Balkanroadtrip: Urban sightseeing, OS 1984 och allt annat i Sarajevo

Dags för transport bak i tiden igen! Nu är det högtryck i Sarajevo, vårt andra stopp under redan. Senast var vi i Mostar, och när vi lämnade staden åkte vi faktiskt till en slags ursprungskälla till en flod, Blagaj. Vi var absolut skeptiska först – efter vattenfallen i Kravica ställde vi in oss på ett besök med kommers igen men så var faktiskt inte Blagaj. Det var lugnare här, man kunde höra vattnet dundra och vi passade på att sätta oss vid en servering och äta lunch. Den var dyr och inte särskild god men det var ändå en fin stund. Dock var värmen tryckande och vi försökte svalka fötterna i vattnet som dock var så isande kallt att man knappt kunde låta fötterna vara i innan de blev vita.

Men! Resan fortsatte sen, mot Sarajevo. Vi pausade i en bosnisk liten stad som jag inte kan namnet på, för att dricka varsin espresso längs vägen. Båda var rätt trötta, visserligen var det bara Daniel som körde men vägarna var ganska slitna och det tog sin lilla tid.

Det här var gudskelov inte vår hyrbil men den har något, visst?

Till slut var vi framme! Detta var min första Sarajevo-vy utanför bilen. Så vackert med städer som klättrar upp längs bergfoten. Just den biten påminde mig om Tehran, även om inget annat är likt.

Jag ville hemskt gärna göra lite urban sightseeing, något jag fastnade för när jag bodde i Berlin. För mig betyder det att man går och tittar på något som vi människor bara lämnat öde. I Berlin finns massor av sådana byggnader. Gamla hotell, radiostationer och gud vet vad. Så efter att ha sovit vår första natt, ätit pocherade ägg till frukost och druckit islatte, så tog vi oss upp för berget Trebević genom att åka gondollift. Här gick OS 1984 och det är något oerhört sorgligt och ger en stark påminnelse om livet att få vara på en sådan plats. OS är så fyllt med drömmar och hopp, världen tror sig enas och det är något fint i det. Men klipp till åtta år senare och Sarajevo härjas av krig. Många av striderna var uppe på bergen och mycket av det som byggdes åt OS-tävlingarna skadades av skjutningar.

Det som är mest känt, är bob-banan. Vi traskade igenom hela och det fanns något andaktsfullt i det. Föreställa sig hur publiken stod här och hejade, hur mycket hopp och glädje som fanns och hur läget för banan är idag.

Vi gick även upp i ett övergivet utsiktstorn.

Så speciellt.

Tyckte också det var lite läskigt att vara i det här huset, det där med säkerhet osv. När vi skulle traska ner för Trebević tog vi en märklig väg som blev mer äventyrlig än väntad, så många timmar senare var vi nere i stan igen och hade bokat in oss på en så kallad walking tour.

En kille som heter Neno tog oss igenom Sarajevo och berättade om staden, sin uppväxt under kriget, om var konflikten står idag och hur splittrat Bosnien styrs i dagsläget. Min känsla är att det här är något som pyr som en dag kommer behöva komma upp till ytan igen, förhoppningvis utan våld.

På kvällen gick vi helt utsvultna, eftersom vi missade äta lunch i och med vår lilla detour ner för berget, till restaurangen Dveri. I efterhand läste vi att det typ är omöjligt att få bord spontant men det visste vi inte då.

Det var otroligt mysigt och genuint där inne. Vi åt deras kända bröd, inlagd bosnisk ost och oliver, lufttorkad skinka från Dalmatien (i Kroatien, där Daniels släkt är ifrån), shopska-sallad (en Balkan-variant på grekisk sallad typ), tomatsoppa och en köttbit med potatis. Om ni åker till Sarajevo, boka här för en riktigt hemtrevlig och god måltid!

Dagen efter var en söndag och vi traskade mest i Gamla stan, köpte vykort, fikade och sådant man gör som turist innan vi hoppade in i bilen igen för att styra skutan mot bergen i Montenegro. Kan avslöja redan nu att det var dubbelt så långt och dubbelt så sjuk väg dit än vi föreställt oss… Men på återseende i Balkan-kapitlet av livet, det kommer mer i höst.