Min vardag just nu är lite annorlunda. Jag ska byta jobb, och har en paus mellan vilket ger mig friare dagar men också spunk rent mentalt. Det är märkligt det där, plötsligt får man det som alla önskar sig, mer tid! Och jag vill få skriva, gå soliga höstpromenader och se massor av konst. De första två veckorna har istället gått att förbereda en ganska stor föreläsning jag ska hålla på typ 3 h, uppdatera två manuskript för forskningen och att rensa hemma för att få plats med min Daniel. Det här är saker jag hade tänkt hinna med utanför mitt vanliga jobb vilket i sig också är en spännande indikator på hur bra min tidsplanering är.
Nåväl. Så här såg en av mina dagar ut:
Solen sken, och jag spatserade ner till Strandvägen.
Hade snörat på mig mina nya sneakers. Har inte bestämt om känslan är ”åh coola” eller ”åh medelålders person som tappat sin stil men försöker festa till med roliga tossor”.
Gick förbi blått vatten och röda markiser. Drack te ur min mycket bekväma mugg, den känns som en take-away mugg och som 90-talist som växte upp med amerikanska serier där en kaffe i take-away kändes så urbant, så är detta drömmen. Min mugg var dock fylld av Sibyllans Sir Williams-te med en liten skvätt mjölk.
Sista sträckan funderade jag på frukost. Valet blev en gammal goding, smoothie i skål med mandelsmör, upphackat äpple och några valnötter.
Efter att ha skrivit kanske 2h svidande jag om igen och promenerade till Ignite. Jag tränar med en grek som heter Makis just nu, haft lite uppehåll och behöver en injektion av energi både för motivationen men också för att jag har en lårskada som är lite knepig att förstå sig på.
På vägen hem köpte jag en sallad från Panini, köper extremt sällan mat till mig själv för lunch såhär men en kombo av tidsbrist och bra pris på Karma ledde till detta beslut två gånger på samma vecka. Denna var god men absolut inte mättande.
Sen svidande jag om ännu en gång, helt sjukt beteende börjar jag känna. Dags att åka till Danderyds sjukhus, för att vara reflektionshandledare för läkarstudenter. De är ute på sina första kliniska placeringar och man ser ju mycket sjukt, och tanken är att man ska få reflektera kring det i grupp. Tycker det var klurigare att handleda än jag tänkte mig, kanske för att gruppen känner varandra så bra och jag har aldrig träffat dem, kan inte läsa av deras dynamiker eller personligheter på så kort tid.
Känslan var ändå att de var nöjda med stunden och jag fick en återblick på hur det var att vara i sina tidiga 20 och vara läkarstudent. Att man för första gången ser folk dö, ha sina värsta dagar, vara osäkra, arga, sorgsna, tacksamma. Och samtidigt själv bära på ingen livserfarenhet men plötsligt bli rikare på svåra möten än alla sina jämnåriga. Till det är man också ung, hånglar med killarna i terminerna över på helgerna, är hjärtekrossad och bakis om vartannat. Sådant tänkte jag på medan jag åkte hem och försökte svänga in om Krümel för att köpa kakor (tyvärr stänger de redan 16 så det blev inget).
Inte denna kväll men en annan vardagskväll mötte jag upp Mathilda och Emma på Savant. Mitt röda var mycket gott, ett Pinot Noir som hette Pour 2. Kan verkligen rekommendera! Vi pratade om ditten och datten, bland annat Emmas otroliga Gotlandsbröllop.
Mathilda beställde bröd ”för det är så gott här”. Tyckte det lät roligt först men hade glömt deras galna jalapeñokräm? Vet någon hur de gör den?
Och det var en vardagsdag där jag tyckte att jag inte hunnit något men nu i backspegeln kanske var för hård mot mig själv. Ska kämpa på med att lyckas känna mig ledig tillslut!
A T H E N A 