Amanda Romare, en författare som tog sig igenom det enorma bokbrus som finns och blev en av de utvalda. Så kan jag tänka ibland när hon dyker upp i någon intervju, podd, boksnack eller sommarprat. Det fascinerar mig. För mig är Romare vårt svenska svar på författare och titlar som All fouls av Miranda July. Ett nedslag i vår nutid, ett öppet, ofiltrerat och naket sådant. Romare skriver autofiktivt, ett grepp jag ofta fastnar vid att diskutera. Kanske för att det kändes ovanligt förr men som är en brutalt stor trend nu, kanske för att vi är introspektiva och egocentriska, så vårt skrivande färgas också av detta. Romare blev känd med Halva Malmö består av killar som dumpat mig, som också plockades upp som serie av Netflix. Jag såg serien faktiskt, och tyckte den var superbra. Så ärlig och sann skildring av tinderlivet, om att inte sätta gränser, om att ge upp sin integritet och det mänskliga i att egentligen bara vilja bli älskad.
I Judas är Romare istället i en parrelation, och sin första pÃ¥ lÃ¥ng tid. Hon har blivit tillsammans med en kille som ocksÃ¥ är frÃ¥n Bjäre och hon tampas med mycket känslor kring relationslivet. Om det är tillräckligt bra, hur lÃ¥ngt man fÃ¥r pusha varandra och – Ã¥ngesten. Hur stor del han mÃ¥ste ta i att vara en stöttepelare, var gÃ¥r gränsen mellan individ och vi. Det finns flera scener som diskuterats flitigt, däribland en sexscen där folk tycker hennes kille Emil gick över gränsen och sen en scen när (den fiktiva?) Amanda vill tvinga sin kille att gÃ¥ ner i vikt med Ozempic.
Den där rÃ¥a bilden utan tillrättaläggning av skeenden uppskattar jag kanske mest med boken. Jag tycker det finns grÃ¥zoner inbyggda, precis som dilemman och moraliska tveksamheter ofta har, och det uppskattar jag i en tid där mycket kan vara svart-vitt. Rätt, fel, övergrepp, kränkning, sÃ¥ upplever jag ofta att definitionen gÃ¥r medan jag själv kan tänka ”eller en grÃ¥zon” men som sällan fÃ¥r lov att existera i det allmänna. Jag har ju sÃ¥klart ocksÃ¥ en massa egna Ã¥sikter kring mycket hon beskriver. Till exempel tror jag inte man efter tvÃ¥ Ã¥r ihop ska känna att man nöjer sig eller att â€större än sÃ¥här blir nog inte kärlekâ€, en aspekt hon ofta tar upp genom sidorna. DÃ¥ tror jag inte man hittat helt rätt. Jag tycker kanske inte heller sovsex-biten kändes sÃ¥ upprörande, för jag tolkar det som att Amanda är med pÃ¥ det hela, och inte har uttryckt motsatsen. Men hon leker med tankarna, experimenterar med var gränserna gÃ¥r i sin bok. Hon berättar ocksÃ¥ om ett övergrepp som skett inom kompisgruppen och hur det finns en instinktiv reflex av att vilja sopa allt under mattan, för det är krÃ¥ngligt med skav. En helt ärlig tanke som jag tror mÃ¥nga känner igen sig i, hur fel den än mÃ¥ vara. Och att genom att vi lär oss känna igen att bekvämligheten inte alltid är mest rätt, sÃ¥ kan vi komma vidare frÃ¥n gamla strukturer där offret blir offer igen.
Jag spinner iväg. Och det förvånar mig lite, för min första tanke när jag slog igen boken var att det är en ganska simpel bok. Dagboksreflekterande i korta stycken. Det är inget gediget karaktärsbygge eller intrikata miljöer som byggts upp. Det är ganska rakt på, enkelt språk, lättläst i ett nafs och ibland lite väl rått (analsprickor orkar jag inte läsa om något mer). Men det är något större än så, jag tycker Judas är ett slags samtidsdokument och därför väl värd sin läsning. För oavsett hur boken landar hos en, så tycker jag den visar på hur tankarna går hos många i samma ålder och position som Amanda Romare, och därför gillar jag den här boken lite oavsett hur innehållet reflekterar mina egna åsikter, mitt eget liv och mina egna tankar. För det är mycket jag inte håller med om, inte känner igen i mitt egna liv men som jag ändå ser mycket av runt om mig. Har ni läst den och vad tycker ni?
