Min läsning i en lista 2025

Tänk att det redan gått fem dagar på 2026? Att vi är inne på den sjätte dagen? Jag brukar gilla att ägna jullovet (och januari till viss del) till att reflektera över föregående år. Förra året fyllde jag i samma lista om min läsning och det var ett fint sätt att landa lite i allt som passerat i ens inre. Med läsningen får man ta del av så många platser och världar. Förhoppningsvis lyckas jag publicera ett inlägg med lite minirecensioner från 2025 också! Men om ni vill läsa om många böcker i ett svep, rekommenderar jag mina tre inlägg från förra året (del 1, del 2 och del 3). Alla böcker jag recenserat finns på bloggen finns länkade i inlägget.

Hur var läsåret 2025?

Det här var ett mediokert läsår på många sätt. Dels läste jag i perioder mindre än önskat och dels fastnade jag länge med titlar jag inte tyckte så mycket om. Samtidigt har jag ändå känt att läsningen i högsta grad närvarat, kanske på grund av mina två bokklubbar som gjorde att samtalet alltid var igång.

Antal lästa böcker under 2025

I år blev det 21 böcker jämfört med 29 föregående år. Men jag ska ärligt talat säga att jag struntar i antal, för mig är det viktiga läsningens närvaro i mitt liv. Än så länge är läsandet inte förknippat med prestation för mig, så jag försöker därför inte bry mig om antalet allt för mycket. Är också lite rädd att jag skulle gå miste om titlar som är långa och bra, om jag jagade siffror.

Vilken typ av böcker läste du?

Det jag främst läser i bokväg är skönlitteratur helt klart. Jag läser sällan genrelitteratur eller biografier men jag läste ändå Ligan av Fatima Bremmer som är en slags biografi eller verklighetsskildring, populärvetenskapligt neddyk i journalistikens start för kvinnor i Sverige? I år blev det ingen poesi nästan vilket jag saknat.

Vilken månad läste du flest böcker?

I juli läste jag fem böcker vilket speglar att jag var ledig och jobbade natt om vartannat vilket gav mycket tid till att lata sig med titlar på en ljus sandstrand i Skåne. Men även december blev en läsmånad med fyra böcker, troligtvis för att jag börjat pendla lite över en timme på buss enkel väg per dag. Mer tid till böcker, försöker jag tänka.

Vilken månad läste du minst?

Det fanns två månader som inte fick en avslutad titel i sig, dels mars vilket jag tror var för att jag i mitten av april hade halvtid på min forskning så all tid gick till att förbereda mig inför den presentationen och inlämningen. Även augusti stod tomt, och det var nog för att vi bilade på Balkan och jag mådde lite för illa för att läsa i bilen i kombination med att jag ville hålla D sällskap som var föraren helt uteslutande under hela färden. Är ändå lite överraskad att augusti skrapade så skralt i antal, kanske var det också för att jag läste The New York Trilogy av Paul Auster, en favoritförfattare men verkligen inte en favoritbok.

En bok du inte läste ut?

Det var en titel som jag inte orkade slutföra, en bokklubbsbok. Vi skulle läsa Fourth Wings av Yarros, och det var verkligen inte min typ av genre. Det var en slags romantasy, alltså en bok som blandade romance och fantasy, båda genrer jag verkligen inte njuter av att läsa. Men Yarros är en av de mest lästa och tiktokade författarna i år så jag är inte i majoritet i den här frågan. Var också nära att lägga ner The New York Trilogy (hädelse) men också All Fours av Miranda July, en annan av årets snackisar. Om jag ska vara ärlig, var Intermezzo av Sally Rooney också nära att bli bordad.

En ny genre för året?

Ja det var väl romantasy vilket jag kan avskriva för all framtid :)))))

Några citat som du fastnade för?

Många av årets bästa citat i min mapp är av Gun-Britt Sundström och hennes klokhet om relationer och att vara kvinna men behålla sin frihet.

Annars kommer jag nog bära med mig Dahls ord om ensamhet.

Några böcker som fick dig att vilja skriva?

I somras läste jag För Lydia av Gun-Britt Sundström och liksom Hjalmar Söderbergs bok Allsmäktigt förfarande skapar den en otroligt ljuv känsla inom mig när jag läser. Jag förstår inte hur, men jag hade älskat att få återskapa en sådan känsla vilket ju är en slags skrivlust som kittlas.

Bästa läsplatsen 2025?

2024 svarade jag stranden i Ljunghusen vilket fortfarande gäller men ett café i Trogir som heter Agape seglar upp på stark andraplats. De serverar en väldigt god islatte och miljön är så bildskön och därför inbjudande till läsning tycker jag?

Ett fint läsminne från 2025

Det är från Kroatien i våras. Vi var nere vid ett klippbad, det var påsk och luften kall men solen värmde fint där det var lä. Jag och Daniel vilade där, och Daniel somnade med huvudet på min mage medan jag läste. Höra havet, vara själva, känna solen efter en lång vinter och känna Daniels varma hud mot mig gav den mest rofyllda läsningen i år.

I vilken form läste du böcker 2025?

Jag läser nästan alltid fysiska böcker. I år blev det inte ens läsplatta för en endaste titel, jag har använt min vid resor förut men inte i år. Det blev både pocket och inbundna, mest köpta men en del lånade på bibliotek eftersom en stor del av läsningen var styrd av bokklubbsval och då hinner jag sällan få boken från biblioteket i tid.

Vilken var den första boken du läste 2025?

Sen for jag hem av Karin Smirnoff, Jana Kippo-serien? Jag är så MÄTT på den där serien faktiskt och hade inte alls en njurbar läsupplevelse.

Och vilken var den sista?

All Fours av Miranda July. En bok där jag absolut inte var målgruppen och därför inte förstod storheten i. Boken beskrivs som en progressiv aha-upplevelse för kvinnor i klimakterieålder, och det tyckte jag var lockande att ta del av, men för mig blev den otroligt amerikansk och det är inte menat som en komplimang i det här sammanhanget.

Vilka var de bästa böckerna du läste 2025?
Jag tror 2025 går till historien som ett av mina sämre läsår tyvärr, det var inte så många titlar som verkligen fastnade. Fars Rygg tyckte jag hade något, boken var av god litterär kvalitet om jag får uttrycka mig så, men jag tror inte den kommer stanna med mig för evigt. För Lydia däremot, det är en bok jag verkligen tyckte om, men den replikerar å andra sidan på en av mina favorittitlar någonsin. Stargate: En julberättelse var bra men jag hade också enorma förväntningar på den och blev därför inte riktigt hänförd? Så just nu är det svårt att säga om den trots allt är en bok att bära med sig.

Vilka kommande böcker ser du fram emot att läsa?

Jag är ett fan av Valérie Perrin vilket jag nog tjatat om på bloggen, men det finns en ny titel av henne på svenska som jag vill ta mig an. Efter Sandra Beijers skrivläger i Grekland med författaren Coco Mellors, så har jag blivit nyfiken på hennes titlar och Blue Sisters översätts till svenska i år även om jag själv gärna vill läsa den på engelska. Mandarinerna av Simone de Beauvoir är också på min radar – inte för att den är ny men för att jag brukar älska en slags romantiserande dekadent blick på författare från förr, och i Mandarinerna figurerar bland annat Albert Camus och Jean-Paul Satre (!). Annars är jag nyfiken på Air av Christian Kracht. Nästan varenda boksammanfattning av kulturredaktörer och litteraturkritiker jag läste under 2025 verkade förundrade över denna titel.

Skulle så gärna vilja höra om era läsår! Vilken titel bär ni med er? Är det någon bok ni vill läsa 2026? osv osv osv!

Patronyme av Vanessa Springora

När Vanessa Springora kom med sin debutantbok trodde jag det var den enda boken hon skulle komma att släppa. Visserligen har hon alltid arbetat med skrivande i någon form, men boken hon skrev med titeln Samtycket handlade om hur en känd författare i Frankrike haft ett ”förhållande” med henne i tidiga tonåren. Hon hämtades i skolan till att hänga på hotellrum och ligga med hivin. Helt sjukt i dagens svenska kontext, men något som var accepterat inom kultureliten i Frankrike under samma tid. Me Too som inte blev till något i Frankrike, blev istället till något slags uppror efter Samtycket släppts. Lagar tillkom, diskussioner skedde.

Ack så fel jag hade, för nu kom boken Patronyme. Även i denna bok skriver Springora utifrån sig själv, och jag skulle inte vilja kalla det autofiktion riktigt. Hennes märkliga och frånvarande far dör och lämnar ifrån sig en lägenheten i total röra. Springora hittar fotografier av sin farfar i en nazistisk kontext som upprör henne och gör att hon börjar försöka forska vidare om sitt efternamn och ursprung.

Jag läste boken dikt an till Fars Rygg, och likheterna är slående. Frånvarande fädrar som inte gett den kärlek som hade behövts, och mystiska fädrar för man vet så lite om deras inre liv. I båda böckerna granskas farfadern för att få svar på tillkortakommanden.

Kommer boken fram till ett svar? Nej, det gör ju den inte. Likaså kommer inte heller Fars rygg fram till ett svar på varför man inte var älskad som barn.

Att förklara är nämligen inte detsamma som ursäkta, har en filosof sagt och Springora citerar denne i boken. Ändå känns det som precis vad hon försöker göra gentemot sin pappa. om hon bara kan förstå hur farfadern var innerst inne så kanske hon kan få en förklaring till varför hennes egen pappa aldrig gav henne kärlek.

Själv tyckte jag mycket om denna bok. Springora skriver sparsmakat och nästan lite avskalat med en ton jag har lätt att ta till mig. Jag läste boken tillsammans med bokklubben på Soho House, alltså den som leds av Gedin. Mycket kretsar i att ta reda på farfadern och efternamnets historia. Var han ungrare? Var han tysk? Var han nazist?

Många i klubben tyckte att hon borde låtit historien vila lite till, att den låg för nära henne och att boken inte fick något driv. Jag ser deras poänger men ändå tyckte jag om den. Kanske tycker jag främst om hennes sätt att skriva på, men boken fick mig också fundera på varför vi är så besatta av vårt arv i familjen? Definierar det vem vi är? I bokklubben finns också en fransyska (som varit expert i GVFÖ, if u know u know osv) och det var väldigt belysande att få hennes perspektiv. I Frankrike finns inte den stora diskussionen om vad den äldre generationen gjorde under andra världskriget. Det är en diskussion som tidigare varit närvarande i Tyskland, och när jag bodde i Berlin upplevde jag att det fanns ett kollektivt ansvar i att minnas alla hemskheter så att det i sig ska kunna stå som skydd för framtida upprepningar. I Frankrike har den slags skuld börjat diskuteras och kanske har Springora igen skrivit ett verk som får ett samhälle att förändras om än i små steg.

Julklappstips i böcker

Jag tycker, kanske inte så otippat, att böcker är en utmärkt julklapp. I min familj ger vi väldigt många presenter till varandra (jag tänker inte skämmas över det), och att få en bok eller två i högen är underbart. Att ägna sin juldag åt att äta rester, läsa julklappen och bara slöa är en av höjdpunkterna under jul enligt mig. Så här kommer en radda julklappstips baserad på måhända generiska perspektiv, man kan såklart ge vilken av titlarna som helst till valfri person.

Till storasystern
Till din syster som älskar att plöja sida upp sida ner så behöver du ge en genomtänkt bok. Hon måste inte tycka om den, men det ska finnas en tanke kring varför hon får den. Själv kan jag rekommendera, utan att ha läst den, Lena Anderssons bok Män och kvinnor. Det är en fortsättning på Egenmäktigt förfarande men nu ur mannens perspektiv. Spännande och kanske provokativt? Annars kan man ge en bok som fått pris (personligen gravt osugen på årets Nobelpristagare dock, tror inte det kommer passa mig) som Booker Prize vinnaren Flesh av David Szalay som vi ska läsa i bokklubben.

Till mamman
Till din mamma som i grunden tycker om att läsa, men aldrig hinner eftersom hon är familjens nav, så ska du dels ge tid. Det vill säga diska undan alla tallrikar från julafton eller någon annan syssla som brukar hamna på hennes axlar, så hon kan läsa en ljuvlig bok från Valérie Perrin. Dock har jag tipsat om henne lite för många gånger (här och här) så om du vill ge något piggare, kanske Liken vi begravde av Lina Wolff kan vara något? Augustpriset 2025, i ropet och lite hipp. Och en författare jag aldrig riktigt njutit av på samma sätt som alla andra, men inte ska jag väl stå i vägen för att andra ska kunna ta del av den.

Till pappan
Din pappa, som läser ibland men gärna om historiska skeenden, ska självklart läsa en bok av Ken Folett. Själv har jag läst Fall of Giants-trilogin som handlar om 1900-talets historia. Underbart skrivna, det är skönlitteratur som man ändå lär sig av. Eller så kanske en klassisk författare som Kerstin Ekman och hennes tunna men stilistiskt skrivna Löpa varg kunna vara något?

Till pojkvännen
Vi låtsas att din pojkvän älskar att läsa och uppskattar litteratur, för då kan du ge honom Fars rygg av Niels Fredrik Dahl (recension här). Klurig fadersrelation beskriven i en text om ensamhet med ett vackert och genomarbetat språk. Eller så ger du en klassiker som Ernst Hemingway, en favoritbok hos mig är Siesta: The sun also rises som jag skrivit om här.

Till flickvännen
Din flickvän läser inte så ofta men ganska så mycket när hon väl är ledig. Nu ska ni till Thailand över jul och nyår, och hon vill läsa böcker som smälter likt smör. Då tycker jag du kan ge något från Coco Mellors som Blue Sisters. En intelligent chick lit? Eller så ger du bort Supper Club av Lara Williams, inte för att jag läst henne eller Coco Mellors för den delen men enligt Sandra Beijer är de samma slangs genre som jag tänker att lite coola tjejer borde uppskatta.

Om någon av er ska ge bort en bok eller önskar er en är jag i vanlig ordning riktigt nyfiken på titlarna, berätta snälla!

Demon Copperhead av Barbara Kingsolver

Litteraturbranschen är liksom alla andra branscher styrd av uppmärksamhet och strömningar på sociala medier, det som plötsligt plockas upp och sprids kan ta över hela marknaden ett tag. För mig är Demon Copperhead ett slags exempel på det, en bok som kom 2022 och visserligen blev omtalad redan då men som verkar ha ytterligare en våg just nu utan att jag förstår riktigt varför. Den hamnade på både Washington Post och New York Times lista över bästa böcker 2022, samt vann Pulitzer Price 2023 för bästa fiktion, men ändå är 2025 ett år som den här titeln verkar läsas av många. Själv har jag varit sugen på att läsa den sedan 2022, jag skulle bara läsa Shuggie Bain först men den var så tung och mörk att jag inte mäktade med tanken om att spendera ytterligare 1000 sidor med en ny stackars pojke.

Jag är glad att jag sparade den, för den blev vald som bokklubbsbok. Jag har två bokklubbar, och detta gällde den som Jessika Gedin leder på Soho House. Är så spännande att diskutera litteratur med totalt okända personer. Uppskattar det mycket. Nåväl, tillbaka till boken.

Demon Copperhead växer upp i Virginia. Han bor i en husvagn med sin mamma som har beroendeproblem, det är fattigt och osäkert men han får ändå kärlek från grannfrun och deras familj. Sedan följer man helt enkelt Demon genom livet, och det är ett liv värt att skildra men är också ett dussinliv i sina trakter. Vi får se hur det blir när ett barn inte kan tas omhand av sina föräldrar, när det kommer in våldsamma vuxna, vad socialen kan och inte kan göra. Vi får också följa vad som händer när man introducerar oxycontin i områden med hög arbetslöshet och hög slitsamhet.

Det Barbara Kingsolver gör med en briljant hand, är att hon skildrar allt detta och mycket mer, med en så äkta men också humoristisk ton. Hon balanserar varsamt på linjen att ta ämnena på största allvar men ändå lyckas leda mig som läsare genom alla sidor utan att gå under. För en sådan här bok kan skapa mycket hopplöshet, särskilt när den skildrar så mycket mörker i ett samhälle och det är så jag minns exempelvis Shuggie Bain. Det som också fascinerar mig är att hon lyckas så fint med en pojkes skildring av livet när hon själv är kvinna. Jag älskar att få exempel att en författare kan få skriva om vilket ämne den vill, oavsett hur sann den är mot ens eget ursprung eller livshistoria. Partiet som är kanske det mörkaste men också det som jag är mest nyfiken på, är när oxycontin introduceras i Virginia. Man blir lamslående nedslagen av när man förstår vad för läkemedel och vad för slags kliniker som plötsligt ploppar upp i delstaten. Facit finns idag på vilken förödelse det skapade, men det känns som många samtidigt är omedvetna vilket skifte åt det negativa hållet det var att morfinpreparat fick sådant fritt spelrum i samhällen som man får beskriva som utsatta eller sköra i sammanhanget.

Den här boken rekommenderar jag med varm hand. Den är lång, men orden flyger förbi, sida för sida. Perfekt för läsning mysiga höstkvällar eller kommande jullov för all del!

Bokklubbsavslutning med julklappsspelet

Vi hade julavslutning med bokklubben, något jag själv tycker är så otroligt mysigt och hoppas vi fortsätter med alla kommande jular. Senast vi sågs i klubben var bara veckan innan ungefär, och då hade vi läst Fars rygg som jag skrivit om här. Därför hade vi inte någon specifik bok att diskutera, utan det var det allmänt boksnack på tapeten. En fråga jag ville prata om var skämsböcker – titlar man läst och njutit av, men kanske inte brukar skryta om i litterära sammanhang. Det var en oväntat kul fråga att ställa och författare som Dan Brown, Kepler, Alex Schulman med flera cirkulerade. Jag tycker det är lite spännande vad som avgör vad som är fint och inte i lässammanhang, och skulle vilja utmana mitt eget synsätt ibland som jag kan bli lite tokig på.

På vägen till bokklubben var jag dock in om en bokhandel för att köpa en titel och slå in.

För julavslutning med bokklubben betyder julklappsspelet! Vi körde samma förra året, alla tar med en bok och sedan en extragrej, det kan vara en till bok, något att snacksa på, ett bokmärke.

I år blev det en väldigt härlig skörd av titlar. I potten låg:

Senseis portfölj av Hiromi Kawakami. En bok som Sandra Beijer tipsat om på sin blogg om jag inte missminner mig.
Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson. En bok jag faktiskt läst, hon skriver rätt finurligt kan jag tycka.
Vikarien av David Norlin. En bok som ska handla om det lilla livet, men ändå vara en bladvändare.
Jag tror jag går in i hans rum och öppnar en väska till av Marie-Louise Ekman. Om tiden efter Gösta Ekmans bortgång, och sorgehantering.
Efterklang av An Yu. Om svampars väg att låsa upp ett liv.
All Fours av Miranda July. Booktoks mest omsnackade bok i år?
Stargate: En julberättelse av Ingvild H. Rishøi. En kortroman eller längre novell om julen ur en flickas perspektiv som bor ihop med sin alkoliserade pappa och snälla storasyster. Det var boken jag själv hade med i leken.

Så otroligt roligt att roffa åt sig hejvilt av titlarna med tidspress och stort mått av tur. Jag fick dessa två till slut, men inga snacks. Var på stark jakt efter Ekmans bok ett tag men lyckades inte ta hem den, i efterhand tror jag det var en slags gruppsykos, ni vet när alla roffar åt sig samma sak, så vill man också ha den? För egentligen är bägge titlarna jag kom hem med böcker jag har haft ögonen på sedan innan.

Älskar att hänga med klubben! Och att alla bor så otroligt fint? Det är så mjukt och ljuvt för ögat. Vilken titel hade ni satsat på? Kan stolt meddela att Stargate var hett villebråd, och på andra plats Ekmans bok.

Fars Rygg av Niels Fredrik Dahl

Vi valde att läsa Fars Rygg av Niels Fredrik Dahl i min ena bokklubb här under hösten. En bok som varit på tapeten hos oss som förslag flera gånger men utan att någonsin tagit sig hela vägen som bokval tills nu. Först ville jag låna den på biblioteket i tron om att den ju publicerades på svenska i januari, det har hunnit gå tid, men i och med att den vann Nordiska rådets pris hösten 2024 så antar jag att trycket fortsatt är högt av det skälet. Hundratals i kö iallafall…! Så jag knatade in på Hedengrens för att köpa.

Fars Rygg handlar om en man som funderar på sin far och varför han är så undandragen och ensam. Genom att använda sig av sin fars sparade fotografier från uppväxten tar han sig an projektet att förstå en person han aldrig känt sig nära. Faderns far, kallad Domaren, spelar en stor roll. Författaren ser på sin egen far och farfarn Domaren med en betraktares blick.

Domaren vill att far ska få en belevad uppväxt. Den börjar i Alexandria där Domaren fått ett prestigefyllt jobb. Men samtidigt försjunker modern och hustrun Ellen djupare och djupare i någon slags depression. Far får sedan bo i Norge ett slag, därefter en internatskola och sen Norge igen. Boken berättar hela kronologin i ett svep i början, för att sedan gå vidare och fördjupa sig i varje del, och snurrar ett par varv ibland kring samma epok. Min teori är att det var så författaren skrev boken: han hade sina fotografier och fick reda på några skärvor mer av vart minne.

Att Niels Fredrik Dahl är en skicklig författare går inte att ta miste om. Språket är ekonomiskt, eller tight för att använda ett engelskt ord. Det finns inga onödiga utsvävningar med långa beskrivningar men ändå lyckas han med inte alltför många ord och stort flyt i texten skapa tydliga stämningar. Karaktärerna är ganska endimensionella – vilket i min mening inte gör något i den här berättelsen. Poängen är att den är skriven ur en persons blick, en person som inte var med, som aldrig kommer kunna veta exakt hur det var och som egentligen bara vill ha svar på varför hans pappa var så ensam och svåråtkomlig. En förklaring som kanske kan ge läkning åt känslan av att hans far inte var tillräckligt kärleksfull.

Flertalet gånger när jag läste boken, så tänkte jag att det här är bok jag själv gillar men inte vågar rekommendera på bred front. Den kan nog upplevas som repetitiv, platta karaktärer, inget avslut på historien. Och allt det där stämmer om man har en viss slags blick på berättelsen men likaså berättar den något djupare och större än sina ord.

Författaren vill ha ett avslut och ett svar kring sitt liv. Så som många andra söker han svar och förklaring, inte helt ovanligt när en förälder inte varit den som den borde ha varit för en.

Det här är en av bokens få utläggningar men tyckte den var för fin för att inte vara med.

Jag rekommenderar den här boken, men jag känner mig ändå varsam kring rekommendationen? Som att jag är orolig att andra personer inte kommer tycka om den eller se den på samma sätt som jag. Jag kan se risken. För dig som har läst eller är nyfiken på den kan jag rekommendera avsnittet i Lundströms Bokradio där bland annat Alex Schulman är med och diskuterar. Även Expressens bokklubb finns som podd, men tog inte med mig lika mycket av deras diskussioner denna gång.

Har någon av er läst? Skulle så gärna vilja höra era åsikter!

The New York Trilogy av Paul Auster

Paul Auster, vilket otroligt litterärt arv han lämnade bakom sig med sin bortgång. Jag läste honom först när han gick bort, han sista bok Baumgartner som jag skrivit om här. Kände mycket när jag läste den, både för att det fanns något djupt rörande och sorgligt i att han skrev om en man som förlorade sin älskade hustru medan han samtidigt höll på att gå bort och behövde lämna sin egen hustru. Men det var också den litterära kvaliteten, den var så hög och jag blev sugen på att läsa mer av honom. Boken efter blev 4321, också mycket bra och filosofisk i hur olika livet kan bli på grund av små val och händelser. Med dessa stora böcker i bagaget tog jag mig an The New York Trilogy.

Boken består av tre separata berättelser men som har samma tema. Huvudpersonerna iakttar någon annan som gör avvikande livsval, och ska spionera alternativt ta reda på mer om den här andra personen, och i deras jakt efter den andra personen förlorar de sig själva och sin egna integritet.

Man ska nog ha inställningen att boken är djupt filosofisk, förklädd i långa noveller om jagande. Man ska nog inte som jag, läsa den med tanken att få en historia riktigt berättad för sig för då kan man bli frustrerad. Berättelserna tangerar också många spännande ämnen om moral. Sista berättelsen handlar om en person vars barndomsbästis gift sig med en vacker och underbar tjej. Barndomsvännen försvinner spårlöst och hans unga hustru tar kontakt med huvudpersonen för att be honom hjälpa till att råda i alla litterära projekt som efterlämnats. Det visar sig att barndomsbästisen är ett geni när det kommer till skrivandet, till skillnad från huvudpersonen som försökt och försökt men aldrig riktigt blir publicerad. Det väcker många tankar hos honom, där en del kretsar kring förbjuden avundsjuka och viljan att överta hans liv men samtidigt inte riktigt förstå honom.

Det var tredje berättelsen jag läste med störst behållning, varför kan man spekulera i. Kanske för att jag hade förstått temat och kunde ta till mig resonemangen med större känsla eller så var den berättelsen starkare. Handlingen fanns där men också tankarna, och att kombinera detta med ett vackert och utarbetat språk är varför jag tycker Paul Auster är ett geni i skrivandet.

Sanningen ska dock fram – det tog mig evigheter att läsa den här boken. Den hängde med hela sommaren till diverse platser och jag blev aldrig riktigt klar. Länge kände jag att det är så lite kvar, en sittning till och jag är färdig, men det krävdes flera gånger till med boken för att jag skulle få läsa sista sidan. Den känslan bottnar sig ju inte bara i en positiv uppfattning inför en bok, utan jag var redigt trött på den ganska länge. Den var med i Ljunghusen, Kroatien och hemma på balkongen i Stockholm. Det är för många platser. Samtidigt är det något med Austers vackra betraktelser om livet, som när han försöker beskriva hur kemi känns precis före man kysser varandra eller den där fullkomliga känslan av att höra ihop med någon och hur det kan göra att man är öppnare i hjärtat mot andra i ens liv.

Om jag rekommenderar boken? Trots min egna upplevelse gör jag det, ifall man från början går in med inställningen att den är filosofisk alternativt att man bara läser den sista novellen, ”The locked room” som bägge urklippen är ifrån.

Är det någon annan som läst Auster och kan rekommendera vilken titel man ska ta sig an härnäst? För jag vill läsa mer av honom, men plockar gärna guldkornen om det går.

En ny gud av Zara Kjellner

Jag har en hel del bokläsande vänner, något som är väldigt lyxigt då man lär känna varandras smak, men också vad man är nyfiken på under åren. Jag och Mathilda är exempelvis både surfvänner och bokvänner, jag minns när vi lärde känna varandra på ett surfläger i Portugal för många år sedan, hur Mathilda satt där med en Alice Munro-bok på frukosten och jag kände att jag verkligen ville lära känna den där personen. Det jag gillar med Mathilda är att hon kan min smak bra, utan att själv kanske vara medveten om det. Men hon vet både vad jag kommer tycka om, men också vad jag är nyfiken på att få läsa, utan att det nödvändigtvis ska bli en favorit. Det är verkligen otroligt lyxigt med en sådan vän!

Hon gav mig iallafall En ny Gud av Zara Kjellner i födelsedagspresent, och vi bestämde oss för att göra det till en sommarbok man fick läsa på egen kant, och sen diskutera den tillsammans efter sommaren. Sagt och gjort, vi sågs på Pom och Flora för bokdiskussion.

Jag har inte någon insikt i Zara Kjellners författarskap, och det är lite svårt att beskriva handlingen i den här boken. En ung tjej som heter Leila, kanske i sina första 20-år, är ihop med Ludvig som är uppvuxen på ett stort gods med jaktmarker. De är hemma och hälsar på, när det deklareras från Fadern att pojkvännen måste stanna kvar och lära sig bruka skogen samt jaga. Det unga paret struntar i att återgå till sina studier på Handels och bosätter sig på godset. Familjen i form av mamma Agathe, pappan som kallas Fadern och brodern Carl bor också där, under samma tak, huvudpersonen tillsammans med pojkvännen i hans rum. Sen finns det också en hushållerska, Dolores.

Under bokens gång skjuts fler och fler djur. Mer och mer kött äts vid bordet. Leila börjar trevande ta sig in i familjen, men man märker att hon har ett sinne utöver det som kan kallas normalt. ”Min tunga böljar i munnen, den rör sig fram och tillbaka” beskriver Leila när hon vittrar blod och makt. Hon börjar leka med Dolores, leka med hennes undergivenhet som hushållerska men hon verkar också göra det för att Dolores har en slags outtalad makt. Hon känner till hela huset, lagar all mat och har ett märkligt nära band till mamman Agathe, som trots allt är den som äger godset och markerna även om det är Fadern som driver arbetet framåt. Relationen till brodern Carl beskrivs också till viss del. Han är skildrad som en enstöring och skjutgalen person som känner sig förfördelad av att brodern Ludvig får ta plats men inte han själv. Leila och Ludvigs relation beskrivs däremot inte alls och jag förstår inte dynamiken eller varför Leila ens är på godset heltid.

En ny Gud är skriven med en viss rytm och jag vet inte hur författaren vill att den ska bli läst men för mig är behållningen främst just i orden, hur de skrivs fram och inte i själva historien. Det är repetitivt vilket spelar en viktig roll rent berättartekniskt, men efter ett tag blir det repetitiva just uttråkande. Jag längtar efter lite mer substans och historia. Mellan rytmen handlar boken nog om makt och det sociala spelet, och också om Leilas position som betraktare till att själv bli en mer och mer våldsam maktspelare. Jag förstår boken inte riktigt, men fascineras därför av den också. Det känns till en liten grad konstlad men till en stor grad ett grepp som Kjellner nästan lärt sig behärska helt. Hon är duktig på att mejsla ut personporträtt därtill.

Ser fram emot att läsa något i framtiden av Kjellner. Kanske kan hon kombinera den känsla för språket hon har med att berätta någon som också rycker med mig? Hennes nya bok heter Radio Yerevan, funderar på att läsa den. Har någon av er läst Kjellner?

Nobelpriset i litteratur 2025: László Krasznahorkai

Tycker det är så spännande med Nobelvecka! Jag lyssnar på Vetenskapsradions sammanfattningar av medicin/kemi/fysikpris men givetvis är torsdagens ens favorit när det är dags för Svenska Akademien att presentera litteraturpriset. Jag läste lite tipslistor innan, och László Krasznahorkai fanns ju högt upp hos många, både bettingföretag och litteraturkunniga. Själv trodde jag på Vi Läsers tippning Claudio Margis. Han skriver i en stil som historiskt sett verkar passa Svenska Akademien, det vill säga essäromaner om platser och tvetydigheten i historien. Dessutom har det varit ovanligt många unga (i Nobelsammanhang) på raken som får priset så att en mer senior författare kändes inte omöjligt.

Själv kan jag intet om Krasznahorkais författarskap och därför räknade jag bort honom när jag själv funderade på pristagare. Lite hybris kan man tycka men de senaste åren har både Annie Ernaux och Han Kang vunnit Nobelpris, och bägge har varit författare jag läst och haft koll på innan priset. Trodde på något sätt att jag vuxit in i Nobelpriset nu, lite som när man blev tillräckligt gammal för att få utbyte av På Spåret? Men icke.

Krasznahorkai ska vara känd för sina samhällskildringar med en grotesk, mörk och satirisk ton. Tycker beskrivningarna av hans författarskap liknar de stora ryska författarna, som Michail Bulgakov som är författaren bakom ”Mästaren och Margarita”. Bulgakov kritiserar det kommunistiska Sovjet mellan raderna, medan Krasznahorkai kritiserar det post-kommunistiska Ungern. Mästaren och Margarita är mångas favoritbok men när jag läste den, höll den på att göra mig galen. Jag förstod inte alls tonen, satiren eller vad den skulle säga mellan raderna och det gör mig instinktivt lite skepsisk till Krasznahorkai. En av hans nyligen översatta böcker är tillexempel skriven utan punkt, för Krasznahorkai har sagt att han inte tycker människor talar med kommatecken och att punkten är Guds uppgift.

Ja vad ska jag säga. Min hybristid av att känna igen Nobelpristagare och lockas av deras författarskap är helt enkelt över och det är dags att rätta sig i ledet igen.

Ligan av Fatima Bremmer

Minns ni boken Ett jävla solsken? Den boken handlade om Ester Blenda, en banbrytande journalist i början av 1900-talet. Nu är Fatima Bremmer tillbaka med en ny bok, Ligan, som handlar lite om Ester men också om hennes andra journalistvänner som alla gjorde det då sällsamma valet att bli en yrkesarbetande kvinna inom journalistiken, ett område som tidigare varit nästan helt exklusivt för män.

Vilket arbete Bremmer gjort! Vissa av namnen kände man (jag) igen som Elin Wägner men massor av namnen har jag aldrig hört innan, och ju mer jag får reda på dem genom boken ju mer tycker jag att det är namn jag borde känna till, namn som borde ha talats mycket om. Flera fascinerande kvinnor, som Célie Brunuis och Gerda Marcus, har gjort samhällsinsatser som är värdiga större avtryck i vårt samhälle idag, och därför känns boken viktig. Det är svårt att beskriva handlingen, boken berättar om alla de olika kvinnorna som ingick i journalistligan, och deras ganska olika liv. Alltifrån Rydelius som kuskade runt Europa ensamstående med sin dotter, och skrev guideböcker om olika länder. Eller nämnda Célie som skaffade multum med barn men ändå både bedrev journalistik på heltid, men även annat skrivande och en ordentlig kvinnokamp genom att få till ett hus på Furusundsgatan för yrkesarbetande ensamstående kvinnor så man kunde dela på bördor som matlagning och barnpassning.

Jag fascineras djupt av de här kvinnorna. Det är svårt att ta in hur de lyckades ta sig fram, men när man granskar deras bakgrunder finns det några saker de delar. Dels har de flesta en trygg barndom med pengar, som under deras uppväxt banat väg för bildning inom hemmet på olika vis. De har lärt sig flera språk, är bevandrade inom kultur och har oftast en bredare syn av samhället. Sen verkar många av dem ha progressiva pappor som inte haft en konservativ syn på hur deras döttrar ska leva livet. Jag tycker det är fint att bli påmind om det, att kvinnors framsteg i samhället är beroende av män som ser att det behövs och ger plats. Vi lever alla i en balans tillsammans.

Boken är minst sagt läsvärd. Jag känner stor respekt inför det skrivande arvet i Sverige och inför Bremmers arbete för att gestalta ligan så vi alla får ta del av deras storhet. Sen är det givetvis svårt att berätta så många kvinnors totala liv, särskilt när de alla levt så händelserikt. Jag blandar ihop namn och människoöden om vartannat och ibland tycker jag vissa detaljer är onödiga att ta med, men samtidigt har jag inget förslag på hur man bättre kan berätta deras historia. Själv är jag inspirerad att ta tag i skrivandet igen och inser också hur mycket jag har att tacka Ligan för att det är en självklar tanke i mitt liv, att jag kan få skriva och kan få bli läst, trots mitt kön.