han utsatt kvinnor för. Samtidigt tycker jag det är synd, han har mycket bra musik, men det smakar inte bra i min mun att lyssna på den. Ska han då förbjudas? Jag tycker nog inte det. Ska inte lyssnarna välja själva om de vill höra hans musik och stödja honom rent ekonomiskt med tanke på vad han fått andra människor att utstå?

För mig är Yellowface inte den boken som lyckas diskutera dessa frågor på ett tillgängligt sätt men kanske kan den skapa en liten låga för andra forum att ta vid denna diskussion. Lite synd är det att författaren inte riktigt lyckas förvalta det som är den brännande punkten, men boken hade nog lite för många frågor som den rörde vid.

Om man ska ge ett betyg kanske det blir 3 av 5 för min del? Men gillar inte att ge betyg faktiskt, så svårt att sammanfatta allt man tycker i en siffra. Har någon annan läst? Vad tyckte ni? Så nyfiken!

Andromeda av Therese Boman

Det finns vissa teman i böcker som jag dras till. Om jag vet att boken handlar om skrivande, bokhandlar, förlagsvärlden, författarskap, då kan jag inte låta bli att tillsist läsa den. Therese Boman har skrivit boken Andromeda som jag fick höra handlar om just förlagsvärlden. Nu när jag själv har läst den tycker jag egentligen mest att den handlar om relationer som aldrig blir benämnda och kittlingen i den. Fast kanske också om litteratur och vad det kan få en att känna. Titeln, Andromeda, är förresten tagen från Sapfo som jag skriver om här.

Själv läst boken i ett sceneri som var värdigt temat tycker jag. Var uppkrupen i en lite väl mjuk fåtölj på Soho house i London. Det spelades stillsam musik i bakgrunden, regnade utanför de mörka fönsterna och jag drack min beryktade cosmopolitan som jag tjatade om i det här inlägget.

Boken gick snabbt att läsa, orden rann förbi men det är inte den enda kvaliteten som avgör om en bok är bra eller inte, tyvärr. Jag uppskattade att boken hade ett litterärt tema. Jag kan känna igen mig ingen av huvudpersonerna Gunnar som tycker annat om litteraturen, kanske kallas han mossig men han har sådana poänger att jag själv känner mig som en 70-åring man. Den andra huvudpersonen är ung, den är hennes perspektiv vi följer först, om hur hon otippat nog får en plats på ett förlag och höjs av Gunnar fastän hon inte visat sina armbågar än. Just deras relation är det stora temat – vänskap över makt, ålder och könsgränser. Ligger det alltid ett sexuellt korn i en sådan relation eller kan man bara ha ett utbyte utan romantik? Jag tycker just denna del beskrivs väl och värdigt. Tanken måste passera för båda, men vad man gör av en sådan tanke är vad som avgör.

Boken säger mig många klokheter, den är intelligent på ett sätt jag uppskattar och den är inte sådär nordiskt grå och snorig som många svenska böcker oftast faktiskt är. Den är ett vackrare ting än så.

När jag läser dessa avsnitt som jag sparat, får jag en ljusare blick på texten än när jag faktiskt läste den. För även om det skrivs klokskaper och ger perspektiv jag saknat, fångar inte boken mig på djupet.

Kanske är det jag-perspektivet? Det är ett klurigt perspektiv att skriva ifrån och svårt att behärska, men gör man det, då är det ett otroligt grepp att ha kring läsaren. Sitter inte jag-perspektivet helt kan det bli alienerande och lite tomt? Och det kanske just är det sistnämnda jag känner av. Önskar en fyllighet i berättelsen som man inte kan nå med det perspektiv som ges. Egentligen är det samma berättelse som sägs ur varsitt perspektiv, så det är inte alltifrån många sidor som är just historien. Sofie berättar sin del av historien, sen läser vi Gunnars tankar kring samma tidsperiod. Kanske hade jag känt annorlunda om jag läste boken mer som en lång novell och inte en bok, kanske hade den känts fyllig nog då.

Det kan också bero på att rösterna är lika varandra. Det är två jag-perspektiv som låter likadana. Det är svårt att skriva bort en röst, det är därför jag-perspektiv är klurigt. Författarens ton brukar ju lysa igenom, och ska man ha två olika ”jag” behöver enda delen iallafall inte vara lik den vanliga tonaliteten. Otroligt svårt, vilket märks.

Trots det grät jag en skvätt, även om jag menar att jag inte riktigt fångades av det hela. Så det är ju motsägelsefullt. Det förstår jag. Kanske var vissa drag i Gunnar som jag så starkt kände igen mig i som trots allt tog.

Jag rekommenderar ändå boken, trots mina veligheter här ovanför. Den är olik den andra svenska moderna litteraturen som oftast höjs och den har många fina kvaliteter. För mig var den en trea men jag hade hoppats på en femma för att den på pappret innehåll det jag önskade. Dock är den så enkel att läsa trots fint språk, att är man nyfiken är det bara att ta sig an den.

Läser ni något just nu?

Tre av Valérie Perrin

Min första sommarlovsbok fick bli Tre av Valérie Perrin. Har bara en vecka sommarlov men har ändå finns en stark förhoppning om att jag ska få läsa fler böcker denna vecka. Är på västkusten ihop med ett gäng kompisar, och just idag duggar det tätt så det kanske blir ett par lässtunder ändå.

Det här är andra boken av Valérie Perrin som jag läser, den första var Färskt vatten till blommorna som jag tror många kan känna igen iallafall omslaget på. Den läste vi i min bokklubb hösten 2022 och det var en bok som vi alla tyckte om, trots att vi är en blandning av personer som kanske tror att vi har svårare boksmak än så (pinsamt nog). Tre fick jag i julklapp av min brors tjej, och det var ett utmärkt julklappsval. Just den julen läste jag flera långa böcker efter vartannat (Skärvorna och Systrarna däribland) så jag sparade Tre tills en lite längre ledighet. Inte för att en vecka kanske är så lång ledighet men man tar vad man får.

Tre handlar om tonårsvänskap, om livsöden, om sorg, om skam. Liksom förra boken går texten fram och tillbaka från dåtid och nutid, och under berättelsens gång vilar föreställningen om att något dåligt har hänt vännerna emellan, men exakt vad får man inte veta. Greppet gör att boken blir bläddningsbar, man läser och läser och läser för att få veta vad som hänt. Fast man läser också för att Perrin är en så stark författarinna, hennes ord och meningar är vackra men de flyter samtidigt snabbt igenom en. Är imponerad av hennes sätt att komponera texter.

De tre vännerna Nina, Adrien och Étienne växer upp i den lilla byn La Comelle i Bourgogne och finner varandra första dagen i skolan. Varför vet man inte riktigt, kanske för att efternamnen kom efter varandra i klasslistan, kanske såg de något hos varandra intuitivt. Enheten är starkt sammansvetsad och går igenom barndomen och ungdomens steg ihop. De delar precis allt och berättar om sina första kyssar, första kärlekar, om existensiella tankar men samtidigt säger de ingenting alls. Hänger på utomhusbadet i byn, dricker vodkadrinkar och smiter in på den lokala klubben, spelar i band tillsammans. Nina växer upp hos sin morfar efter att ha blivit övergiven av sin mamma, Adrien är en älskarinnebarn och träffar sin pappa sporadiskt på obligatoriska luncher någon gång i kvartalet medan Étienne växer upp med syskon och sommarhus, ett vackert hem och överflöd som han delar med sig av till vännerna.

Trots att de är unga och sorglösa finns mycket svärta i deras liv. De går igenom död, ensamhet och det uttalade att inte vara önskad av föräldrar. De letar efter sina tillhörigheter i livet, vilka de egentligen är, och den djupt mänskliga känslan av att undra om man är älskvärd nog som barn förekommer mellan raderna.

Nutiden innehåller egentligen mycket mer; boken börjar med att Nina får reda på att Étienne ska dö. Det cirkulerar kring hans närstående död och en bil som hittas i den lokala sjön med en död kropp. Vuxenlivet har mer dramatik men det är inte de partierna som jag kommer bära med mig.

Temat om den oslagbara tonårsvänskapen som sedan slås sönder känns igen från andra böcker. Jag påminns bland annat om de svenska böckerna Trion av Johanna Hedman, och om Sandra Beijers bok Allt som blir kvar. Det villkorslösa som existerar i den åldern, och känslan av att man är en enhet som inte går att finna början och slut på. Man tror att vänskapen kommer vara för evigt, men problemet med att dela villkorslös kärlek så tätt med vänner är att man inte är utan villkor inför varandra egentligen. Så sårar någon en blir fallet mycket större än en vanlig vänskap, och inte lika förlåtande som vi är inför familj. Det är inte specifikt ett stort svek som händer i boken som förklarar allt, men ju mer man läser ju fler trådar får man till väven om varför de gled isär. Att väva ihop berättelsen en tråd i taget känns igen från Färskt vatten till blommorna. Jag tycker om greppet, men tycker att det fungerade ännu bättre i förra boken även om den dramaturgiska kurvan är snarlik om inte nästintill identisk.

Partierna om tonåren är det som färgar sig starkast hos mig efter att ha slagit igen boken och fått samla tankarna. Porträtten är välskrivna, miljön vacker och historien händelserik. Perrin är en skicklig författare och fastän boken är dryga 600 sidor lång känns det som jag slukat en kortroman.

Rekommenderar jag boken? Ja.
Betyg? 4 västkustar av 5 (fast en svag fyra ändå)
Vill jag läsa mer av Perrin? JA. Hennes första bok är numer översatt till svenska så den ska jag ta mig an.

Har någon här ute i etern läst Tre och vad tyckte ni?