Etikett: Durmitor

Balkanroadtrip: Kotorbukten, Perast, skaldjurspasta och romantiska havsutsikter

Det är fint att få blicka tillbaka på vår bilresa i somras. För er som vill läsa mer om våra Balkandestinationer så finns Bosnien-resemålen Mostar och Sarajevo, samt ett inlägg om Durmitor i Montenegro. Från Durmitor bilade vi ner till Kotor och Kotor-bukten. Jag hade längtat tillbaka till havet lite, inte bara för att få tillgång till bad igen utan också för maten. Inlandet visade sig vara mer köttdominerat på menyerna och jag längtade efter skaldjur, citron, tomat.

Montenegro är ett så ungt land i sin nuvarande form. Dels var det en del av forna Jugoslavien, och sen i union med Serbien fram tills 2006 då det blev självständigt igen. Från bergen till kusten är det kanske 2,5 h att köra? Det är väldigt litet till ytan. När vi kom ner till havsnivån gick vägen längs vattnet och skapade pirr inom mig. Svårt att fånga men ser ni hur vackert det är?

Första kvällen var jag taggad på lite finare kläder efter bergshänget och väldigt sugen på skaldjurspasta. Vi hamnade på en romantisk liten restaurang på strandpromenaden med bord längs med vattnet. Jag åt min pasta och vi drack ett väldigt krispigt vitt vin från trakterna. Kände direkt att Kotorbukten hade något.

Kotor i sig är en gammal stad, och ett UNESCO-arv. Man ser likheterna med Dubrovnik och Trogir, men det är lite mindre underhåll här. Lite smutsigare fasader och därför kanske lite mer genuint på något vis? Samtidigt kände man hur det satsades på staden, Kotor har två fina torg med uteserveringar och bägge torgen hade livemusik med otroligt passande filmisk musik. Uppskattade detta, men det kändes också planerat och genomtänkt.

Vi badade, läste, tittade ut över bukten. I efterhand känner jag att vi var där för kort tid men på vägen från Kotor tillbaka till Kroatien stannade vi till i Perast.

Perast är en del av Kotorbukten och har blivit duktigt hype:ad senaste åren. För att få parkering köpte vi ett litet paket där man förutom att man fick stå på någons landsplätt hela dagen, också fick en båttur ut till en miniliten ö med en kyrka. Det var en ganska trevlig deal för 15€.

Kyrkan är väldigt vacker om än också väldigt liten. För mig är det likadels obegripligt varför den är placerad på en så liten ö, brukade man ta båten till kyrkan alltså? Det känns opraktiskt men det finns säkert skäl. Det var hiskeligt varmt därinne så efter det obligatoriska besöket suktade vi efter bad och placerade våra handdukar under ett skuggande träd när vi var tillbaka i själva Perast. Bakom oss satt en familj från trakterna och mormodern dök i vattnet på ett sätt som gjorde att jag och Daniel tittade på varandra med samma tankar. Hon såg ut som ett havsdjur, som en Sally Bauer? Rysligt imponerade var vi helt enkelt.

När hungern pockade på satte vi oss ner och tog en skaldjurspasta igen. Det var inte så att denna pasta var den godaste jag ätit direkt men det var ändå en av de mest minnesvärda måltiderna denna sommar ändå. Vi hade ett bord precis vid vattnet, salta vågor rullade in mot uteserveringens stenkant och stänkte ner tårna, vinet var iskallt och mineraligt och jag kände en sådan tacksamhet över att få sitta på så vackra platser tillsammans med Daniel.

Vi tog varsin espresso efter maten. Jag ville absolut inte byta ställe, kände mig så tillfreds och insåg för en gångs skull att gräset faktiskt inte kunde vara grönare än såhär.

Jag hoppas jag för alltid kommer minnas den här känslan.

Och med det minnet färskt rundar jag av min korta reseberättelse från Kotorbukten. Värt att besöka, jag tyckte själv att det hade en ganska parig vibe så allra bäst är det kanske för en slags romantisk getaway. Sen tyckte jag inte det var helt olikt Dalmatien som är mer sevärt enligt mig men jag är partisk i målet i och med att det är där Daniels släkt är ifrån…

Balkanroadtrip: Bergsäventyr i Durmitor

Det är fint att få skriva om något som skett lite i backspegeln. Det är nästan exakt en månad sedan jag och Daniel bilade runt i Balkan och bytte land till Montenegro. Med tiden får allt ett romantisk skimmer och verkligheten blir mindre skarp och tydlig, ens egen hjärna fyller i det som kanske försvunnit.

Jag har skrivit tre tidigare inlägg om den här bilresan, vi började i Trogir i Kroatien, åkte till historiska Mostar i Bosnien och sedan vidare till huvudstaden Sarajevo. När vi planerade den här resan så såg det ut som vi skulle ha vår längsta körning från Sarajevo till Durmitor och Žabljak i Montenegro, ungefär 3,5h enligt google maps. Ett ganska lagom avstånd kände vi och funderade först på att spendera dagen i Sarajevo men då det var en söndag och det mesta var stängt kom vi iväg strax innan lunch och tacka gudarna för det. Våra 3,5h var snarare 6,5h, för vad google maps inte räknade med var att vägarna inte var anpassade för körfält i båda riktningar, hade absolut inga vägräcken men gott om stup och små gropar lite varstans. Det var svettigt många delar av resan men när vi väl nådde Montenegros gräns blev vi belönade med kanske den vackraste vägen någon av oss åkt på.

Vattnet var tropiskt turkost och bergen frodande gröna, och efter ett tag kom man in i själva bergskedjan med vilda hästar, kulliga utposter och så mycket vackert att det var svårt för ögonen att ta in det hela. Vi lyssnade på On the Road again med First Aid Kit (alla covers de gör blir typ bättre än orginalet), dels för att den är bra och dels för att det var svårt att få tillräckligt mycket täckning till att byta till en annan låt.

Vi bodde i Zabljak, en skidort främst men liksom Åre och Chamonix är sommarturismen nu också påtaglig, om inte större. Man kan göra precis allt som man gör i bergen även här. Vandra, bada i sjöar, cykla mountainbike, klättra, och i vårt fall åka forsränning och göra ”canyoning”. Forsränningen var lugn och kul, det är fint att iaktta ett landskap från vattnet. Tara Canyon, den forsen vi åkte på, har kristallklart turkost isande kallt vatten.

Dag två gjorde vi dock canyoning, jag trodde canyoning (har ni ett svenskt förslag på ord?) var att paddla kanot fram till denna resa, det är det ABSOLUT INTE. Man går med en fors! Det roligaste och kanske äventyrligaste jag gjort. Våtdräkt, hjälm och en sele hade man på sig medan man följde vattnet. Ibland simmade man, vi klättrade lite och hoppade ut för flera höjder. Ah, det var så kul! Tyckte dock en del av hoppen var läskiga och i slutet kunde man ta ett lägre hopp om man var rädd så det gjorde jag. Ångrar mig lite idag, tror jag hade klarat det men det var en stressig miljö precis då. Majoriteten av äventyret var det bara vår lilla grupp, sex pers och en instruktör men just vid detta hopp råkade vi sammanfalla med två andra grupper och hetsen var hög. Daniel var dock modig och hoppade 12 meter utan tveksamheter.

Det var nytt för mig att få ha det så lyxigt, att få äventyra tillsammans med någon man är såhär vansinnigt kär i kan vara något av det bästa jag varit med om.

Jag skulle absolut kunna tänka mig åka hit igen. Montenegro har satsat mycket på sin turism och allt kändes välfungerande och utbyggt. Det var ganska dyrt att äta ute dock, ett litet minus, men allt vi åt var gott och alla montenegrinska viner satt fint i gommen. Hade också gärna spenderat fler dagar här faktiskt, nu hann vi inte med så mycket vandring exempelvis förutom en promenad ner till en väldigt vacker kristallklar sjö. Jag hade tyvärr lite migrän så vi kunde inte gå runt hela utan la oss vid vattnet och tog det lugnt. Det var ovanligt varmt i bergen den här vecka, och vi blev ganska sugna på att bada tills vi såg en orm sticka upp över vattenytan och fånga något med sin rappa tunga. Kan meddela att mitt sug genast försvann…

Generellt var Montenegro ett så enkelt land att bila runt i, så litet, korta avstånd, bra vägar. Men också lika dyrt om inte dyrare än Kroatien, så man är beredd. Det var allt från resebloggen just nu, i nästa avsnitt ses vi i Kotor!