Body double av Hanna Johansson

Under stora delar av förra året skymtade Body doubles omslag lite här och var, och titeln pockade på min uppmärksamhet, det här skaviga med en engelsk titel på en svensk bok. Sen kom rekommendationer från olika håll att den behöves läsas så jag köade snällt på biblioteket för att få hem den ganska tunna illröda boken.

Det här är Hanna Johanssons andra roman, debuten Antiken har jag inte läst, och jag hade i princip ingen vetskap om vad för slags roman detta var när jag började läsa den. Ulrika som var en av tipsarna beskrev den som ”[…]kondenserad och med en viss stil, så jag tänker att man inte ska se dess ganska lilla omfång och tänka att det är en snabbläst bok. den är som en intensiv chokladpralin liksom, ej lösgodis!” vilket jag tyckte var ett underbart och högst passande sätt att beskriva boken.

Det finns flera parallella berättelser i boken. Vi har dels Laura och Naomi som liknar varandra till utseendet och har snarlika kappor vilka en dag blandas ihop på ett café. De är okända för varandra sedan innan, eller?, och de stöter på varandra flera gånger. Någon slags kärlek utvecklas och deras band både stärks och nöts. Samtidigt följer vi en ganska anonym kvinna i samma stad som arbetar med att transkribera livshistorier åt en spökskrivare. Vi har också en slags flytande röst som verkar iaktta alla karaktärer.

När jag slår igen boken känner jag mig förvirrad men på det där sättet som ett otillfredsställande slut på en film kan göra en? Man vill leta upp pusselbitarna och förstå vad man har varit med om. Vände mig mot D som låg bredvid i sängen och sa ”jag förstår inte vad som hänt i boken?!”. Jag satte igång ett frenetiskt googlande och upptäckte att detta är en känsla tydligen alla lämnas med, och många fastnar vid samma frågor som jag. Var utspelar historien sig ens, vilken tid? Europeisk storstad på 90-talet landar många av oss i. Själv trodde jag kaféet som ofta uppträder var NK eftersom beskrivningen passar, men den slags lyxigt varuhus är ju en dussinvara även om de känns unika i sin stad. Inte heller förstår jag hur de olika spåren hör ihop, om de hör ihop eller om jag missförstått konotationerna.

Detta var kul läsning, för den är olik mycket annat. Med väldigt lite gestaltning skildras en värld som man inte förstår, en historia man inte kan pussla ihop men ändå ivrigt vill få fatt i. För mig blev det som en film och boken är späckad av referenser från filmvärlden om man är bevandrad nog att plocka upp dessa. Själv ser jag sällan film så de flesta referenser gick mig förbi, men jag uppskattar en bok som är så kulturell i sitt uttryck.

och PANG så behöver även jag gå vidare från den här boken utan svar men tipsar andra om att läsa för att få ta del av något lite annorlunda.

Silke av Alessandro Baricco

Ibland får man helt okända boktips och för mig var Silke ett sådant. En morgon på bussen till jobbet läste jag bloggar, såsom jag brukar, och såg att Julia läst denna. Hon beskrev den som en nätt klassiker med litterära ambitioner. Boken kom sent 90-tal och med den rådande 90-talstrenden så bestämde jag mig för att detta var en titel som kunde passa mig.

Boken handlar om Hervé som handlar med silkesmaskar. Allra mest handlar det som Hervés liv, från en tidig början till ett slags slut. Han bor i Frankrike men som vuxen gör han några resor till Japan för att handla med silkesmaskarna som bringar framgång i hans hemby. Som person verkar han modest och utan större ambitioner på att erövra sig stora förmögenheter, men enträget fortsätter han sitt arbete med silkestillverkning.

I min mening är boken berättad som en saga, det är tonen som författaren använder som tydligt mejslar fram en berättarröst som står utanför Hervés inre.Han låter oss följa Hervé från pappans besvikenhet över de militära ambitionerna som inte nås, till hans frus enkla och förbehållslösa kärlek.

Jag läste, som ni ser, boken i en ganska dekadent miljö och det är omöjligt att inte påstå att det kan ha påverkat min upplevelse men jag tyckte verkligen om den. För mig fångar den tydligt en viktig filosofisk fråga om livet generellt. Är livet det som faktiskt sker eller är livet vår tolkning och perception av vad som sker? För mig är svaret självklart det andra, att vår blick på livet är vad som betyder för det är därifrån vi samlar våra minnen och känslor men om man tänker på det svindlar det, för då spelar prestationer och handlingar ingen roll om vi bestämmer vad som är sant och inte genom vår tolkning. Om vi gör något dåligt men inte låter andra veta det, då spelar det ingen roll om vi själva också kan lägga det åt sidan. För om känslan är att det inte har hänt, då är det mer sant än sanningen.

Oavsett är detta en kort bok så jag rekommenderar den till alla, för tycker man inte om den har man inte investerat så mycket tid ändå. Har någon av er läst, och vad var er tolkning?

Tio tips från bokrean 2026

Startskottet till bokrean har gått, detta otroliga tillfälle att fylla på godbitar i hyllorna hemma man sen kan få plocka av hela våren och sommaren. Själv är jag lite kluven om jag verkligen ska handla fler böcker eller inte, vi har gjort om lite hemma och mina böcker kommer till största del husera i källaren tills vi bor större i en avlägsen framtid. Men ett bokreainlägg känner jag ett starkt behov av att skriva oavsett. Förra året delade jag in det i lite olika kategorier, jag gör något lite liknande nu. Om det finns en recension på bloggen är den länkad. Och om ni har ett tips till mig, så vill jag hemskt gärna höra det!

Prisbelönta böcker jag vill läsa
De här två böckerna är jag sugen på att köpa, Liken vi begravde av Lina Wolff tycker jag alla pratar om och jag vill ju också vara med i boksamtalet! Boken handlar om två systrar som växer upp i fosterhem i en liten by i Skåne som ska ta fram både det bästa och värsta ur människan. Jag är nyfiken, Wolffs författarskap tilltalar många men har hittills inte riktigt tilltalat mig. Dock tycker jag mig höra att den här boken är speciell, och jag vill gärna upptäcka varför.
Annars är jag sugen på Vi ses i augusti av Gabriel Garcia Marquez. En mångfalt prisbelönad författare, bland annat Nobelpriset 1982, som är avliden sedan en tid tillbaka. Det här manuskriptet fanns bland hans gömmor och arvingarna har bevarat det men bestämt sig för att tillsammans med hans förläggare arbeta om det till en slutprodukt att publicera. Förutom att jag generellt är nyfiken på författarskapet, så är jag extra nyfiken på den här slags samarbete och också fundersam kring hur man gör när den som skrivit orden och haft en viss intention, inte finns kvar att fråga?

Poesi jag vill ta del av
Talmannens guide till svensk poesi är kort och gott en bok som samlar hundra svenska dikter, kurerat av talmannen Andreas Norlén. Jag vet inte vad jag i grunden tycker om politiker i maktställning som använder sin publicitet till annan slags media än just politik, men oavsett så tror jag Norlén kan vara en bra kurerare av klassisk svensk poesi och jag hade gärna velat att någon valde ut ett brett urval av olika poeter genom åren.
Bakom fönstret skälver natten av Forough Farrokhzad står annars högt på listan. Det är en persisk poet som gick bort på 60-talet men hennes dikter lever kvar än idag. I Iran finns en stark poesitradition, som jag märker av i min släkt iallafall. Min morbror och mina kusiner kan alla recitera ganska mycket dikter från den exempelvis kända 1300-talspoeten Hafez eller Ferdowsi. Jag är inte tillräckligt stark i min läsning i persiskan för att kunna läsa på originalspråk, men både min bror och min ena morbror har gett mig Hafez med engelsk översättning under varje persisk rad. Att Forough Farrokhzad är översatt till svenska gjorde mig så glad, så jag måste undersöka saken vidare. PS Athena Farrokhzad, som är en känd poet här i Sverige och som också har bakgrund i Iran, är tydligen inte släkt med Forough, om någon undrade. Hon fick frågan på ett författarsamlat hon gjorde på Långhomen när jag gick författarskola där

Tips till andra som jag redan läst
Fars rygg av Niels Fredrik Dahl läste jag med bokklubben och var faktiskt på hans författarsamtal nyligen. Det är en konst att skriva som Dahl, ekonomiskt men ändå målande på sitt vis. Jag uppskattade boken mycket särskilt som exempel på bra litteratur fastän historien aldrig kommer till ett avslöjande eller punkt som gör att man förstår så mycket mer än man gjorde i början.
Glömda om söndagen av Valérie Perrin är annars ett tips från mig, jag är ett stort fan av Perrin och kan egentligen tipsa om alla hennes böcker som finns på bokrean. Mina tankar finns i länken som är till en recension på bloggen.

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén läste jag i somras och det känns imponerande att det är en debutroman. Ridzén forskar på manlighetsnormer i Södra Sapmi och Jämtland, och det vävs in i den här skönlitterära boken om en man på ålderns höst och den autonomi han försöker greppa efter. Själv tyckte jag den var utmanande att läsa för att man ser många många många fall där äldre blir fritagna sin frihet, det sker av omsorg från anhöriga och samhället, men där jag ofta kan fråga mig om livet ska levas så säkert som möjligt särskilt i slutet, eller om autonomi egentligen är det viktigaste. Boken skildrar den här frågan på ett mycket läsvärt sätt.

Systrarna av Jonas Hassen Khemiri ser jag är med på årets rea ändå, den är ganska nyligen översatt till engelska och hamnade på The New York Times tio-i-topp över bästa böckerna 2025. Jag tycker om allt Jonas Hassen Khemiri rör vid och har läst och sett allt han skrivit sedan dess.

Klassiker man kan passa på att köpa
Bokrean känns som ett ypperligt tillfälle att fylla på klassiker som man vill läsa eller ha i bokhyllan för all del.
A moveable feast av Ernest Hemingway är en favorit hos mig, är man minsta inne på att läsa om författare i Paris, dekadens, mycket vin och tjugotal så är den här boken perfekt.
På en lite tyngre not har vi The Bell Jar av Sylvia Plath, en klassiker av ett skäl. Om psyket, det inre, det depressiva berättat via Esther som gör internship i en storstad på en glammig tidning men inte känner det man tänker att man ska känna.

Hoppas ni hittar några godbitar! Här kommer titlar jag sett i reahögarna som jag recenserat tidigare:
The New York Trilogy av Paul Auster
En ny gud av Zara Kjellner
Hyper av Agri Ismaïl
Intermezzo av Sally Rooney
Den första boken av Karolina Ramqvist
Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg
Yellowface av Rebecca F. Kuang

Flesh av David Szalay

David Szalay är en etablerad författares men likväl hade jag aldrig hört om honom innan han fick Booker Prize för sin sjätte bok, Flesh. Vi valde den till bokklubben, och jag var väldigt nyfiken på vad den skulle bjuda på just för att hans språk blivit omtalat och jag har en särskild fascination för vad som gör ett språk lätt och luftigt, njutningsfullt och så vidare.

Flesh handlar om Istvans liv. Istvan växer upp i Ungern, med dagens mått mätt ganska spartanskt. Vi gör nedslag i olika delar av hans liv, och jag inser snabbt att det man tror kommer vara temat, är bara temat för precis det kapitlet. Varje kapitel är ett nytt nedslag, en ny fas i livet och transportsträckorna däremellan lämnas därhän. Istvan verkar inte reflektera eller fundera särskilt djupt på saker och ting. Han följer med i livets väg utan egentliga egna val, och det leder honom till ibland extravaganta platser och utmärkande skeenden.

Boken heter Flesh och jag har funderat på varför. Troligtvis är det uttrycket ”i köttet”, som i när han har sex, som åsyftas. Jag funderar på om det är så hans livsval sker, i köttet, men riktigt så är det ändå inte.

Språket då? På många sätt otroligt lättläst. Det är mycket dialog där Istvan mest säger okej till saker och inte utvecklar något resonemang direkt. Sidorna flyger förbi. Det är inte ett språk jag tycker är njutningsfullt men ett språk som förmedlar huvudkaraktärens totala flackhet inför sitt liv.

Vi läste den i bokklubben och den sammanfattande bedömingen var att Szalay känns som en oerhört skicklig författare som vet hur man skriver för att behålla oss som läsare. Varje miljö är tydlig för oss trots sparsmakade beskrivningar, han balanserar perfekt i att ge oss tillräckligt för att ens hjärna ska skapa platsen åt en men det är inte så lite att det blir tomt. Dialogen är så enkel och känslolös, det är mycket okay och yeah, trots det fungerar språket? Jag funderade också rätt mycket på efter vad författaren vill med boken, vi drog paralleller både till Främlingen av Camus och Stoner av Williams. Det är skildringen av ett liv, visserligen extravagant och otippat i perioder, men än dock ett liv, och när jag stänger igen bokens pärmar känner jag först ingenting, kanske är det flackheten från sidorna som smittar av sig. Efter ett tag tänker jag att livet som händer, händer. Kanske ska man inte stressa så mycket kring sin egen betydelse och kring sina egna val och dess konsekvenser.

Om man läser ett par böcker om året så skulle jag inte använda en av dessa slotar till Flesh men om man läser en del så kan det vara bok värd att läggas i ens rotationshög. Någon här inne som läst? Nyfiken på andras tolkningar!

Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector

Ett av mina bibliotekslån som kom som en överraskning på sms var boken Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector. Det här är en modern klassiker men jag ska ärligt säga att jag inte hade hört om den förrän jag läste en artikel om översättare och deras viktiga roll, och då lyftes denna bok fram. Lispector skriver på portugisiska, och redan i originalspråk är hennes språk säreget tydligen med ordval som känns oväntade med en liten knorr. Enligt artikeln jag läste så har den svenska författaren lyckats oväntat bra med att få till rätt känsla i språket.

Stjärnans ögonblick är ganska meta? Det handlar om en författare som skriver om sin karaktär Macabea, men mycket av boken kretsar just kring författarens oroade blick på sin egen historia. Stackars Macabea som är försynt och inget om den hemska världen kan, och som på något sätt är lycklig trots den misär hon vandrar genom. Det är hennes ovetande som gör henne lycklig, enligt Lispectors författarperspektiv i boken.

Boken blir väldigt speciell för visst är man något intresserad av hur det går för Macabea men det är författarens berättande som drar i en. Den fiktiva författaren i Lispectors bok våndas över hennes livsöde som plötsligt ska förändras, förändras hur undrar jag gång på gång, griper han in snart och ger henne solsken eller vad är det som sker? Berättelsen drar i honom, han har inte kontroll över vad som ska ske utan berättar om hennes liv vilket samtidigt är ett liv som sker just för att han skriver om det.

Andra Stötenbilder i brist på bokavbildningar

Lispector känns högintelligent och på ett sätt svår att läsa men språket är fascinerande och boken kort så jag tror de flesta ändå kan ha behållning av den här läsningen, jag hade det iallafall. Klassikern, en P1-podd, har ett tio minuter kort avsnitt om boken om man vill höra några ord från översättaren Örjan. Han har lyckats fenomenalt med känslan av att det är ett udda men ändå passade ordval i många meningar. Jag uppskattade också en bok som inte är den klassiska dramaturgin utan som gav något mer, ett slags tänkande. På samma not uppskattade jag också att den var kort, för annars hade den nog inte haft samma genomslag hos mig.

Hurra för våra översättare!

Mina lästa böcker 2025 del 3

Sista delen av den här bokkavalkaden! Del 1 hittar du här, och del 2 här. Nu är vi inne på hösten, då min läsning kom igång ifrämst i slutet av hösten när jag började pendla.

Det var inga favoriter för livet i denna del av läsåret men ändå en del titlar som var trevliga att ta del av. De här böckerna har jag mestadels inte hunnit recensera faktiskt! Men kommer lägga in deras länkar efterhand. Stjärnmarkerad = bokklubbsbok. Let’s go!

Patronyme av Vanessa Springora ☆
En bok jag läste direkt efter Fars rygg och som delar många likheter. Springora skrev en debutbok om sin tonår när hon var ”tillsammans” men en mycket äldre manlig fransk författare. Den här boken utforskar Springoras pappa, en mycket märklig man som hon aldrig förstått och försöker kartlägga efter hans död med hjälp av fotografier och sitt efternamn. Liksom Fars rygg kretsar boken i sin tur mycket om hennes farfar och hans potentiella inverkan på pappans galenskap. Rekommenderar även om de flesta i min bokklubb tyckte den var ofärdig och inte så läsvärd.

Friläge av Yrsa Keysendal
Yrsa är en skicklig författare och generellt väldigt kunnig inom skrivande är min uppfattning efter att få ha haft henne både som lektör och kursledare. Det var så spännande att läsa hennes bok av det skälet! Men väldigt svårt att recensera av samma skäl.

Stargate: En julberättelse av Ingvild H. Rishøi
En modern Dickens kanske man kan kalla den här julberättelsen? Rishøi berättar med sin alldeles egna sagostil om två flickor som växer upp med en alkoholiserad pappa. De försöker få till en jul hemma ändå, och vi följer deras väg. Vackert berättat om mörka teman, men ändå är inte boken rakt igenom dyster utan ljuset spirar.

Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi
Lite på samma tema skildrar Rishøi vardagstragik och realism med en varm sagoton. Stargate var bättre men denna var också bra. Är sugen på att läsa mer av henne!

Senseis portfölj av Hiromi Kawakami
En bok jag vann i julklappsspelet vi hade med bokklubben! Varit nyfiken på den länge och den uppfyllde mina förväntningar. Japansk i stilen – en stillsam vänskap och annorlunda kärlek som växer fram mellan intag av olika japanska rätter jag iallafall aldrig hört talas om. Rekommenderar varmt!

Hålla andan av Flora Wiström
Jag gick skrivkurs med Yrsa & Flora i september som sagt, och köpte då denna av Flora. Melankolisk, mörk och smutsig om att vara tonåring och allt som man kan kämpa med då. Jag är inte rätt publik för boken känner jag, men Floras stil känns igen.

All Fours av Miranda July
En av 2025s stora snackisar! Det var väldigt kul att ta del av den här boken för att förstå vad alla pratar om där ute i etern. Jag förstod den inte alls dock. Visst är det på tiden att en bok om en kvinna i vanliga medelåldern får ta plats men jag kände att den inte har igenkänning i en svensk kontext riktigt? För mig blev den mest vulgär och påfrestande att läsa.

Det var alla böcker jag läste 2025! Har ni någon favorit från 2025 jag ska ta med mig i tipslistan?

Mina lästa böcker år 2025 del 2

Dags att ta sig igenom del 2 av mina lästa böcker 2025! Del 1 hittar ni här, och om ni kikar på kategorin Böcker kan man hitta min samlade läsning från år 2024 också. Jag minns den här delen av min läsning som bladvändartiden. Det var sommar i början av den här läsningsperioden och jag kom in i den där efterlängtade transen när man ligger på en strand och slukar sida efter sida.

Det var dessa titlar jag läste mellan juli och oktober. En ganska blandad kompott, både några äldre, några nya, några engelska, några översatta och några svenska. Stjärnmarkerade betyder att vi läste i bokklubben, i någon av de två bokklubbar jag är med i för att förtydliga. Om jag skrivit en recension på bloggen är den länkad i boktiteln.

Ligan av Bremmer på en handduk i Ljunghusen

Ligan: Klarakvarterens blodsystrar av Fatima Bremmer
Den här boken var en genomtänkt present från mina vänner Iris, Julia och Louise. Jag har läst Ett jävla solsken av samma författare med stor behållning. Den boken fokuserade på journalisten Esther Blenda, medan den här boken fokuserar på ett myller av kvinnor som byggde upp och gav plats åt kvinnor inom journalistiken i 1900-talets början. En så utbildande bok, och enkel att ta sig an.

En ny gud av Kjellner, även här i Ljunghusen

En ny gud av Zara Kjellner
Ytterligare en present, på självaste födelsedagen, från min vän Mathilda. Vi läste bägge denna och diskuterade över en frukost på Pom och Flora. Kjellner skriver suggestivt och med en särskild rytm. Jag uppskattade även om jag på totalen kanske tycker boken är lite för ofullständig ändå för att bli en bok man bär med sig, men är nyfiken på hennes kommande författarskap och var hennes texter kommer hamna rent stilistiskt!

För Lydia av Sundström mot en juliblå himmel i Ljunghusen

För Lydia av Gun-Britt Sundström
En av mina favoritböcker är Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, som handlar om Arvid och hans hopplösa kärlek till Lydia. Eller är det Lydias hopplösa kärlek till Arvid? Sundström skriver samma historia men med Lydias perspektiv och placerar de tu under 70-talet. Jag älskade detta, tycker tonen är välfångad och perspektivvridningen skapar massor av utrymme för diskussioner.

The Guest av Emma Cline
Emma Cline skrev boken Flickorna (The Girls) som jag älskade och när jag stod i Höllvikens biblioteks långa rader av böcker så drogs min blick självklart till denna. Inte lika bra – men ändå har boken någon. Huvudpersonen driver runt i ett plastigt liv i LA. Vad hon lämnat bakom sig eller vad hon tror finns framför är inte tydligt för någon, varesig mig som läsare eller för karaktären själv heller troligtvis.

The New York Trilogy av Paul Auster
Kära Auster. Jag läste Baumgartner förra året och totalt älskade, vilket också ledde väg till hans postuma författarskap. Tyvärr var inte denna bok något för mig – tre längre noveller som troligtvis ska läsas med en mer filosofisk blick än vad jag kunde uppbåda.

Kingsolver på en stenstrand i Kornatiskärgården, Kroatien

Demon Copperhead av Barbara Kingsolver ☆
En riktig tegelsten och jag ska vara ärlig, jag fasade inför att slå upp denna. En tragisk bok om missbruk och mörka livsöden var vad jag tänkte men Kingsolver är en briljant författare och lyckas skildra det desperat maktlösa med humor och ljus. Varm rekommendation!

Fars rygg av Niels Fredrik Dahl ☆
En bok som växer på mig ju mer tiden går. Hela handlingen finns sammanfattad i redan första kapitlet – författarens far var en ensam man, och författaren försöker utforska hans pappas barndom genom sparsamma fotografier. Språket är ett hantverk i sin enkelhet som lämnar mycket mellan raderna, som ändå går att förstå. Rekommenderar men med en varsam hand, kanske till någon som läser mycket?

Har ni läst några av dessa? Tyckte ni samma? Alltid nyfiken på att höra om andras läsande!

All Fours av Miranda July

En av förra årets stora snackisar i bokväg var Miranda Julys All four. Jag vann den faktiskt i julklappsspelet med min bokklubb. Den har beskrivits som revolutionerande och ny i sin kategori, som underhållande men ändå viktig. En kvinna som håller på att nå klimakteriet och allt hon kämpar med då. Hon bestämmer sig, i något slags projekt i att våga ta för sig mer av livet, för att köra från Los Angeles där hon bor till New York, alldeles själv. Spännande tyckte jag och högg in.

Ehhhh kände jag ganska snabbt. Okej, jag är 33 och förhoppningsvis ligger klimakteriet långt fram men nog trodde jag det skulle finnas drag av igenkänning att landa lite i. Kanske tankar kring relationer, kring barn, kring hennes kreativa karriär. Men det här är en värld jag inte alls kan identifiera mig med och som inte heller lockar mig att läsa vidare? Huvudpersonen lever i ett hyper-LA. Alla har jättemycket pengar, bor i stora hus, lever i progressiva relationer, barnen kallas hen och fokuset ligger på jaget och egoismen. En värld som för mig skapar en lätt stressande känsla.

Visst åker huvudpersonen på sin roadtrip men hon kommer inte långt, utan tar in på en motell och totalrenoverar ett av deras rum till att bli gudomligt ombonat och börjar där istället prova sina olika sexuella och romantiska vägar genom boken. Det är ganska explicit beskrivet stundtals och för mig blir det ett gäng ganska äcklande scener dessutom som jag inte alls tycker är heta. Det där är väl högst personligt men det är något med den totala närgångheten och avtäckningen som inte är min typ av litteratur.

Sen är det egoismen. Egoismen som styr allt. Jag tror inte det är ett tema författaren valt med mening utan jag tror hon skildrar en slags samtid hon är med i. Det är kanske det som är revolutionerande i och för sig? Att en kvinna nära klimakteriet mitt i familjelivet är egoistisk istället för att ta in vad hennes omgivning känner i stunden?

Som bok är den relativt lättläst, July behärskar språket, men samtidigt var den också stundtals uttråkande för mig och jag längtade aldrig till att ta upp boken för att traggla vidare.

Ni hör, jag förstod inte boken helt enkelt. Har någon av er läst? Tyckte ni den var revolutionerande?

Mina lästa böcker sammanfattade (år 2025 del 1)

Förra året gjorde jag minirecensioner på varenda bok jag läste under året, och jag fortsätter detta inslagna spår. Det är ett fint sätt för mig att gå igenom och landa lite i vad man tar med sig från all läsning också. I början av året läste jag först en del, när vi var i Thailand, men sen var det så mycket med forskningen att jag kom av mig. Den första tredjedelen av årets titlar tog mig ända till juli att läsa, om nu någon annan utöver jag själv uppskattar den slags sifferstatistik. Böcker som lästs i bokklubbarna (två stycken) är markerade med en stjärna.

Goodreads hjälper mig hålla koll! De första sju böckerna kommer här.

Sen for jag hem (Jaana Kippo #3) av Karin Smirnoff
Det var dags att ta sig an sista delen i Jaana Kippo-trilogin. Jag minns den knappt, utan minns bara att jag tyckte det var skönt att vara klar. Den första boken i trilogin läste jag med stor behållning men sen blev det för mycket av samma gråa svenska litteratur för mig. Alltid alkohol, sexuella övergrepp, snor och gråhet.

Conversations with friends av Sally Rooney
Sally Rooneys debutroman som också satte henne på kartan som författare, otroligt. Och jag förstår varför. Två väldigt unga tjejer får vistas i en dekadent miljö, och deras vänskap med ett gift par skildras med en viss skärpa som är typisk för Rooneys första två böcker. Jag förstår inte huvudkaraktärerna alls och ogillar dem ganska mycket men ändå är boken så lockande och bra? Perfekt strandbok dessutom.

Bränn alla mina brev av Alex Schulman
Jag är en långsint person i vissa lägen. Kan tillexempel aldrig se bort från hur Schulman var ett as på internet back in the days och vill därför inte riktigt läsa hans böcker men denna fick jag av mamma, som älskar den. Och ja, den var väldigt bra. Tycker jag att det är ok att fläka ut sin familj för en bra bok? Vet faktiskt inte, tål att diskuteras. Men är man lite intresserad av den gamla litteratureliten i Sverige finns det också en skvallerfaktor i att läsa boken.

Intermezzo av Sally Rooney ☆
Sally Rooneys debut präglades av en lätthet i språket och en obryddhet inför berättelsen. Den här boken blev oerhört hypead vilket jag inte till fullo förstår. Här tycker jag hon krånglar till både språk och historia så att jag aldrig riktigt får fäste i boken.

Hyper av Agri Ismail ☆
En bok om en kurdisk familj vars tre barn växer upp i London. De tar alla varsin riktning i livet som gör att allt blir dåligt men på vars tre olika sätt. Jag fastnade inte för denna, fastän många i bokklubben uppskattade.

Lynch på Sandhamn, medan vi väntade på båten hem

Prophet Song av Paul Lynch ☆
Paul Lynch skriver hypnotiserande om hur ett samhälle sakta går till att bli auktoritärt till oigenkännligt och en krigszon. Och om varför det är svårt att veta när man ska lämna ett land som är på väg åt fel håll. Kusligt pga hur mycket man ser i sin samtid i boken, men kanske var jag extra berörd av att jag läste medan Israel-Iran kriget härjade i två veckor och mitt hjärta blödde av oro varje dag. Tyckte mycket om, och missade tyvärr bokklubben om denna så vet inte vad de andra tyckte.

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén
Den här boken fick jag i present av min vän Eli. En bok om åldrande, vilket är annorlunda för mig att läsa om. Det är skrivet ur en äldre mans perspektiv när han lever på sluttampen. För mig som arbetat med många äldre sjuka på sjukhus känner jag starkt för vissa delar och det är hur vi tar ifrån våra äldre deras autonomitet. Av omsorg och välvilja, men blir det bra egentligen? Eller dör man hellre av en bruten höft men man har iallafall fått ro om sig själv och sitt hem med farliga kanter och mattor man kan snubbla på? Jag vet inte, men boken ger en perspektivet att tänka efter. Tyckte om!

Det var mina första titlar för året! Kronologiskt har vi nått i början av juli redan, ett baktungt år helt enkelt där jag läste mest på slutet. Förra årets del 1, del 2 och del 3 hittar ni länkade.

Har ni läst någon av titlarna?

Patronyme av Vanessa Springora

När Vanessa Springora kom med sin debutantbok trodde jag det var den enda boken hon skulle komma att släppa. Visserligen har hon alltid arbetat med skrivande i någon form, men boken hon skrev med titeln Samtycket handlade om hur en känd författare i Frankrike haft ett ”förhållande” med henne i tidiga tonåren. Hon hämtades i skolan till att hänga på hotellrum och ligga med hivin. Helt sjukt i dagens svenska kontext, men något som var accepterat inom kultureliten i Frankrike under samma tid. Me Too som inte blev till något i Frankrike, blev istället till något slags uppror efter Samtycket släppts. Lagar tillkom, diskussioner skedde.

Ack så fel jag hade, för nu kom boken Patronyme. Även i denna bok skriver Springora utifrån sig själv, och jag skulle inte vilja kalla det autofiktion riktigt. Hennes märkliga och frånvarande far dör och lämnar ifrån sig en lägenheten i total röra. Springora hittar fotografier av sin farfar i en nazistisk kontext som upprör henne och gör att hon börjar försöka forska vidare om sitt efternamn och ursprung.

Jag läste boken dikt an till Fars Rygg, och likheterna är slående. Frånvarande fädrar som inte gett den kärlek som hade behövts, och mystiska fädrar för man vet så lite om deras inre liv. I båda böckerna granskas farfadern för att få svar på tillkortakommanden.

Kommer boken fram till ett svar? Nej, det gör ju den inte. Likaså kommer inte heller Fars rygg fram till ett svar på varför man inte var älskad som barn.

Att förklara är nämligen inte detsamma som ursäkta, har en filosof sagt och Springora citerar denne i boken. Ändå känns det som precis vad hon försöker göra gentemot sin pappa. om hon bara kan förstå hur farfadern var innerst inne så kanske hon kan få en förklaring till varför hennes egen pappa aldrig gav henne kärlek.

Själv tyckte jag mycket om denna bok. Springora skriver sparsmakat och nästan lite avskalat med en ton jag har lätt att ta till mig. Jag läste boken tillsammans med bokklubben på Soho House, alltså den som leds av Gedin. Mycket kretsar i att ta reda på farfadern och efternamnets historia. Var han ungrare? Var han tysk? Var han nazist?

Många i klubben tyckte att hon borde låtit historien vila lite till, att den låg för nära henne och att boken inte fick något driv. Jag ser deras poänger men ändå tyckte jag om den. Kanske tycker jag främst om hennes sätt att skriva på, men boken fick mig också fundera på varför vi är så besatta av vårt arv i familjen? Definierar det vem vi är? I bokklubben finns också en fransyska (som varit expert i GVFÖ, if u know u know osv) och det var väldigt belysande att få hennes perspektiv. I Frankrike finns inte den stora diskussionen om vad den äldre generationen gjorde under andra världskriget. Det är en diskussion som tidigare varit närvarande i Tyskland, och när jag bodde i Berlin upplevde jag att det fanns ett kollektivt ansvar i att minnas alla hemskheter så att det i sig ska kunna stå som skydd för framtida upprepningar. I Frankrike har den slags skuld börjat diskuteras och kanske har Springora igen skrivit ett verk som får ett samhälle att förändras om än i små steg.