Andromeda av Therese Boman

Det finns vissa teman i böcker som jag dras till. Om jag vet att boken handlar om skrivande, bokhandlar, förlagsvärlden, författarskap, då kan jag inte låta bli att tillsist läsa den. Therese Boman har skrivit boken Andromeda som jag fick höra handlar om just förlagsvärlden. Nu när jag själv har läst den tycker jag egentligen mest att den handlar om relationer som aldrig blir benämnda och kittlingen i den. Fast kanske också om litteratur och vad det kan få en att känna. Titeln, Andromeda, är förresten tagen från Sapfo som jag skriver om här.

Själv läst boken i ett sceneri som var värdigt temat tycker jag. Var uppkrupen i en lite väl mjuk fåtölj på Soho house i London. Det spelades stillsam musik i bakgrunden, regnade utanför de mörka fönsterna och jag drack min beryktade cosmopolitan som jag tjatade om i det här inlägget.

Boken gick snabbt att läsa, orden rann förbi men det är inte den enda kvaliteten som avgör om en bok är bra eller inte, tyvärr. Jag uppskattade att boken hade ett litterärt tema. Jag kan känna igen mig ingen av huvudpersonerna Gunnar som tycker annat om litteraturen, kanske kallas han mossig men han har sådana poänger att jag själv känner mig som en 70-åring man. Den andra huvudpersonen är ung, den är hennes perspektiv vi följer först, om hur hon otippat nog får en plats på ett förlag och höjs av Gunnar fastän hon inte visat sina armbågar än. Just deras relation är det stora temat – vänskap över makt, ålder och könsgränser. Ligger det alltid ett sexuellt korn i en sådan relation eller kan man bara ha ett utbyte utan romantik? Jag tycker just denna del beskrivs väl och värdigt. Tanken måste passera för båda, men vad man gör av en sådan tanke är vad som avgör.

Boken säger mig många klokheter, den är intelligent på ett sätt jag uppskattar och den är inte sådär nordiskt grå och snorig som många svenska böcker oftast faktiskt är. Den är ett vackrare ting än så.

När jag läser dessa avsnitt som jag sparat, får jag en ljusare blick på texten än när jag faktiskt läste den. För även om det skrivs klokskaper och ger perspektiv jag saknat, fångar inte boken mig på djupet.

Kanske är det jag-perspektivet? Det är ett klurigt perspektiv att skriva ifrån och svårt att behärska, men gör man det, då är det ett otroligt grepp att ha kring läsaren. Sitter inte jag-perspektivet helt kan det bli alienerande och lite tomt? Och det kanske just är det sistnämnda jag känner av. Önskar en fyllighet i berättelsen som man inte kan nå med det perspektiv som ges. Egentligen är det samma berättelse som sägs ur varsitt perspektiv, så det är inte alltifrån många sidor som är just historien. Sofie berättar sin del av historien, sen läser vi Gunnars tankar kring samma tidsperiod. Kanske hade jag känt annorlunda om jag läste boken mer som en lång novell och inte en bok, kanske hade den känts fyllig nog då.

Det kan också bero på att rösterna är lika varandra. Det är två jag-perspektiv som låter likadana. Det är svårt att skriva bort en röst, det är därför jag-perspektiv är klurigt. Författarens ton brukar ju lysa igenom, och ska man ha två olika ”jag” behöver enda delen iallafall inte vara lik den vanliga tonaliteten. Otroligt svårt, vilket märks.

Trots det grät jag en skvätt, även om jag menar att jag inte riktigt fångades av det hela. Så det är ju motsägelsefullt. Det förstår jag. Kanske var vissa drag i Gunnar som jag så starkt kände igen mig i som trots allt tog.

Jag rekommenderar ändå boken, trots mina veligheter här ovanför. Den är olik den andra svenska moderna litteraturen som oftast höjs och den har många fina kvaliteter. För mig var den en trea men jag hade hoppats på en femma för att den på pappret innehåll det jag önskade. Dock är den så enkel att läsa trots fint språk, att är man nyfiken är det bara att ta sig an den.

Läser ni något just nu?