Balkanroadtrip: Bergsäventyr i Durmitor

Det är fint att få skriva om något som skett lite i backspegeln. Det är nästan exakt en månad sedan jag och Daniel bilade runt i Balkan och bytte land till Montenegro. Med tiden får allt ett romantisk skimmer och verkligheten blir mindre skarp och tydlig, ens egen hjärna fyller i det som kanske försvunnit.

Jag har skrivit tre tidigare inlägg om den här bilresan, vi började i Trogir i Kroatien, åkte till historiska Mostar i Bosnien och sedan vidare till huvudstaden Sarajevo. När vi planerade den här resan så såg det ut som vi skulle ha vår längsta körning från Sarajevo till Durmitor och Žabljak i Montenegro, ungefär 3,5h enligt google maps. Ett ganska lagom avstånd kände vi och funderade först på att spendera dagen i Sarajevo men då det var en söndag och det mesta var stängt kom vi iväg strax innan lunch och tacka gudarna för det. Våra 3,5h var snarare 6,5h, för vad google maps inte räknade med var att vägarna inte var anpassade för körfält i båda riktningar, hade absolut inga vägräcken men gott om stup och små gropar lite varstans. Det var svettigt många delar av resan men när vi väl nådde Montenegros gräns blev vi belönade med kanske den vackraste vägen någon av oss åkt på.

Vattnet var tropiskt turkost och bergen frodande gröna, och efter ett tag kom man in i själva bergskedjan med vilda hästar, kulliga utposter och så mycket vackert att det var svårt för ögonen att ta in det hela. Vi lyssnade på On the Road again med First Aid Kit (alla covers de gör blir typ bättre än orginalet), dels för att den är bra och dels för att det var svårt att få tillräckligt mycket täckning till att byta till en annan låt.

Vi bodde i Zabljak, en skidort främst men liksom Åre och Chamonix är sommarturismen nu också påtaglig, om inte större. Man kan göra precis allt som man gör i bergen även här. Vandra, bada i sjöar, cykla mountainbike, klättra, och i vårt fall åka forsränning och göra ”canyoning”. Forsränningen var lugn och kul, det är fint att iaktta ett landskap från vattnet. Tara Canyon, den forsen vi åkte på, har kristallklart turkost isande kallt vatten.

Dag två gjorde vi dock canyoning, jag trodde canyoning (har ni ett svenskt förslag på ord?) var att paddla kanot fram till denna resa, det är det ABSOLUT INTE. Man går med en fors! Det roligaste och kanske äventyrligaste jag gjort. Våtdräkt, hjälm och en sele hade man på sig medan man följde vattnet. Ibland simmade man, vi klättrade lite och hoppade ut för flera höjder. Ah, det var så kul! Tyckte dock en del av hoppen var läskiga och i slutet kunde man ta ett lägre hopp om man var rädd så det gjorde jag. Ångrar mig lite idag, tror jag hade klarat det men det var en stressig miljö precis då. Majoriteten av äventyret var det bara vår lilla grupp, sex pers och en instruktör men just vid detta hopp råkade vi sammanfalla med två andra grupper och hetsen var hög. Daniel var dock modig och hoppade 12 meter utan tveksamheter.

Det var nytt för mig att få ha det så lyxigt, att få äventyra tillsammans med någon man är såhär vansinnigt kär i kan vara något av det bästa jag varit med om.

Jag skulle absolut kunna tänka mig åka hit igen. Montenegro har satsat mycket på sin turism och allt kändes välfungerande och utbyggt. Det var ganska dyrt att äta ute dock, ett litet minus, men allt vi åt var gott och alla montenegrinska viner satt fint i gommen. Hade också gärna spenderat fler dagar här faktiskt, nu hann vi inte med så mycket vandring exempelvis förutom en promenad ner till en väldigt vacker kristallklar sjö. Jag hade tyvärr lite migrän så vi kunde inte gå runt hela utan la oss vid vattnet och tog det lugnt. Det var ovanligt varmt i bergen den här vecka, och vi blev ganska sugna på att bada tills vi såg en orm sticka upp över vattenytan och fånga något med sin rappa tunga. Kan meddela att mitt sug genast försvann…

Generellt var Montenegro ett så enkelt land att bila runt i, så litet, korta avstånd, bra vägar. Men också lika dyrt om inte dyrare än Kroatien, så man är beredd. Det var allt från resebloggen just nu, i nästa avsnitt ses vi i Kotor!