Glömda om söndagen av Valérie Perrin

När jag klickade hem mitt bokpaket tidigare i september slank Valerie Perrins debutroman med i urvalet. Jag har läst hennes två andra böcker, Färskt vatten till blommorna och Tre, med stort välbehag. Hon är skicklig med orden, språket är vackert och finstämt. Dessutom är hon väldigt stark i själva historieberättandet. Min recension om Tre hittar ni här – där jag sammanfattningsvis verkligen uppskattar boken även om den dramaturgiskt är likadant uppbyggd som Färskt vatten till blommorna.

En sak Perrin genast vinner poäng på i läsningen är ju att historien tar plats i Frankrike. Automatiskt uppskattar jag en bok mer då. Liksom tidigare böcker är det en småstad i det franska inlandet som agerar som huvudarena. Det finns ett jag-perspektiv, Justine, och ett berättarperspektiv som egentligen också är Justine men att hon berättar den gamla Helenes historia. Justine arbetar på ett äldreboende och där blir hon extra fäst vid Helene och hennes berättelser ur sitt egna liv. Helene träffade Lucien som ungdom, och de levde tillsammans men de skiljs åt av kriget, och öppnar sig gör en stark historia om livsöden och hur man tar sig an livet igen när allt man planerat för slås en ur händerna.

Parallellt försöker vi förstå Justines historia. Hennes föräldrar dog i en bilkrasch, det finns mystiska omständigheter där även hennes pappans tvillingbror samt fru dog i samma bil. Justine och hennes kusin Jules fostras som syskon av farföräldrarna. Deras tillvaro är kärlekslös, farföräldrarna avstängda och den enda kärlek om verkar existera är Justines starka syskonband till kusinen Jules som till varje pris ska få förutsättningarna att skapa sig ett bra liv. En chans Justine inte verkar ge sig själv, om man nu anser att folk alltid måste framåt, utvecklas och utbilda sig.

Justine lever knappt i nuet men ibland försöker hon och en liten del av boken handlar om hennes sätt att förankra sig i nutiden.

Det är klurigt att skriva ur ett jag-perspektiv men Valerie Perrin lyckas behärska det till fullo. Justines röst skiljer sig markant från berättarperspektivet där hon nedtecknar Helenes historia. Samtidigt lyckas hon väva in många olika historier och tidsepoker till en fullfjädrad och sammanhängande berättelse. Jag är imponerad. Hatten av för Perrin. Visst, det är samma grepp redan i debuten, de andra böckerna är skrivna likadant. Det konstanta vävandet och vetskapen om att något hemskt har hänt eller ska hända, något vi girigt vill ha svar på, exakt så bygger Perrin även den här berättelsen. En av huvudpersonerna är uppoffrande och vill hjälpa andra (Justine arbetar på äldreboende vilket mycket kretsar kring, i Färsk vatten är det vaktmästare på en kyrkogård, i Tre är det djurhärbärge). Men hon gör berättandet med sådan bravur att jag bara önskar mig fler sådana här böcker.

För mig blir det 4,5 av 5. Jag tycker det fanns en tunn tråd av banalt drag och det var Justines nutidshistoria som kändes lite juvenil? Samtidigt som Justine också är ung så kanske är det stiltypiskt egentligen.

Perrin tag härmed en plats i klungan av favoritförfattare!

Det blåa adriatiska havet

Första veckan i oktober spenderade jag på havet. Det känns gudomligt att kunna skriva det, att jag inte bara var vid havet utan på det. Jag älskar hav. Älskar dess färger, dess nyckfullhet, vågorna, ljudet.

Jag och min vän K åkte till Kroatien, närmare bestämt hamnstaden Trogir för att gå en svensk seglarskola där man bor på båten, lär sig teori och sedan seglar om eftermiddagarna. Vi har båda varit en del på båt men vår förhoppning var att denna vecka skulle ge en slags känsla av att man faktiskt vet varför man gör det man gör, när andra ropar åt en att man ska vinscha och dra i tampar. Visst blev det så men det blev också en vecka som var fylld av så mycket mer än bara seglingen. Vi parades ihop med en mamma och dotter på vår båt, och vi fyra hade så rackarns kul tillsammans med skepparen. Skrattade tills vi fick ont i magen, drog med oss killbåten på långa kvällar i sittbrunnen, gjorde slut på vår skeppare M genom att hålla honom vaken halva nätterna med vindrickande.

Det var som att vara på ett vuxenläger i princip. Man hann aldrig tänka på något utanför seglingsbubblan. Man vaknade, hade bråttom till teorin, sen skulle man diska och fixa innan det var dags att kasta loss. Vi var alltid sist ut. Sedan ganska intensiv segling eftersom vi försökte förstå och lära oss, innan man slog ankare på svaj eller vid enstaka tillfällen tog sig in till hamn. Finns det någon mer stressig situation än att lägga till förresten?

Kroatien växte verkligen på mig. Jag hade ingen aning om hur vackert det var. Det är en alldeles egen färg på havet och vattnet är så klart att trots tiotals meter djup såg man nästan alltid botten. Första dagen simmade delfiner framför fören medan solen gick ner och jag minns att jag tänkte; om det här inte är en lycklig stund i livet, så säg. Längs med de små kursbyarna rasslade små knotiga olivträd i vinden, de små stabbiga löven fästa vid grenen. Det fiskades på många platser, restaurangerna hade dagens fångst på menyn och det kroatiska vinet var förhållandevis billigt och ibland gott.

Vi hann inte med att se så mycket av öarna. Det är nackdelen att segla i skiftet september/oktober, hösten är i annalkande, kvällarna korta, byarna mörka. Känslan inför att återkomma till den adriatiska skärgården (om den nu kallas så?) är varm. Det vill jag så himla gärna! Då ska jag köpa med mig olivolja, körsbärsvin och honung. I framtiden.

Aster of ceremonies av JJJJJerome Ellis

Förra hösten var jag i San Fransisco på konferens men då hade jag inte bloggen så det vet ju inte ni förstås. Det var ganska speciellt, jag skulle presentera tre gånger och hade aldrig varit på en kardiologisk konferens, så på ett sätt kändes mina dagar som en feberdröm. Kände ingen där förutom en doktorandkollega, bara massor av okända doktorer som jag stod framför då och då för att presentera mina egna resultat. Jag provade cappuccino från varenda utställare tills jag fick ont i magen om nätterna och lät bli kaffe en månad efteråt.

Tyckte mycket om SF. Jag är oftast inte det största USA-fanet men SF hade något. Det kändes som en liten storstad, man kunde promenera på många platser och natur såsom Twin Peaks fanns centralt. Åt också mycket god mat, bland annat en äpple-räk-honungsrätt i China town och en slags fusionrätt i de italienska kvarteren som var to die for, massa färska skaldjur i en tomatig buljong.

Vi gick också till en bokhandel jag hade på listan över platser jag hemskt gärna ville besöka, nämligen City Lights Books. De är kända för att ha släppt Allan Ginsburgs diktsamling Howl. Generellt var den här bokhandelns tätt kopplad med the Beat Generation, så det finns mycket modern litteraturhistoria i väggarna. De hade ett litet ställ med utvalda böcker som bokhandeln själva rekommenderade, däribland den svenska boken Stöld. Blev starstruck på något vis? Tänk att vara en svensk författare och bli frontad på det viset i den slags bokhandel? Drömmen.

Jag kom iallafall hem med en diktsamling av poeten JJJJerome Ellis. Han är inte särskild känd eller stor, men bokhandeln hade ett poesirum och där låg denna granna bok i mitten och kallade på mig.

Diktsamlingen var ganska speciell. JJJJerome stammar, vilket var ett centralt tema. Vissa sidor var skrivna med noter för att man skulle få sjunga fram hans ord, men jag som inte kan varesig läsa noter eller sjunga bläddrade tyvärr förbi. Samtidigt handlade boken om rasism, slavhandel och osäkerhet. Ganska många teman i ett.

Jag tror den här boken kommer från stark kärlek, ett ämne författaren brinner för och verkligen vill förmedla. Tyvärr blev den långt ifrån för mig, jag förstod inte en del av dikterna rent av notproblem eller annat. Den var ganska experimentell helt enkelt. Dock tror jag vissa verkligen kan tilltalas av ett sådant modernt grepp, men den var inte för mig helt enkelt.

Jag kommer dock alltid behålla boken i min hylla för den påminner mig om de där koncentrerade dagarna i SF när jag ville hinna med precis allt både kardiologiskt och på stan. Tillsist behövde jag ta en powernap på utställningen på MoMa som vi hade smitit in på under en av konferenspauserna.

Blir nya poesirecensioner framgent som jag ändå tyckt lite mer om!

Yellowface av Rebecca F. Kuang

I augusti läste jag Yellowface av Rebecca F Kuang för att diskutera den i en bokklubb jag är med i. Jag har två bokklubbar, en som är ”privat” som i att jag och en bokkompis startade den. Vi har klubbat ihop sedan 2016 men i sin nuvarande form bildades bokklubben januari 2020. Så fyra starka år! Iallafall, den här andra är via Soho House och leds av Jessika Gedin. Här är dynamiken en helt annan, då vi inte känner varandra privat i bokklubben och helt enkelt bara pratar om boken i sig och inte om något annat.

Yellowface är en bra bokklubbsbok för att det finns massor av teman att diskutera. Boken inleds med att huvudpersonen June snor ett bokmanus av sin vän Athena (ja, vi delar namn vilket var svårt för mig att hantera) och får det publicerat under sitt eget namn istället. Det som komplicerar är att boken handlar om kinesisk historia och en stor diskussion sker i mediavärlden om June har rätt att berätta om deras utsatthet när hon själv inte har rötter i Kina. June å andra sidan går runt och oroar sig över att stölden ska bli avslöjad.

Förlagsvärlden skildras, särskilt en amerikaniserad sådan, med vad jag tolkar som en realistisk ton. Det är agenter, paketering, sociala medier som sätter agendan inom litteraturen. June har alltid avundats Athena som lyckats i den här världen och får nu äntligen själv skörda samma sorts frukt, men inte på ärliga villkor.

En spännande dimension är att jag var helt säker på vad författarens åsikter var, och tyckte det var irriterande att dessa sken igenom boken då jag inte har samma åsikter i stora delar av vad hon beskriver. Tittar man på intervjuer av RF Kuang verkar hon velat göra motsatt poäng än den jag själv läser in.

För mig är boken lite för mycket, kan man säga så? Det är för många teman. Det rör för lätt vid många av dessa. June är för tillskruvad. Agendan lyser igenom boken (fast tydligen motsatt från vad jag trodde). Men de teman som tas upp känner jag starkt för, även om boken i sig inte är ett verk jag kommer hålla fast vid.

Vem har rätt att berätta en historia? Ska man verkligen ha regler kring det? Är inte också litteratur en slags konst och ska inte begränsas? Är det inte snarare läsaren som får bestämma vad den vill konsumera?

Jag tänker lite som med olika musikartister och cancelkulturen. R Kelly till exempel. Jag kan inte lyssna på hans musik utan att tänka på vidrigheterna han utsatt kvinnor för. Samtidigt tycker jag det är synd, han har mycket bra musik, men det smakar inte bra i min mun att lyssna på den. Ska han då förbjudas? Jag tycker nog inte det. Ska inte lyssnarna välja själva om de vill höra hans musik och stödja honom rent ekonomiskt med tanke på vad han fått andra människor att utstå?

För mig är Yellowface inte den boken som lyckas diskutera dessa frågor på ett tillgängligt sätt men kanske kan den skapa en liten låga för andra forum att ta vid denna diskussion. Lite synd är det att författaren inte riktigt lyckas förvalta det som är den brännande punkten, men boken hade nog lite för många frågor som den rörde vid.

Om man ska ge ett betyg kanske det blir 3 av 5 för min del? Men gillar inte att ge betyg faktiskt, så svårt att sammanfatta allt man tycker i en siffra. Har någon annan läst? Vad tyckte ni? Så nyfiken!

Björnbärsmarmelad vid havet

Nu börjar min sommarsemester. Jag gick min sista natt, jag städade hemmet, tömde kylen, packade min stora handväska och åkte till Skåne. Min favoritplats på jorden är nog precis här, precis vid havet, på den vita sandstranden där kornen är lika välslipade som i ett timglas.

Först var det ingen vid havet när jag kom dit. Så är det på somrarna ibland också, det kan vara så tomt här. Jag gjorde som jag brukade, la ut min handduk, packade fram en termos te och frukost, la fram dagens bok. Kom fram så sent och hade inte hunnit handla, men frysen innehöll croissanter och kylen en liten bytta med mammas egenkokta björnbärssylt från bären här i trakterna. Min termos doftade lite kaffe och teet smakade föga, jag försöker skafferi-rensa i sommarhuset och det här teet låg i en pappförpackning från Tehuset Java som jag vet att de inte haft i sortimentet på iallafall fyra år.

Havet lät så mycket, det var vinden som låg på, men ändå blir jag sällan kall när jag sitter på just den här stranden. Det är meditativt att få sitta sådär, med vågor som rullar in med skummig topp, dundrar, ljudet gör mig lugn. Sippar te ut en emaljmugg, skopar upp marmelad på croissanten, smular ner min stickade tröja. Septembersolen värmer än.

Jag tog mig ett dopp också. Först behövde jag fundera på det, ville jag verkligen bada? Min inställning är att jag alltid vill bada men jag har börjat fundera på hur man känner vad man egentligen vill och inte förväntar sig. Ibland kanske jag tänker för mycket. Nu gjorde jag nog det. Efter mycket velande gick jag mot bryggan, tänkte att kanske kunde jag få bada i bara huden, ingen är här. Men det dök upp två holländska turister på cyklar och tog sig ett dopp. Kvinnan ett snabbt i underkläderna, mannen väldigt länge helt näck. Han ville prata lite, undrade om jag badade här varje dag, han tyckte vattnet var kallt.

Vattnet var det varmaste på flera år kändes det som. Kanske 16-17 grader. Havet här blir sällan varmt. Jag låg inte i så länge, men glad av badet blev jag, det är ju alltid härligt att få vara i havet trots allt.

Sen cyklade jag hem och gjorde lunch. Försökte fundera på hur jag skulle spendera min eftermiddag men jag kunde inte låta bli, styrde mina fötter tillbaka till sandbrynet och tillbaka till min bok.

Kanske blir det lite skrivande och lugn när jag är här, eller så blir det inte alls så. Jag vill hinna med allt, läsa, skriva, jobba undan, klippa buskar i trädgården, kallbad i Skanör, se fotoutställning i Falsterbo, gå på AW i Malmö och träffa vänner samt gå på hudevent i Köpenhamn men hinner man allt det och kan vara rofylld samtidigt? Återhämta sig? Vi får väl se.

Andromeda av Therese Boman

Det finns vissa teman i böcker som jag dras till. Om jag vet att boken handlar om skrivande, bokhandlar, förlagsvärlden, författarskap, då kan jag inte låta bli att tillsist läsa den. Therese Boman har skrivit boken Andromeda som jag fick höra handlar om just förlagsvärlden. Nu när jag själv har läst den tycker jag egentligen mest att den handlar om relationer som aldrig blir benämnda och kittlingen i den. Fast kanske också om litteratur och vad det kan få en att känna. Titeln, Andromeda, är förresten tagen från Sapfo som jag skriver om här.

Själv läst boken i ett sceneri som var värdigt temat tycker jag. Var uppkrupen i en lite väl mjuk fåtölj på Soho house i London. Det spelades stillsam musik i bakgrunden, regnade utanför de mörka fönsterna och jag drack min beryktade cosmopolitan som jag tjatade om i det här inlägget.

Boken gick snabbt att läsa, orden rann förbi men det är inte den enda kvaliteten som avgör om en bok är bra eller inte, tyvärr. Jag uppskattade att boken hade ett litterärt tema. Jag kan känna igen mig ingen av huvudpersonerna Gunnar som tycker annat om litteraturen, kanske kallas han mossig men han har sådana poänger att jag själv känner mig som en 70-åring man. Den andra huvudpersonen är ung, den är hennes perspektiv vi följer först, om hur hon otippat nog får en plats på ett förlag och höjs av Gunnar fastän hon inte visat sina armbågar än. Just deras relation är det stora temat – vänskap över makt, ålder och könsgränser. Ligger det alltid ett sexuellt korn i en sådan relation eller kan man bara ha ett utbyte utan romantik? Jag tycker just denna del beskrivs väl och värdigt. Tanken måste passera för båda, men vad man gör av en sådan tanke är vad som avgör.

Boken säger mig många klokheter, den är intelligent på ett sätt jag uppskattar och den är inte sådär nordiskt grå och snorig som många svenska böcker oftast faktiskt är. Den är ett vackrare ting än så.

När jag läser dessa avsnitt som jag sparat, får jag en ljusare blick på texten än när jag faktiskt läste den. För även om det skrivs klokskaper och ger perspektiv jag saknat, fångar inte boken mig på djupet.

Kanske är det jag-perspektivet? Det är ett klurigt perspektiv att skriva ifrån och svårt att behärska, men gör man det, då är det ett otroligt grepp att ha kring läsaren. Sitter inte jag-perspektivet helt kan det bli alienerande och lite tomt? Och det kanske just är det sistnämnda jag känner av. Önskar en fyllighet i berättelsen som man inte kan nå med det perspektiv som ges. Egentligen är det samma berättelse som sägs ur varsitt perspektiv, så det är inte alltifrån många sidor som är just historien. Sofie berättar sin del av historien, sen läser vi Gunnars tankar kring samma tidsperiod. Kanske hade jag känt annorlunda om jag läste boken mer som en lång novell och inte en bok, kanske hade den känts fyllig nog då.

Det kan också bero på att rösterna är lika varandra. Det är två jag-perspektiv som låter likadana. Det är svårt att skriva bort en röst, det är därför jag-perspektiv är klurigt. Författarens ton brukar ju lysa igenom, och ska man ha två olika ”jag” behöver enda delen iallafall inte vara lik den vanliga tonaliteten. Otroligt svårt, vilket märks.

Trots det grät jag en skvätt, även om jag menar att jag inte riktigt fångades av det hela. Så det är ju motsägelsefullt. Det förstår jag. Kanske var vissa drag i Gunnar som jag så starkt kände igen mig i som trots allt tog.

Jag rekommenderar ändå boken, trots mina veligheter här ovanför. Den är olik den andra svenska moderna litteraturen som oftast höjs och den har många fina kvaliteter. För mig var den en trea men jag hade hoppats på en femma för att den på pappret innehåll det jag önskade. Dock är den så enkel att läsa trots fint språk, att är man nyfiken är det bara att ta sig an den.

Läser ni något just nu?

Jag har sovit i fyra sängar på fyra nätter

Att ha nattvecka är absolut det jag ogillar mest med mitt jobb, men oavsett vad man tycker om nattjobb går det inte att förneka hur det frambringar en egen kategori av känslor. En kompis la upp en bild på hur solen stod över hustaken på Kungsholmen med texten ”pre-nattjours-känslan, den som vet den vet”. Och oj vad jag vet. Det är en egen smygande ångest för egen del som inte går att jämföra med andra obehagskänslor. Det känns fel och det skaver i kroppen när man mentalt börjar göra sig redo för att ta kväll, varva ner, tvätta ansiktet, smörja sig länge men istället stoppar man ner sina fötter i ytterskorna och går mot sjukhuset.

När jag promenerade mot jobbet häromdagen var himlen rosa, orange och röd. Hela Vasastan glödde. Ibland, när något är så evinnerligt vackert som bara en solnedgång kan vara, får jag hugg i magen över det förgängliga. Jag försökte bringa ro i den oroliga själen, föreställde mig hur natten skulle bli lugn. På mitt förra jobb innebar nattjour vakenhet varje minut på akutmottagningen med allt vad som händer och låter där. På mitt nuvarande jobb har jag på mig tusen sökare och telefoner, men jag har också ett litet jourrum som bara är för mig.

Första natten sov jag på Huddinge sjukhus. Det luktar alltid kvavt i korridoren utanför rummen, men där inne finns det riktiga fönster man kan öppna och släppa in kvällsluften genom. Det står en AGA-maskin precis utanför så att släppa in luft innebär också att släppa in ett burrande ljud från maskinerna. I rummet utan tavlor men med jobbdator vilar jag flera timmar, även om telefonen burrar tillräckligt ofta så att jag aldrig riktigt sover.

Andra natten sov jag hemma. Jag har skaffat gardiner. I hela mitt liv har jag bott i sovrum utan gardiner fastän jag vaknar av minsta strimma ljus. Gardinerna är långa, från golv till nock, och tunga. Man blir lugn sa försäljaren som var hos mig medan jag testade deras tygprover mot väggfärgen. Men jag är inte lugn min andra natt. Min kropp rycker till varannan minut, tror att jourtelefon ringer, jag hör mina hjärtslag i öronen, men det går inte att lugna den ständiga bruset.

Tredje natten sov jag på sjukhuset i Solna. Byggnaden är så modern där. Glasfönster överallt, solnedgången speglar sig i fasaden och skjuter ljus mot mina ögon. Mitt jourrum har inga fönster men är välventilerat. Det är så överallt på huset. Ingenstans att öppna fönster och släppa in riktig luft. Jag kan få klaustrofobi av det, inte på allvar, men själsligt. jag tänker på de som har anhöriga som går ut tiden inom sjukhusets väggar, hur de ibland önskar att vi kunde öppna ett fönster, släppa ut själen. Hur hjärtekrossande det är att förklara att på Karolinska har vi inga fönster, och samtidigt försöka att inte härleda det till att själarna fastnar i ventilationen.

Fjärde natten sov jag i Skåne. Ovanför fönstret finns det hål från var en gardinstång en gång suttit. Trädgården utanför är beckmörk och stjärnorna syns tydligt mot himlen. När jag öppnar fönstret hör jag havets brus och jag hoppas det ska lugna mig, att jag inte ska rycka i väntan på samtal, att jag ska sova djupt och tungt. Hoppas att havets vågor ska ta sig igenom den kompakta septembernatten och krama min oroliga själ. Låta bruset i mina öron ersättas av havets kluckande.

Fyra nätter i rad i fyra sängar. Själsigt utmanande och inte så äventyrsfullt som man kunnat tro.

Dikterna och fragmenten av Sapfo

Något som fascinerar mig djupt är de gamla grekerna och antiken. När ”killar som tänker på romarriket” trendade kände jag igen mig väldigt mycket, även om jag tänker på grekerna mer än romarna just. Det som slår mig är hur likt livet idag ändå var livet då. Visst har vi massor av moderniteter och ett digitalt samhälle, men litteraturen, poesin, badhusen var inte helt olika dagens.

Sapfo är en poet från från 600-talet före Kristus. Det är svindlande att tänka att jag sitter på Pom & Flora tretusen år senare och läser hennes ord, och känner. För orden skapar känslor i mig på samma sätt som moden poesi gör. Den här upplagan är översatt nyligen, av samma duo som översatte hennes verk till svenska för cirka tjugo år sedan. De gör nu en omtolkning, försöker fånga hennes ton mer än att vara bokstavstrogna. Det här var en väldigt fin och genomarbetad upplaga, med värdefullt efterord som gav kontext till de styckena man själv inte har kunskapen om.

Det här stycket exempelvis, det är träffande än idag. För visst är det precis så i relationer, både den med romantik och den med vänskap. En person med vacker själv blir automatiskt vacker fysiskt när man fått lära känna den. En bra påminnelse i ett ganska ytligt samhälle.

Att titeln är just ”Dikterna och fragmenten” är för att mycket av Sapfos ord inte gått att bevara. Man ser bara lösryckta delar, inte hela stycken, som på bilden ovan. Det gör mig ledsen, för jag vill veta mer och mer, höra hennes ord och inte bara gissningar kring hennes budskap. Men även fragmenten är publicerade.

Egentligen är mycket litet känt om Sapfo. Hon bodde på Lesbos, hon verkade leda en grupp unga kvinnor och hon är den äldst bevarade kvinnliga poeten. Hennes ord är ofta sexuella och laddade, men inte alltid. Och är det inte slående att även för 3000 år sedan tänkte vi på kärlek och romantik, på sex och kroppar? Det som kittlar många är att Sapfo verkar åtrå kvinnor i sina texter, men det är nog beroende på hur man översätter och tolkar den antika grekiskan.

Och det här fragmentet tycker jag går rakt i hjärtat på en. Olycklig kärlek och krossade hjärtan fanns även på den antika grekiska tiden.

En del kontext jag inte hade men gavs i efterordet – att plektron tydligen betyder penisattrapp av läder 🙃.

Jag kan starkt rekommendera den här översättningen till någon som vill både ha lättillgänglig poesi och få en bit av den grekiska litteraturen. Önskar jag hade köpt den istället för att ha lånat på biblioteket, men kanske blir ett köp i framtiden om jag går förbi den faktiskt. Ah, Sapfo har fått ännu ett fan…

(Om någon annan av någon outgrundlig anledning är Sapfo-besatt just nu rekommenderar jag avsnitt 111 av Bildningspodden som pratar just om Sapfo).

En dag (fast egentligen fyra timmar) i London

Häromveckan var jag i London för en konferens. Jag har inte varit där sedan jag var 15 faktiskt och att vara där på konferens innebar mest att jag gick runt på sviktande golv täckta av ljuddämpande mattor lyssnade på kardiologiska symposium. Sista dagen fick jag dock spunk av att ha varit så ordentlig och duktig, lyssnat på all den nyaste faktan från 08 till 22 vareviga dag, så därför satte jag mig på tunnelbanan in till Soho mina sista timmar innan hemresan. Behövde se röda dubbeldäckare, höra britter samtala och köpa te.

Soho var grått, disigt med ett duggande varmt regn och det var alldeles underbart.Visst känns det också brittiskt med lite regn, jag fick ha på min trenchcoat med rutigt foder och kände mig alldeles hemma.

Regnet började dock smattra på ganska intensivt, så då smet jag över till Soho på Greek Street. Otroligt fint där inne! Kringelikrokigt med flera våningsplan och små gulliga ytor med brittiska dagstidningar och folk som sippade te ur stora porslinskannor. Klungor av folk som pratade kreativa projekt och åt frukost med små tömda espressokoppar spridda över borden. Själv slog jag mig ned i en fåtölj, beställde en cosmopolitan och läste klart Andromeda av Therese Boman.

Andromeda kommer få ett separat inlägg. Jag grät faktiskt en tår över slutet av berättelsen, men jag har svårt att endast tillskriva det den litterära delen. Min cosmopolitan tog sig nämligen mer än förväntat, så jag var rent av tipsy när jag klev ut på gatan igen. Efter att ha traskat ett par steg bestämde jag mig för att lite mat i magen behövdes för att rädda situationen.

Klev därför in på ett fish & chips-ställe som verkade anrikt, känt eller tik-tok:at för det var bara turister där. Satt bredvid ett gulligt franskt par som dock verkade gnabbas lite och snett mittemot ett amerikanskt par som diskuterade om det gick att lifta igenom London för att spara på backpacker-kassan. Har lite svårt att förstå resonemanget där, men vi prioriterar alla olika och så vidare.

En del av min drink sögs iallafall upp av min gigantiska portion av friterade saker (måste tillägga att jag inte ens gillar friterat) så jag lyckades gå lite i butiker innan det var dags att åka hem. Tyckte det fanns så många gulliga små ställen! Bland annat en second hand-butik bara vigd åt Burberry och sen denna ljuvliga pappersbutik. Tror jag älskar pappersbutiker näst efter bokhandlar? Det doftar alltid gott av papper och bläck, och det finns något djupt romantiserande av att gå runt där och tänka på alla ord som kan skrivas på arken. En del av mig tror att jag kommer bli brevskrivare när jag kliver in där, men just skriva brev är inget jag lyckats ta mig an genom åren.

Gick självklart till bokhandlar också men jag hann inte till någon av de mest kända vilket smärtar min själ ärligt talat.

Tiden gick helt enkelt kvickt och plötsligt var det dags att lämna London. Det lilla jag hann uppleva blev jag överförtjust i. När jag var barn flyttade alla coola nyblivna studenter till London och det var verkligen en svensk expat-stad. Det är väl fortfarande mycket svenskar där men de flesta jag känner har bott där och jobbat något år i banksvängen, det är inte lika många som flyttar dit av nöjesskäl längre och jobbar på typ bar såsom det gjordes innan. Jag fick verkligen mersmak för London dock. En stad där böcker och tebutiker finns i överflöd är verkligen en stad för mig.

Fick med mig ett och annat fynd hem som jag gärna vill visa er! Några till saker jag köpte men inte är med på bild är en liter vodka och en liter cointreu på taxfreen på Heathrow. Så jag kan göra cosmopolitans hemma hela året. Undrar ärligt talat om drinken var magisk eller vad som hände när jag drack den… nåväl.

En ny dagbok, som ska bli nästa på tur när jag fyllt i in pågående. Kommer inte upprepa att ha ett vitt vävt omslag igen som min nuvarande, som är nersölad med blåbär och solkräm. Sen köpte jag te till mig själv den Twinings som var alldeles otroligt dyrt och ärligt talat köptes för också för att förpackningen var bedårande. Twinings känns mest kända för sina tepåsar i Sverige, men det är ett anrikt märke och jag besökte deras teodlingar när jag var i Sri Lanka för några år sedan, så det var fint att knyta ihop säcken. Det blev ett grönt te med jasmine, det lyxigaste te som finns. Sist men inte minst blev det shortbread-kakor till min brors flickvän, för hon älskar shortbread från Walkers vilket är den typ enda orimliga kvaliteten hon har i sin personlighet.

Nu är jag ju tillbaka i vardagen och vill dela med mig av all böcker om lästs på senaste med tiden är knapp så det kommer steg för steg helt enkelt! Hur mår ni? 🫶🏻

Den unge mannen av Annie Ernaux

Har någon av er läst Annie Ernaux? Det här var min första bok av henne men kände ändå till hennes namn när hon fick Nobelpriset 2022, vilket både är ovanligt och kanske aldrig hänt mig förutom när Bob Dylan fick pris. Det resulterade iallafall i jag stod i kö på ett isande kallt Götgatan en decemberdag efter nattpass för att kunna klämma mig in i Söderbokhandlarna och köpa en bok som hon signerade live åt en. Jag köade två och en halv timme i nyköpta New Balance-sneakers vilket inte är det bästa skovalet en snöig vinterdag i Stockholm där solen smälte snön men luften var kall, men ni vet när man precis köpt något nytt och verkligen vill använda det?

Söderbokhandlarna bjöd folk på glögg men det blev aldrig riktigt min del av kön som fick ta del av brickan med små papperskoppar, och när jag försökte ta en glögg ändå i farten när jag frös som allra mest sa butiksbiträdet att hon tyckte synd om de längst bak i kön som aldrig får. Men kön rör ju på sig, en filosofisk tanke hon glömde lägga in i sitt resonemang.

Nåväl, Ernaux hand blev trött precis lagom till att det var min och tre damer före mig köns tur att gå in. De tre damerna blev gruvligt besvikna och klagade högljutt, men själv var jag så trött efter nattpasset att jag nästan såg det som en befrielse. Ett godkännande till att få gå hem till sängen och sova.

Historien ovan ledde iallafall till att jag aldrig tog tag i att köpa en bok av henne, för det påminde mig bara om hur nära jag var att få mitt exemplar signerat. Men nu har jag läst min första titel som är en kort bok eller kanske snarare novell som berättar om Annies forna förhållande med en 27-årig man när hon själv var cirka 57.

Fenomenet är kulturellt spännande tycker jag. Att män tar sig yngre fruar i 50-årsåldens är inget nytt. Vi är vana. Visst kan det skojas om eller ses som ålderskris, men att en man oftast anses ha gott om sex appeal som 50-åring har inte behövt ifrågasättas. Kvinnor som i samma ålder tar sig en yngre respektive är inte lika vanligt och det är på så sätt uppfriskande att ramarna för män och kvinnor jämnar ut sig något. Folk brukar nämna Läckberg i Sverige med hennes yngre man men tycker själv inte det visar på samma fenomen då Läckberg bara var 37 år när de träffades dvs inte en ålder där man ifrågasätter att kvinnor är attraktiva. Dessutom finns fertiliteten kvar då, en inte oväsentlig faktor i skillnaderna mellan könen. Då tycker jag mer att Madonna med hennes 27-åriga pojkvän mer påminner om de förhållanden man tänker sig med äldre och yngre.

Uppskattade att läsa tankarna inifrån en sådan relation, men det var lite grunt ändå. Hade velat ha mer av tankarna men kanske tänker man inte på skillnaden så ofta, utan mer när man ser hur andras nyfikna ögon funderar? Och ibland lät Ernaux ens lite skämmiga men nyfikna undringar slås igenom, som det oundvikliga faktumet att kvinnor inte är fertila längre med högre ålder benämns. Att deras union vilar på faktumet att de inte kommer få gemensamma barn och det är en premiss som måste accepteras av oftast den yngre parten för att föreningen ska kunna fortsätta.

Ernaux är känd för att vara ”politisk radikal” inom vissa områden och det är kanske inte exakt så jag skulle beskriva den här boken mer än att det finns något som trots allt är subtilt utmanade med temat.

Språket var något som föll mig i smaken. En viss poetisk ton finns, det är något med meningarna som är rakt på sak men ändå melodiöst som jag uppskattar. Kanske är det franskan som översätts vackert till svenska, eller så är franska författare närmare min smak när det kommer just till språk. Så svårt att säga när jag själv inte kan franska hur mycket jag än vill vara en person som är flytande på det.

Sammanfattningsvis är det en bok/novell som lockar till mer läsning från Annie Ernaux och er är ett gott betyg nog. Därför får den fyra franska flaggor av fem från mig.

Jag har dessvärre vissa långsinta drag, så inte redo än för att köpa hem en osignerad bok av henne så att läsa fler titlar är inte aktuellt denna sekund men kanske kommer jag över det snart. Om det är någon som vill sälja ett signerat exemplar dock är jag redo för köp!

PS Annie Ernaux fyller 84 år idag. Hurra hurra!