Tiden går så fort och mars är long gone så att säga men ändå vill jag bevara en liten skärva av vår alpresa. Att få skriva om sina minnen gör att de fäster sig starkare inom mig. Just nu, när allt går så fort och mycket stora saker händer i livet samtidigt, så känns det extra viktigt på något sätt, att låta allt ha sin plats.
Till dessa vackra berg åkte jag, D och sju kompisar i mars månad. Vi hade varit precis där, nästan samma konstellation, en gång förut. Det var Alpe d’Huez som ropade på oss även detta år.
Vi var där på festival, Tomorrowland! Den där legendariska elektroniska festivalen som brukar vara i främst Belgien ni vet? Den har en alpversion. Förra året var allt nytt och obekant men i år kände vi igen oss, även om scenerna var nya. Det finns flera scener i backen man kan åka mellan.
D lyckades snappa platser till en bonusspelning i solnedgången en av dagarna. Tänk dessa vyer för ögat, det var galet vackert. Åka ner i mörker var dock inte riktigt en favorit, mår nästan lite illa av det?
Att glida runt i ett skidsystem och möta upp sina vänner för gemensam åk, en långlunch i solen, hitta fram till spelningen ihop… det är livets lyx.
Om kvällarna öppnar festivalområdet. Tre-fyra lite mindre scener och en jättestor. Vi såg Steve Angello och Axwell, Lost Frequencies och Dmitri Vegas. Dansade, dansade, dansade.
Livet känns i en under sådana här veckor. Alla dagar blir små minnespärlor att bära med sig. Om man är det minsta intresserad av festivaler/EDM/coola scenproduktioner och gillar skidor så kan jag inte rekommendera en sådan vecka nog.
A T H E N A 