Nobelpriset i litteratur 2025: László Krasznahorkai

Tycker det är så spännande med Nobelvecka! Jag lyssnar på Vetenskapsradions sammanfattningar av medicin/kemi/fysikpris men givetvis är torsdagens ens favorit när det är dags för Svenska Akademien att presentera litteraturpriset. Jag läste lite tipslistor innan, och László Krasznahorkai fanns ju högt upp hos många, både bettingföretag och litteraturkunniga. Själv trodde jag på Vi Läsers tippning Claudio Margis. Han skriver i en stil som historiskt sett verkar passa Svenska Akademien, det vill säga essäromaner om platser och tvetydigheten i historien. Dessutom har det varit ovanligt många unga (i Nobelsammanhang) på raken som får priset så att en mer senior författare kändes inte omöjligt.

Själv kan jag intet om Krasznahorkais författarskap och därför räknade jag bort honom när jag själv funderade på pristagare. Lite hybris kan man tycka men de senaste åren har både Annie Ernaux och Han Kang vunnit Nobelpris, och bägge har varit författare jag läst och haft koll på innan priset. Trodde på något sätt att jag vuxit in i Nobelpriset nu, lite som när man blev tillräckligt gammal för att få utbyte av På Spåret? Men icke.

Krasznahorkai ska vara känd för sina samhällskildringar med en grotesk, mörk och satirisk ton. Tycker beskrivningarna av hans författarskap liknar de stora ryska författarna, som Michail Bulgakov som är författaren bakom ”Mästaren och Margarita”. Bulgakov kritiserar det kommunistiska Sovjet mellan raderna, medan Krasznahorkai kritiserar det post-kommunistiska Ungern. Mästaren och Margarita är mångas favoritbok men när jag läste den, höll den på att göra mig galen. Jag förstod inte alls tonen, satiren eller vad den skulle säga mellan raderna och det gör mig instinktivt lite skepsisk till Krasznahorkai. En av hans nyligen översatta böcker är tillexempel skriven utan punkt, för Krasznahorkai har sagt att han inte tycker människor talar med kommatecken och att punkten är Guds uppgift.

Ja vad ska jag säga. Min hybristid av att känna igen Nobelpristagare och lockas av deras författarskap är helt enkelt över och det är dags att rätta sig i ledet igen.

Ett år i böcker, del två

Fint det är ändå att gå igenom ett helt år såhär. Vissa böcker minns jag tydligare än andra, vissa minns jag mer från var jag läste dem. Om det finns en recension på bloggen, finns också en länk. Del ett hittar ni här, och nu kommer nästa lilla gäng titlar;

The collected novellas av Stefan Zweig

Zweig är en tungviktare från sin tid litterärt. Novellerna i den här boken hade lite blandad karaktär, och jag minns inte dem så tydligt. Minns att det var svårt att ta sig igenom för mig. En klassiker som jag inte tyckte behöll sin storhet i en modern kontext. Blev två av fem.

Tre av Valérie Perrin

I boken Tre berättar Perrin om just tre vänner som vuxit upp som ett mycket sammansvetsat gäng, men som vuxna inte verkar ha kontakt. Något har hänt, och vi får följa historien som flätas ihop från dåtid till nutid. Perrin har blivit en av mina favoritförfattare. Greppet liknar hennes mest kända bok Färskt vatten till blommorna, men jag har verkligen inget emot det. Tror det är en bok som passar många olika typer av läsare. Språket är otroligt! Jag gav den fyra komma fem av fem.

Räkna hjärtslag, Värma händer och Käraste vänner av Katarina Widholm

Buntade ihop dessa tre till ett stycke då det är de tre första böckerna om Betty. Betty växer upp i Hälsingland och flyttar till Stockholm i sena tonåren för att arbeta som hushållerska. Genom hennes blick får man följa Sverige som det var på 30-talet och utvecklingen framåt. Jag gillar dessa böcker men de är trots allt också rätt grunda. Passar att läsa i sträck på sommaren som jag gjorde. Kommer också läsa fjärde och sista delen. Tre av fem.

Stacken av Annika Norlin

Norlins första roman. Läste hennes novellsamling när den kom och förstod varför folk gillade den; men kände också att det inte är min typ av litteratur. Romanen handlar om en utbränd kvinna som flyttar ut till skogen och då råkar iaktta en märklig samling människor som verkar ha brutit med samhället. Jag förstår varför folk gillar den – men inte för mig, även den här.

Den unge mannen av Annie Ernaux

Nobelpristagare har ni här! Jag försökte få en signatur av henne när hon besökte Söderbokhandlarna förra julen, och grämer mig än att jag inte kom in. Nåväl. Den unge mannen porträtterar ett kärleksförhållande mellan den mycket äldre Ernaux och en pojkvän hon hade ett slag. Tyckte mycket om, särskilt i en tid då det inte är lika kontroversiellt med att kvinnan är 20 år äldre istället. Men det väcker ju en ny slags frågor, om både tid, samhällets föreställningar och fertilitet. Tyckte mycket om språket! Fyra av fem.

Aster of ceremonies av JJJJJerome Ellis

Jag brukar slå mig för bröstet över hur mycket jag uppskattar poesi. Älskar att köpa hem diktsamlingar, mysa ner mig i soffan med tända långa ljus och klassisk musik i bakgrunden. Känner mig så kulturell att jag smäller av då. Snopen blev jag därför att denna diktsamling ej var för mig. Mycket experimentell. Kan uppskattas om man stammar, vilket den mycket kretsar kring. Ger den två av fem.

Sapfo – dikterna och fragmenten av Sapfo (tolkat av Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou)

Sapfo, där snackar vi urmodern till poesi. I den här översättningen får man nycklar till tiden Sapfo verkade i. Det gjorde många av dikterna ännu mer betydelsefulla för egen del iallafall. Slogs av hur lika dåtidens teman var med nutiden. Olycklig kärlek, åtrå, känslor. Att vi mest har fragment kvarlämnat från Sapfo gör nog att man fyller i orden som saknas med vad man själv tycker passar, och en vackrare dikt än så går nog inte att få. Blev ändå fyra av fem.

Det var hela lilla gänget för denna gång! Inser att jag inte publicerat min recension av Stacken, men det kommer. Avslutande del tre kommer inom kort.

Läs också:

Ett år i böcker, del ett

Fem böcker till augustiläsningen

Den unge mannen av Annie Ernaux

Har någon av er läst Annie Ernaux? Det här var min första bok av henne men kände ändå till hennes namn när hon fick Nobelpriset 2022, vilket både är ovanligt och kanske aldrig hänt mig förutom när Bob Dylan fick pris. Det resulterade iallafall i jag stod i kö på ett isande kallt Götgatan en decemberdag efter nattpass för att kunna klämma mig in i Söderbokhandlarna och köpa en bok som hon signerade live åt en. Jag köade två och en halv timme i nyköpta New Balance-sneakers vilket inte är det bästa skovalet en snöig vinterdag i Stockholm där solen smälte snön men luften var kall, men ni vet när man precis köpt något nytt och verkligen vill använda det?

Söderbokhandlarna bjöd folk på glögg men det blev aldrig riktigt min del av kön som fick ta del av brickan med små papperskoppar, och när jag försökte ta en glögg ändå i farten när jag frös som allra mest sa butiksbiträdet att hon tyckte synd om de längst bak i kön som aldrig får. Men kön rör ju på sig, en filosofisk tanke hon glömde lägga in i sitt resonemang.

Nåväl, Ernaux hand blev trött precis lagom till att det var min och tre damer före mig köns tur att gå in. De tre damerna blev gruvligt besvikna och klagade högljutt, men själv var jag så trött efter nattpasset att jag nästan såg det som en befrielse. Ett godkännande till att få gå hem till sängen och sova.

Historien ovan ledde iallafall till att jag aldrig tog tag i att köpa en bok av henne, för det påminde mig bara om hur nära jag var att få mitt exemplar signerat. Men nu har jag läst min första titel som är en kort bok eller kanske snarare novell som berättar om Annies forna förhållande med en 27-årig man när hon själv var cirka 57.

Fenomenet är kulturellt spännande tycker jag. Att män tar sig yngre fruar i 50-årsåldens är inget nytt. Vi är vana. Visst kan det skojas om eller ses som ålderskris, men att en man oftast anses ha gott om sex appeal som 50-åring har inte behövt ifrågasättas. Kvinnor som i samma ålder tar sig en yngre respektive är inte lika vanligt och det är på så sätt uppfriskande att ramarna för män och kvinnor jämnar ut sig något. Folk brukar nämna Läckberg i Sverige med hennes yngre man men tycker själv inte det visar på samma fenomen då Läckberg bara var 37 år när de träffades dvs inte en ålder där man ifrågasätter att kvinnor är attraktiva. Dessutom finns fertiliteten kvar då, en inte oväsentlig faktor i skillnaderna mellan könen. Då tycker jag mer att Madonna med hennes 27-åriga pojkvän mer påminner om de förhållanden man tänker sig med äldre och yngre.

Uppskattade att läsa tankarna inifrån en sådan relation, men det var lite grunt ändå. Hade velat ha mer av tankarna men kanske tänker man inte på skillnaden så ofta, utan mer när man ser hur andras nyfikna ögon funderar? Och ibland lät Ernaux ens lite skämmiga men nyfikna undringar slås igenom, som det oundvikliga faktumet att kvinnor inte är fertila längre med högre ålder benämns. Att deras union vilar på faktumet att de inte kommer få gemensamma barn och det är en premiss som måste accepteras av oftast den yngre parten för att föreningen ska kunna fortsätta.

Ernaux är känd för att vara ”politisk radikal” inom vissa områden och det är kanske inte exakt så jag skulle beskriva den här boken mer än att det finns något som trots allt är subtilt utmanade med temat.

Språket var något som föll mig i smaken. En viss poetisk ton finns, det är något med meningarna som är rakt på sak men ändå melodiöst som jag uppskattar. Kanske är det franskan som översätts vackert till svenska, eller så är franska författare närmare min smak när det kommer just till språk. Så svårt att säga när jag själv inte kan franska hur mycket jag än vill vara en person som är flytande på det.

Sammanfattningsvis är det en bok/novell som lockar till mer läsning från Annie Ernaux och er är ett gott betyg nog. Därför får den fyra franska flaggor av fem från mig.

Jag har dessvärre vissa långsinta drag, så inte redo än för att köpa hem en osignerad bok av henne så att läsa fler titlar är inte aktuellt denna sekund men kanske kommer jag över det snart. Om det är någon som vill sälja ett signerat exemplar dock är jag redo för köp!

PS Annie Ernaux fyller 84 år idag. Hurra hurra!