David Szalay är en etablerad författares men likväl hade jag aldrig hört om honom innan han fick Booker Prize för sin sjätte bok, Flesh. Vi valde den till bokklubben, och jag var väldigt nyfiken på vad den skulle bjuda på just för att hans språk blivit omtalat och jag har en särskild fascination för vad som gör ett språk lätt och luftigt, njutningsfullt och så vidare.
Flesh handlar om Istvans liv. Istvan växer upp i Ungern, med dagens mått mätt ganska spartanskt. Vi gör nedslag i olika delar av hans liv, och jag inser snabbt att det man tror kommer vara temat, är bara temat för precis det kapitlet. Varje kapitel är ett nytt nedslag, en ny fas i livet och transportsträckorna däremellan lämnas därhän. Istvan verkar inte reflektera eller fundera särskilt djupt på saker och ting. Han följer med i livets väg utan egentliga egna val, och det leder honom till ibland extravaganta platser och utmärkande skeenden.
Boken heter Flesh och jag har funderat på varför. Troligtvis är det uttrycket ”i köttet”, som i när han har sex, som åsyftas. Jag funderar på om det är så hans livsval sker, i köttet, men riktigt så är det ändå inte.
Språket då? På många sätt otroligt lättläst. Det är mycket dialog där Istvan mest säger okej till saker och inte utvecklar något resonemang direkt. Sidorna flyger förbi. Det är inte ett språk jag tycker är njutningsfullt men ett språk som förmedlar huvudkaraktärens totala flackhet inför sitt liv.
Vi läste den i bokklubben och den sammanfattande bedömingen var att Szalay känns som en oerhört skicklig författare som vet hur man skriver för att behålla oss som läsare. Varje miljö är tydlig för oss trots sparsmakade beskrivningar, han balanserar perfekt i att ge oss tillräckligt för att ens hjärna ska skapa platsen åt en men det är inte så lite att det blir tomt. Dialogen är så enkel och känslolös, det är mycket okay och yeah, trots det fungerar språket? Jag funderade också rätt mycket på efter vad författaren vill med boken, vi drog paralleller både till Främlingen av Camus och Stoner av Williams. Det är skildringen av ett liv, visserligen extravagant och otippat i perioder, men än dock ett liv, och när jag stänger igen bokens pärmar känner jag först ingenting, kanske är det flackheten från sidorna som smittar av sig. Efter ett tag tänker jag att livet som händer, händer. Kanske ska man inte stressa så mycket kring sin egen betydelse och kring sina egna val och dess konsekvenser.
Om man läser ett par böcker om året så skulle jag inte använda en av dessa slotar till Flesh men om man läser en del så kan det vara bok värd att läggas i ens rotationshög. Någon här inne som läst? Nyfiken på andras tolkningar!
Ni får be om ursäkta för riktigt pappig humor i min rubriksättning men jag och D åkte till Stöten över en långhelg vilket var magiskt, äntligen lite skidor på tossorna och ljuva dagar till fjälls ihop. Vi lyssnade på Vi drar till fjällen med Markoolio som sig bör och dagen vi lämnade vällde det in med danska tonåringar så vår varning om att se upp i backen är inte för intet.
D har bytt tillbaka till att bli skidåkare! Han har åkt bräda sedan tonåren men var självklart en stjärna även på skidor. Nog för att han ser väldigt cool ut på sin bräda men det är nog enklast att vara skidåkare trots allt.
Det var hysteriska mängden snö när vi var uppe! Tyvärr tinade det lite en natt och frös på igen så de lätta och luftiga byttes it till någon slags hård skare men det är smällar man får ta som fjällbesökare.
Det som gav mig mest andakt var morgonåkningen. Att få ge sig ut i liftarna i mörker med elljus som håller nedfarterna upplysta, det är visserligen härligt i sig för allt är så orört och manchesterspåren från pistmaskinen alldeles obruten. Men ljuvligast är när solen började gå upp, jag kände livet i mig på det klyschigaste vis man kan. Krispig kall luft i lungorna, soluppgångens färger i ögonen, backen och snöns känsla under fötterna och dela det med D. Jag får en sådan stark känsla av livet då? En slags kärna om vad livet handlar om.
Att dyrka skidliftar och fjällivet är väl också en slags religion tänker jag.
Generellt var det mycket danskar i Stöten men just om morgnarna var det verkligen endast svenskar. Jag vet inte vad det säger riktigt men jag vill dra stora generaliserande slutsatser om vilket land som är latast, om vi säger så.
Förutom åkningen hade jag och D ett så mysigt fjälliv ihop. Vi bäddade ner oss i den bredare underslafen där vi bodde under helgen. Det var mycket furu och jag använde det lilla bordet som ett stöd för resans böcker senare. Bland annat läste jag Stjärnans ögonblick av Lispector, och påbörjade Flesh av Szalay. Recensioner kommer så småningom tror jag! Även om det var mysigt hemma så var vi på after ski någon dag och åkte upp till en fjällkåta med snöscooter för att äta fondue en annan dag. Egentligen tror jag Sälen är för mycket söderut för äkta kåtor, för om jag inte missminner mig är den mest sydliga samiska by i höjd med Idre snarare men är man fjällturist så är man.
Om det här vore instagram och jag vore en mycket stor influencer hade denna bild fått texten Winterchild eller liknande.
Ibland tänker jag att jag varit en person uppvuxen på fjäll i tidigare liv. Jag är alltid sämst på diverse fjällaktiviteter jag tar mig an men den lycka jag känner, den är en egen nivå som jag inte kan nå på andra sätt. Visserligen finns det gott om berg i Iran, Tehran ligger på en bergsfot, så kanske är inte sanningen så långt ifrån mina fabulerande tankar trots allt. Och glöm inte bort Iran i ert nyhetsflöde. Det är egentligen det enda jag tänker på.
Januari, som många känner är världens längsta månad och på ett sätt håller jag med? Det måste nästan vara något med kosmiska och vårt förhållande till solen, att det är längre tid? Inte mig emot dock, mer tid vill man alltid ha.
Månadens bok Läste faktiskt fyra hela böcker den här månaden? Otippat. Bland annat läste jag Stjärnans Ögonblick av Clarice Lispector. Jag tyckte om språket, de oväntade ordvalen som verkar vara just hennes sätt att skriva på och därför är hon säkert svåröversatt. Det finns ett avsnitt på P1 Klassikern om boken som jag tänkte lyssna på. Av de andra böckerna var två stycken för bokklubbarna: The Widow av Grisham och Flesh av Szalay. Läste också The Evin Prison Bakers Club: Surviving Irans most notorious Prison.
Månadens ord Bärighet, och inte som i smak utan som i isens bärighet. Jag och D försöker bli långfärdsskridskoåkare och gick med i SSSK, en skridskoklubb här i Stockholm, nu i januari.
Månadens mat Jag har utforskat en del olika kök genom matlagningen men tänkt på att jag inte riktigt behärskar det persiska köket trots min bakgrund. Jag lagade därför en av mina favoriträtter, Ash, nyligen. En örtig bönsoppa med salta nudlar. Ärligt talat blev den exakt som jag ville ha den? Så nöjd. Annars fick jag äntligen prova Xiang Yue, en sichuansk restaurang.
Månadens vin Har knappt druckit något vin den här månaden. Var på restaurangen Farang när jag gick en kurs, och vinet där var gott men det är också allt jag minns i vinväg. Drack något rött när vi åt fondue i en kåta i Sötten också, men ja, det var nog inte mer spännande än såhär i januari.
Månadens te I mina gömmor hittades en påse med NKs påskte som var oöppnad, så det blev månadens mission att dricka upp. Det var gott, ett svart te med mango, citron och ros. Om man slog i lite mjölk blev smaken orimligt likt sådant där sött mjölkigt thaite? Vi var i Thailand förra januari, jag och D, så det blev en ljuv doft av den tiden.
Månadens skönhet Lite sen på bollen köpte jag Cliniques Almost lipstick i färgen Black Honey, färgen som ska vara ultimat men som jag varit skeptisk mot eftersom jag blir det när något blir sådär grovt hypeat. Om det var förförra året som den hade sin absoluta hype på sociala medier? Dock var färgen perfekt… Naturligt bärig och skir nog för att kännas mjuk men ändå tillräckligt med färg för att det ska ge något.
Månadens bad När jag och D var i Skåne blev det ett besök på Skanörs kallbadhus. Jag badade i isande kalla vågor.
Månadens skrivande Det går så sjukt trögt för mitt skrivande. Jag är med i Ulrikas skrivgrupp men har inte lyckats vara med på någon träff än, men jag hoppas det ska bli räddningen för skrivgnistan. Dock är en av mina forskningsartiklar äntligen publicerade, det är ju också ett slags skrivande om än något helt annat.
Månadens låt Baraye av Shervin Hajipour. En låt om varför folk går ut och protesterar på Irans gator, som rör min själ varje gång jag lyssnar på den. Han gjorde den under Women Life Freedom-protesterna men texten beskriver precis vad som rör sig i själen och förtrycks av regimen. Om någon är intresserad, kan man läsa det här blogginlägget. Andra halvan av inlägget beskriver rad för rad textens innebörd. Mitt hjärta brister av hur han fångar det Iran jag känner.
Månadens kultur Den här månaden blev det besök på Falsterbos fotomuseum. Jag tycker verkligen det är toppen, om ni har vägarna förbi någon gång rekommenderas ett besök. De lockar till sig giganter inom fotografi och med lokalens plats precis vid havet och sanddynorna, blir det hela en särskild upplevelse.
Månadens bokcitat Jag har inget denna månad. Jag har varit för splittrad i tanken för att kunna ta till mig vackra meningar, tyvärr.
Månadens TV Jag har börjat titta på Culinary Class Wars! Om man är matintresserad är det många aspekter som gör det sevärt: dels är det otroligt välrenommerade och duktiga deltagare. Sen används en hel del råvaror som inte alls är välbekanta för någon som lagar mycket mat i Europa, och att programmet tar sig tid att utveckla hur saker lagas och hur kockarna tänker bakom deras kreation, ja det blir väldigt lustfyllt. Tycker nästan det räknas som slow-TV i jämförelse med många andra matprogram. Kanske känns det också så för att man inte kan scrolla och joxa samtidigt, utan man måste titta och läsa undertexter för att förstå eftersom allt är på koreanska. Jennie Walldén är med och tävlar! Men jag har inte nått något avsnitt där hon är med än.
Månadens podd Som kanske tidigare känt är SRs poddar det som konsumeras mest på min poddapp, men jag tror inte jag valt Klassikern någon gång som nämndes här ovan? Det är P1 som producerar korta avsnitt om ett modernt klassiskt verk.
Det var svårare än vanligt för mig att skriva den här listan. I vanliga fall brukar det vara en välkommen stund av reflektion kring månaden och av att knyta ihop säcken på något vis. Men det som dominerat mina tankar mest, har varit protesterna i Iran och den totala massakern av oskyldiga människor som skett. Samtidigt är ju människan och livet sådär – man kan distraheras. Jag har distraherats av mitt jobb, mina böcker, av D:s kärlek, av skidor och vintersport men så fort det är mellanrum i aktiviteter så övermannar tankarna på alla oskyldiga liv, liv som liknar ditt och mitt liv, av alla fängslade, skadade, som torteras och avrättas. Det blir som parallella liv, ett liv som är mitt vanliga liv, ett jag uppskattar och tycker om att få skriva om här. Sen det inre livet, som är mer sargat och upprört.
Jag tycker, kanske inte så otippat, att böcker är en utmärkt julklapp. I min familj ger vi väldigt många presenter till varandra (jag tänker inte skämmas över det), och att få en bok eller två i högen är underbart. Att ägna sin juldag åt att äta rester, läsa julklappen och bara slöa är en av höjdpunkterna under jul enligt mig. Så här kommer en radda julklappstips baserad på måhända generiska perspektiv, man kan såklart ge vilken av titlarna som helst till valfri person.
Till storasystern Till din syster som älskar att plöja sida upp sida ner så behöver du ge en genomtänkt bok. Hon måste inte tycka om den, men det ska finnas en tanke kring varför hon får den. Själv kan jag rekommendera, utan att ha läst den, Lena Anderssons bok Män och kvinnor. Det är en fortsättning på Egenmäktigt förfarande men nu ur mannens perspektiv. Spännande och kanske provokativt? Annars kan man ge en bok som fått pris (personligen gravt osugen på årets Nobelpristagare dock, tror inte det kommer passa mig) som Booker Prize vinnaren Flesh av David Szalay som vi ska läsa i bokklubben.
Till mamman Till din mamma som i grunden tycker om att läsa, men aldrig hinner eftersom hon är familjens nav, så ska du dels ge tid. Det vill säga diska undan alla tallrikar från julafton eller någon annan syssla som brukar hamna på hennes axlar, så hon kan läsa en ljuvlig bok från Valérie Perrin. Dock har jag tipsat om henne lite för många gånger (här och här) så om du vill ge något piggare, kanske Liken vi begravde av Lina Wolff kan vara något? Augustpriset 2025, i ropet och lite hipp. Och en författare jag aldrig riktigt njutit av på samma sätt som alla andra, men inte ska jag väl stå i vägen för att andra ska kunna ta del av den.
Till pappan Din pappa, som läser ibland men gärna om historiska skeenden, ska självklart läsa en bok av Ken Folett. Själv har jag läst Fall of Giants-trilogin som handlar om 1900-talets historia. Underbart skrivna, det är skönlitteratur som man ändå lär sig av. Eller så kanske en klassisk författare som Kerstin Ekman och hennes tunna men stilistiskt skrivna Löpa varg kunna vara något?
Till pojkvännen Vi låtsas att din pojkvän älskar att läsa och uppskattar litteratur, för då kan du ge honom Fars rygg av Niels Fredrik Dahl (recension här). Klurig fadersrelation beskriven i en text om ensamhet med ett vackert och genomarbetat språk. Eller så ger du en klassiker som Ernst Hemingway, en favoritbok hos mig är Siesta: The sun also rises som jag skrivit om här.
Till flickvännen Din flickvän läser inte så ofta men ganska så mycket när hon väl är ledig. Nu ska ni till Thailand över jul och nyår, och hon vill läsa böcker som smälter likt smör. Då tycker jag du kan ge något från Coco Mellors som Blue Sisters. En intelligent chick lit? Eller så ger du bort Supper Club av Lara Williams, inte för att jag läst henne eller Coco Mellors för den delen men enligt Sandra Beijer är de samma slangs genre som jag tänker att lite coola tjejer borde uppskatta.
Om någon av er ska ge bort en bok eller önskar er en är jag i vanlig ordning riktigt nyfiken på titlarna, berätta snälla!
A T H E N A 