Varför låter roadtrip så mycket mer lockande än bilresa? Skriver helst inte på svengelska men den här serien inlägg kommer ha titeln roadtrip för att jag ska komma i rätt stämning.
Daniel och jag kommer totalt ha tillbringat tre veckor i augusti här på Balkan, och vi började resan i Trogir, hos Daniels familj.
Det är svårt att ta in hur vackert det är här. Havets färg, en helt egen, så många skiftningar av klarblått och turkos. Syrsor som ackompanjerar oss morgon som kväll, trånga gränder och små knotiga olivträd som letar sig igenom de olika grannarnas järngrindar. Det är svårt att ta in allt, ta in den gamla stadens linje mot havet, det uråldriga kyrktornet som letar sig upp, ta in att det levt människor här i alla tider och vi lever där än.
Vi gör saker som man tydligen gör när man är i Trogir. Varje morgon börjar med en kort promenad ner till klippbadet precis intill där Daniels pappa bor. Havet är så salt här och det är så enkelt att ta sina simtag, låtsas att ens kropp är starkare än vad den är. Vi går sedan ner till det lokala caféet och dricker varsin espresso, jag med lite mjölk, och tittar på staden framför oss. Det är vi, Daniels kusin och massor andra av lokalbefolkningen som sitter där om morgonen. En man går ofta förbi och säljer biljetter till ett fisklotteri. Fem euro, så tävlar de ut en fisk vid klockan elva. Han ringer den som vinner lotteriet, för han har redan allas nummer i sin telefonbok.
Vi äter cevapici med ajvar i varmt somunbröd vid kanalen, Daniels favoritställe sedan barnsben. Han pekar ut för mig var han brukade sitta med sin pappa. Vattnet som flyter bakom oss är så turkost att det är svårt för mig att förstå att det finns på riktigt.
Naturen här, den är så evinnerligt skön för ett medelhavstörstande öga. Det är färgerna av mörkt gröna blad, det är små granatäpplen som väntar på att växa till sig. Limeträd med dignande frukt och persikor som tynger ner trädens grenar. Det är underbart att få vara här.
En ruskig januaridag satte jag och D oss på ett flyg till Thailand. Det var dags för vår första långresa och efter att ha velat en del och tänkt på olika världskartor och olika slags obskyra alternativ landade vi i er konventionella valet Thailand. Jag har aldrig varit där, även om jag tycker mig resa mycket. Planen var att hoppa runt bland olika öar, och precis så gjorde vi.
När vi landade var det försent för att åka ut till någon ö så vi hade en natt på ett oroväckande billigt hotell rakt i ett helt turistfritt område i Phuket. Det trodde man knappt fanns kvar, så det var glädjande att vi hamnade i ett område med endast lokalinvånare och så vi två i princip. Vi acklimatiserade oss snabbt och gick till en liten kärra där många verkade köpa soppa ifrån.
Jag vet inte exakt vad vi åt men någon boll med fläskfärs? Kyckling? En tunn klar buljong och goda nudlar. Strösslade på lite jordnötter och chili från karen på borden, och slurpade i oss. Soppan var okej men upplevelsen var tio av tio.
Dagen efter kom vi dock ut till ön Koh Mook. Jag hade vältrat mig i resebloggar om Thailand för att hitta just en sådan här ö, en som fortfarande känns genuin men ändå har lite hotell och caféer som man trots allt uppskattar som turist, hur cool och resevan man än tror att man är.
Koh Mook var allt jag hade kunnat önska mig. Vi blev hämtade på den många många meter långa piren på en tuktuk, och känslan att rulla in när det var högvatten och kustlinjen tydlig, den var magnifik. Ön visade sina långa kritvita paradisstränder, svajande palmer och i princip var det helt tomt på stränderna. Närmsta person låg tiotals meter bort. De här dagarna badade vi, paddlade kajak till en grotta man kunde simma igenom till en liten strand, gick på en ganska tuff vandring genom djungeln för att komma till ännu en gömd strand och hade några timmars slappande vid poolen och åt pommes. Bästa jag vet, att äta salta pommes vid en pool som doftar lätt av klor. Kanske är det simhallen från barndomen som gör sig påmind, minus grillkryddan.
Vi behövde byta boende sista natten då allt var så fullbokat och vi var sent ute. Lite i hast bokade vi en liten bungalow på stranden. Utsikten var magnifik, medan boendet i sig var enkelt. Att ligga i sängen och se hur solen sakta stiger ut ur havet och sprider grumligt ljus över ens värld, det var en så stark känsla. Jag hade dock sovit dåligt och det krävdes många iskaffe för att kompensera, vilket behövdes då vi på eftermiddagen skulle traska en djungelpromenad till en avskild strand.
Vi hann inte många meter in på vår promenad innan vi gick förbi ett café som kom till att bli en favorit. De serverade kokosglass, gjord varje morgon, serverat med en svingod espresso rent ut sagt, eller som i mitt fall med passionsfrukt och mango. Trehundrameters flack promenad, då förtjänar man väl vila? Så resonerade vi i semesterlättjan iallafall. Kanske var det tur så, för resten av vandringen var inte alls en promenad utan det var rejält med terräng, knappt upptrampad stig, rötter och halkiga stenpartier.
Vi fick följe av en italiensk tjej som inte hade hittat vägen och senare en hund som troligtvis inte var herrelös som majoriteten av hundar vi träffat med tanke på det tjusiga halsbandet, men som inte verkade ha en ägare i närheten. Den följde med oss till stranden och hängde. Sen drog regn in, och jag blev stressad av tanken på att ha tidspress innan solen går ner i en blöt djungel i uppförsbacke så vi frågade vårt gamla hotell om någon av båtarna skulle kunna tänka att hämta oss så vi kunde ta vattenvägen tillbaka till hamnen. Vi betalade i sammanhanget dyra pengar men det kändes som rätt beslut. Hunden ville dock inte följa med oss och när vi lämnade den sittandes på stranden brast mitt hjärta. Jag är ingen djurperson per se men det var för filmiskt och ledsamt att se hur ensam den var, och vi visste inte om den var borttappad eller varför den var själv egentligen. Vi sprang på den italienska tjejen på kvällen i byn, hon hade tagit på sig uppdraget att lokalisera hundens eventuella ägare men det verkade som att den trots att hade en husse på ön och brukade få gå fritt där i djungeln. Se där.

Koh Mook kan jag rekommendera med varm hand. Kommer drömma mig tillbaka till känslan av att verkligen vara på en tropisk ö.
A T H E N A 