Det blåa adriatiska havet

Första veckan i oktober spenderade jag på havet. Det känns gudomligt att kunna skriva det, att jag inte bara var vid havet utan på det. Jag älskar hav. Älskar dess färger, dess nyckfullhet, vågorna, ljudet.

Jag och min vän K åkte till Kroatien, närmare bestämt hamnstaden Trogir för att gå en svensk seglarskola där man bor på båten, lär sig teori och sedan seglar om eftermiddagarna. Vi har båda varit en del på båt men vår förhoppning var att denna vecka skulle ge en slags känsla av att man faktiskt vet varför man gör det man gör, när andra ropar åt en att man ska vinscha och dra i tampar. Visst blev det så men det blev också en vecka som var fylld av så mycket mer än bara seglingen. Vi parades ihop med en mamma och dotter på vår båt, och vi fyra hade så rackarns kul tillsammans med skepparen. Skrattade tills vi fick ont i magen, drog med oss killbåten på långa kvällar i sittbrunnen, gjorde slut på vår skeppare M genom att hålla honom vaken halva nätterna med vindrickande.

Det var som att vara på ett vuxenläger i princip. Man hann aldrig tänka på något utanför seglingsbubblan. Man vaknade, hade bråttom till teorin, sen skulle man diska och fixa innan det var dags att kasta loss. Vi var alltid sist ut. Sedan ganska intensiv segling eftersom vi försökte förstå och lära oss, innan man slog ankare på svaj eller vid enstaka tillfällen tog sig in till hamn. Finns det någon mer stressig situation än att lägga till förresten?

Kroatien växte verkligen på mig. Jag hade ingen aning om hur vackert det var. Det är en alldeles egen färg på havet och vattnet är så klart att trots tiotals meter djup såg man nästan alltid botten. Första dagen simmade delfiner framför fören medan solen gick ner och jag minns att jag tänkte; om det här inte är en lycklig stund i livet, så säg. Längs med de små kursbyarna rasslade små knotiga olivträd i vinden, de små stabbiga löven fästa vid grenen. Det fiskades på många platser, restaurangerna hade dagens fångst på menyn och det kroatiska vinet var förhållandevis billigt och ibland gott.

Vi hann inte med att se så mycket av öarna. Det är nackdelen att segla i skiftet september/oktober, hösten är i annalkande, kvällarna korta, byarna mörka. Känslan inför att återkomma till den adriatiska skärgården (om den nu kallas så?) är varm. Det vill jag så himla gärna! Då ska jag köpa med mig olivolja, körsbärsvin och honung. I framtiden.