Ett inlägg om kärlek

Ett år av att få känna det stora, det jag inte trodde fanns. Ett år av att känna sig självklart älskad varje minut på dygnet. Ett år av att automatiskt söka sig till din blick, din famn, din mun, ditt hjärta, din själ. Ett år av att få vara med om en kärlekshistoria så ljus, ren och sann att det känns som jag drömmer.

Aldrig trodde jag att detta fanns och ännu mindre att jag skulle få ta del av det. Det känns som en saga på det bästa vis, för det är en saga jag vet kommer få finnas kvar så länge vi förvaltar oss, så länge vi hedrar att det vi är med om är för stort att nötas bort, förtjänar alltid vår uppmärksamhet.

Det har varit ett år där jag blivit en av dem som automatiskt säger vi. Något jag sett ner på tidigare men jag har blivit svagare, vekare, mjukare, smält ihop med dig. Jag känner mig inflätad i dig, i dina drömmar, i dina tankar, i ditt allt. Jag är din, du är min.

Att det finns en tid då jag inte visste vem du var känns som en lögn, men det är ju en sanning. Livet innan dig var jag noga med att ta del av allt jag kunde ta del av, upptäcka, äventyra, och att dela mitt liv med vem som helst, en någon, bara för att passa in i tvåsamheten var inget jag ville ta del av. Sen kom du. Livets salt. Livsnödvändig och fick allt i min värld att smaka mer. Allt fick mer djup. Familjen blev viktigare, banden till vännerna något jag värnar om ännu mer. Du har höjt mitt liv till något annat, så skrämmande men också det finaste jag fått vara med om.

Jag vill alltid få vara din, såsom jag fått vara vårt allra första år. Din din din. Du du du. Allt allt allt. Volim te, min D.