Etikett: film

När en onsdag innebar förhandsvisning av Presence

Jag känner mig som en imposter genom att igen skriva ett inlägg om film, eftersom jag inte sett någon sedan jag var på Stockholms filmfestival. Generellt är jag inte en person som tuggat i mig tillräckligt med filmer för att verkligen analysera, men med det sagt: häng med på när jag fick gå på förhandsvisning av filmen Presence!

Presence är regisserad av Steven Soderbergh som gjort filmer som Erin Brockovich och Oceans Eleven, titlar som till och med jag känner igen. Så peppen var ändå hög – nu skulle han ha tagit sig an en skräckfilm med lite inspiration av paranormal activity främst i form av hur kameran används.

Jag först på plats – mitt sällskap i form av D kom något senare, och jag stod uppställd och redo vid ingången med en bok under armen som jag läst på bussen till Bio Rio. Om någon undrar är det Intermezzo jag läser just nu. Först skulle den läsas med Soho-bokklubben men eftersom jag var i Thailand den träffen avstod jag, men sen blev den vald med min andra bokklubb så nu behöver jag ändå ta mig an den. Hittills okej!

Nåväl. Tillbaka till filmen. Innan var det mingel och bubbel, tackar man icke nej till en onsdag. Eller mingel och mingel, mest stod vi vid varandra och pratade om dagen. Mysigt det med. Vi fick smöriga popcorn serverade vid platsen och min förväntan var hög.

Låt oss sammanfatta såhär: förväntningarna infriades inte. Det var något med både historien och kanske hur den berättades som inte alls grep tag i mig. Blev absolut inte skrämd och förstod inte greppet att allt filmades med en kamera, som var själva ”the Presence” som hemsökte huset på något sätt. Tyckte också att extremt många trådar påbörjades som inte kom någonvart. Nja, inte en film i min smak men jag är heller inte en konnässör i branschen.

Efteråt bjöds vi på cheeseburgare och McVegan från donken. McVegan var bra mycket godare än vad jag hade kunnat tro! Smarr. Och var oavsett nöjd med lite bio mitt i veckan, ändå mer glamour och flärd än vad min onsdag annars hade bidragit med.

Tipsen som blev kvar efter Stockholms filmfestival

Stockholms filmfestival är ju en himla festlig grej tycker jag. Är generellt svag för olika teman och lite kalasig stämning ärligt talat, ge mig ett event med gratisöl och popcorn så är jag där och supernöjd. Nu är inte jag den person som konsumerar mest film eller serier så det känns något förmätet att jag ändå tar mig an att tipsa er om två saker jag såg på Filmfestivalen – men samtidigt, det var två väldigt bra produktioner så varför inte?

Den första filmen jag såg hette Den svenska torpeden, en film som kretsar kring Sally Bauer, en kvinna som 1939 simmade över den engelska kanalen. Filmen är baserad på Sally Bauers verkliga bedrifter, en kvinna som på 30-talet simmade långa kalla längder på rekordtid efter rekordtid. Det måste ha varit något hon hade i blodet ändå, för en av turerna var att hon simmade över Öresund ihop med sina två systrar.

Filmen visar på hennes envishet att vilja uppfylla målet att simma från den franska till den engelska sidan av kanalen, trots att andra världskriget står runt dörren. I filmen har hon sin son, men i verkligheten var han inte född förrän efter kriget. I filmversionen ger det en fin dimension; hon är ensamstående med honom, för det gör att hon ibland lämnar honom när han behöver sin mamma. Det skär i hjärtat på en och jag blir lite irriterad på Sally – ska hon inte sätta sin son främst? Barn ber inte om att bli födda. Men samtidigt slår det mig sekunden efter – hade jag haft samma hjärtskärande känsla om det var en pappa som skulle slå rekord i en fysisk sport? Jag hoppas det, men tanken väcks. Förresten är det samma Sally Bauer som Sara Stridsberg baserar sin bok ”Happy Sally” på. Tycker alla borde höra lite mer om denna kvinna, hon är en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna. Om man inte vill se film kan man lyssna på Bildningsbyråns avsnitt om henne här.

Den andra filmen jag såg var inte just en film vilket jag förstod först på plats. Det var de två första delarna ur en ny svensk serie kallandes ”Slutet på sommaren” som är baserad på Anders de la Mottes böcker i sviten ”Årstidskvartetterna”. Serien kallas för en svensk thriller vilket nog är en passande genre, tydlig Nordic Noir har vi här. Serien är mycket bra på laddade långsamma scener, man bemästrar det greppet. Ibland finns det små humoristiska kommentarer som blir alldeles förlösande för att de är så få och blir så mitt i prick. Jag är varken bra på att se serier, se thrillers eller uppskattar Nordic Noir men ändå var jag fastnaglad och ville inte att serien tar slut. Kanske beror det på att en del utspelas på den skånska landsbygden, jag är trots allt Skånepatroiot och få saker lockas så mycket som att vila i skånskan.

Har ni sett något bra på senaste som jag borde ta tag i att se?