I början av vintern gick jag och två vänner på utställningen ”Det är vackrast när det skymmer”. Vi försöker mynta epitetet Kulturklubben åt oss men lite våghalsigt är det ändå, för i vår konstellation gås det på utställning kanske en gång om året. Fast på varsitt håll går vi mycket på kultur för att rättfärdiga vårt namn… Men det var dags nu, fötterna styrdes mot Thielska galleriet.
Vi var tidsoptimistiska och mörkret hann skymma på vägen, vilket kändes passande med temat på målningarna vi skulle få se. Tog vår tid gjorde vi också – vi gick förbi en liten holk med träsaker man kunde köpa. Det stod alltså ingen där, man tog vad man ville och swishade enligt prislappen. På något sätt gjorde det mig varm, den här tillförsikten till sin omgivning. Jag köpte en skärbräda och en liten holk att ha i julgranen. Vi stannade ofta, pekade på något, pratade ikapp och gick omvägar där på Djurgården.
Kallt var det minns jag. Det bet lite i kinderna på vägen, och världens bästa Andrea hade tagit med sig glögg på termos så när vi var nära galleriet tog vi en paus och smuttade på den. Den finaste mysfaktorn att få glögga tillsammans bara sådär, på en promenad i skymningen.
Väl på galleriet hade vi en timme på oss. Det räckte precis för utställningen, men ändå lite väl kort då Thielska i sig är en magisk plats i min mening. Jag älskar att läsa om hur de såg på konst och kultur då, om olika personer som bott där och målat, skrivit, varit skapande tillsammans. Tycker många gånger att livet lät underbart för vissa grupper under den tiden. Att bara få marinera sig i kultur.
Jag älskar skymning. Jag älskar soluppgång. Jag älskar solnedgång. Jag älskar gryningen. Och jag älskade den här utställningen. Dels fick man ta den av vackra konstverk på temat, men blandat med dikter som gav en särskild stämning till rummet. Hela utställningen är uppkallad efter Pär Lagerkvists dikt.
Det var så mycket att älska med den här utställningen. Så vackert kurerad och gav mig allt jag kan önska av en konstutställning. Skönhet, tankar, sinnlighet. Jag som tycker mycket om poesi (är vi en utdöende art?) kände att textelementet förhöjde upplevelsen än mer.
Kan varmt rekommendera ett besök dit, passa på innan utställningen tar slut 26/1-2025.
Här har det ekat tomt. Varför kan man undra? Eller så undrar ingen men jag vill oavsett få förklara, gärna för att få lite medlidande. Först halkade jag och slog sönder min telefon, det mina vänner var en stor sorg då den är helt ny från i maj. Jag skadade inte mig dock, vilket jag är tacksam för då fallet kändes lite illavarslande. Blev så rädd att jag ville börja gråta, men så kom det en dam ditvaggandes och undrade om jag mådde bra. Skönt med medmänsklighet klockan 22:30 på en torsdagskväll.
Sen var jag på en kort resa (inte synd om mig där), kom hem och jobbade natt (mycket synd om mig) och sen blev jag knallsjuk med hög feber i flera dagar (medlidande tack). Det var jättejobbigt att vara sjuk, mer än vanligt, för att under mina sjukdagar kom ett företag och hämtade min soffa, visserligen på min begäran, och lämnade en ny då min gamla hade lite tillverkningsfel. Så utan mobil, utan soffa och med en gigantisk gran som blockerar TV:n har jag försökt ta mig igenom denna sjukdom.
Idag är jag på fötterna igen och vill haka på Kulturlistan Sandra Beijer publicerade, och jag såg att Flora fyllde i den med, två favoritbloggerskor på Elle.
Senaste filmen jag är pepp på
Undrar om jag är raspig som blev förvirrad av vilket tempus det rör sig om. Pepp på film är jag sällan, men varje jul så tänker jag att man vill se en julklassiker igen. The Holiday?
Senaste boken jag läste Den har ni här nedan med tillhörande recension. Om man inte räknar Novellix? För då har jag läst två noveller ur deras julask, däribland Dickens (<3).
Senaste serien jag sträcksåg Jag borde skämmas men svaret är absolut Paradise Hotel. Har dock finalen kvar och lyckats med att inte bli spoilad. Har dock funderat på när jag ska sträckkolla årets Kockarnas Kamp, för det kommer ske. Så mycket mer sofistikerad smak än så blir det inte när det gäller serier för mig.
Senaste låten jag lyssnade på repeat Världens typ bästa jullåt. Om det nu räknas som en jullåt? Nämligen 2000 miles av The Pretenders. Lyssnade även på denna i sträck förra vintern. Är något djupt nostalgiskt, romantiskt och längtande i denna tycker jag trots den enkla texten och repetitiva slingan. Den berör mig, sjukt nog. Är jag den enda? Lite oklart omslag dock med tefatet, kanske har jag missförstått något i texten.
Senaste föreställningen jag var på Jag såg Seinabo Sey & Sveriges Radios Symfoniorkester, musikaliskt som ni anar. Var där med min familj och det var supervackert. Pga sen bokning hade vi inte så bra platser dock vilket påverkade ljudupplevelsen dock, det var lite synd men så är det väl. Bäst var kanske ändå när vi gick hem till min bror och fästmö (omg kan aldrig vänja mig vid att skriva det!) och testade fem sorters bullar från Stora Bageriet. Tror min bror och Hj är deras största fan, och numer även jag.
Senaste restaurangen jag besökte och åt middag på Jag var i Gdansk förra helgen och vår sista restaurang hette Chlebo i Wino. Det betyder bröd och vin, och verkar omåttligt populärt. Det var en kitschig plats men mycket energi för att ge en kortfattad bild. Grannborden beställde en Pornstar Margarita som toppades med en miljon drickbara såpbubblor i typ en meters höjd, en annan drink kom med tillhörande stora kolsyresnömoln, pepparkvarnen var cirka en och en halv meter lång. Ni förstår! Maten var okej.
En kulturupplevelse jag drömmer om Mera konst, bara mer och mer konst. Just nu önskar jag mig att se otroliga akvareller eller oljemålningar som fångar naturens olika ljusskiftningar. Var hittar jag detta? Ett specifikt ställe jag längtar till är dock Guggenheim I New York, en av få saker jag saknar med att bo i den staden. Kunde spatsera dit med en take away kaffe (alltid pumpasmaksatt, ville leva ut) om helgerna bara sådär och köpa studentbiljett.
En klassiker jag vill upptäcka (eller se om) Vill och vill, men har en omgivning som tycker man borde ha sett Sagan om Ringen och har börjat kapitulera inför tanken att det är dags. Såg Sagan om de två tornen som barn och tyckte den var förskräcklig men det har ju gått ett antal år. I läsväg vill jag gärna ta mig an Den allvarsamma leken igen. En otrolig klassiker, och tycker dens finstämdhet passar bra i mellandagarna.
Senaste podden jag fastnade för Jag lyssnar på väldigt många poddar regelbundet och har lite svårt att lägga till fler i arsenalen faktiskt. Jag tror matpodden av Siri Barje och Jimmy Gou var en av de senaste tillskotten i lyssningshögen men det var nog i somras som det skedde.
Min nästa stora kulturella plan Ojojoj. Visst har flytta till Paris och gå på alla utställningar stått på listan i fem år snart, så det kan jag ju inte ta upp igen. Kanske att ta mig mer tid till mitt egna skrivande. Men då måste jag uppfinna mer tid eller lägga ner annat, och jag vet inte vad jag kan ta bort just nu (säger personen som självmant börjat blogga och skriva bokrecensioner på Instagram men visst).
I Soho House-bokklubben (den som Jessika Gedin håller i, viktigt) var det dags att läsa JCO ihop. Jag vet inte om det är en vedertagen förkortning för Joyce Carol Oates men jag tänkte kalla henne det i inlägget. JCO är en mycket produktiv författare och det är imponerande att hon fortfarande släpper böcker i sin raska takt som 86 åring (!). Man kan bara önska sig en så pigg hjärna i den åldern som hon verkar välsignad med.
Butcher (Snitt på svenska) var på pappret en bok jag verkligen skulle vilja läsa. Den handlar om en doktor som på 1860-talet är verksam vid en psykiatrisk klinik för kvinnor. Mannen har gått tappra fyra månader på läkarlinjen och sedan praktiserat hos en provinsläkare som tyckt han var så dålig, att han inte fått fortsätta där. Denna man tar sig sedan fulla rättigheter att experimentera med kvinnorna som är inlagda på anstalten. Han själv ser det nog som legitima försök att utveckla medicinen – den etiska aspekten funderar han ibland på, men oftast i ordalag om att han är deras räddare och att det är tack vare att han övar på dessa kvinnor som liv kommer att förbättras. Kvinnorna är, förutom helt maktlösa eftersom psykisk sjukdom gjorde att de låstes in och ingen i samhället saknade dem, grovt utnyttjade med att han inte använder några anestesimetoder även om det är något som fanns att tillgå. För dyrt, inte värt det.
I början utlovas det att boken kommer berättas ur tre perspektiv – dr Weir själv, ett av hans offer som han samtidigt hjälper kallad Brigit och hans son Jonathan Weir. Detta är falsk marknadsföring då nästan hela boken är rabblad ur hans dagboksperspektiv och några ynka dussintals sidor på slutet ägnas åt de andra perspektiven. Jag tyckte därför att det var svårt att förstå hur sjuk i huvudet han var. För visst är han bedrövlig och omänsklig mot dessa stackars kvinnor, men i vilken slags tid verkar han? Hur såg man på dessa kvinnor på 1860-talet? Var han mer omänsklig än sin samtid, eller var samtiden det bedrövliga i själva verket?
JCO har i vanliga fall ett språk som gör att man rycks med, och även om man i början gör det här också är det också en pastiche för hur dagböcker var skrivna på 1860-talet. &-streck och talstreck vimlar det av, vilket stör mitt öga något fruktansvärt mycket. Dessutom är språket så väldigt format att vara tidstypiskt att en del av hennes stil försvinner. Jag tror, lite fräckt, att boken skulle gagnas av en redaktör som hade satt ner foten och bett om att dr Weirs del skulle halveras för att ge utrymme åt de andra två. Kanske behövde den inte heller vara så väldigt sann mot de verkliga personerna, utan kanske kunde boken fått ta lite mer artistiska svängningar så att den blev mer av en vanlig bok och mindre en transkription av det verkliga skeendet. Men vem är jag att klaga på JCO, en författare jag hyser stor respekt för generellt.
En klassisk blogglista på ingång här. En om november och vad som skedde då. Jag älskar hösten och november är så mjuk i min mening. Medan oktober är vackert med eldiga löv och man vill fylla sina helger med långa friska promenader, så finns inga förväntningar på november. Man kan mysa hemma med sina tända ljus och vara kravlös, medan man vet att snart väntar en av de bästa perioderna på livet (julen!). Nåväl, här kommer min november i listform
Månadens bok
November var inte min bästa läsmånad, men jag läste två bokklubbsböcker. Med Soho House/Gedin-klubben lästes Butcher av Joyce Carol Oates (min recension finner ni här) och med min andra bokklubb lästes Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg. Ingen av böckerna var favoriter men Sara Stridsberg är alltid Sara Stridsberg så att säga…
Månadens ord
Stanniolpapper. Är inte det ett underbart ord? Ett tunt metallpapper som känns gammeldags och Willy Wonka-esque.
Månadens mat
Det känns otrendigt att välja kött men åt en mycket god hemmalagad vilträtt som jag behöver lyfta ändå. Dovhjort, kantarellsås, potatis, bakade tomater. Annars njöt jag också av fulpasta, så längesedan jag gjorde en typ crème fraîche-baserad pasta. Hade glömt hur tillfredsställande det är att sleva sladdrig pasta med sked framför en serie.
Månadens vin
Beaujolais nouveau-viner, alla tre som släpptes på systemet hann jag nästan med att dricka…. Krossade tyvärr den finaste flaskan. Den tredje torsdagen i november släpper Systembolaget dessa viner som är gjorda på druvan gammal och är i princip ”färska” viner som ska intas omedelbums. Det är ett sätt att markera punkt för skördesäsongen, och vinet har alldeles nyss varit druvor på rankorna men genomgår en snabb process innan det hamnar i flaskan. Lätt, fruktigt, josigt är min beskrivning av dessa viner.
Månadens smink
Den här månaden har jag mest gått runt och saknat lite påfyllning av favoritsmink, medan jag irriterat tittat på misslyckade köp i sminkväskan. Hade velat ha en bra concealer till under ögonen som inte la sig i de veck som verkar bildats här efter 30.
Månadens bad
Blev november månaden utan bad!? Det var inte meningen!
Månadens låt
Jag har en väldigt repetetiv musiksmak i vanliga fall men den här månaden har jag lyssnat ganska blandat. Så jag utser istället Fleetwood Mac till månadens artist. Kunde dock inte släppa att jag missade dem som svar i På spåret, den svider än idag.
Månadens kultur
Hösten = kulturmånader som sagt! Jag var på lunchopera som jag skrev om här, och såg även Janufa som var toppen men slutat gå på Operan nu. En sak som fortfarande går dock är utställningen Det är vackrast när det skymmer, kanske en av mina favoriter någonsin som dessutom ställs ut på Thielska Galleriet som nog är mitt favoritgalleri/museum. Den är baserad på Pär Lagerkvists dikt med samma namn. Tavlorna är kurerade efter temat och blandas med andra kända dikter. ÄLSKADE denna! Gå dit! Utställningen går tills 26/1-2025.
Det enda jag fotograferade från Butcher av Joyce Carol Oates råkade jag fotografera två gånger. Men en vacker dikt.
Månadens TV
Den här månaden har Helikopterrånet på Netflix lyckats ta sig in på min begränsade serieradar. Tycker såhär tre avsnitt in att den är otroligt fängslande och att man lyckats skapa fina dimensioner i karaktärerna. Rekommenderar!
Månadens podd
Den här gången blir det Meny, en podd om mat och våra mattrender samt matkulturer på ett klassiskt SR-vis. Tycker den är mysig att lyssna på och om man är matintresserad så är det en fin extra dimension om mat som inte bara handlar om recept och smaker.
Snart börjar december och det är en av mina favoritperioder på året. Ser fram emot att pynta, dricka glögg, träffa vänner, ge julklappar, se adventskalender, skicka julkort, äta julgodis och allt annat som hör denna underbara månad till.
Stockholms filmfestival är ju en himla festlig grej tycker jag. Är generellt svag för olika teman och lite kalasig stämning ärligt talat, ge mig ett event med gratisöl och popcorn så är jag där och supernöjd. Nu är inte jag den person som konsumerar mest film eller serier så det känns något förmätet att jag ändå tar mig an att tipsa er om två saker jag såg på Filmfestivalen – men samtidigt, det var två väldigt bra produktioner så varför inte?
Den första filmen jag såg hette Den svenska torpeden, en film som kretsar kring Sally Bauer, en kvinna som 1939 simmade över den engelska kanalen. Filmen är baserad på Sally Bauers verkliga bedrifter, en kvinna som på 30-talet simmade långa kalla längder på rekordtid efter rekordtid. Det måste ha varit något hon hade i blodet ändå, för en av turerna var att hon simmade över Öresund ihop med sina två systrar.
Filmen visar på hennes envishet att vilja uppfylla målet att simma från den franska till den engelska sidan av kanalen, trots att andra världskriget står runt dörren. I filmen har hon sin son, men i verkligheten var han inte född förrän efter kriget. I filmversionen ger det en fin dimension; hon är ensamstående med honom, för det gör att hon ibland lämnar honom när han behöver sin mamma. Det skär i hjärtat på en och jag blir lite irriterad på Sally – ska hon inte sätta sin son främst? Barn ber inte om att bli födda. Men samtidigt slår det mig sekunden efter – hade jag haft samma hjärtskärande känsla om det var en pappa som skulle slå rekord i en fysisk sport? Jag hoppas det, men tanken väcks. Förresten är det samma Sally Bauer som Sara Stridsberg baserar sin bok ”Happy Sally” på. Tycker alla borde höra lite mer om denna kvinna, hon är en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna. Om man inte vill se film kan man lyssna på Bildningsbyråns avsnitt om henne här.
Den andra filmen jag såg var inte just en film vilket jag förstod först på plats. Det var de två första delarna ur en ny svensk serie kallandes ”Slutet på sommaren” som är baserad på Anders de la Mottes böcker i sviten ”Årstidskvartetterna”. Serien kallas för en svensk thriller vilket nog är en passande genre, tydlig Nordic Noir har vi här. Serien är mycket bra på laddade långsamma scener, man bemästrar det greppet. Ibland finns det små humoristiska kommentarer som blir alldeles förlösande för att de är så få och blir så mitt i prick. Jag är varken bra på att se serier, se thrillers eller uppskattar Nordic Noir men ändå var jag fastnaglad och ville inte att serien tar slut. Kanske beror det på att en del utspelas på den skånska landsbygden, jag är trots allt Skånepatroiot och få saker lockas så mycket som att vila i skånskan.
Har ni sett något bra på senaste som jag borde ta tag i att se?
I min bokklubb brukar en av oss få hålla i att bestämma bok. Den personen vaskar fram några pärlor i utbudet, alltid aktuella, och lägger upp för omröstning. ”Farväl till Panic Beach” av Sara Stridsberg vann senast, visserligen efter tapper strid mot Karolina Ramqvists ”Den första boken”. Kul att det var två svenska böcker vi var taggade på, det vanligaste är att vi läser en internationell författare. Känns som den svenska litteraturscenen lever upp just nu! Eller så är det för att Augustpriset stundar man känner så… Nåväl, över till recensionen.
”Farväl till Panic Beach” är svår att ge en genre till. Vad är det, en utvecklingsroman? Inte riktigt. En uppväxtskildring? Inte exakt det heller. Men det är en berättelse om en huvudperson, främst, men inte riktigt det heller, Genom olika lager i både tid och karaktär försöker Sara Stridsberg visa oss en glimt av hur familjetrauman kan gå i arv och hur komplexa föräldrarrelationer kan vara. Det hon är skicklig på är att boken inte är strömlinjeformad på något sätt. Det är en hel del karaktärer som man blandar ihop, och efter diskussion i bokklubben har vi kommit fram till att det nog är med mening, för att visa hur beteenden kan gå vidare från generation till generation utan att personerna i fråga själva har mötts.
På många sätt är det också en bok om beroende och föräldrar som är påverkade, frånvarande och deprimerande. Att det finns sexuella övergrepp med i bilden förstår man mellan raderna, men både övergreppen och sorgen adresseras inte med tydlig hand.
Språket är stundtals så vackert att jag måste rekommendera att man läser med en penna eller med lappar. Vissa formuleringar glimrar och är meningar jag kommer spara länge. Ändå tycker jag boken är lite svår att till fullo uppskatta. Nog är Stridsberg en riktigt duktig författare, min känsla är att hon har full kontroll på vad hon skrivit fram. Jag känner mig för banal men jag saknar vissa bitar som jag tror är utelämnade med mening i allra högsta grad. Det är inte en roman om huvudpersonen per se men ändå önskar jag att vissa saker uttalas. Om varför vissa självmord sker, om övergrepp har begåtts mot henne eller bara andra och hur mycket hon vetat. Det är inte handlingen som är varför man läser boken, men jag hade velat ha lite mer av den. Tyckte dessutom att det var lite jobbigt att vissa karaktärer smälte ihop, fast att diskutera med bokklubben hjälpte mig att uppskatta det greppet (i efterhand).
Boken är bra, är man nyfiken på den så läs! För trots att den är exakt som all modenr svensk litteratur å ena sidan (missbruk, våld, sexuella övergrepp, grått grått grått) är den inte som någon bok jag läst av en svensk författare i närhet. Stridsberg är skicklig helt enkelt, och skickliga författare är alltid värda att ta del av. Eller nästan alltid iallafall, detta är ett sådant exempel.
En av de senaste bokklubbsböckerna var Shy av Max Porter. Jag har aldrig läst honom innan, men varit lite nyfiken när han debuterade med “Grief is the thing with feathers”, en bok som omtalades en hel del särskilt för att vara en debut.
Liksom hans debutroman är Shy skriven med en blandning av lyrik och prosa. I den här boken har Porter också ett speciellt stilistiskt grepp med tre olika typsnitt som jag tror representerar olika slags tankesätt i boken.
Shy, bokens huvudperson, är en bråkstake till pojke. Han hamnar jämnt i trubbel, och får kortslutningar som gör att han agerar i det närmsta antisocialt då och då. Boken ger tillgång till Shys hjärna. Och det är fascinerande att läsa klart boken och ändå inte förstå honom ett dugg bättre, för Shy förstår ju inte sig själv heller. Hans hjärna beter sig inte som man själv förväntar sig.
Den här boken ska läsas med eftertanke och lite mer som ett poem än en historia. Jag läste den med brådskande känsla av att dels vilja bli klar i tid till klubben och dels för att jag generellt var väldigt stressad just den veckan. Eller just den veckan, vem försöker jag lura, men det var extra mycket då helt enkelt.
Språket är intelligent på det sätt att Porter använder det på sätt som känns nytt och nästan innovativt. Experimentellt, och det fungerar. Jag förstår fascinationen, det är som ett modernt konstverk som skapar uppståndelse över att det applicerat ett nytt grepp. Jag är också fascinerad – men jag tycker ändå inte om det riktigt.
Den här boken skulle jag främst rekommendera en person som läser väldigt mycket och därför antingen kan unna sig en experimentell bok och se vad den känner, eller en person som läser mycket lyrik och är lite mer van vid andra grepp på historieberättandet. Skulle jag haft tio böcker jag läser per år hade jag inte låtit Shy ta en av dessa platser, för jag saknar så mycket jag vill ha. Även om det är fascinerande att vara i Shys hjärna vill jag förstå honom eller hans omgivande faktorer bättre.
2,5 av 5 blir det för mig. Ett medelbetyg helt enkelt.
En sak som är lyxig med att bo i en stad är ju tillgången till kultur tycker jag. Som student var jag en fena på att pilla in teaterbesök, lunchkonserter och annat med rabatt för man hade studentkort. Kan sakna tiden man betalade hundra kronor och kunde sitta på första parkett på premiären av någon uppsättning på Dramaten.
Nåväl, när det är höst brukar jag hitta tillbaka till min kulturtörst och så även denna höst. Eftersom Kungliga Operan i Stockholm kommer behöva stänga för renovering, exakt när verkar vara okänt, har min FOMO-nerv självklart också dragit igång. Måste-hinna-gå-på-Operan-innan-byggnaden-förändras. Kanske är det inte bara FOMO utan också min eviga nostalgiska och något sentimentala sida som triggas… På ett år har jag hunnit med fyra besök, varav två senaste veckorna.
En kväll gick jag och två vänner på Jenůfa. En tjeckisk opera som var så svärtande som bara operor kan vara. Det var måndag och sista spelningen, så kanske lite dumt att jag tipsar om en uppsättning som det inte går att köpa biljetter till men ifall den sätts upp i framtiden vill jag varmt rekommendera den. Trots att den är skriven för längesedan så är samhället alltför likt det samhälle som det känns många politiska vindar vridit sig mot. Kvinnor är förväntade att följa vissa roller, däribland en roll om att inte ha sex före äktenskap och gudbevars om du blir gravid som stackars Jenůfa. Vad som händer henne lämnar jag oskrivet men absolut grät jag lite i slutet.
Uppsättningen var mäktig. Vissa scener hade så många personer med, att varenda yta var täckt av stampande fötter. När dessa personer sjunger ihop, känslan är onekligen stark och slår sig an inom en. Berättelsen i sig tycker jag också var jobbig, på ett bra sätt, att ta till sig. Att kvinnor idag har det precis såhär på många platser, inkluderande länder som varit friare förut, ger mig avsmak.
En annan dag gick jag på lunchopera. Det är något jag inte gjort sedan studenttiden, biljetterna går i en rasande fart och om man jobbar är det svårt att pussla in en dag som passar ihop med att platser finns. Nu knep jag två biljetter i sista stund, någon som måste avbokat sina. Därför spenderade jag en onsdagslunch i den gyllene salen. Den salen hade jag kunnat skriva ett separat inlägg om… Iallafall, det blev ”Le sorelle e l’amore” vilket betydde att Kristina Hansson Unander och Matilda Wahlund på sång samt Samuel Skönberg på piano bjöd oss på stycken från Mozart, Donizetti och Bellini. Det var så sjukt vackert! Man sitter så nära, när sopranerna tar i, då vibrerar luften vid en. Det är magiskt. Vill så gärna gå igen, både för musiken men också för att det är mysigt att sitta bland kulturella pensionärer som gläds åt att en ny generation vill dela kulturintresset med dem.
Nu är jag sugen på att se Askungen som går som balett. Har sett Nötknäpparen och Svansjön i närtid, och balett tycker jag mycket om. Det är på något sätt lättsammare än opera men kanske lite svårare att bli så innerligt rörd av. Har ni några kulturtips till mig?
Jag läste den mycket korta boken Atlantmannen när jag var i sommarhuset i Skåne. Den är trettio sidor med stor text, och bara enkelsidigt. Kanske är boken mer ett poem än ens en novell? För Duras skriver med sin karaktäristiska prosa. Den är vacker, orden koncentrerade till sitt yttersta, historien står i andra hand. Så är även Atlantmannen. Vad handlar den om ens?
Omöjlig kärlek tror jag, och olycklig sådan. Det är en man som skrider genom ett gammalt hotell, och en kvinna som som iakttar honom. Det är en kärleksdeklarering till honom, som han inte riktigt verkar förstå eller vilja ha.
Tydligen finns det något som är sant i orden, en slags transkription av filmen med samma namn som Duras gjorde vid atlantkusten. Den ska handla om hennes första möte med Yann Andreas, en man som jag förstår det som var homosexuell men blev Duras älskare till hennes död.
Jag försökte googla på detta men tycker det är svårt att få ett fullständigt grepp om den här historien och Atlantmannens roll. Det enda jag säkert kan säga är att den reflekterar Duras prosa väl, det vackra språket är precis så bra som det kan vara med hennes penna. Jag tycker ofta att det är vad Duras briljerar med, orden, men att hon inte är en särskilt bra historieberättare om man inte vill sitta och reflektera massor samtidigt. Därför passar hon bra i ett sådant här format tycker jag.
Duras är en väldigt spännande person och jag har inte förstått att hon egentligen var väldigt känd för sina filmer, ett bra tag mycket mer så än för sina texter. Under åren har jag läst en del Duras men min favorit är egentligen hennes bok Att skriva, fast kanske övertog Atlantmannen den rollen nu för att det är mer av ett verk än Att skriva.
En till månad som sprang förbi och nu är avslutad. Oktober är lite av en favoritmånad för mig, vilket jag trodde var ovanligt och lite unikt tills alla tjejer på Elle började hype:a tjejnyår och det underbara med hösten. Kände mig plötsligt lika mycket mainstream som jag allra högst troligt också är. Nåväl, min oktober sammanfattad här nedan:
Månadens bok
Oktober var en sällsynt dålig läsmånad för mig. Första veckan spenderades på en segelbåt där jag inte hade en enda minut över till att hänga med orden. Hade köpt med mig Här ruvar havet av Flora Wiström för att det kändes passade att läsa på båt, men blev inget av det. Läste däremot The minstry of time när jag kom hem av Kailane Bradley. En stabil trea, ingen bok man måste läsa trots den stora mängden press som hyllat hennes debut.
Månadens ord
Det adriatiska havet. Visserligen tre ord, men tycker det är något så vackert i namnen på hav och särskilt adriatiska för att man är ovan vid att säga det.
Månadens mat
Jag har ätit tre extra goda saker denna månad. Dels en räkpasta som jag själv gjorde och bjöd på (klappar mig själv på axeln, man tackar). Dels gjorde jag också en ganska så maffig men god kantarellmacka med syrad grädde, men också en rostad tomatsoppa med grilled cheese. Köpte en riktigt stinkig ost från Androuet på Nybrogatan som gav det där je ne sais quoi till smaken.
Månadens vin
Vinklubben var igång igen! Men månadens vin blir faktiskt ett lite salt mineralet vin från Kroatien jag inte minns namnet på…
Månadens smink
Vill hylla Erborians CC-kräm som hela internet, inte är man unik här inte. Jag har haft en lite röd nos många dagar denna månad, och det finns ingenting som kan råda bot på detta men CC-krämen kan iallafall dämpa det ilskna.
Månadens bad
När seglingsresan var, blev det en del bad. Det bästa badet var att hoppa i från fören, sedan hänga efter en tamp på båten med ens kompisar och skratta så man kiknande alternativt satte havsvatten i vrångstrupen. Också badat en del badkar hos mamma och pappa, men det slår inte havsbad trots allt.
Månadens låt
Enligt Spotify har jag lyssnat mest på The sound of Silence i remix av Disturbed och CYRIL. Ej förvånad då denna utsågs till båtlåten under seglingsresan. Själv tycker jag mig ha lyssnat en hel del på mysig romantisk gammal musik som Sinatra blandat med en hel del Kent pga konsertsläppet.
Månadens kultur
Hösten är min mest kulturella tid på året, och det har speglats även denna månad. Allra bäst kanske det var att se Janufa på Operan. Det var ett maffigt sceneri och en gripande men dyster historia som vecklades upp. Annars har jag varit på bokprat på Soho House, både Klas Östergren och Karolina Ramqvist samt fått gå på min bokklubb som Jessika Gedin håller i så jag är rätt nöjd med utdelningen på kulturfronten denna månad. Även hunnit med två spelningar kom jag på, Svenska Björnstammen och Trentemøller. Icke dåligt hörni!
Månandes TV
Lol, jag fattar inte ens varför jag lagt till denna kategori och kallar det TV? Dock såg jag en ny serie denna månad, vilket händer en gång per decennium. Det blev ”Nobody wants this” som alla snackar om med Adam Brody och Kirsten Bell. Kände lite… Meh? Som en lång romantisk komedi?
Månadens podd
Radiokorrespondenterna Mellanöstern. Ett svårt uppdrag att rapportera från Mellanöstern i dessa tider. Man har inte tillgång till en av krigszonerna och det är en tid där alla sidor misstror varandra. Sorgligt är det. Tycker journalisterna på SR som har den här podden är riktigt duktiga på sitt jobb dock.
November kommer stundande nu. Det är redan väldigt mörkt om kvällarna tycker jag och få löv kvar på träden i Stockholm. Jag ser fram emot att tända ljus, läsa böcker och i hemlighet längta till julen.
A T H E N A 