The Guest av Emma Cline

I somras läste jag The Guest av Emma Cline. Det var ett impulslån – jag hade skaffat bibliotekskort i Höllviken och hade tio minuter på mig att få hem en fångst böcker. Mina egna medtagna var slut och vi hade flera dagar kvar i Skåne. Tur för mig hade en av bibliotekarierna ganska lik läsning som jag, för flera av de frontade böckerna har jag på min önskelista.

Första gången jag läste Emma Cline var genom boken The Girls, som lästes i min dåvarande bokklubb. Minns att jag var helt fascinerad av hennes ord. Det var något med stämningen i boken som jag drogs med i, hur hon fångade känslan i en rastlös tonårstjej som får för lite kärlek hemifrån, och hur snett det kan gå. Dessutom löst baserat på Charlie Mansons sekt. Bra bok, ett tips!

Men nu till The Guest. Här följer vi Alex, en ung tjej som tjänar sitt uppehälle genom sexarbete, fast när vi möter hennes nutid gör hon det på det där med diffusa sättet, vara en äldre mans flickvän utan en egentlig kärleksrelation. Hon bor och lever lyxigt i hans hus, allt är rent, raka linjer, vackra beiga kläder, bjudningar med hummer och champagne. Simon är äldre än hennes 20-något, kanske är han 50, vältränad, raka tänder, bryr sig om ytan. Han vill ha en snygg ung tjej vid sin sida, kanske för att visa sin goda vigör.

Sen gör Alex ett misstag, och Simon vill inte ha henne i sitt hem längre. Hon driver vidare, försöker hitta olika sätt att ta sig tillbaka till sin gamla lyxiga tillvaro.

Emma Cline skriver visserligen på ett sätt som sveper med mig, spänningen är påtaglig och gör att jag låter mig absorberas av texten men trots att jag sveper sida efter sida förstår jag inte mer. Jag förstår inte Alex som är huvudperson, vem hon är. Vad hon drivs av. Är hon ond eller god? Är hon ett offer eller förövare? Och vad händer, egentligen? Gränserna är otydliga för mig.

Man får inte reda på så mycket om Alex bakgrund nämligen, och på något sätt tror jag att det hade varit nyckeln för min del. Även om ens handlingar står för en själv, så skulle hennes bakgrund kunna leda mig som läsare till någon slags förståelse om hennes person. Kanske inte förståelse för hennes handlingar eller motiv ens, men jag hade förstått karaktären i sig bättre.

Det jag uppskattar med boken är behovet av att diskutera den. Alex perspektiv går inte att lita på. Hon tar ideligen droger och jag som läsare nås bara av hennes sida av historien, och hur kan jag lita på att hon förtäljer sanningen och inte bara hennes illusion av omvärlden.

Om jag rekommenderar The Guest? Kanske till en bokklubb faktiskt. Annars tycker jag The Girls är mer läsvärd, och dessutom var det henne debut vilket jag finner bra imponerande!

För Lydia av Gun-Britt Sundström

Gun-Britt Sundström är författare till Maken, en bok som många läser, år efter år. Själv har inte läst något av henne än – eller jag hade inte läst något, tills För Lydia lånades hem en het julidag. Jag traskade in på biblioteket i Höllviken och den var frontad i en av hyllorna. Förutom att den har vackert vävt omslag och syns tydligt, så har jag velat läsa den länge då den är en replik på Hjalmar Söderbergs bok Den allvarsamma leken som är en favoritbok för mig.

I Den allvarsamma leken är huvudpersonen Arvid, som är kär i Lydia, och i För Lydia är det Lydias perspektiv på den intrasslade kärlekshistoria som skildras. Medan Söderbergs Lydia utspelar sig i början av 1900-talet så är Sundströms Lydia ung på 70-talet. Jag tycker stilen liknar varandra rent språkligt; det är mer berättande än gestaltande, och jag älskar det. Det är något med tonen som gör att båda böckerna står sig, trots att det gått över 50 år sedan För Lydia blev utgiven och ännu längre sedan Den allvarsamma leken trycktes för första gången.

Berättelsen cirkulerar kring Lydia och hennes kärlek till Arvid. De går om varandra, signalerar otillgänglighet när de kanske vill vara tillgängliga och belyser det svåra när kärleken inte når fram fastän den finns i kulisserna. Många av dramerna kan man identifiera sig med idag, att någon inte svarar, att den andra inte ser svaret som kärleksfullt osv. Men främst belyser För Lydia kvinnans roll i kärleksrelationer och vad som förväntas av henne gentemot männen.

I boken För Lydia gifter sig Lydia i ung ålder med en mycket äldre man i ett sätt att rädda sig själv ekonomiskt i en svår tid. Hon får barn men misstrivs i livet på landet som är slutet och uttråkande för en tänkande själ som henne. Kärleken till Arvid som påbörjades sommaren innan giftermålet finns kvar och Lydia letar efter ett friare liv där hon rår om sig själv. Hon skiljer sig från sin man och måste lämna dottern med honom innan hon flyttar till Stockholm. Inte prompt för Arvids skull enligt henne själv, utan för friheten. Ändå är det Arvid hon anpassar sitt liv efter tills hon tröttnar på hans nyckfullheter. Historien om otrohet och falska löften är sig lik trots att det gått flera decennier.

Många av klokheterna som sägs i boken fungerar än idag – som det om den stora kärleken som alla ser som sin räddning. Genom att skildra Lydias vän Ellen, sätter också författaren ljus på något mer: Ellen är feminist och går i bräschen, tills hon gifter sig och hamnar i samma jargong som den invanda. Hon lagar maten och har koll på vad maken glömt sina tofflor. Visst känner man igen det än idag? Jämställda par som skaffar barn och plötsligt lever många ut de inlärda könsuppdelningarna?

Finns cirka 10 urklipp till jag skulle vilja publicera men jag tror det blir för långt och mycket att läsa. Jag tycker Sundström lyckas väl iallafall med att väva in pricksäkra iakttagelser om kärlek och att spela spel. Jag tycker också att iakttagelserna är tidlösa, vilket ibland förvånar mig eftersom För Lydia som sagt utspelar sig för mer än 50 år sedan.

En sak jag funderat på dock är skildringen om hur Lydia lämnar sin dotter. Det finns ingen djupare reflektion kring detta och Lydia verkar varesig sakna sitt barn eller tänka något kring vad det gör med hennes dotter att mamman övergav henne. Jag vill inte skuldbelägga Lydias val, det är en bok för sig att vilja lämna sitt barn, men jag funderar på om man verkligen kan vara så bekymmerslös i att lämna över vårdnaden helt.

Behövs boken då, som komplement till Den allvarsamma leken? Saknas Lydias perspektiv där? Nej är mitt svar, för Söderberg lämnar Lydias tankar oformulerade och jag som läsare kan själv kan fylla i. Jag tycker inte hon blir orättfärdigt skildrad där eller att det finns en litterär lucka som behöver fyllas i. Däremot älskar jag att vistas i ett liknande språk igen men med Lydias perspektiv så jag är väldigt glad att boken skrivits.

Nu är jag väldigt nyfiken på Maken av Gun-Britt Sundström. Någon som läst den?

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén

När en bok syns väldigt ofta på sociala medier blir jag skeptisk, som med mycket annat. Motvals kan man kanske beskriva mig som ibland, även om det inte generellt är ett uttalat karaktärsdrag hos mig vad jag förstått. Lisa Ridzéns bok är en sådan, som synts och synts men ändå har jag varit nyfiken på att få läsa den. Kanske för att hon också gått på Långholmen, som jag själv, och att delar av boken skrevs där. När jag väl fick den i present av Eli så var det ett faktum: dags att läsa!

Boken berättas ur en äldre herres perspektiv. Den blandar nutid där Bosse är uttalat åldrad och hemtjänsten skriver små noteringar som sina dagliga besök. Bosse är fäst vid sin hund, saknar sin dementa fru och funderar främst på sina forna minnen som flätas in skickligt under historiens gång.

Jag tycker boken på många sätt är sorglig och gripande, men kanske säger det också något om ens syn på åldrande när det är främst dystra känslor som drabbar en. För egen del är det Bosses autonomi som går förlorad under boken som gör mig mest sorgsen. Alla tror sig veta bättre än honom. Är det viktigast att leva långt och riskfritt, eller att få bestämma själv och då kanske faktiskt leva kortare men med bevarad känsla över att man själv bestämmer över livet?

Det är också obönhörligt att man blir ensammare med åldern för att fler och fler tar avsked till jordelivet. Den insikten hade jag redan men blir tydlig i boken där Bosse känns så ensam. Barnbarnet finns men inte är hon särskilt närvarande. Sonen försöker, och han vill bara väl, men ibland blir jag så frustrerad på hans idéer att jag vill skaka om honom. Låt din pappa göra dumma val i slutet av sitt liv. Allt måste inte bli perfekt eller säkrast, så länge autonomin finns kvar.

Boken är fin och jag grät absolut en omgång när jag läste den. Den lämnar mig dock med en ganska tung känsla och kanske särskilt för att jag träffar många åldrande människor dagligen på jobbet där jag inte tycker riktigt att det blivit så bra som det hade kunnat bli. Tyvärr träffar jag ju sällan de äldre där det mesta faktiskt blir bra – som är självständiga trots krämpor och har känslan av kontroll.

Enkel att läsa, lite långsam, lite grå blir mina slutgiltiga ord om texten.

Prophet song av Paul Lynch

Det är sommar, och jag önskar det fanns tid för att läsa sådär med lättja som jag minns mina barndomsdagar. Så är det inte riktigt, inte än, men i juni hann jag läsa Prophet Song iallafall. Det är Paul Lynchs femte bok, men den första jag själv läser. Han har varit ganska omtalad som författare, nämnts i större prissammanhang och därför någon jag såklart varit nyfiken på. Prophet Song valdes som bokklubbsbok från klubben på Soho House (ett Jessika Gedin-val för att förtydliga).

Boken är en klar och tydlig dystopi, stämningen känns redan efter ett dussintals sidor. Paul Lynch vaggar först in oss i något bekant – en flerbarnsmamma, mannen är aktiv i facket, hon ska börja jobba igen snart när det fjärde barnet passerat bebisåldern. Sen raseras samhället, ett steg i taget. Det börjar smygande, auktoritära ledare tillämpar nya hårdare lagar för att få ordning på samhället. Fackaktiva ses som fiender. Att protestera blir farligt.

Särskilt första tredjedelen av boken ger mig en Orwellsk känsla. Nu var det längesedan jag läste just 1984 men det som är likt, är den skarpa igenkänningen mot verkligheten. Ledare runt om i världen får mer och mer makt, och också rent folkligt mandat, att skärpa till, skapa hårdare samhällen, att göra som Trump gör i USA just nu. Paul Lynch visar i början diskret vad som händer om man tar det ett steg längre än så.

Resten av boken ger en krig, steg för steg. Motståndsrörelse som beväpnar sig, familjemedlemmar som försvinner, ett syskon som bor utomlands och vill hjälpa familjen att fly men utan att hjälp tas emot. För mig var det väldigt tuff läsning. Krigsdelen av läsningen sammanföll med Israels bombningar i Iran på midsommar, för mig med all min släkt i Iran så var det otroligt omtumlande och nästan övermäktigt att läsa om hur ett samhälle går från fungerande till krigszon.

Den här boken bör läsas på engelska. Orden som strömmar fram är som tankar med en nästintill poetisk rytm, och andra som läst den på svenska verkar inte tycka översättningen lyckats med att fånga detta. Jag fångades som sagt men läste också på originalspråk. Det något speciella sättet att skriva på gör också att boken är utmanande att läsa bitvis, man orkar inte ta sig an mer än 30 sidor åt gången kanske. Så den passar inte för att läsa i en hängmatta och förlora sig i direkt.

Det som kändes drabbande var att igenkänningen inför samhället var stor. Den utspelar sig på Irland, och det gör att verkligheten med kriget känns mycket närmare, för livet innan kriget är så likt ens eget. Just den biten har Lynch fått kritik för, att han utgår från att vi läsare bara känner för karaktärerna för att vi känner igen oss. Jag håller inte med om den kritiken riktigt; jag som läsare hade nog känt mig drabbad även om den utspelade sig i en kultur jag kände mindre bra, det har jag upplevt med många böcker. Sen är människor människor, det vi själva kan identifiera oss med drabbar oss också med större kraft.

Sammantaget kan jag rekommendera boken om man är sugen på en modern dystopi om samhället. En genre jag själv väldigt sällan är sugen på dock :)))))

Hyper av Agri Ismaïl

Hyper är en bok som fick mycket uppmärksamhet när den släpptes 2024. Titeln blev nominerad till Augustpriset, en hiskelig bedrift för författaren Agri Ismaïl som är debuterande. Kanske var mina förhoppningar väldigt höga på grund av detta, samtidigt vet jag att många av våra moderna svenska böcker som är omtyckta i prissammanhang inte faller mig i smaken.

Boken skildrar en familj med tre barn, varje del av boken ger en inblick i deras vardag i vuxenlivet men också deras tillbakablickar och perspektiv på barndomen. Deras föräldrar är kurder som kämpat för frihet, men som till slut flydde till London, två av barnen har mer minne av den kurdiska kampen än den yngsta.

Samtidigt skildrar Hyper den samtid som finns, med finanskrisen, trade:ande, Dubais konstgjorda kulisser, integration och skulden över att inte ta del av sitt arv.

Alla teman kändes passande för mitt intresse, så jag såg fram emot att ta del av berättelsen. Uppskattade också den trycka versionen med fint och rejält tygomslag. Ändå blev jag inte särskilt uppslukad av boken. Tyckte första delen, som skildrar den äldre brodern, inte tog tag i mig. Jag brydde mig inte så mycket om hans vardag med jobbet där allt gick åt pipan, hans dåliga kontakt med den gnälliga mamman, besattheten av att tjäna pengar och hur svårt det var (är antar jag) att heta Mohammed-liknande namn i Londons finansvärld. Varför brydde jag mig inte? Jag bryr mig oftast om den slags skildringar. Kanske var det tonen berättelsen mejslades fram i.

Del två fångade mig mer. Systern som flyttat till Irak från London för giftermål, som sen skiljer sig och försöker skapa ett nytt liv i Dubai. Jag har en fascination för städer utan en riktig historia, och kunde uppskatta de delarna av skildringen. Även tredje delen hade vissa element jag tyckte om – snabbt och rappt språk som stundtals drog en vidare i historien.

Men ändå saknade jag något. Jag kan inte precisera vad det var, för visst kan jag se att många olika slags läsare skulle uppskatta boken. På något sätt kände jag mig ointresserad och obrydd inför karaktärernas livsöden rakt igenom. Kanske var det tonen, det snabba och rappa blir nästan komiskt, det känns mer som en bok i samma kategori som Snabba cash. Och det är inte böcker som jag fastnar för helt enkelt.

Har någon av er läst? Flera i min boklubb uppskattade denna, jag kunde själv inte vara med och diskutera, men det får mig ändå att undra. Vad missade jag?

Intermezzo av Sally Rooney

Äntligen är det dags att skriva den här recensionen. Jag har burit runt på Intermezzo (den engelska versionen på danskt band) i evigheter känns det som. Den har lästs med Soho-bokklubben och vanliga bokklubben, men jag hängde inte med i någon av dessa och avslutade flera veckor efter alla andra.

Sally Rooney har rönt stora framgångar med sina romaner. Hennes första två har blivit TV-serier till och med. Jag tror det är något med Irland, det ganska sakliga prosan och karaktärersskildringarna som gör att böckerna fått så stor spridning. Själv läste jag Normal People med stor behållning, och jag läste Conversations with friends först nu i januari men tyckte om den också. Dock hade jag inte mycket för hennes tredje bok som jag faktiskt inte ens läste klart.

Boken skildrar två bröder vars pappa nyligen gått bort. Som hennes tidigare verk är historien starkt relationsdriven och även nu får vi ta del av kärleksliv, men också en sårig syskonrelation. Ivan är lillebror, superbra på schack och har gått från den socialt bortvände lillen till en person som tydligen kan bli kär medan storebror Peter är klassiskt charmig, en framgångsrik jurist men har en relation som betytt allt för honom bakom sig istället för framför sig.

I Intermezzo har Rooney ett annat slags språk än hennes två första böcker. Man känner igen hennes ton på något vis, men det är faktiskt en helt annan slags prosa. Den känns vuxnare, mer stilistisk och med mycket inspiration från de klassiska författarna. Men just det enkla språket har tidigare varit hennes styrka och nu fastnar jag i meningsuppbyggnaderna, det flyter inte. Historien får får därför inte flöda inom mig, och istället blir det stackato.

Det är synd, jag lämnas med en känsla av en trög bok som jag försöker ta mig igenom, och samtidigt har den ju något. Karaktärerna, dynamiken, komplexiteten. Men det naturliga flödet som Rooney annars är så duktig på finns inte och då försvinner ändå njutningen av att läsa för mig. Poängerna försvinner, jag förstår inte karaktärerna, jag häpnas inte när jag ska häpnas och jag berörs inte när jag ska beröras. Och min tolkning är att det är språket som sätter käppar i hjulet för läsupplevelsen. Det blev en bok jag ändå är glad över att ha läst för att kunna delta i diskussioner men en bok som jag inte kommer ge vidare som lästips till någon ytterligare. Får se hur den fortsatta utvecklingen blir!

Förslag på några av mina tidigare recensioner:
Den första boken av Karolina Ramqvist
Stacken av Annika Norlin
The ministry of time av Kaliane Bradley
Butcher av Joyce Carol Oates

Den första boken av Karolina Ramqvist

I vintras läste jag Ramqvist bok, ”Den första boken” som trots titeln faktiskt är hennes tionde bok. För många tror jag Ramqvist främst blev känd för ”Bröd och mjölk”, även om hon varit författare sedan mer än 25 år tillbaka. ”Den första boken” refererar på ett sätt till boken ”More fire” som Ramqvist, liksom den här boken, lät utspela på Jamaica. Historien är likartad, det är en ung kvinna som spenderar sin tid på ön och möter kärleken. Medan ”More fire” har ett större fokus på kolonialism i kärlekshistorien så spelar den slags frågor en mindre roll i ”Den första boken”, som istället låter skillnaderna agera kuliss.

Boken handlar istället mer om huvudpersonerna något invecklade och i min mening omogna syn på kärlek. Hon är ung, hon åker till Jamaica för att skriva en bok, de har sex, det känns som de kommer varandra nära av det, och på något vis är kärleken mellan dem djup av detta. Samtalen känns ytliga och flyktiga, men dynamiken är svår. Hon kommer från världen med pengar men har egentligen inga, hon vill inte förknippas med sexturism men ändå är ett av hennes mest framträdande attribut just vitheten och att hon är annorlunda gentemot Paul, som den jamaicanska mannen heter.

Språket är vackert, sinnligt och gör att jag hålls kvar i historien. Berättelsen är suggestivt framlagd och präglas av en sexuell ton, inte konstigt kanske med tanke på att huvudspåret utspelar sig i deras gemensamma säng, och olika bakåtblickar varvas med att de har sex hennes sista dagar på ön.

Vad tycker jag då? Jag tycker språket är fint och att boken är annorlunda från mycket annat man läser, men efter halva kände jag mig klar med den. Jag tycker den är för grund? Klart jag minns hur det kunde kännas av vara typ 22 och inte ha koll på sitt känsloliv, blanda ihop passion med djup kärlek och inte våga ta tag i sitt inre. Men för den sakens skull lockar det mig inte att spendera en hel bok inuti ett sådant huvud. Dock tror jag många kan uppskatta den här boken, Young Adult-litteraturen känns verkligen fortsatt stark just nu.

Var faktiskt på författarsamtal med Ramqvist i höstas och där kom frågan upp huruvida det finns sanning i historien. Visst ska författare få lov att berätta historien utan att deklarera exakt hur mycket inspiration som finns från egna minnen eller känslor, men jag tyckte den frågan var extra intressant nu när jag läst. För med tanke på att det är andra boken som utspelar sig på en plats där hon själv var i den åldern, och att huvudpersonen är aspirerande författare… Ja den biten kittlar i mig mer än jag vill erkänna. Skrev ett inlägg om autofiktion för ett tag sedan och även om detta inte klassas som en autofiktiv bok så följer den på något sätt med i trenden.

Om någon av er läst – jag vill veta vad ni tyckte!

Stacken av Annika Norlin

För ett tag sedan läste jag Stacken, Annika Norlins första skönlitterära bok, men långt ifrån första text. Norlin är känd som textkompositör och en väldigt duktig sådan, hon har gått under artistnamn som Hello Saferide och Säkert! Häromåret släppte hon en novellsamling som skapade förtjusning i kritikerkåren. Själv var jag kanske inte lika begeistrad som alla andra, men tjusningen är absolut trots det tydlig, även för mig.

I Stacken beskriver Annika Norlin en sammansättning av människor som vill leva på ett annat sätt än det klassiska samhället. Utan stress och förbehållningar, utan att ta av planetens resurser, utan det vanliga ekorrhjulet. Vi följer karaktärerna en och en, sen samtidigt som de parallellt sammanflätas till just Stacken.

När jag läste den tänkte jag att det var en okej bok men faktum är att jag tänkt mycket på den i efterhand, och det är ju ett gott betyg. Den sätter ljus på vissa tankar. Dels hur mycket gruppmänniska man ändå är. Även om man vill leva radikalt och utanför samhällets normer formerar vi oss i grupper som ju får egna regler. Så helt fria verkar vi inte kunna vara, och vad är total frihet? Om vi tänker sexuell frihet, vad händer med de personer som är mer monogama till naturen? Får de ändå vara med? Hur mycket oliktänkande ryms egentligen om man samtidigt ska ha en gemenskap? I Norlins bok är gruppdynamiken slående nära en sekt. Men tycker Stacken att de är en sekt?

Att Norlin kan använda sig av orden för att skapa stämningar och beskrivningar lyser tydligt i boken. Trots det präglas den dock av att vara så otroligt lik mycket av den moderna svenska litteraturen. Det är något med författare från samtiden som älskar att beskriva oss och samhället som så grått. Alltid är det osmickrande sexscener, snor, skrikande barn, missbruk och ångest som porträtteras. Jag är mer ett fan av det kanske poetiska, drömmande, lyriska. Om man med en sådan scen bryter av med något rått blir det effektfullt men när hela boken präglas av det råa och oslipade som är typiskt för modern svensk litteratur, då kan det inte bli en bok jag på totalen uppskattar.

Ändå tycker jag det är en bra bok? Det är så lustigt det där, att själv inte tycka om en bok men om någon skulle be om en objektiv bedömning så innehåller den de element som nog klassar en bra bok. Tänkvärdhet, radikal, bra språk.

Det blir 3 av 5 på min något icke-konsekventa skala.

The ministry of time av Kaliane Bradley

I bokklubben på Soho House läste vi The minstry of time av Kaliane Bradley. Det var en bok jag iallafall inte hade hört talas om, men som visade sig varit extremt hypad utomlands. Det var så mycket skriverier att jag direkt blev skeptisk. För mig står bra PR bakom en sådan slags virvelvind av entusiasm, inte den egentliga litterära kvaliteten. Kalla mig gammaldags men så är det. Trion av Johanna Hedman fick lite samma enorma skriveri innan den ens var publicerad och massa översättningskontrakt. Det var visserligen en bra bok, men i min mening är det inte en modern klassiker direkt som stack ut så pass mycket som man fick bilden av i samband med att hon debuterade. Eller är det en illa dold avundsjuka jag omedvetet blottar?

Tillbaka till The ministry of time. En riktigt genreöverskridande och lite märklig bok. Som en blandning av Expeditionen av Bea Usma och spänningsroman? Och lite romantik på det? Boken utspelar sig i UK, några decennier från nutid minst. Man har med hjälp av en tidskapsel transporterat folk från dåtiden in till den moderna världen. De ska assimileras in i det moderna samhället med hjälp av anställda på minsteriet. En av de anställda är bokens huvudperson som är ganska lik författaren i olika attribut.

Sen händer det inte så mycket alls i boken. Den går långsamt framåt medan vi följer huvudpersonens lite invecklade tankar om sitt jobb och dåtidens människor som upptäcker saker om det moderna samhället, som dejting och att homosexualitet är tillåtet. Tills det plötsligt är kanske 80 sidor kvar, då byter boken helt skepnad och blir dels ganska sci-fi fokuserad och dels en spänningsroman med skjutningar och annat.

Jag tror författaren hade jättekul när hon skrev den här boken. Skrivarglädjen dansar verkligen över sidorna, kan tänka mig att det var ett lustfyllt projekt. Dock räcker inte glädjen hela vägen för min del. Visst, den är bitvis lite underhållande, men sedan har den inte så mycket mer. Kommer vara en klassisk bok jag glömmer om några år och aldrig riktigt rekommenderar till någon. Kan dock inte kalla den för dålig faktiskt, för jag läste ändå den med någon slags läsglädje och funderade inte på att avsluta den i förtid.

Bokklubben på Soho tyckte lite blandat om den, men ingen var kanske direkt begeistrad. Många rekommenderade att läsa lite intervjuer med författaren så det har jag gjort. Hon känns sympatisk och kanske lite udda, man får en känsla av att hon själv blev lite kär i en av dåtidens personer och ville skriva in sig själv i en kärlekshistoria med honom.

Vad läser ni?

Butcher av Joyce Carol Oates

I Soho House-bokklubben (den som Jessika Gedin håller i, viktigt) var det dags att läsa JCO ihop. Jag vet inte om det är en vedertagen förkortning för Joyce Carol Oates men jag tänkte kalla henne det i inlägget. JCO är en mycket produktiv författare och det är imponerande att hon fortfarande släpper böcker i sin raska takt som 86 åring (!). Man kan bara önska sig en så pigg hjärna i den åldern som hon verkar välsignad med.

Butcher (Snitt på svenska) var på pappret en bok jag verkligen skulle vilja läsa. Den handlar om en doktor som på 1860-talet är verksam vid en psykiatrisk klinik för kvinnor. Mannen har gått tappra fyra månader på läkarlinjen och sedan praktiserat hos en provinsläkare som tyckt han var så dålig, att han inte fått fortsätta där. Denna man tar sig sedan fulla rättigheter att experimentera med kvinnorna som är inlagda på anstalten. Han själv ser det nog som legitima försök att utveckla medicinen – den etiska aspekten funderar han ibland på, men oftast i ordalag om att han är deras räddare och att det är tack vare att han övar på dessa kvinnor som liv kommer att förbättras. Kvinnorna är, förutom helt maktlösa eftersom psykisk sjukdom gjorde att de låstes in och ingen i samhället saknade dem, grovt utnyttjade med att han inte använder några anestesimetoder även om det är något som fanns att tillgå. För dyrt, inte värt det.

I början utlovas det att boken kommer berättas ur tre perspektiv – dr Weir själv, ett av hans offer som han samtidigt hjälper kallad Brigit och hans son Jonathan Weir. Detta är falsk marknadsföring då nästan hela boken är rabblad ur hans dagboksperspektiv och några ynka dussintals sidor på slutet ägnas åt de andra perspektiven. Jag tyckte därför att det var svårt att förstå hur sjuk i huvudet han var. För visst är han bedrövlig och omänsklig mot dessa stackars kvinnor, men i vilken slags tid verkar han? Hur såg man på dessa kvinnor på 1860-talet? Var han mer omänsklig än sin samtid, eller var samtiden det bedrövliga i själva verket?

JCO har i vanliga fall ett språk som gör att man rycks med, och även om man i början gör det här också är det också en pastiche för hur dagböcker var skrivna på 1860-talet. &-streck och talstreck vimlar det av, vilket stör mitt öga något fruktansvärt mycket. Dessutom är språket så väldigt format att vara tidstypiskt att en del av hennes stil försvinner. Jag tror, lite fräckt, att boken skulle gagnas av en redaktör som hade satt ner foten och bett om att dr Weirs del skulle halveras för att ge utrymme åt de andra två. Kanske behövde den inte heller vara så väldigt sann mot de verkliga personerna, utan kanske kunde boken fått ta lite mer artistiska svängningar så att den blev mer av en vanlig bok och mindre en transkription av det verkliga skeendet. Men vem är jag att klaga på JCO, en författare jag hyser stor respekt för generellt.