Ett liv här, ett liv där

Jag åker till jobbet med morgonbussen, en stor dubbeldäckare. Sätter mig absolut längst fram för att få lugn och ro med min temugg.

Mitt huvud byter tanke abrupt, undrar hur mina kusiner mår? Har de försökt åka till landet eller är de kvar i Tehran? Undrar vad de tänker?

Jag längtar till dem. Till min mormor som nu är så gammal, jag vill påminna henne om mig, att jag finns kvar, att jag och min bror finns här även om vi inte varit där, hos henne, på länge.

Bilarna susar på vägarna och det är många som vill in i Stockholm om morgnarna. Själv åker jag ut från innerstan och fastän jag åker här varje morgon sedan fyra månader tillbaka känner jag knappt igen mig. Mina tankar är ofta någon annanstans.

Jag tänker på Tehrans gator eller kanske de gator jag själv spatserat på främst. Jag tänker på torget nära min moster som heter Grantorget, och räcket som snirklar sig vid trottoaren som har granar innefattad i sig. På väg dit finns två affärer som jag och mina kusiner fick gå själva till när vi var små, dels ett litet livs som säljer en sorts persiska ostbågar (pofak) som jag älskar. Sen en liten butik med pennor, block, klistermärken och allt annat som jag älskade som barn och älskar även nu. En gång när vi skulle åka hem efter en sommarlovsvecka hos kusinerna följde min moster med till flygplatsen och lämnade tio små påsar av ostbågarna till mig. Jag hade en ny pilot-penna i fickan och små lerfigurer jag och mina kusiner skapat om eftermiddagarna. Små skatter från mitt egna sommarlov bar jag med mig på flyget. Sen grät jag hela resan hem. Av en ospecifik längtan av att vilja ha alla nära, på samma plats.

Det är konstigt att byta sådär, mellan det välkända och just nu okända. Mina dagar är som vanligt, jag är glad, jag får läsa, jag får skriva, jag får jobba. Jag är med D, jag känner kärlek, glädje, längtan. Och sen, sen är det som själen med en sakta svepning påminner mig om att något är fel. Och mitt huvud förstår plötsligt att det som är fel, är att jag inget vet om hur min släkt har det fastän nyheterna berättar för mig att hemskheter sker i deras närhet.

Att pussla ihop bitarna av en stad jag känner till och ser på med ett barns blick med att det kanske finns förstörelse där är så svårt att jag kan tappa bort mig i tankarna länge. Letar efter hus jag känner igen på Instagram-klippen som på något sätt letar sig ut ur landet. Att längta till att träffa mina kusiner och göra allt vi vill göra, att tänka att vi ska ju åka skidor ihop, vandra i bergen, resa till Shiraz, och sen påminna sig om att jag inte ens vet om de är säkra. Om de mår bra. Om vad som händer sen. Det gör också att jag förlorar mig i tankarna som blir ett virrvarr, som ett garnnystan som trillar ur sin korg och sen inte går att rulla ihop. Det knyter ihop sig, jag fastnar, lirkar och kan inte få fram svaret på mina frågor.

Vad händer sen? Vad händer nu?