Balkanroadtrip: Mostars svindlande små gator och tunga historia

Vi transporterar oss tillbaka till mitten av augusti, och vår lilla roadtrip. Vi hämtade en liten blå hyrbil, en mini-SUV visserligen men som såg ut som en kompakt leksaksbil i kleinblått. Ganska ful, men modellen heter Mokka och med den lille raringen tog vi oss sydöst mot Mostar.

Dock blev det först ett obligatoriskt stopp vid vattenfallen Kravica. Jag hade tänkt mig en naturskön upplevelse med dundrande vattenmassor och sus från träd, men icke det. Hela området var som ett bosniskt Aya Napa med oräkneligt många serveringar, musik, folk som kastade boll och solade. Förskräckt över detta faktum försökte vi ändå göra det hela till något mysigt och tog några simtag i det kalla porlande vattnet och åt en majskorv medan vi torkade oss i solen, och sen tog Mokkan oss vidare in i Bosnien.

Mostar är känd för sin bro och det var något av det första vi såg när vi stegade in i staden. Daniel har varit här flera gånger förut men det var första gången för mig. Jag lyssnade på en P3-dokumentär om Mostar under Balkankriget för längesedan, tror dokumentären är från 2015, men att ha de berättelserna i bakhuvudet medan man såg bron gjorde det hela upplevelsen till mer än beundrandet av ett landmärke. Den ordinarie bron sprängdes i samband med kriget, en riktigt tragisk symbolik då bron i sig varit en slags symbol för hur olika religioner levt sida vid sida i Mostar. Nu är den återskapad men jag tror inte symbiosen är helt återställd. Förtroende går mycket snabbare att rasera än att återbygga. Rekommenderar alla att lyssna på den dokumentären!

Generellt är Mostar en vacker och svindlande liten stad, med mycket gamla byggnader och speciell arkitektur. Mycket är öst-inspirerat och Ottomanska riket har lämnat tydliga spår. Den gamla staden är byggd på olika höjder med broar som kopplar samman alla små plättar.

Jag och Daniel gick runt och beundrade. Köpte färskpressad lemonad och trängdes. Det var sjukt mycket folk i Mostar faktiskt, som fick mig att tänka på massturism och annat men det blir ett separat inlägg.

Men ändå frodigt och lugnt på sina håll. Min favoritplats var när vi satt på ett ganska trött café nära vattnet med utsikt över bron. Det var liksom lugnt och skönt, en väldigt oinspirerad meny och ibland är det allt man vill ha för att komma undan känslan av att vara en dussinturist. Jag drack en cola där det stod Broder på, och när det blev för varmt gick vi och doppade fötterna i vattnet.

Vi lyckades äta middag också, med redigt bosniska portioner. Kött och potatismos, grillat och minimalt med sås. Det var faktiskt väldigt gott om än inte exakt min slags mat.

I Mostar blev vi bara kvar en ynka natt och det var alldeles lagom. Man kan vara kvar längre och insupa mer av historien tror jag, men kanske helst inte på högsäsong. Fast det här bara var typ 2,5h bil från Trogir så var skillnaderna enorma. Man märker att Bosnien är fattigare och inte lika EU-standardiserat, men också att influenserna från öst är otroligt mycket tydligare. Att båda länderna en gång ingått i Jugoslavien var inte solklart för blotta ögat, förutom att språket var tillräckligt likt så Daniel kunde tala kroatiska med alla där. Summa summarum, ett bra första stopp på resan.