Mina lästa böcker 2025 del 3

Sista delen av den här bokkavalkaden! Del 1 hittar du här, och del 2 här. Nu är vi inne på hösten, då min läsning kom igång ifrämst i slutet av hösten när jag började pendla.

Det var inga favoriter för livet i denna del av läsåret men ändå en del titlar som var trevliga att ta del av. De här böckerna har jag mestadels inte hunnit recensera faktiskt! Men kommer lägga in deras länkar efterhand. Stjärnmarkerad = bokklubbsbok. Let’s go!

Patronyme av Vanessa Springora ☆
En bok jag läste direkt efter Fars rygg och som delar många likheter. Springora skrev en debutbok om sin tonår när hon var ”tillsammans” men en mycket äldre manlig fransk författare. Den här boken utforskar Springoras pappa, en mycket märklig man som hon aldrig förstått och försöker kartlägga efter hans död med hjälp av fotografier och sitt efternamn. Liksom Fars rygg kretsar boken i sin tur mycket om hennes farfar och hans potentiella inverkan på pappans galenskap. Rekommenderar även om de flesta i min bokklubb tyckte den var ofärdig och inte så läsvärd.

Friläge av Yrsa Keysendal
Yrsa är en skicklig författare och generellt väldigt kunnig inom skrivande är min uppfattning efter att få ha haft henne både som lektör och kursledare. Det var så spännande att läsa hennes bok av det skälet! Men väldigt svårt att recensera av samma skäl.

Stargate: En julberättelse av Ingvild H. Rishøi
En modern Dickens kanske man kan kalla den här julberättelsen? Rishøi berättar med sin alldeles egna sagostil om två flickor som växer upp med en alkoholiserad pappa. De försöker få till en jul hemma ändå, och vi följer deras väg. Vackert berättat om mörka teman, men ändå är inte boken rakt igenom dyster utan ljuset spirar.

Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi
Lite på samma tema skildrar Rishøi vardagstragik och realism med en varm sagoton. Stargate var bättre men denna var också bra. Är sugen på att läsa mer av henne!

Senseis portfölj av Hiromi Kawakami
En bok jag vann i julklappsspelet vi hade med bokklubben! Varit nyfiken på den länge och den uppfyllde mina förväntningar. Japansk i stilen – en stillsam vänskap och annorlunda kärlek som växer fram mellan intag av olika japanska rätter jag iallafall aldrig hört talas om. Rekommenderar varmt!

Hålla andan av Flora Wiström
Jag gick skrivkurs med Yrsa & Flora i september som sagt, och köpte då denna av Flora. Melankolisk, mörk och smutsig om att vara tonåring och allt som man kan kämpa med då. Jag är inte rätt publik för boken känner jag, men Floras stil känns igen.

All Fours av Miranda July
En av 2025s stora snackisar! Det var väldigt kul att ta del av den här boken för att förstå vad alla pratar om där ute i etern. Jag förstod den inte alls dock. Visst är det på tiden att en bok om en kvinna i vanliga medelåldern får ta plats men jag kände att den inte har igenkänning i en svensk kontext riktigt? För mig blev den mest vulgär och påfrestande att läsa.

Det var alla böcker jag läste 2025! Har ni någon favorit från 2025 jag ska ta med mig i tipslistan?

Mina lästa böcker år 2025 del 2

Dags att ta sig igenom del 2 av mina lästa böcker 2025! Del 1 hittar ni här, och om ni kikar på kategorin Böcker kan man hitta min samlade läsning från år 2024 också. Jag minns den här delen av min läsning som bladvändartiden. Det var sommar i början av den här läsningsperioden och jag kom in i den där efterlängtade transen när man ligger på en strand och slukar sida efter sida.

Det var dessa titlar jag läste mellan juli och oktober. En ganska blandad kompott, både några äldre, några nya, några engelska, några översatta och några svenska. Stjärnmarkerade betyder att vi läste i bokklubben, i någon av de två bokklubbar jag är med i för att förtydliga. Om jag skrivit en recension på bloggen är den länkad i boktiteln.

Ligan av Bremmer på en handduk i Ljunghusen

Ligan: Klarakvarterens blodsystrar av Fatima Bremmer
Den här boken var en genomtänkt present från mina vänner Iris, Julia och Louise. Jag har läst Ett jävla solsken av samma författare med stor behållning. Den boken fokuserade på journalisten Esther Blenda, medan den här boken fokuserar på ett myller av kvinnor som byggde upp och gav plats åt kvinnor inom journalistiken i 1900-talets början. En så utbildande bok, och enkel att ta sig an.

En ny gud av Kjellner, även här i Ljunghusen

En ny gud av Zara Kjellner
Ytterligare en present, på självaste födelsedagen, från min vän Mathilda. Vi läste bägge denna och diskuterade över en frukost på Pom och Flora. Kjellner skriver suggestivt och med en särskild rytm. Jag uppskattade även om jag på totalen kanske tycker boken är lite för ofullständig ändå för att bli en bok man bär med sig, men är nyfiken på hennes kommande författarskap och var hennes texter kommer hamna rent stilistiskt!

För Lydia av Sundström mot en juliblå himmel i Ljunghusen

För Lydia av Gun-Britt Sundström
En av mina favoritböcker är Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, som handlar om Arvid och hans hopplösa kärlek till Lydia. Eller är det Lydias hopplösa kärlek till Arvid? Sundström skriver samma historia men med Lydias perspektiv och placerar de tu under 70-talet. Jag älskade detta, tycker tonen är välfångad och perspektivvridningen skapar massor av utrymme för diskussioner.

The Guest av Emma Cline
Emma Cline skrev boken Flickorna (The Girls) som jag älskade och när jag stod i Höllvikens biblioteks långa rader av böcker så drogs min blick självklart till denna. Inte lika bra – men ändå har boken någon. Huvudpersonen driver runt i ett plastigt liv i LA. Vad hon lämnat bakom sig eller vad hon tror finns framför är inte tydligt för någon, varesig mig som läsare eller för karaktären själv heller troligtvis.

The New York Trilogy av Paul Auster
Kära Auster. Jag läste Baumgartner förra året och totalt älskade, vilket också ledde väg till hans postuma författarskap. Tyvärr var inte denna bok något för mig – tre längre noveller som troligtvis ska läsas med en mer filosofisk blick än vad jag kunde uppbåda.

Kingsolver på en stenstrand i Kornatiskärgården, Kroatien

Demon Copperhead av Barbara Kingsolver ☆
En riktig tegelsten och jag ska vara ärlig, jag fasade inför att slå upp denna. En tragisk bok om missbruk och mörka livsöden var vad jag tänkte men Kingsolver är en briljant författare och lyckas skildra det desperat maktlösa med humor och ljus. Varm rekommendation!

Fars rygg av Niels Fredrik Dahl ☆
En bok som växer på mig ju mer tiden går. Hela handlingen finns sammanfattad i redan första kapitlet – författarens far var en ensam man, och författaren försöker utforska hans pappas barndom genom sparsamma fotografier. Språket är ett hantverk i sin enkelhet som lämnar mycket mellan raderna, som ändå går att förstå. Rekommenderar men med en varsam hand, kanske till någon som läser mycket?

Har ni läst några av dessa? Tyckte ni samma? Alltid nyfiken på att höra om andras läsande!

All Fours av Miranda July

En av förra årets stora snackisar i bokväg var Miranda Julys All four. Jag vann den faktiskt i julklappsspelet med min bokklubb. Den har beskrivits som revolutionerande och ny i sin kategori, som underhållande men ändå viktig. En kvinna som håller på att nå klimakteriet och allt hon kämpar med då. Hon bestämmer sig, i något slags projekt i att våga ta för sig mer av livet, för att köra från Los Angeles där hon bor till New York, alldeles själv. Spännande tyckte jag och högg in.

Ehhhh kände jag ganska snabbt. Okej, jag är 33 och förhoppningsvis ligger klimakteriet långt fram men nog trodde jag det skulle finnas drag av igenkänning att landa lite i. Kanske tankar kring relationer, kring barn, kring hennes kreativa karriär. Men det här är en värld jag inte alls kan identifiera mig med och som inte heller lockar mig att läsa vidare? Huvudpersonen lever i ett hyper-LA. Alla har jättemycket pengar, bor i stora hus, lever i progressiva relationer, barnen kallas hen och fokuset ligger på jaget och egoismen. En värld som för mig skapar en lätt stressande känsla.

Visst åker huvudpersonen på sin roadtrip men hon kommer inte långt, utan tar in på en motell och totalrenoverar ett av deras rum till att bli gudomligt ombonat och börjar där istället prova sina olika sexuella och romantiska vägar genom boken. Det är ganska explicit beskrivet stundtals och för mig blir det ett gäng ganska äcklande scener dessutom som jag inte alls tycker är heta. Det där är väl högst personligt men det är något med den totala närgångheten och avtäckningen som inte är min typ av litteratur.

Sen är det egoismen. Egoismen som styr allt. Jag tror inte det är ett tema författaren valt med mening utan jag tror hon skildrar en slags samtid hon är med i. Det är kanske det som är revolutionerande i och för sig? Att en kvinna nära klimakteriet mitt i familjelivet är egoistisk istället för att ta in vad hennes omgivning känner i stunden?

Som bok är den relativt lättläst, July behärskar språket, men samtidigt var den också stundtals uttråkande för mig och jag längtade aldrig till att ta upp boken för att traggla vidare.

Ni hör, jag förstod inte boken helt enkelt. Har någon av er läst? Tyckte ni den var revolutionerande?

Mina lästa böcker sammanfattade (år 2025 del 1)

Förra året gjorde jag minirecensioner på varenda bok jag läste under året, och jag fortsätter detta inslagna spår. Det är ett fint sätt för mig att gå igenom och landa lite i vad man tar med sig från all läsning också. I början av året läste jag först en del, när vi var i Thailand, men sen var det så mycket med forskningen att jag kom av mig. Den första tredjedelen av årets titlar tog mig ända till juli att läsa, om nu någon annan utöver jag själv uppskattar den slags sifferstatistik. Böcker som lästs i bokklubbarna (två stycken) är markerade med en stjärna.

Goodreads hjälper mig hålla koll! De första sju böckerna kommer här.

Sen for jag hem (Jaana Kippo #3) av Karin Smirnoff
Det var dags att ta sig an sista delen i Jaana Kippo-trilogin. Jag minns den knappt, utan minns bara att jag tyckte det var skönt att vara klar. Den första boken i trilogin läste jag med stor behållning men sen blev det för mycket av samma gråa svenska litteratur för mig. Alltid alkohol, sexuella övergrepp, snor och gråhet.

Conversations with friends av Sally Rooney
Sally Rooneys debutroman som också satte henne på kartan som författare, otroligt. Och jag förstår varför. Två väldigt unga tjejer får vistas i en dekadent miljö, och deras vänskap med ett gift par skildras med en viss skärpa som är typisk för Rooneys första två böcker. Jag förstår inte huvudkaraktärerna alls och ogillar dem ganska mycket men ändå är boken så lockande och bra? Perfekt strandbok dessutom.

Bränn alla mina brev av Alex Schulman
Jag är en långsint person i vissa lägen. Kan tillexempel aldrig se bort från hur Schulman var ett as på internet back in the days och vill därför inte riktigt läsa hans böcker men denna fick jag av mamma, som älskar den. Och ja, den var väldigt bra. Tycker jag att det är ok att fläka ut sin familj för en bra bok? Vet faktiskt inte, tål att diskuteras. Men är man lite intresserad av den gamla litteratureliten i Sverige finns det också en skvallerfaktor i att läsa boken.

Intermezzo av Sally Rooney ☆
Sally Rooneys debut präglades av en lätthet i språket och en obryddhet inför berättelsen. Den här boken blev oerhört hypead vilket jag inte till fullo förstår. Här tycker jag hon krånglar till både språk och historia så att jag aldrig riktigt får fäste i boken.

Hyper av Agri Ismail ☆
En bok om en kurdisk familj vars tre barn växer upp i London. De tar alla varsin riktning i livet som gör att allt blir dåligt men på vars tre olika sätt. Jag fastnade inte för denna, fastän många i bokklubben uppskattade.

Lynch på Sandhamn, medan vi väntade på båten hem

Prophet Song av Paul Lynch ☆
Paul Lynch skriver hypnotiserande om hur ett samhälle sakta går till att bli auktoritärt till oigenkännligt och en krigszon. Och om varför det är svårt att veta när man ska lämna ett land som är på väg åt fel håll. Kusligt pga hur mycket man ser i sin samtid i boken, men kanske var jag extra berörd av att jag läste medan Israel-Iran kriget härjade i två veckor och mitt hjärta blödde av oro varje dag. Tyckte mycket om, och missade tyvärr bokklubben om denna så vet inte vad de andra tyckte.

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén
Den här boken fick jag i present av min vän Eli. En bok om åldrande, vilket är annorlunda för mig att läsa om. Det är skrivet ur en äldre mans perspektiv när han lever på sluttampen. För mig som arbetat med många äldre sjuka på sjukhus känner jag starkt för vissa delar och det är hur vi tar ifrån våra äldre deras autonomitet. Av omsorg och välvilja, men blir det bra egentligen? Eller dör man hellre av en bruten höft men man har iallafall fått ro om sig själv och sitt hem med farliga kanter och mattor man kan snubbla på? Jag vet inte, men boken ger en perspektivet att tänka efter. Tyckte om!

Det var mina första titlar för året! Kronologiskt har vi nått i början av juli redan, ett baktungt år helt enkelt där jag läste mest på slutet. Förra årets del 1, del 2 och del 3 hittar ni länkade.

Har ni läst någon av titlarna?

Patronyme av Vanessa Springora

När Vanessa Springora kom med sin debutantbok trodde jag det var den enda boken hon skulle komma att släppa. Visserligen har hon alltid arbetat med skrivande i någon form, men boken hon skrev med titeln Samtycket handlade om hur en känd författare i Frankrike haft ett ”förhållande” med henne i tidiga tonåren. Hon hämtades i skolan till att hänga på hotellrum och ligga med hivin. Helt sjukt i dagens svenska kontext, men något som var accepterat inom kultureliten i Frankrike under samma tid. Me Too som inte blev till något i Frankrike, blev istället till något slags uppror efter Samtycket släppts. Lagar tillkom, diskussioner skedde.

Ack så fel jag hade, för nu kom boken Patronyme. Även i denna bok skriver Springora utifrån sig själv, och jag skulle inte vilja kalla det autofiktion riktigt. Hennes märkliga och frånvarande far dör och lämnar ifrån sig en lägenheten i total röra. Springora hittar fotografier av sin farfar i en nazistisk kontext som upprör henne och gör att hon börjar försöka forska vidare om sitt efternamn och ursprung.

Jag läste boken dikt an till Fars Rygg, och likheterna är slående. Frånvarande fädrar som inte gett den kärlek som hade behövts, och mystiska fädrar för man vet så lite om deras inre liv. I båda böckerna granskas farfadern för att få svar på tillkortakommanden.

Kommer boken fram till ett svar? Nej, det gör ju den inte. Likaså kommer inte heller Fars rygg fram till ett svar på varför man inte var älskad som barn.

Att förklara är nämligen inte detsamma som ursäkta, har en filosof sagt och Springora citerar denne i boken. Ändå känns det som precis vad hon försöker göra gentemot sin pappa. om hon bara kan förstå hur farfadern var innerst inne så kanske hon kan få en förklaring till varför hennes egen pappa aldrig gav henne kärlek.

Själv tyckte jag mycket om denna bok. Springora skriver sparsmakat och nästan lite avskalat med en ton jag har lätt att ta till mig. Jag läste boken tillsammans med bokklubben på Soho House, alltså den som leds av Gedin. Mycket kretsar i att ta reda på farfadern och efternamnets historia. Var han ungrare? Var han tysk? Var han nazist?

Många i klubben tyckte att hon borde låtit historien vila lite till, att den låg för nära henne och att boken inte fick något driv. Jag ser deras poänger men ändå tyckte jag om den. Kanske tycker jag främst om hennes sätt att skriva på, men boken fick mig också fundera på varför vi är så besatta av vårt arv i familjen? Definierar det vem vi är? I bokklubben finns också en fransyska (som varit expert i GVFÖ, if u know u know osv) och det var väldigt belysande att få hennes perspektiv. I Frankrike finns inte den stora diskussionen om vad den äldre generationen gjorde under andra världskriget. Det är en diskussion som tidigare varit närvarande i Tyskland, och när jag bodde i Berlin upplevde jag att det fanns ett kollektivt ansvar i att minnas alla hemskheter så att det i sig ska kunna stå som skydd för framtida upprepningar. I Frankrike har den slags skuld börjat diskuteras och kanske har Springora igen skrivit ett verk som får ett samhälle att förändras om än i små steg.

Demon Copperhead av Barbara Kingsolver

Litteraturbranschen är liksom alla andra branscher styrd av uppmärksamhet och strömningar på sociala medier, det som plötsligt plockas upp och sprids kan ta över hela marknaden ett tag. För mig är Demon Copperhead ett slags exempel på det, en bok som kom 2022 och visserligen blev omtalad redan då men som verkar ha ytterligare en våg just nu utan att jag förstår riktigt varför. Den hamnade på både Washington Post och New York Times lista över bästa böcker 2022, samt vann Pulitzer Price 2023 för bästa fiktion, men ändå är 2025 ett år som den här titeln verkar läsas av många. Själv har jag varit sugen på att läsa den sedan 2022, jag skulle bara läsa Shuggie Bain först men den var så tung och mörk att jag inte mäktade med tanken om att spendera ytterligare 1000 sidor med en ny stackars pojke.

Jag är glad att jag sparade den, för den blev vald som bokklubbsbok. Jag har två bokklubbar, och detta gällde den som Jessika Gedin leder på Soho House. Är så spännande att diskutera litteratur med totalt okända personer. Uppskattar det mycket. Nåväl, tillbaka till boken.

Demon Copperhead växer upp i Virginia. Han bor i en husvagn med sin mamma som har beroendeproblem, det är fattigt och osäkert men han får ändå kärlek från grannfrun och deras familj. Sedan följer man helt enkelt Demon genom livet, och det är ett liv värt att skildra men är också ett dussinliv i sina trakter. Vi får se hur det blir när ett barn inte kan tas omhand av sina föräldrar, när det kommer in våldsamma vuxna, vad socialen kan och inte kan göra. Vi får också följa vad som händer när man introducerar oxycontin i områden med hög arbetslöshet och hög slitsamhet.

Det Barbara Kingsolver gör med en briljant hand, är att hon skildrar allt detta och mycket mer, med en så äkta men också humoristisk ton. Hon balanserar varsamt på linjen att ta ämnena på största allvar men ändå lyckas leda mig som läsare genom alla sidor utan att gå under. För en sådan här bok kan skapa mycket hopplöshet, särskilt när den skildrar så mycket mörker i ett samhälle och det är så jag minns exempelvis Shuggie Bain. Det som också fascinerar mig är att hon lyckas så fint med en pojkes skildring av livet när hon själv är kvinna. Jag älskar att få exempel att en författare kan få skriva om vilket ämne den vill, oavsett hur sann den är mot ens eget ursprung eller livshistoria. Partiet som är kanske det mörkaste men också det som jag är mest nyfiken på, är när oxycontin introduceras i Virginia. Man blir lamslående nedslagen av när man förstår vad för läkemedel och vad för slags kliniker som plötsligt ploppar upp i delstaten. Facit finns idag på vilken förödelse det skapade, men det känns som många samtidigt är omedvetna vilket skifte åt det negativa hållet det var att morfinpreparat fick sådant fritt spelrum i samhällen som man får beskriva som utsatta eller sköra i sammanhanget.

Den här boken rekommenderar jag med varm hand. Den är lång, men orden flyger förbi, sida för sida. Perfekt för läsning mysiga höstkvällar eller kommande jullov för all del!

Fars Rygg av Niels Fredrik Dahl

Vi valde att läsa Fars Rygg av Niels Fredrik Dahl i min ena bokklubb här under hösten. En bok som varit på tapeten hos oss som förslag flera gånger men utan att någonsin tagit sig hela vägen som bokval tills nu. Först ville jag låna den på biblioteket i tron om att den ju publicerades på svenska i januari, det har hunnit gå tid, men i och med att den vann Nordiska rådets pris hösten 2024 så antar jag att trycket fortsatt är högt av det skälet. Hundratals i kö iallafall…! Så jag knatade in på Hedengrens för att köpa.

Fars Rygg handlar om en man som funderar på sin far och varför han är så undandragen och ensam. Genom att använda sig av sin fars sparade fotografier från uppväxten tar han sig an projektet att förstå en person han aldrig känt sig nära. Faderns far, kallad Domaren, spelar en stor roll. Författaren ser på sin egen far och farfarn Domaren med en betraktares blick.

Domaren vill att far ska få en belevad uppväxt. Den börjar i Alexandria där Domaren fått ett prestigefyllt jobb. Men samtidigt försjunker modern och hustrun Ellen djupare och djupare i någon slags depression. Far får sedan bo i Norge ett slag, därefter en internatskola och sen Norge igen. Boken berättar hela kronologin i ett svep i början, för att sedan gå vidare och fördjupa sig i varje del, och snurrar ett par varv ibland kring samma epok. Min teori är att det var så författaren skrev boken: han hade sina fotografier och fick reda på några skärvor mer av vart minne.

Att Niels Fredrik Dahl är en skicklig författare går inte att ta miste om. Språket är ekonomiskt, eller tight för att använda ett engelskt ord. Det finns inga onödiga utsvävningar med långa beskrivningar men ändå lyckas han med inte alltför många ord och stort flyt i texten skapa tydliga stämningar. Karaktärerna är ganska endimensionella – vilket i min mening inte gör något i den här berättelsen. Poängen är att den är skriven ur en persons blick, en person som inte var med, som aldrig kommer kunna veta exakt hur det var och som egentligen bara vill ha svar på varför hans pappa var så ensam och svåråtkomlig. En förklaring som kanske kan ge läkning åt känslan av att hans far inte var tillräckligt kärleksfull.

Flertalet gånger när jag läste boken, så tänkte jag att det här är bok jag själv gillar men inte vågar rekommendera på bred front. Den kan nog upplevas som repetitiv, platta karaktärer, inget avslut på historien. Och allt det där stämmer om man har en viss slags blick på berättelsen men likaså berättar den något djupare och större än sina ord.

Författaren vill ha ett avslut och ett svar kring sitt liv. Så som många andra söker han svar och förklaring, inte helt ovanligt när en förälder inte varit den som den borde ha varit för en.

Det här är en av bokens få utläggningar men tyckte den var för fin för att inte vara med.

Jag rekommenderar den här boken, men jag känner mig ändå varsam kring rekommendationen? Som att jag är orolig att andra personer inte kommer tycka om den eller se den på samma sätt som jag. Jag kan se risken. För dig som har läst eller är nyfiken på den kan jag rekommendera avsnittet i Lundströms Bokradio där bland annat Alex Schulman är med och diskuterar. Även Expressens bokklubb finns som podd, men tog inte med mig lika mycket av deras diskussioner denna gång.

Har någon av er läst? Skulle så gärna vilja höra era åsikter!

The New York Trilogy av Paul Auster

Paul Auster, vilket otroligt litterärt arv han lämnade bakom sig med sin bortgång. Jag läste honom först när han gick bort, han sista bok Baumgartner som jag skrivit om här. Kände mycket när jag läste den, både för att det fanns något djupt rörande och sorgligt i att han skrev om en man som förlorade sin älskade hustru medan han samtidigt höll på att gå bort och behövde lämna sin egen hustru. Men det var också den litterära kvaliteten, den var så hög och jag blev sugen på att läsa mer av honom. Boken efter blev 4321, också mycket bra och filosofisk i hur olika livet kan bli på grund av små val och händelser. Med dessa stora böcker i bagaget tog jag mig an The New York Trilogy.

Boken består av tre separata berättelser men som har samma tema. Huvudpersonerna iakttar någon annan som gör avvikande livsval, och ska spionera alternativt ta reda på mer om den här andra personen, och i deras jakt efter den andra personen förlorar de sig själva och sin egna integritet.

Man ska nog ha inställningen att boken är djupt filosofisk, förklädd i långa noveller om jagande. Man ska nog inte som jag, läsa den med tanken att få en historia riktigt berättad för sig för då kan man bli frustrerad. Berättelserna tangerar också många spännande ämnen om moral. Sista berättelsen handlar om en person vars barndomsbästis gift sig med en vacker och underbar tjej. Barndomsvännen försvinner spårlöst och hans unga hustru tar kontakt med huvudpersonen för att be honom hjälpa till att råda i alla litterära projekt som efterlämnats. Det visar sig att barndomsbästisen är ett geni när det kommer till skrivandet, till skillnad från huvudpersonen som försökt och försökt men aldrig riktigt blir publicerad. Det väcker många tankar hos honom, där en del kretsar kring förbjuden avundsjuka och viljan att överta hans liv men samtidigt inte riktigt förstå honom.

Det var tredje berättelsen jag läste med störst behållning, varför kan man spekulera i. Kanske för att jag hade förstått temat och kunde ta till mig resonemangen med större känsla eller så var den berättelsen starkare. Handlingen fanns där men också tankarna, och att kombinera detta med ett vackert och utarbetat språk är varför jag tycker Paul Auster är ett geni i skrivandet.

Sanningen ska dock fram – det tog mig evigheter att läsa den här boken. Den hängde med hela sommaren till diverse platser och jag blev aldrig riktigt klar. Länge kände jag att det är så lite kvar, en sittning till och jag är färdig, men det krävdes flera gånger till med boken för att jag skulle få läsa sista sidan. Den känslan bottnar sig ju inte bara i en positiv uppfattning inför en bok, utan jag var redigt trött på den ganska länge. Den var med i Ljunghusen, Kroatien och hemma på balkongen i Stockholm. Det är för många platser. Samtidigt är det något med Austers vackra betraktelser om livet, som när han försöker beskriva hur kemi känns precis före man kysser varandra eller den där fullkomliga känslan av att höra ihop med någon och hur det kan göra att man är öppnare i hjärtat mot andra i ens liv.

Om jag rekommenderar boken? Trots min egna upplevelse gör jag det, ifall man från början går in med inställningen att den är filosofisk alternativt att man bara läser den sista novellen, ”The locked room” som bägge urklippen är ifrån.

Är det någon annan som läst Auster och kan rekommendera vilken titel man ska ta sig an härnäst? För jag vill läsa mer av honom, men plockar gärna guldkornen om det går.

En ny gud av Zara Kjellner

Jag har en hel del bokläsande vänner, något som är väldigt lyxigt då man lär känna varandras smak, men också vad man är nyfiken på under åren. Jag och Mathilda är exempelvis både surfvänner och bokvänner, jag minns när vi lärde känna varandra på ett surfläger i Portugal för många år sedan, hur Mathilda satt där med en Alice Munro-bok på frukosten och jag kände att jag verkligen ville lära känna den där personen. Det jag gillar med Mathilda är att hon kan min smak bra, utan att själv kanske vara medveten om det. Men hon vet både vad jag kommer tycka om, men också vad jag är nyfiken på att få läsa, utan att det nödvändigtvis ska bli en favorit. Det är verkligen otroligt lyxigt med en sådan vän!

Hon gav mig iallafall En ny Gud av Zara Kjellner i födelsedagspresent, och vi bestämde oss för att göra det till en sommarbok man fick läsa på egen kant, och sen diskutera den tillsammans efter sommaren. Sagt och gjort, vi sågs på Pom och Flora för bokdiskussion.

Jag har inte någon insikt i Zara Kjellners författarskap, och det är lite svårt att beskriva handlingen i den här boken. En ung tjej som heter Leila, kanske i sina första 20-år, är ihop med Ludvig som är uppvuxen på ett stort gods med jaktmarker. De är hemma och hälsar på, när det deklareras från Fadern att pojkvännen måste stanna kvar och lära sig bruka skogen samt jaga. Det unga paret struntar i att återgå till sina studier på Handels och bosätter sig på godset. Familjen i form av mamma Agathe, pappan som kallas Fadern och brodern Carl bor också där, under samma tak, huvudpersonen tillsammans med pojkvännen i hans rum. Sen finns det också en hushållerska, Dolores.

Under bokens gång skjuts fler och fler djur. Mer och mer kött äts vid bordet. Leila börjar trevande ta sig in i familjen, men man märker att hon har ett sinne utöver det som kan kallas normalt. ”Min tunga böljar i munnen, den rör sig fram och tillbaka” beskriver Leila när hon vittrar blod och makt. Hon börjar leka med Dolores, leka med hennes undergivenhet som hushållerska men hon verkar också göra det för att Dolores har en slags outtalad makt. Hon känner till hela huset, lagar all mat och har ett märkligt nära band till mamman Agathe, som trots allt är den som äger godset och markerna även om det är Fadern som driver arbetet framåt. Relationen till brodern Carl beskrivs också till viss del. Han är skildrad som en enstöring och skjutgalen person som känner sig förfördelad av att brodern Ludvig får ta plats men inte han själv. Leila och Ludvigs relation beskrivs däremot inte alls och jag förstår inte dynamiken eller varför Leila ens är på godset heltid.

En ny Gud är skriven med en viss rytm och jag vet inte hur författaren vill att den ska bli läst men för mig är behållningen främst just i orden, hur de skrivs fram och inte i själva historien. Det är repetitivt vilket spelar en viktig roll rent berättartekniskt, men efter ett tag blir det repetitiva just uttråkande. Jag längtar efter lite mer substans och historia. Mellan rytmen handlar boken nog om makt och det sociala spelet, och också om Leilas position som betraktare till att själv bli en mer och mer våldsam maktspelare. Jag förstår boken inte riktigt, men fascineras därför av den också. Det känns till en liten grad konstlad men till en stor grad ett grepp som Kjellner nästan lärt sig behärska helt. Hon är duktig på att mejsla ut personporträtt därtill.

Ser fram emot att läsa något i framtiden av Kjellner. Kanske kan hon kombinera den känsla för språket hon har med att berätta någon som också rycker med mig? Hennes nya bok heter Radio Yerevan, funderar på att läsa den. Har någon av er läst Kjellner?

Ligan av Fatima Bremmer

Minns ni boken Ett jävla solsken? Den boken handlade om Ester Blenda, en banbrytande journalist i början av 1900-talet. Nu är Fatima Bremmer tillbaka med en ny bok, Ligan, som handlar lite om Ester men också om hennes andra journalistvänner som alla gjorde det då sällsamma valet att bli en yrkesarbetande kvinna inom journalistiken, ett område som tidigare varit nästan helt exklusivt för män.

Vilket arbete Bremmer gjort! Vissa av namnen kände man (jag) igen som Elin Wägner men massor av namnen har jag aldrig hört innan, och ju mer jag får reda på dem genom boken ju mer tycker jag att det är namn jag borde känna till, namn som borde ha talats mycket om. Flera fascinerande kvinnor, som Célie Brunuis och Gerda Marcus, har gjort samhällsinsatser som är värdiga större avtryck i vårt samhälle idag, och därför känns boken viktig. Det är svårt att beskriva handlingen, boken berättar om alla de olika kvinnorna som ingick i journalistligan, och deras ganska olika liv. Alltifrån Rydelius som kuskade runt Europa ensamstående med sin dotter, och skrev guideböcker om olika länder. Eller nämnda Célie som skaffade multum med barn men ändå både bedrev journalistik på heltid, men även annat skrivande och en ordentlig kvinnokamp genom att få till ett hus på Furusundsgatan för yrkesarbetande ensamstående kvinnor så man kunde dela på bördor som matlagning och barnpassning.

Jag fascineras djupt av de här kvinnorna. Det är svårt att ta in hur de lyckades ta sig fram, men när man granskar deras bakgrunder finns det några saker de delar. Dels har de flesta en trygg barndom med pengar, som under deras uppväxt banat väg för bildning inom hemmet på olika vis. De har lärt sig flera språk, är bevandrade inom kultur och har oftast en bredare syn av samhället. Sen verkar många av dem ha progressiva pappor som inte haft en konservativ syn på hur deras döttrar ska leva livet. Jag tycker det är fint att bli påmind om det, att kvinnors framsteg i samhället är beroende av män som ser att det behövs och ger plats. Vi lever alla i en balans tillsammans.

Boken är minst sagt läsvärd. Jag känner stor respekt inför det skrivande arvet i Sverige och inför Bremmers arbete för att gestalta ligan så vi alla får ta del av deras storhet. Sen är det givetvis svårt att berätta så många kvinnors totala liv, särskilt när de alla levt så händelserikt. Jag blandar ihop namn och människoöden om vartannat och ibland tycker jag vissa detaljer är onödiga att ta med, men samtidigt har jag inget förslag på hur man bättre kan berätta deras historia. Själv är jag inspirerad att ta tag i skrivandet igen och inser också hur mycket jag har att tacka Ligan för att det är en självklar tanke i mitt liv, att jag kan få skriva och kan få bli läst, trots mitt kön.